I denna uppsats har utfallet för den svenska ekonomiska utvecklingen undersökts för scenarion där räntan sätts efter olika ränteregler. Räntereglernas specifikation har varierats med olika vikter på produktionsgapet samt löne- och prisinflationen. Utfallen har sedan utvärderats för en rad olika förlustfunktioner för att undersöka huruvida ränteregler som även inkluderar löneinflationen kan generera lägre välfärdsförluster än mer traditionella regler där endast prisinflationen och produktionsgapet tas i beaktning. För att komma fram till resultatet skattades en modell på svensk kvartalsdata från 1995 och framåt som sedan användes för simuleringar över samma tidsperiod. Räntan i dessa simuleringar sattes efter olika varianter på ränteregeln istället för Riksbankens faktiska räntebana.
Undersökningen över hela tidsperioden visar på ett sammstämmigt resultat att de bästa räntereglerna är de som lägger förhållande vis stor vikt till alla tre variablerna, produktionsgap samt pris- och löneinflation. Detta resultat styrks både av vikterna i de ex-post optimala räntereglerna såväl som av utfallen av de exogent bestämda reglerna. Bland de exogent bestämda reglerna visade det sig att kombinationsreglerna genererade klart lägre välfärdsförluster än de som endast fokuserade på prisinflationen alternativt löneinflationen, och detta för i princip alla testade specifikationer av förlustfunktionen. Det optimala storleksförhållandet mellan de olika vikterna i ränteregeln tycks bero på vilka vikter de respektive variablerna har i förlustfunktionen. Det kan dock konstateras att även när vikten i förlustfunktionen för en given variabel är väldigt liten är vikten i ränteregeln för densamma fortfarande substantiell.
När tidsperioden delas upp i två delar upptäcker man att den ränteregel som genererar lägst välfärdsförluster skiljer sig mellan de två perioderna. De regler som fungerar bra i en period verkar alltså inte för den sakens skull alltid fungera särskilt bra i en annan period. Ett bevis på detta är de ex-post optimala räntereglerna från period ett genererade betydande välfärdsförluster i period två. De kombinerade regler som fungerade bäst sett över hela tidsperioden genererade dock konsekvent realtivt låga välfärdsförluster i de båda perioderna. Detta är ett tecken på att dessa regler även över tid tycks lyckas generera en räntebana som ger tämligen låga välfärdsförluster. Men även om de kombinerade räntereglerna genererade
låga välfärdsförluster över dessa två perioder kan man för den sakens skull inte vara helt säker på att så också är fallet i framtida perioder.
Om man jämför välfärdförlusterna från de enkla räntereglerna med de välfärdsförluster som den faktiska räntebanan genererade upptäcker man att för de flesta specifikationer av förlustfunktionen lyckas inte ens de ex-post optimerade reglerna generera lika låga välfärdsförluster som Riksbanken lyckats göra. Som nämnts tidigare i denna uppsatts så finns det dock vissa svårigheter med att jämföra de faktiska utfallet med de simulerade utfallen av de olika räntereglerna. Dels finns problematiken som först framfördes av Lucas med att koefficienterna i en modell med adaptiva förväntningar är beroende av den faktiskt förda politiken och dels finns problemet med att chockerna inte heller är helt oberoende av den faktiska räntebanan, medan de är oberoende vid simuleringarna med alternativa ränteregler. Exakt hur detta påverkar jämförelsen är svårt att säga men klart är att det måste tas i beaktning.
Att Riksbankens räntebana ger lägre välfärdsförluster skulle också till viss del kunna spegla det faktum att räntesättningsproblematiken är ett betydligt mer komplext problem än vad som helt kan fångas upp av en enkel ränteregel. Riksbanken har fördelen att chockerna i ekonomin inte är helt och hållet slumpmässiga och oförutsägbara och har därför viss möjlighet att förutspå dem och kanske framför allt en möjlighet att bedöma dess karaktär när de väl inträffar. Om en chock till exempel anses vara temporär och förväntas motverkas av en chock åt motsatt håll i nästa period kan Riksbanken lämna räntan oförändrad medan räntereglerna, som här testas i efterhand, istället reagerar på båda chockerna. Resultatet blir då att räntan, istället för att ligga kvar på en stabil nivå, svänger kraftigt upp och ner under en kort period. Detta visar sig till exempel genom att räntereglerna genererar en räntebana som är betydligt mer ojämn än den faktiska räntebanan.
Vad som också kan noteras är att de kombinerade räntereglerna både inför it-krashen och inför finanskrisen signalerade för räntehöjningar en tid innan Riksbankens räntehöjningar faktiskt kom. Dessa signaler var inte bara tillfälliga utan räntesatsen som räntereglerna genererade var konsekvent högre under flera kvartal. Med det inte sagt att dessa kriser hade kunnat undvikas om räntan hade börjat höjas tidigare. Möjligen hade de dock kunnat lindras något om en mer restriktiv penningpolitik förts i dess begynnelse och på så sätt förhindrat de värsta obalanserna från att byggas upp. Denna möjlighet kan dock inte fångas upp i denna
modell då chockerna vid simuleringarna med de olika räntereglerna är exogena. De problem som uppstår vid jämförelse med den faktisk förda penningpolitiken ställer dock inte till det på samma sätt när utfallen av räntereglerna jämförs sinsemellan då chockerna är exogent givna och oberoende av räntesättningen oavsett specifikation av ränteregeln.
Sammantaget kan det sägas att resultaten av uppsatsen tydligt visar på att ränteregler som även tar hänsyn till löneinflationen genererar klart lägre välfärdsförluster än mer traditionella regler som bara tar hänsyn till produktionsgapet och prisinflationen. Därför måste man dra slutsatsen att även löneinflationen borde beaktas vid räntesättningen. Exakt hur viktförhållandet mellan pris- och löneinflation bör se ut beror på specifikationen av förlustfunktionen, men resultaten tyder på att en kombination av de båda är att föredra oavsett specifikation. Det kan också konstateras att även om de kombinerade räntereglerna tycks generera relativt låga välfärdsförluster så är det inte helt lämpliga att följas strikt utan bör snarare ses som ett av många instrument att använda sig av när räntan skall sättas. Innan man kan dra allt för långtgående slutsatser, så som om även ett explicit löneinflationsmål bör innföras, krävs dock att fler studier görs och då framför allt med mordenare modeller som bland annat antar rationella förväntningar.