Syftet med detta examensarbete var att undersöka “en skola för alla” ur ett lärarperspektiv, där de tre intervjuade lärarnas egna uppfattningar om vilka möjligheter de har att undervisa elever med funktionshinder i sina klassrum var fokus.
Det har i mina intervjuer framkommit att lärarna uppfattar en skola för alla som en skola där alla elever ska kunna utvecklas, nå målen och få en undervisning anpassad till sina behov. Intressant att notera är att ingen av dem tar upp frågan om att skapa delaktighet och
gemenskap för alla elever. På något sätt upplever jag att de har en bild av att begreppet ”en skola för alla” fokuserar på eleverna som individer och med individuella behov framför integration och samhörighet. Detta synsätt stämmer inte helt överens med hur man formulerat det i regeringens utvecklingsplan från 1997 där det tydligt framgår att eleverna ska ses som resurser och att delaktighet är ett nyckelord (Teveborg, 2001, s.15). Man kan diskutera varför det är så och mina tankar går till resonemanget om att specialpedagogiken under lång tid varit individinriktad vilket Ahlberg (2001, s.17) tar upp. På grund av denna individinriktning är specialpedagogiken utformad på ett sådant sätt att eleverna går ifrån klassgemenskapen för att få specialundervisning. Dessutom bidrar individperspektivet att man ibland har synsättet att eleven själv äger sina problem och svårigheter utan att se till omgivningen. Detta har en negativ effekt på hur elever med behov av särskilt stöd uppfattas och tas in i klassrummet (Ahlberg, 2001, s.17). Ett annat resonemang kring individualiseringsproblematik förs av Frykman. Han skriver i en artikel hämtad ur Skolan – ett svenskt högriskprojekt (2003) att individualiseringen i den svenska grundskolan syftar till att möta eleven där hon är och att kanske det sker på bekostnad av det sociala samspelet i gruppen. Skolan blir allt mer
informell och han anser att om man orienterar sig alltför mycket efter eleverna lär vi dem inte att spänna bågen bortom sig själva och klara av världen utanför skolan (Enkvist, 2003, s.24f).
Det framgår vidare att lärarna framhåller relationen och kommunikationen med eleven och dennes föräldrar som det viktigaste för att eleven ska få en fungerande skolgång. I de yngre åldrarna framhåller man behovet av en väl fungerande relation till föräldrarna såväl som till eleven som mycket viktig medan man i de högra åldrarna framhåller vikten av en god kommunikation med eleven. Det kan anas att lärarna ser sig som den viktigaste personen för
sina elever i skolan. Lärarna betonar även sin egen komplexa roll i skolan, vilket innefattar inte bara den som vägvisare, handledare och fostrare utan även den som samtidigt ska värdera elevernas utveckling och prestationer. Som lärare måste du förhålla dig till alla elever och ha en genuin respekt för deras person (Asmervik, Ogden & Rygvold, 1999, s.115).
Att lärarna ser eleverna i ett större sammanhang, där de poängterar elevernas relationer i samhället påverkar deras förmåga i skolan går i linje med den kommunikativt
relationsinriktade perspektivet för forskning kring specialpedagogik (Ahlberg, 2001, s.21-26). Samtidigt ser jag i intervjuerna att lärarna lägger större vikt vid sin egen personliga relation till eleven än till relationerna eleven bygger i klassrummet även om de även säger att detta är viktigt. En av lärarna skiljer sig från de andra i den mån att hon poängterar klassgemenskapen på ett helt annat sätt än de andra. Det är också hon som har den längsta erfarenheten som lärare. Just denna lärare uttrycker en förmåga och insikt i att eleverna verkar i ett större sammanhang. Hon betonar även att lärarna runt omkring eleven behöver ta hänsyn till det större sociala sammanhanget när vi utarbetar stödinsatser. Hon ser även att detta är något som är svårt och att man på skolan är slarvig med det och att man inte alltid tar sig tid att titta djupare utan fastnar i diagnoser. Hon betonar även baksidorna med det individinriktade perspektivet som funnits inom specialpedagogisk forskning där problemet eller problematiken var en del av eleven (Ahlberg, 2001, s.17).
I intervjuerna har det också framkommit att lärarna, till viss del hyser uppfattningen att vissa problem är knutna till eleven och att dessa problem måste få en lösning någon annanstans än i klassrummet. Detta är en inställning som är ett resultat av det individinriktade perspektivet på specialpedagogiken där eleven behöver förflyttas för att klara av skolarbetet. En inställning som kan sammankopplas med Haug och Emanuelssons forskning där de visar att den traditionella specialundervisningen har medfört en ”segregerande integrering” (Ahlberg, 2001, s.19). En av lärarna menade att skolan skulle kunna anpassas om grupperna hade varit mindre men även om så varit fallet, skulle det fortfarande finnas elever som inte skulle klara av ”vanlig skolgång”. Detta tror jag kan vara en avspegling av att man ser skolan som lite stelbent och svår att förändra. Läraren befinner sig mitt i skolan som organisation och man har svårt att se utanför ramen av hur verksamheten är uppbyggd för tillfället. Detta kontraheras dock till viss del av att en av lärarna uttrycker att det idag finns större möjligheter och större tolerans nu än det fanns tidigare att göra speciallösningar i klassrummet för elever som behöver andra lösningar. Detta kanske kan tyda på att lärare som arbetat i skolan länge ser en förändring kring specialpedagogiken som gynnar arbetet med eleverna i klassrummet. Den
synen går väl ihop med den statliga rapporten ”för oss tillsammans” som tar upp att behovet av ett öppnare och mera tolerant klimat gentemot funktionshindrade barn i skolan är viktigt för den fortsatta utvecklingen av tolerans i vårt samhälle (SOU 2004:98, s 84.).
Kanske lärarna befinner sig i gränslandet där det ”gamla” sättet med kompensatoriska insatser och en syn där medicinska och psykometriska synen på problem kring elever fortfarande har inflytande på de stödåtgärder som läggs in. Samtidigt framhåller en av lärarna också vikten av att ta hänsyn till elevens sociala samspel i klassen. En av lärarna såg klara fördelar med att hennes elev hade gått sin skolgång tillsammans med sin klass. Med hjälp och påhittighet hade han gått från att vara en avståndstagande asocial person till en elev med ett egen social identitet i klassgemenskapen. Detta trodde läraren inte hade kunnat ske om eleven hade gått iväg i en liten grupp under sin mellanstadietid. Här tycker jag att man kan skönja att nyare specialpedagogisk forskning, där man ser till hela elevens situation och dennes relationer i olika sammanhang inom skolans verksamhet, ändå har fått fäste i skolans värld (Ahlberg, 2001, s.26).
I själva arbetet med eleverna i klasen tyckte lärarna att det var en självklarhet att man som lärare kan behöva hjälp och stöd från till exempel en elevassistens som kunde hjälpa eleven med att till exempel anteckna eftersom han inte kunde skriva och lyssna samtidigt. Men den pedagogiska uppgiften tillhörde lärarna och de uttryckte att de ville att hela skoldagen och skolsituationen ska fungera för eleven i sin klass. De utvecklade och förändrade sin
undervisning så det skulle passa alla, men med utgångspunkt i behovet som fanns i klassen. De var även noga med att poängtera att även de elever som har behov av utmaningar ska kunna få det. Denna inställning hos lärarna tolkar jag som att lärarna arbetar med
inställningen att alla ska få arbeta efter sin förmåga och få ta del av en god utbildning och en god gemenskap under sin grundskoletid. Detta handlingssätt visar att regeringens direktiv för ”en skola för alla” ändå finns i lärarnas vardagsarbete (Teveborg, 2001, s.15).
Kunskap och utbildning är viktiga faktorer för hur lärare bemöter och behandlar elever med speciella behov. De lärare som jag intervjuat säger att de inte upplevde att de fick någon direkt undervisning och specialkunskaper om elever med funktionshinder eller speciella behov. Trots detta har de utarbetat många kreativa och bra lösningar för att skapa gemenskap och trygghet för alla elever i klassrummet. De uttrycker, precis som lärarna i Tideman och Rosenqvists rapport Den stora utmaningen (2004) att de över lag känner sig tillfreds med det
stöd som skolan som de själva arbetar på ger eleverna med särskilda behov. De uttrycker både frustration och upplever svårigheter, men de ser ändå sig själva som lärare som har
möjligheter att skapa trygghet och goda förutsättningar för att eleverna ska lyckas. Lärarna jag har intervjuat visar att de fäster stor vikt vid sin egen roll. Det lärarna efterlyser är mer
kunskap och metoder för hur de ska kunna jobba tillsammans med de elever som har speciella behov i klassen även om de också anser att erfarenheter av att jobba som lärare, med elever som har speciella behov, ger den bästa kunskapen.