Diskussion 33

Även om informanterna i vissa situationer menade att de kunde känna delaktighet med hemskolan och känna en form av sammanhang och delaktighet så är min uppfattning av elevernas svar att begreppet ”En skola för alla” inte är helt förenligt med den särskilda undervisningsgruppen. Den vanliga undervisningen behöver och borde inkluderas i den ordinarie klassen så lång det är möjligt, men med få undantag. Undantagen borde vara i situationer där hot och våld är en del av skoldagen runt eleven. Känslan av att känna sig ”normal” utifrån att det ”normala” är att gå i sin hemklass eller att känna sig som alla andra var enligt informanterna en viktig del i att man inte borde särskilja någon från den ordinarie ”normalklassen”. Medvetenheten och känslan av att inte känna sig ”normal” i förhållande till hemskolans elever ansåg jag vara viktig och utbredd bland informanterna i

undersökningsgruppen trots deras ibland skilda svar o tankar om hemskolan.

Skolans sätt att hantera elever idag med olika diagnoser, sociala brister lutar ofta åt det särskiljande hållet vilket och har dessutom ökat under 90-talet, vilket Karlsson (2007) visar. Även under de senaste åren har denna ökning fortsatt enligt Skolinspektionen (2007) Om det handlar om en kunskapsbrist som en av informanterna påpekade att det kunde vara, så borde den kunskapsbristen kunna åtgärdas med olika fortbildningsåtgärder, men även att skapa en form av synvända där förhållningssättet skolorna har till elever i behov av stöd förändras. Särskilda undervisningsgrupper bör sakta minska i förmån för ett mer inkluderande

arbetssätt eller ett arbetssätt där förändringar sker i organisationen före förändring av elev, men även om ett behov av särskiljande lösningar nödvändigtvis skulle behövas så bör man

tänka på hur placeringen av dessa särskiljande går till och ser ut. Känslan av sammanhang blir större om placeringen av den särskiljande lösningen sker i närheten och runt hemskolans område.

Utifrån delaktighetsperspektivet som Szönyi & Söderqvist-Dunkers (2012) tog upp blev det problematiskt när det handlade om känslan av tillhörighet till hemskolans kamrater under exempelvis raster. Enligt undersökningsgruppen så fanns känslan av tillhörighet med den nya gruppens elever, men eleverna hade många gånger förlorat kontakten till hemskolans

kamratsituation och sina gamla kamrater efter att ha blivit placerade i den särskilda

undervisningsgruppen. Placeringen påverkade även situationen utanför skolan, vilket var synd utifrån ett socialt perspektiv och för elevernas känsla av att känna delaktighet.

Om man ser utifrån Specialpedagogiska skolmyndighetens definition av begreppet delaktighet så borde eleverna ha en större känsla av delaktighet då de faktiskt ingår i ett gemensamt lärande med hemskolan, men känslan av att de delar en aktivitet med hemskolan eller ges förutsättningar i kamratgemenskapen blir diffust. Utifrån elevernas svar så verkar det saknas många av de delar som skapar delaktighet och känslan av sammanhang vilken borde finnas. Skall eleverna få en miljö där alla aspekter av delaktighet komma fram bör placering av den särskilda undervisningsgruppen vara rätt från början då tillgången till de olika

aspekterna som Specialpedagogiska skolmyndigheten tar upp.

Utifrån skolans tidiga historia så fann jag det intressant och tänkvärt utifrån att det har hänt en hel del inom skolan och hur skolan och samhället sett på elever med behov av olika

stödåtgärder. Jag blev förvånad att man enligt Hjörne & Säljö (2008) så sent som i Lgr 62 fortfarande hade hela åtta olika former av specialklasser i vilka man med stöd av samhället differentierade elever i olika särskiljande nivåer, trots att det i grundskolans tidigare historia förespråkats mindre utav de särskiljande åtgärderna för att ge mer utrymme åt en likvärdig utbildning för alla elever d.v.s. ”En skola för alla”. Att det i praktiken inte skett så stora förändringar fram till Lgr 62 var förvånande. Troligtvis har det sin grund i synen på

vetenskapen och de synsätt i den samtiden att särskiljande lösningar var något bra och positivt eftersom strävan då var att erbjuda eleven en mer individanpassad undervisning. Dåtidens historiska perspektiv skiljer sig en del från dagens inkluderingsbegrepp och de tankar om att eleven skall sättas i fokus och känslan av delaktighet och sammanhang är mer viktiga beståndsdelar i elevens skolgång än dåtidens synsätt på individuella elevlösningar. Delaktighet och att kunna känna ett sammanhang är viktigt vid hantering av elever med särskilda behov, där behovet är mer krävande än vad den så kallade normalelevens behov är.

Tankar i historian om att staten gynnas av strävan efter allas likvärdighet och då ifall medborgarna uppnådde en viss utbildningsnivå var intressant och tänkvärt under arbetets gång. Likt idag så är strävan efter den likvärdiga allmänbildningen bland medborgarna till gagn för samhällets bästa vilket även Larsson & Westerberg (2011) påpekar. Om man kopplar ihop dessa tankar och funderingar med dagens strävan mot begreppet inkludering så verkar skolan ha kommit en bra bit på väg i sin strävan efter att skapa en utbildning på lika villkor för alla elever oavsett deras individuella svårigheter.

I tankar kring den särskilda undervisningsgruppen så är min erfarenhet och uppfattning att det generellt finns ett starkt fokus på elevers sociala träning och skolans fostran- och

omsorgsuppdrag mer än i ett lärandeuppdrag och de ämnespedagogiska kunskaperna. Troligtvis så har det att göra med den komplexa problematik som gör det svårt att finna mer inkluderande metoder och lösningar för elever i behov utav olika stödåtgärder där fokus ligger på förändring av metod och organisation snarare än förändring av elev. Mycket anpassningar som görs för elever hamnar kring omsorgskulturens perspektiv. Den medicinska diskursens perspektiv som enligt Assarsson (2007) är en mer exkluderande struktur, bygger främst på elevens tillkortakommande och förstärker min egen erfarenhet och uppfattning om

undersökningsgruppens tankar att skolan ofta lägger mer fokus på elevperspektivet än på perspektivet av att förändra metod, organisation och miljö vilket fokus helst bör ligga. En av eleverna i undersökningsgruppen hade funderingar och tankar om att skolan troligtvis strävade och gjorde sitt bästa, men att skolan hade svårigheter i att anpassa sin undervisning för de elever som krävde för mycket resurser, vilket informanten ansåg vara en av fördelarna med den särskilda undervisningsgruppen. Utifrån lagtexten som bland annat Gadler (2011) tar upp så bör skolan ha den kompetensen och skaffa sig de resurser som de resurskrävande elever är i behov utav, och använda dessa ute på hemskolorna och inte i avgränsade lokaler utanför hemskolans område. Mycket av Carlbeck-kommitténs utredning visar på att det finns ett behov i att tillgodose alla elevers olikheter och förutsättningar i hemskolan, vilket undersökningsgruppen även hade åsikter om.

När jag diskuterade och frågade undersökningsgruppen om deras tankar om begreppet ”En skola för alla” och då utifrån citatet från Carlbeck-kommitténs utredning så fanns en hel del samstämmiga svar om att alla elevers lika rättigheter bör tillgodoses på hemskolan när det gäller utbildning, men det borde även finnas utrymme för särskiljande åtgärder på grund av att ”vissa” elever kan ha en för svår problematik för skolans personal att hantera.

vara en legitim åtgärd att ta. En sådan särskiljande lösning var bra för att under-visningen i hemskolan inte skulle påverkas negativt för de andra eleverna, vilket kan vara förståeligt. Vidare så blev svaren på frågorna om normalitet mer en bekräftad uppfattning än ny kunskap om vad elever har för tankar om vad som räknas till ”normal” eller inte. Alla tre ansåg att mycket av referenserna till vad en ”normalelev” eller en ”normalklass” står för är kopplat till den ordinarie skolgången och hemskolan där de flesta har sin undervisning, vilket jag kan förstå med den utgångspunkten som eleverna har. Där de flesta elever har sin

undervisning blir ett rättesnöre, en ”norm”. Själva ordet ”normal” och värderingen av det ansåg undersökningsgruppen vara lika för alla och de ansåg även att ingen är i bemärkelse mer ”normal” än andra. Att vara ”normal” i skolsammanhang var nog kopplat till deras erfarenhet i att man ofta talar om hemklassen som normindikator snarare än

individen/skoleleven.

Jag anser att jag fått en större förståelse av problematiken för hur tankar och visioner har sett ut i ett historiskt perspektiv i skolhistorian och alla de svårigheter som barn med särskilda behov har brottats med under tidens gång. Jag tror det är viktigt att som pedagog inom

skolans diskurs ha en historisk medvetenhet om hur samhället sett ut för att ta lärdom av den kunskapen i sitt strävande efter en skola där alla elever kan känna sig inkluderade, delaktiga och känna en känsla av sammanhang under sin skolgång. För att skapa en organisation som fokuserar på skolans brister i undervisningen istället för brister hos eleverna behöver man förstå hur elever i särskilda undervisningsgrupper upplever sin skolsituation för att hitta lösningar som omsätter det teoretiska synsättet och strävan efter ”En skola för alla” i fungerande metoder i praktiken.

Vidare så anser jag att jag uppnått mitt syfte och fått svar på mina frågor genom att jag fått en större kunskap om den komplexa värld som dessa skolelever med någon form utav behov befinner sig i, och hur elever genom historien har hanterats på grund utav att man inte har passat in enligt den mer traditionella ”mallen” när det gäller skolsituationen. Valet av metod tycker jag var rätt i och med att jag ville få fram hur specifika elever kände och upplevde sin skolsituation utifrån de olika teoretiska begrepp och synsätt som omger elever i skolan idag. Intervjuer är en bra metod för att få reda på hur elever uppfattar känslan av delaktighet, inkludering och känslan av att befinna sig i ett sammanhang i praktiken. Om jag skulle förändra något i arbetsmetoden så hade jag velat skapa utrymme för att intervjua en större grupp elever i olika undervisningsgrupper.

5:3 Förslag till forskning

Fokus med den här undersökningen har legat på elever i en särskild undervisningsgrupp och deras syn på begrepp som inkludering, delaktighet, normalitet och hur det upplevt en känsla av sammanhang. Det hade varit intressant att vidare undersöka pedagoger, rektorer, skolledare och andra personer inom kommunens utbildningsnämnd för att ta reda på hur deras syn på de olika begreppen är. Vidare så hade det varit intressant att undersöka de mer vanliga klassen och hur de ser på inkludering och tankar om ”En skola för alla” för att få ta del av deras perspektiv.