Sammanfattningsvis kan jag efter att ha analyserat empiri och dragit slutsatser utifrån den, konstatera att de intervjuade pedagogernas uppfattning om det vidgade textbegreppet som det formuleras i styrdokumenten, inte är något pedagogerna har reflekterat närmare över. I min analys av intervjuerna säger samtliga pedagoger att de använder sig av olika uttrycksformer, medier och barnkultur i undervisningen. Annika och Lena använder sig mycket av stillbilder i undervisningen. Drama har Lena och Karins barn en gång i veckan men inte med dem utan en annan pedagog medan Annika använder sig mycket av handdockor och rollspel.
Faktafilm använder sig Karin och Lena av i sin undervisning och spelfilm är hos Annika och Lena en belöning. Även om samtliga informanter använder sig av olika uttrycksformer har det liten plats i undervisningen. En möjlig förklaring kan vara att dagens läroböcker är skapade för att kunna användas i alla ämnen. Läroböcker ger också en känsla av trygghet och vana vilket Karin tar upp. Hon anser att hon fortfarande är så ny pedagog att hon inte vill släppa de trygga läroböckerna. I Att läsa och skriva (2004) tar man upp att skolans cementerade
föreställningar måste luckras upp och att man ska börja se medier och populärkultur som en resurs som bör och kan användas i undervisningen(ibid. s. 18). Jag anser att skolan måste följa med i medieutvecklingen som utgör en allt större del av barns vardag.För att inte bli en bakåtsträvande, isolerad institution måste skolan och självklart pedagogerna hänga med i tiden.
Annika visar klart och tydligt att barns erfarenheter, populärkultur och barnkultur inte har en plats i hennes klassrum. Hon säger i intervjun, att barnen inte längre pratar om filmer och tv- program de ser. Annika tror att det är omodernt att prata om tv- och dataspel vilket inte stämmer med litteratur jag tagit del av. Jag anser att förklaringen till att barnen inte längre pratar med Annika om sina spel och program längre,är att de känner hennes motstånd till deras kultur. Det har skapat en klyfta mellan barnen och Annika precis som Rönnberg (1997) beskriver då hon menar att barns intresse för olika medieinnehåll påverkas av vilken attityd de bemöts av (ibid. s.10). För att Annika ska komma ifrån glappet som blivit mellan henne och barnen, måste hon acceptera barnens intressen, erfarenheter och deras värld. Det handlar bara om att våga släppa sitt vuxna perspektiv och tänka ur barnens synvinkel.
Vid intervjutillfället uppgav Annika att hon inte skulle kunna tänka sig att gå en kurs i drama, film eller något annat som har med barns intressen att göra. Lena skulle gärna vilja lära sig mer om olika uttrycksformer och förmedlar att hon är intresserad av barns erfarenheter. Karin menar att hon redan gått så många utbildningar så hon måste följa upp dem först. Annika visar klart och tydligt att hon inte är intresserad. Lena tycker sig vara intresserad samtidigt som hon inte vågar använda sig av så många olika uttrycksformer i undervisningen och säger att tiden inte räcker till för utbildning. Jag tycker att det skulle vara ett måste för alla rektorer att låta pedagoger få kompetensutveckling då skolans styrdokument tar upp att man ska använda flera sinnen. För att kunna göra det som pedagog behöver man fortbildning.
Samtligapedagoger beskrev i intervjuerna att de använder sig mycket av skönlitteratur i undervisningen. Karin berättade under intervjun hur hon precis startat ett sagoskapande i sin klass. Karin har börjat med att berätta hur en saga är uppbyggd med inledning, slut och olika karaktärer. Hon har valt att skapa en klassisk saga med björnar, vargar och andra figurer som hon valt ut som karaktärer. Karin vill styra barnen in på ”rätt” spår och inte låta barnen få fria tyglar. Att låta barn skapa sagor på detta sätt i skolan, är nog vanligt. Det behöver dock inte utesluta arbeten byggda på barns fantasier hämtade från till exempel tv-spelens värld.Många lärare värdesätter kunskap på papper framför kunskap i media och barnens vardagsliv, vilket Fast (2007, s.144) skriver om. Pedagoger som tar bestämt avstånd från barns erfarenheter från populärkulturen och andra medier, tycker att det är något barn får syssla med hemma. På skolan vill pedagogerna kunna erbjuda något annat.
Det anges i Lpo94 som mål att sträva mot att eleverna ska utveckla nyfikenhet och lust att lära samt lära sig att lyssna, diskutera, argumentera och använda sina kunskaper. Om barnen möter en pedagog som inte lyssnar på barn eller ser utifrån deras perspektiv, kan de vara svårt för dem att använda sina erfarenheter. När det gäller synen på individens lärande och på
individens sätt att skapa kunskap är uppfattningen idag att det sker i samspel mellan individen och omgivningen. Vårt tänkande och vårt lärande ses som oskiljaktigt från vårt handlande och vårt användande av olika hjälpmedel eller verktyg (Säljö, 2000). Det vidgade textbegreppet kan ses som ett hjälpmedel eller verktyg för lärande men det kan även barnkultur göra. Enligt skolverket (2007) måste det vidgade textbegreppet anammas i skolorna för att gå hand i hand med mediernas utveckling.
För att sammanfatta min studie så visar den dock att det vidgade textbegreppet inte har blivit ett begrepp för de pedagoger som ingår i undersökningen. Jag förmodade att pedagogerna skulle känna till det vidgade textbegreppet eftersom det står i kursplanerna.
Om man bortser från några få undantag kan man i den här undersökningen sammanfattningsvis säga att en del barn måste lämna kunskaper de har fått från
populärkulturen och medier utanför förskolans dörr. Jag upplever att ingen av pedagogerna tar till vara påbarnens erfarenheter utan dessa ses som oviktiga kunskaper, lågkultur ochdärmed mindre värda. Pedagogerna verkar anse att skolan har ett annat uppdrag, nämligen att ge barn kunskaper utifrån den kultur som vuxna kan förstå och uppskatta.