Eftersom forskning visar på att ungdomsspråk är betydelsefullt för identitetsskapandet och frigörelsen från vuxna anser vi att det är viktigt att lärare har en öppen inställning till ungdomsspråk, vet vilken funktion det fyller samt bejakar det. Kunskap om ungdomsspråk räcker inte utan en positiv inställningar måste också avspegla sig i lärarens förhållningssätt till elevernas språk. Vår tolkning är att flertalet av våra informanter delar vår uppfattning. Att alla informanter inte har denna öppna inställning fullt ut förvånade oss något då lärarutbildningen,
inom alla inriktningar, sannolikt strävar efter att blivande lärare har med sig aktuell forskning om språkets betydelse för individen.
Vi menar att ungdomsspråk ska få finnas i skolan, men självfallet inte på bekostnad av ett mer standardlikt språk. Vi tror att de elever som får möjlighet att utveckla ett ungdomsspråk vid sidan av ett standardspråk sannolikt har större förutsättningar att klara sig i skolan. Att få utrymme att uttrycka sig på ett språk som ligger nära både i tid och i rum stimulerar den personliga utvecklingen såtillvida att självkänslan växer och att man får känna att man duger. Att få känna att det egna språket duger och att få använda sina ord, är enligt Lgr80 mycket viktigt (se kapitel 5.4).
Vi vill betona att vi med denna undersökning endast kan visa på vilken attityd våra sex informanter verkar ha till talat ungdomsspråk. Urvalet är litet och representerar på inget sätt lärare i allmänhet. Vi gör alltså inte anspråk på att kunna dra några generella slutsatser.
I stora drag var informanterna överens om definitionen av ungdomsspråk. En hel del av uppfattningarna delade dock informanterna endast med en eller två andra informanter. Detta kan enligt oss tyda på att de främst uppfattar det ungdomsspråk de har i sin dagliga närhet. Som vi skrivit är ungdomsspråk inte enhetligt och ungdomar är ingen enhetlig grupp. Ungdomarna på informanternas respektive skolor kanske inte uttrycker sig på samma sätt. Man kan naturligtvis inte bortse från informanternas vidare erfarenhet av ungdomsspråk utanför skolan och/eller deras personlighet, som också kan ha påverkat vad de lägger i begreppet ungdomsspråk.
Informanterna var relativt överens om vilken funktion ungdomsspråk fyller. Som viktigaste komponent uppgav de grupptillhörighet. Vi menar att deras gemensamma svar kanske kan bero på att det är ett allmänmänskligt drag att vilja tillhöra en grupp och markera sin tillhörighet, bl a genom språket (Festinger citerad i Eysenck 2000). Informanterna kanske relaterar till sitt eget behov av att ha vänner i kombination med vetskapen att kompisar kanske är ännu viktigare i ungdomsåren. Visserligen verkar alla informanter förstå vikten av grupptillhörighet, dock korrelerar inte denna förståelse med en del informanters förhållningssätt till ungdomsspråk. Detta anser vi kan bero på att de håller hårt på lärarrollen och ser det som sitt viktigaste uppdrag att lära ut ett standardlikt språk. De kanske lägger andra värderingar i vad lärarrollen innebär och har ett snävt synsätt på vad det innebär att vara lärare.
Informanterna menade vidare att det är skillnad på flickors och pojkars sätt att prata. Vi uppfattar att det länge har förts en debatt kring genusfrågor i media och att denna debatt kan påverka uppfattningar om skillnader mellan män och kvinnor. En förklaring till informanternas
liknande svar kan vara att man inte kan värja sig från informationsflödet. Medias påverkan kan ha förstärkt informanterna i deras uppfattning att flickor och pojkar uttrycker sig på olika sätt. Två av informanterna säger att eleverna i deras klasser kan slå om från sin rosengårdssvenska till vanlig skånska när de vill och att de gör det frivilligt. Vi menar att detta högst sannolikt är ett medvetet avståndstagande från övriga grupper i samhället. Kanske beror det på att ungdomar i stort är en grupp i samhället som inte värderas så högt. Ungdomar med utländsk bakgrund är ännu mer utsatta. Därför tänker vi att rosengårdssvenskan kan fungera som extra viktig grupptillhörighetsmarkör för dem för att markera ursprung och identitet ännu mer.
Vad gäller sambandet mellan en elevs språk och elevens skolprestationer verkade informanterna eniga om att en elevs språk ofta står i relation till dennes skolframgång. Detta kan, som Stubbs uttrycker det, bero på att vi hör språket ”genom filter av sociala värderingar.” (Stubbs 1982, s.18) Vi menar att fördomar om en elev kan göra att eleven blir hämmad och följden kan bli att potentialen hos eleven går förlorad. Det är lätt att döma en person efter ytan och inte se till personens kvaliteter. Omedvetet sorteras människor in i fack, inte minst vad gäller deras sätt att tala. Detta är tydligt då det uppenbarligen finns ett behov av att särskilja ungdomsspråk från vuxenspråk. I egenskap av lärare och offentlig person har man ett stort ansvar i arbetet med att skapa goda självbilder hos eleverna. Att inta en professionell hållning d v s att vinnlägga sig att söka bortse från sin privata uppfattning om en elevs språk menar vi kan göra stor skillnad för den enskilde eleven och dennes framtid såtillvida att den självuppfyllande profetian kan utfalla positivt.
Vi kom fram till att de två yngsta informanterna var de som hade mest positiv inställning till ungdomsspråk. Det framgick av såväl intervjuerna som observationerna. Slående var att de var de enda som hävdade att lärarens ålder i hög grad påverkar synen på talat ungdomsspråk, medan övriga informanter menade att åldern inte har någon betydelse. Vad deras olika syn kan bero på är svårt att säga. Det kan enligt vår mening bero på att ju yngre en person är, desto mer tolerant, då den egna ungdomstiden inte känns alltför avlägsen. Det kan också bero på att de yngre har en föreställning om att då man bli äldre blir man också per automatik mer intolerant. En lärare som är lite äldre kanske inte skulle erkänna att det kan bero på åldern då det kan tolkas som intolerans och/eller gammalmodighet.
Flertalet av informanterna menade att personligheten är det mest avgörande för lärarens syn på talat ungdomsspråk. De två yngsta var dock inte lika övertygade. Två av våra informanter hade på pappret många gemensamma nämnare. De är jämnåriga, har gått samma utbildning, har arbetat som lärare lika länge samt har enbart erfarenhet av sin nuvarande skola. Ändå har de en
relativt skild syn på talat ungdomsspråk. Detta tolkar vi så att ålder, utbildning, erfarenhet och upptagningsområde inte är av avgörande betydelse, utan förklaring till en viss attityd är mer svårfångat än så. Dock säger de flesta informanterna att upptagningsområde är av avgörande betydelse för vilken syn lärare har på ungdomsspråk. De menar att ju mer språkliga problem eleverna har, desto mer förståelse visar läraren för elevens olika sätt att uttrycka sig på. Ella, den informant som enligt oss föreföll mest negativ till talat ungdomsspråk, menade att andra lärare har samma syn som hon oavsett skolans upptagningsområde. I likhet med Ella trodde och hoppades Petra att alla lärare oavsett upptagningsområde delade hennes syn på talat ungdomsspråk. Intressant är att båda tror att alla lärare delar just deras uppfattning, trots att de enligt oss är varandras motpoler.
Vilka bidragande faktorer som ligger bakom en lärares syn på talat ungdomsspråk är alltså svårt att svara på. Enligt vår undersökning finns det inga klara tendenser som visar att en specifik faktor skulle forma en lärares syn på talat ungdomsspråk. Av vår undersökning att döma kan vi heller inte fastställa att lärare har en annorlunda syn på talat ungdomsspråks än andra yrkesgrupper. Vi tolkar det så att personligheten är det som väger tyngst, oavsett profession. Informanterna definierar ungdomsspråk på liknande sätt och har en god uppfattning om ungdomsspråks betydelse för individen. Denna uppfattning avspeglar sig dock inte i en gemensam öppen attityd. Att ungdomsspråk inte riktigt får ta plats i informanternas klassrum enligt vår tolkning, kan tyda på att de befarar att det ska breda ut sig på bekostnad av standardspråket. Informanterna håller kanske hårt på normen hur man bör uttrycka sig i klassrummet och brott mot normen gör att redundansen störs (Einarsson 2004).
Andreas var den informant som tydligast uttryckte att ungdomsspråk inte är på sin plats i klassrummet. Detta indikerar att han finner språkets form viktigare än språkets innehåll. Signaler av detta slag kan få till följd att eleverna uppfattar att deras språk inte duger, vilket kan påverka självkänslan negativt (Stubbs 1982). Stina uttalar att ”det som gått förlorat i form har vunnits i innehåll” (se kapitel 6.3). Vi tolkar hennes uttalande så att hon lägger tonvikt på innehåll snarare form. Hon menar att det inte är negativt att ungdomar talar annorlunda än vuxna, då de ändå kan få fram sitt budskap och hävda sin rätt. Enligt Stina överväger fördelarna hos ungdomsspråkets innehållssida eventuella nackdelar hos dess formsida. Vi anser att det på sikt är viktigt att kunna uttrycka sig korrekt i skilda sammanhang både vad gäller språkets form och innehåll. Men man vinner inget på att forcera fram ett språk som eleverna inte är mogna för.
Om vidare undersökningar om attityder till talat ungdomsspråk ska göras, skulle observationer kunna utgöra en större del av underlaget än i vår undersökning. Det skulle ge en
djupare och bredare bild av lärares attityder till talat ungdomsspråk. Det skulle också vara lättare att se hur lärares retorik förhåller sig till deras praktik. Observationer skulle med fördel kunna kompletteras med elevintervjuer för att synliggöra hur elever uppfattar lärares medvetna och omedvetna signaler. Kombination av flera undersökningsmetoder skulle sannolikt skapa en tydligare bild av lärares attityder till talat ungdomsspråk.
Några av våra informanter från de mest invandrartäta områdena ansåg att deras elever har svårigheter att anpassa sitt språk efter olika talgemenskaper. Detta är anmärkningsvärt eftersom forskning tvärtom visar att barn tidigt besitter kommunikativ kompetens (Hymes citerad i Stubbs 1982). Vi frågar oss om våra informanters elever utgör ett undantag eller om denna svårighet är utbredd. Att ta reda på vad det är som påverkar ett barns kommunikativa kompetens var inte syftet med vår undersökning. Det skulle dock vara intressant för framtida forskning att utreda vad eventuella skillnader i den kommunikativa kompetensen kan bero på.
Under arbetets gång har vi blivit alltmer medvetna om ungdomsspråkets betydelse. Vi menar att det aldrig får kännas som något negativt för eleven att uttrycka sig på sitt eget sätt. Det står uttryckligen i Lgr 80, att alla barn måste känna att deras språk duger och att språk, personlighet och livssituation har ett nära samband som inte bör brytas. Detta har underligt nog tagits bort i den nuvarande läroplanen, vilket enligt oss signalerar en attitydförändring i fel riktning. Med utgångspunkt från vad vi kommit fram till i vår undersökning anser vi att det är på sin plats att aktualisera innebörden i ordalydelsen från Lgr 80 i nästa läroplan, men att redan nu föra ut dess budskap för att medvetandegöra språkets viktiga betydelse för den individuella utvecklingen.