Inför vårt kommande yrke som pedagoger har vi reflekterat över hur viktigt det är att urskilja sitt primära mål med bildskapande aktiviteter. Om syftet är att åstadkomma social utveckling och identitetsskapande kan de av barnen själva utformade aktiviteterna fylla samma funktion som de planerade, eftersom det är den sociala interaktionen mellan barnen som är utvecklande. Med andra ord har det underordnad betydelse vad de väljer för uttryckssätt och vi bör som pedagoger inte nedvärdera barnens förebilder. Änggård menar att barnen kan sträva efter att göra, deras tycke, fina och vuxna bilder. För att åstadkomma detta kan de använda olika strategier som mallar, målarböcker eller att kopiera andras bilder. Pedagogerna däremot kan sträva efter att barnen ska skapa originella, personliga bilder och de kan döma ut barnens strategier. Med detta synsätt, som bland annat stammar från Reads uppfattning att barnens drivkraft i bildskapandet är att uttrycka sina direkta och äkta känslor, blir vuxnas styrande eller barnens strategier inte önskvärda (Änggård, 2005, s 199ff). Men eftersom
barnen i det icke pedagogstyrda skapandet använder strategier som mallar och härmar varandra, blir dessa bilder inte värda lika mycket som de som kommer ur de pedagogstyrda aktiviteterna. Det blir med andra ord inte de här bilderna som visas fram eller sparas. Det är alltså inte enbart i den bildskapande processen som pedagogens handlande har betydelse. Också i mottagandet av barnens bilder har vi pedagoger en viktig roll. I vårt bemötande berättar vi något om det som uttryckts av barnet och om de tankar barnet haft i skapandeprocessen. Om vi framhåller det styrda skapandets produkter som mer värda än de som är gjorda på barnens initiativ finns en risk att vi nedvärderar barnets egna tankar och skapande. Förskola och skola formar barnet både kunskapsmässigt och socialt och har därför en viktig funktion i den sociala utvecklingen och identitetsskapandet. Barnets bild av sig själv som skapande och konstnärligt begåvad eller ej utformas i interaktion med andra (Bendroth Karlsson, 1998, s 67).
Nja, att berätta för barnen hur man ska tänka är väl kanske lite galet. Och då får du barn som är som vi och det vill vi ju inte. Vi vill ju att barnen ska utvecklas själva (Henrik 081029).
I det planerade skapandet vill vi, precis som de pedagoger vi intervjuat, betona det lustfyllda i processen eftersom skaparglädjen är grunden till att vilja lära sig mer. Ett sätt att få barnen att känna glädje är att utgå ifrån deras intressen och behov. Genom undersökningen har vi blivit mer medvetna om hur vi genom våra roller påverkar barnen. Vi har funnit att det har betydelse att man är medveten om mål och syfte med skapande aktiviteter. Eftersom målet avgör hur bildskapandet utformas påverkas rollen och blir guidande eller styrande i varierande grad (Bendroth Karlsson, 1998, s 41). Vår ambition är att i våra framtida roller tillämpa ett guidande förhållningssätt där barnen kan utvecklas i ett dialogiskt samspel. Samtidigt ser vi vikten av att barnen lär sig hantera tekniker och material så att de får många sätt att uttrycka sig på, vilket förespråkas av Lpfö 98 och Lpo 94(Skolverket, 1998, s 9 och www.skolverket.se).
Vi har ställt oss frågan hur vi som pedagoger kan ta hand om det skapande som barnen gör på egen hand, eftersom vi anser att det skulle kunna få ta mer plats, inte bara som process utan även som färdig produkt. Barnen ska få vara delaktiga i urvalet av bilder som ska visas och sparas. Barnens ideal krockar med de vuxnas vad gäller det individuella kontra det kollektiva i processen. Barnen finner mening i bildaktiviteterna eftersom de, för barnen, handlar om att skapa gemenskap och att göra samma sak som kompisarna. De har ingen idé om att deras skapande ska vara originellt eller unikt
medan vuxna ser bildskapandet som en individuell process, där man skapar ett eget uttryck (Änggård, 2005, s 203f). En av pedagogerna beskrev ett sätt att ta emot bilderna som vi inte har mött tidigare. I en mapp på väggen fanns bilder som barnen inte ville spara eller fortsätta måla på. Barnen kunde återanvända andra barns verk så kallade inspirationsbilder genom att fortsätta att måla på dem eller klippa sönder dem i remsor och bygga vidare med dem. Enligt våra erfarenheter är detta ett nytt sätt att tänka som vi blev inspirerade av.
I vårt examensarbete är undersökningen gjord med ett litet underlag. Faktorer under datainsamlingen har påverkat resultatet. Eftersom pedagogerna själva bestämde hur de observerade aktiviteterna skulle utformas, uppfattade de våra intentioner på olika sätt. Därför varierade innehållet i uppgifterna och omständigheterna i skapandesituationerna. Vi har själva, som observatörer och intervjuare, påverkat resultaten i undersökningen. De förberedande frågorna var tänkta att ge möjlighet till reflektion kring bildskapande innan intervjun. Men de kan också ha medfört att svaren blev styrda (Repstad, 1999, s 27). Eftersom samtalen med barnen inte tillförde undersökningen något, bestämde vi oss för att endast utgå från pedagogintervjuerna och observationerna i resultat- och analysdelen. Det hade varit intressant att se hur resultatet hade påverkats om barnens tankar kommit till uttryck. På vilka sätt upplever barnen bildskapandet som meningsfullt? Vilka bilder hade de valt att spara eller visa fram? Hur kan vi som pedagoger på bästa sätt få kreativa aktiviteter att uppfylla våra mål och syften och samtidigt undvika att våra intentioner krockar med barnens intressen?