I detta kapitel diskuteras resultatet av studien i relation till tidigare forskning och till det Miljöpsykologiska perspektivet med begreppen miljöestetik och miljöstress
samt teorin Space syntax med begreppen sammankopplade rum och ej sammankopplade rum. Studiens frågeställningar kommer att besvaras i denna del och varje frågeställning har fått en egen underrubrik. Därefter kommer vår metod och valda teorier att diskuteras och granskas. Kapitlet avslutas med en slutsats, bidrag till yrkesverksamheten och förslag till fortsatt forskning inom området.
Studiens frågeställningar är:
• Vilka begränsningar och möjligheter avseende förskolans fysiska inomhusmiljö finns i lokalerna?
• I vilken utsträckning använder barn och pedagoger förskolans lokaler?
• Vilken syn har förskollärarna och pedagogistan på den fysiska inomhusmiljön och hur kommer det till uttryck i planering och utformning?
6.1 Resultatdiskussion
6.1.1 Begränsningar och möjligheter i förskolans fysiska inomhusmiljö
I resultatet av denna studie konstaterar vi att det finns mycket som spelar roll för att en förskoleverksamhet ska fungera bra. En förskolebyggnad som inte är anpassad för förskoleverksamheten kan vara väl fungerande. De Jong (1996) skriver att barn och pedagoger har rätt till lokaler som skapar rätt förutsättningar för att bedriva
förskoleverksamhet. Berg (1987) lyfter i sin avhandling fram att byggnader och lokaler inte alltid anpassas efter den organisation som ska bedriva sin verksamhet på platsen, vilket i sin tur kan medföra påfrestningar på verksamheten. Eriksson (2013) har gjort intervjuer i sin studie med pedagoger som bedriver sin förskoleverksamhet i ett gammalt privathus, dessa pedagoger menar att utformningen begränsar dem och deras arbetssätt. Till skillnad ifrån den tidigare forskningen påpekar intervjupersonerna Kajsa och Christoffer på avdelningen
Lingonet motsatsen. Deras byggnad är inte heller anpassad för förskoleverksamhet men de anser att deras byggnad är utformad precis som de vill att den ska vara. Detta kan jämföras
med Vattendroppen som är byggd för förskoleverksamhet men intervjupersonerna påpekar
med vad pedagoger i Eriksson (2013) studie berättar då de säger att miljön på deras förskola upplevs som ett hinder. Christoffer på Lingonet anför precis tvärtom. Han uppskattar
smårummen som de har då det bland annat medför att ljudnivån minskar. Vi håller med Christoffer och anser att ljudnivån aldrig uppfattades som hög under vår observation på Lingonet. Vi menar att detta beror på att barnen har möjlighet att dela upp sig i de olika rummen och ljudnivån uppfattas då inte lika hög. Detta ligger i enlighet med Björklid och Fischbein (2011) skriver om angående miljöstress, vissa miljöer påverkar oss positivt och
andra negativt. Miljön på Lingonet upplever vi, precis som Antonovsky (1987) skriver, blir
hanterbar då barnen kan dela upp sig i många rum och därmed få det utrymmer de behöver. Därav blir det inte heller någon miljö där barnen mår dåligt och känner sig stressade i. Vi kan efter observationerna konstatera att avdelningarna i studien har vars sju rum men sett till Nordin-Hultmans (2004) resultat av svenska förskolor brukar de endast ha två- tre rum per avdelning. Avdelningar med två- tre rum menar Nordin-Hultman gör att
överblickbarheten för pedagogerna blir sämre än om det varit en öppenplanlösning. Däremot i vårt resultat av intervjuerna i denna studie kan vi konstatera att överblickbarheten på
Vattendroppen är god, trots deras sju rum. Däremot berättar Christoffer att kommunikationen mellan pedagogerna måste fungera för att överblickbarheten på Lingonet ska fungera. Vår uppfattning, baserad på observationerna är att de sju rummen på Lingonet känns svårare att överblicka än de sju rummen på Vattendroppen. På Lingonet ligger rummen på en rad och rummen längst ut på varje sidan ligger långt ifrån varandra vilket gör att det är svårt att ha överblick över hela avdelningen samtidigt. Vid observationen upplevde vi båda två
planlösningen på Lingonet som stressande då pedagogerna inte till lika stor utsträckning som på Vattendroppen kunde sitta ner med barnen. Detta i sin tur kan göra att barnen också känner sig stressade. Miljöer som gör oss stressade skriver Björklid och Fischbein (2011) om och
menar att man kommer undvika dessa så småningom. Antonovsky (1987) skriver gällande
miljöstress att om miljön upplevs kaotisk mår vi dåligt och blir stressade. På Lingonet där minst en pedagog ständigt var tvungen att vara i rörelse för att ha överblick kan upplevas som stressande. Det menar vi ligger i enlighet med vad Antonovsky skriver. Han menar att miljöer där vi inte kan hantera de krav som ställs på oss gör att vi blir stressade. I fallet på Lingonet menar vi att barnen kan komma att ställa krav på pedagogen att vara med och deltaga eller hjälpa till vid olika situationer, saker som pedagogen måste säga nej till.
Till skillnad ifrån vad Nordin-Hultman (2004) skriver i sin studie ser Linda gärnaatt förskoleavdelningar består av två rum, max tre och att det inte får finnas fler rum än vad det finns pedagoger för att upprätthålla en så god överblickbarhet som möjligt. Utifrån resultatet
av vår studies intervjuer med förskollärarna och pedagogistan, konstaterar vi att
överblickbarheten är något de alla tycker är viktigt och värnar om, vilket även vi gör. Det är också något Eriksson (2013) lyfter. Hon menar att överblickbarheten är viktig och att en god översikt över rummen gör att pedagogerna kan ha uppsikt över så många barn som möjligt samtidigt. Genom intervjuerna konstaterar vi att det inte enbart är antalet rum som kan begränsa överblickbarheten, samtliga förskollärare vi intervjuat påpekar också dörrarnas
betydelse. Genom observationerna konstaterar vi att dörrar med fönster är att föredra då man kan få överblick över ett rum fast man inte befinner sig där själv. Däremot menar vi att det är situationen och ålder på barnen som ska avgöra om dörrarna får stängas eller inte.
I resultatet av studien konstaterar vi att överblickbarheten påverkas av förskolans
planlösning. Detta kopplar vi till Hillier och Hanson (1984) teori, Space syntax, där de menar att sammankopplade rum som integrerar med varandra gör att sammankopplingen är
kompakt. Detta i sig menar vi resulterar i planlösningar som är lätta att överblicka. Även
Maria på Vattendroppen talar om segregerade rum, hon berättar om missen som gjorts på deras avdelning gällande Uterummet, att det inte finns någon dörr ut dit ifrån avdelningen. Precis som Maria anser vi att en dörr mellan Uterummet och avdelningen kunnat innebära att rummet använts mer. En byggnad anpassad för förskolan borde vara mer genomtänkt än så. Genom att en dörr mellan avdelningen och Uterummet saknas blir detta rum segregerat vilket Hillier och Hanson (1984) pratar om i sin teori.
6.1.2 I vilken utsträckning används förskolans lokaler
Genom observationerna i denna studie konstaterar vi att på avdelningen Vattendroppen används hallen som en del av den fysiska inomhusmiljön, här har pedagogerna möblerat för lek. Både Petra och Maria menar att användningen av hallen till största del beror på att
avdelningen i övrigt erbjuder begränsat utrymme och upplevs som trång. På Lingonet används hallen till största del enbart i syfte för på- och avklädning samt vid hämtning och lämning. Vi kan se en likhet mellan resultatet i vår studie och i Erikssons (2013) studie. I en av
förskolorna i hennes studie användes hallen som en del av inomhusmiljön för aktiv lek, här syns likheter med Vattendroppen. På en annan förskola i samma studie användes hallen likt som på Lingonet endast vid på- och avklädning samt vid hämtning och lämning. I Davidssons (2008) studie framgår det att hallen för barnen är en viktig del av förskolans inomhusmiljö, hallen är ett ställe där barnen kan få leka ifred. Detta kan kopplas till vad Maria och Petra
berättat om då de upplever att barnen på Vattendroppen uppskattar att vara i hallen vid den
Maria och Petra berättar kan kopplas till miljöestetik (Björklid & Fischbein, 2011) som handlar om hur estetiken i miljön måste samspela med människan. Vi menar att, precis som Kaplan och Kaplan (1989) skriver så handlar miljöestetiken om våra sinnen. Den miljön som samspelar bäst med våra sinnen är de miljöerna vi trivs bäst i. I hallen är ljudnivån låg och det är ljust vilket gör att barnen mår bra av att vara där. Björklid och Fischbein (2011) skriver också om att estetiken handlar om möbleringen. I hallen mår barnen bra då det ger gott om utrymme, här är möblerat på ett sätt som gör att barnen har stora ytor att vara på. När resten av avdelningen känns trång är hallen ett ställe för barnen att få utlopp för sin energi på. I
resultatet av vår studie konstaterar vi att hallen är en miljö som ofta samspelar bra med barnen. Faktorerna som spelar in i att barnen använder hallen tror vi kan bero på att det är ett ställe med bra utrymme, där de kan få vara ifred och leka hemliga lekar.
En annan aspekt på användning av rummen, som vi i denna studie kommit fram till, är hur rummen ligger i förhållande till varandra. På Lingonet är rummen segregerade ifrån varandra (Hillier & Hanson, 1984). Sett till våra observationer var det rummen längst ut åt vars ett håll på avdelningen som inte användes. Vi menar att detta beror på att rummen inte är lika
tillgängliga och ligger för långt ifrån varandra och från avdelningens centrala delar. En annan aspekt på att rummen inte användes kan vara att miljön inte är tillräckligt tilltalande och om den inte samspelar med barnen så kan det skapa miljöstress (Björklid & Fischbein, 2011).
Antonovsky (1987) skriver att upplevelsen av miljöstress uppkommer hos oss när vi vistas i miljöer som är ostrukturerade och icke sammanhängande. Genom att rummen ligger längst ifrån avdelningens centrala delar kan det upplevas som icke sammanhängande miljöer. De två centrala rummen på Lingonet var de rum där flest barn befann sig under våra observationer. Det ligger i enlighet med vad Nordtømme (2012) skriver om i sin artikel. Hon menar att barns utrymme är viktigt men hon såg också i sin studie att barns utrymme som de skapar
tillsammans med andra barn är lika viktigt, det skapar en känsla av social tillhörighet. I resultatet av vår studie konstaterar vi att barnen lekte tillsammans i de centrala delarna av avdelningen. Detta ser vi också i Bergs (1987) och de Jongs (1996) studier, där de skriver att miljön spelar stor roll för det sociala livet.
Genom våra observationer på Vattendroppen upplevde vi att det var lätt att orientera sig mellan rummen då dessa låg kompakta och intill varandra. Under observationerna rörde sig barnen på denna avdelning också lätt mellan rummen och var alltid nära alla pedagoger och övriga barn. Nordtømme (2012) nämner detta i sin artikel när hon skriver att barn trivs i miljöer där de får skapa kunskaper och vara tillsammans med andra barn. Här har
alla rum utom ett hänger ihop med varandra. Genom observationerna konstaterar vi att
rummen som inte användes på Vattendroppen var Uterummet och Teknikrummet. Uterummet ligger segregerat ifrån avdelningen då det inte finns någon dörr mellan avdelningen och rummet, begrepp som Hillier och Hanson (1984) skriver om. Genom att inte ha någon dörr ut till Uterummet anser vi att rummet inte är lika tillgängligt för barnen och blir på det viset bortglömt och bortprioriterat när det finns andra rum att lättare ta sig till. Att Teknikrummet inte användes tror Petra beror på att miljön där inte är lika bra som i övriga rum och därmed tilltalar det inte barnen. Vi håller med Petra då vi under våra observationer upplevde att
barnen var mer intresserade av de andra rummen och miljön kändes inte lika tilltalande där
inne. Dessutom upplevde vi rummet som litet vilket vi kopplar till Björklid och Fischbeins (2011) teori om Miljöpsykologi när de pratar om att samspelet mellan miljön och de som befinner sig i miljön måste fungera för att det ska vara miljöer vi vill vara i.
6.1.3 Planering av den fysiska inomhusmiljön
Genom resultatet av intervjuerna ser vi en likhet mellan förskollärarnas och pedagogistans svar om hur planering av den fysiska inomhusplaneringen går till. Alla intervjupersoner är överens om barns inflytande och deltagande när det gäller möbleringen av den fysiska
inomhusmiljön. Detta menar vi är positivt då det är barnen som tillbringar mest tid i förskolan och därför borde ha mest att säga till om. Vi anser också att det är betydelsefullt för barnen att få vara med under hela processen, inte bara vid planeringen utan till lika stor del vid
möbleringen. Genom att låta barnen vara med kan de få en känsla av att få sin röst hörd och känner delaktiga på ett större plan än om pedagogerna ommöblerat själv.
Vid intervjuerna framkom det också att barnen gärna får vara med vid ommöblering men de stora och tunga föremålen är det pedagogerna som tar vilket tyder på en stor omtanke hos pedagogerna. Detta skriver också Eriksson (2013) om, hon menar att en av pedagogerna i hennes studie berättat att barnen gärna är med och förändrar miljöerna. Berg (1987) och de
Jong (1996) skriver också att det viktigaste är att ta till vara på barns tankar om miljön och
hur den ska förändras och förnyas. Kajsa nämner att vid deras planering av miljö försöka få med så många delar av Läroplanen för förskolan (1998, rev. 2016) som möjligt. Vi anser att fler borde titta igenom Läroplanen vid planering och möblering av miljöerna. De Jong (2010) menar däremot att det finns knapphändigt med information i Läroplanen angående hur miljön ska utformas. Däremot precis som Kajsa säger menar vi att man då istället får titta efter strävansmålen i Läroplanen och försöka få med så många av dem som möjligt, eftersom det
inte finns direktiv nerskrivna på hur miljön ska utformas. Detta ger pedagogerna större frihet att möblera utefter barnens behov. Förskollärarna och pedagogistan lyfter allihop att det är barnens behov som ska styra när och hur ofta ommöblering och omstrukturering ska ske. Vi anser att det är bra att de lyssnar in barnen då det kan bli problematiskt för vissa barn om det förändras för ofta och görs stora förändringar på en och samma gång. Ett sätt att ta
ommöbleringen ett steg längre menar vi är att tillsammans med barnen reflektera över förändringarna man gjort efteråt. Men även innan en ommöblering diskutera tillsammans
barnen vilket syfte den nya miljön ska ha. Vi förstår dock att det kan vara svårt att få in alla
barns intressen i miljöerna. Om vi ser till den tidigare forskningen i denna studie samt till intervjupersonernas tankar om barns delaktighet i miljön så finns det en gemensam nämnare. De nämner alla att barnens intressen är det viktigaste vid ommöbleringen. Vi ser positivt på att intervjupersonerna nämner att de har ett sådant stort barninflytande på sina avdelningar och vi anser därmed att förskollärarna och pedagogistan ser miljön viktigt för barns välbefinnande.
Via resultatet av intervjuerna konstaterar vi att Petra på Vattendroppen nämner vikten av att skapa utrymme för den fria leken, det ligger i enlighet med vad Nordtømme (2012) skriver. Författaren menar att barn i den aktiva leken skapar utrymme och att utrymmet är under ständig förändring. Detta menar vi kan bli svårt när det kommer till Vattendroppen då avdelningen kan upplevas som trång. Vi anser dock att det är viktigt att skapa utrymme för barns lek då leken är ett väldigt viktigt redskap för barn i att erövra kunskap. Nordtømme (2012) skriver också att barn ska få möjlighet att skapa eget utrymme och platser i förskolans inomhusmiljö något som också Petra och Maria menar att barnen skapat i hallen. Petra bekräftar också vad Nordtømme (2012) skriver i sin artikel om att skapa eget utrymme, barnen på Vattendroppen stänger gärna om sig och vill leka ifred. Förskolan är en social arena och genom våra observationer på Vattendroppen förstår vi att barnen gärna stänger om sig
och leker ifred. Vilket kan skapa ett lugn och en känsla av frihet. Petras uppfattning är att
barnen också trivs med att öppna upp dörrarna och på det viset vara en del av avdelningens gemenskap. Detta är något som också Berg (1987) berättar om, hon menar att ett sätt att förändra miljöerna är att öppna upp mellan rummen och på så vis skapa större gemenskap. Estetiken i miljön är något annat som också Christoffer och Petra nämner vid intervjuerna då de säger sig uppskatta ljusa väggar. Petra berättar vidare att färgsättningen på en avdelning är väldigt viktigt och att olika färger kan inspirera till olika saker. Både Christoffer och Petra men även Maria lyfter också vikten av fönster, att det är väldigt viktigt med mycket
färgval ser vi som en stor kunskap och ett intresse för miljöfrågor. Det är även någonting vi upplever som viktigt, att få in mycket ljus utifrån men också att färgerna på väggarna spelar stor roll. Vi upplever båda två avdelningarna som ljusa och lugna när det handlar om
miljöestetiken (Björklid & Fischbein, 2011). Detta i sin tur innebär att vi upplever att
estetiken på de båda förskolorna är god och att miljön på det viset samspelar väl med de som befinner sig på avdelningarna.
Genom resultatet av intervjuerna i denna studie konstaterar vi att miljön har en stor och central roll hos alla intervjupersoner. Christoffer, Petra och Linda lyfte dessutom Reggio Emilia pedagogiken, som är en pedagogisk inriktning med stort fokus på miljön. Att Christoffer, Petra och Linda ser miljön som den tredje pedagogen kopplar vi till Forsell (2011) som skriver om att en bra miljö blir som den tredje pedagogen genom att barngruppen naturligt har två pedagoger och en bra miljö då blir som den tredje pedagogen ifall den erbjuder lika mycket.
6.2 Metoddiskussion
Vi valde att genomföra en empirisk studie med en kvalitativ metod med både observationer och intervjuer, då vi intresserade oss för meningar och dess innebörd. Detta var en metod som fungerade bra för oss och det vi ville undersöka. Däremot är vi medvetna om att studien inte kan räknas som helt tillförlitlig då empiriska studier med kvalitativa metoder är beroende av nuet och vem som samlar in empirin (Alvehus, 2013). Med en längre observationsperiod hade även svaren kunnat se annorlunda ut och det hade i sin tur kunnat ge vår studie ett annat resultat. Detta är något vi varit medvetna om under hela processen.
Vi valde att genomföra icke-deltagande observationer (Larsen, 2009) då vi ville påverka barn och pedagoger så lite som möjligt. Detta är en metod vi tyckte fungerade bra eftersom vi kunde röra oss fritt på avdelningen för att se var barnen och pedagogerna befann sig. En nackdel med observationer var att barnen ibland kom fram och ville prata och leka med oss vilket gjorde våra icke-deltagande observationer svårare. Vi genomförde observationerna på våra VFU-förskolor och därför var det ibland svårt för barnen att förstå att vi inte var där som pedagoger, utan som observatörer. Under observationer använde vi oss också av
rundvandringsmetoden (Berg & af Klercker, 1982) vilket vi ansåg var en lyckad metod för att få syn på var barn och pedagoger befann sig och vilka rum som inte användes. Den metoden gjorde det också enkelt att se skillnader och likheter mellan för- och eftermiddag på
Vi valde att observera innan intervjuerna, eftersom vi då kunde anpassa frågorna till
intervjupersonerna utefter vad vi sett under observationerna. Detta anser vi var positivt för vår studie. Vid ett intervjutillfälle i denna studie kunde endast en av oss medverka och i efterhand kan vi konstatera att det underlättat för vårt skrivande om vi båda varit med vid samtliga intervjuer. Då hade möjligheter funnits för oss att ställa olika följdfrågor eller lägga märke till olika saker vid intervjupersonens svar. Det mest optimala hade också varit om vi haft