Diskussion

I denna uppsats har samverkan mellan ett antal offentliga utvecklingsaktörer, som är med och driver den hållbara stadsutvecklingen i Skåne, studerats och analyserats. Allt eftersom arbetsprocessen har fortskridit har det blivit tydligare att en god samverkan är viktig för att den hållbara stadsutvecklingen skall kunna ske på ett effektivt sätt. Trots att det finns relativt många problem och utmaningar kring denna typ av samverkan har samtliga respondenter,

74

vars svar finns presenterade i analysdelen, svarat att de inte ser något direkt negativt med att samverka med andra, externa parter; det är snarare en nödvändighet för att delvis kunna bidra till helhetslösningar och ett större kunskapsunderlag.

När kopplingen mellan teori och empiri analyseras vidare är det uppenbart att de teoretiska perspektiven i många fall beskriver den verklighetsbild som målas upp av empirin.

Exempelvis går det att hitta tydliga exempel på att vi faktiskt upplever en förändring från government till governance där städer numera styrs av en myriad av olika aktörer som samverkar med varandra, istället för genom de traditionella hierarkiska strukturer som tidigare varit rådande. Ett fenomen som belyses av bland annat McCarney, Halfani & Rodriguez (1995) och Lange (2009). Detta kan starkt kopplas till att de offentliga aktörerna i Skåne måste i större utsträckning samarbeta med varandra, och även andra externa och privata aktörer, när planprocesser växer fram och att kommunerna inte på samma sätt har makten att skapa en form av ”master plan” som alla andra måste rätta sig efter. Det är däremot oundvikligt att det uppstår fler och större konflikter när en större mängd

intressenter involveras i arbetet, ett faktum som tydligt har påvisats i vår empiri. I längden bör det dock arbeta till samhällets fördel, eftersom en större input av perspektiv och åsikter nästan uteslutande skapar ett bättre resultat. Om problemen som uppstår i dessa processer kan lösas och bidra till smidigare samverkan råder det inget tvivel om att det är en önskvärd utveckling som pågår.

Komplexitet är ett begrepp som kan ses som grundläggande när det kommer till diskussioner

som rör samverkan för hållbar stadsutveckling. Begreppet diskuteras av en rad olika

författare och nämns i en mängd olika artiklar och dokument. Exempel på författare som har diskuterat begreppet är bland andra Torfing (2005) och Almendinger (2009) som skriver om governance respektive collaborative planning; två centrala stöttepelare och teoretiska ramverk som genomsyrar denna uppsats. En komplex utmaning likt hållbar stadsutveckling karaktäriseras av att många problem och utmaningar är sammanlänkade med varandra; de är inte isolerade problem utan rör sig över både mentala och fysiska gränser (Burns et al., 2006). Eftersom städer kan ses som relativt kompakta geografiskt avgränsade områden, kan det också te sig möjligt att de aktörer som är aktiva här hela tiden berör en annan aktörs område. Exempel på detta kan vara en kommun som önskar att utveckla ett område, där Länsstyrelsen istället kan gå in och säga nej eftersom det kan finnas exempelvis riksintressen som måste beaktas. Motstridiga intressen uppkommer och ett samverkansproblem har blivit ett faktum, något som ofta leder till mer utdragna processer och i förlängningen kan leda till att processen som är hållbar stadsutveckling tryter.

Komplexitet är ett intressant begrepp då komplexiteten i sig inom hållbar stadsutveckling

kräver samverkan olika intressenter emellan. Ett faktum som sedermera kan leda till att nya problem och utmaningar uppkommer, vilka ter sig i samverkansproblem. De organisationer som driver den hållbara stadsutvecklingen, som i detta fall har avgränsats till Region Skåne, Länsstyrelsen Skåne och kommunerna, har alla olika intressen. Det måste till en bättre samverkan mellan dessa aktörer för att kunna uppnå en bättre helhet och således en

smartare utveckling. Hållbar stadsutveckling är en alldeles för stor utmaning för att enskilda aktörer skall kunna tackla den isolerat (Delegationen för hållbara städer, 2012a).

Som tidigare diskuterats belyses samverkans roll för hållbar stadsutveckling i många delar av den litteratur som har analyserats. Det anses råda generell konsensus om att många olika samhällsaktörer måste involveras för att det ska vara möjligt att uppnå en hållbar

75

stadsutveckling (ex. Delegationen för hållbara städer, 2012b; Miljöförvaltningen, 2013). Risken när begreppet delas in i exempelvis olika dimensioner och andra uppdelningar är däremot att vikten av samverkan, vilket borde vara en av grundpelarna i hållbarhetsarbetet, kan glömmas bort eller försvinna i allt annat som kan tänkas beröra området. Fokus läggs snarare på vilka problem som behöver lösas och inte hur problemen ska lösas. Utifrån vår undersökning kan det konstateras att Samverkan som en process emellertid är en

förutsättning för att arbetet mot en hållbar stadsutveckling överhuvudtaget ska vara

genomförbart. När ett projekt som rör hållbar stadsutveckling diskuteras är det därför viktigt att, som en grundpelare, utarbeta hur själva samverkansprocessen ska gå till. Det krävs med andra ord avancerade intressentanalyser och undersökningar av potentiella problem som kan uppstå, i en så tidig fas av projektet som möjligt. Det behöver även utvecklas ramverk och modeller över hur mer generella och ständigt pågående samverkansprocesser kan skötas på ett smidigare sätt. En anledning till att samverkan inom offentligheten i Skåne inte fungerar som den bör kan till stor del härledas till de problem som beskrivs ovan. Om de olika aktörerna kan frångå sina egna intressen och anamma en helhetssyn finns en stor del av lösningen däri. En väg att gå är att försöka bygga mer långsiktiga relationer mellan de tongivande aktörerna genom ett organiskt tillvägagångssätt som teorierna kring

infrastructuring förespråkar (Hillgren, Seravalli & Emilson, 2011; Björgvinsson, Ehn &

Hillgren, 2010). Förutsättningen för detta är däremot att de inblandande aktörerna faktiskt vill arbeta långsiktigt tillsammans. Att arbete långsiktigt och att ha ett långsiktigt perspektiv anses generellt vara positivt och nödvändigt för den hållbara stadsutvecklingen. Långsiktiga processer kan dock även tänkas addera ytterligare komplexitet i processen, då fler aktörer kan tillkomma och resultat kan ta lång tid att redovisa.

Vi har under arbetets gång identifierat behov kring samverkansmodeller hos i princip

samtliga aktörer. Det verkar generellt inte som att samverkansmodeller, i relevans till denna uppsats, används för att främja och facilitera samverkansprocesser i Skånes offentliga förvaltning. Det är möjligt att om sådana modeller hade funnits tillgängliga, och varit applicerbara i olika situationer, att detta skulle kunna underlätta samverkansprocesser och motverka de utmaningar och problem som vi har identifierat. Att utveckla modeller som är applicerbara i många olika fall kan dock te sig tämligen problematiskt; det är väldigt svårt att, i förväg, kunna avgöra om en befintlig modell kommer att kunna användas i nya och

kommande projekt. Samtidigt finns det inget som direkt påstår att så inte är fallet. Exempelvis skriver Miljöförvaltningen (2013) att deras modell för fysisk stadsförnyelse i samverkan är ämnad för kommunal samverkan, men att det är möjligt att den skulle kunna fungera även i andra kontexter, samt att det är upp till var och en att bestämma huruvida den är applicerbar i andra fall.

Att aktörer går ihop i skapandet av en samverkansmodell, snarare än att anamma en externt kreerad sådan, kan visa sig gynnsamt då samtliga deltagare får en viss äganderätt till

modellen vilket gör att den kan bli lättare att implementera (Torfing, 2005). En

samverkansmodell skulle även kunna analyseras utifrån perspektivet av en strategi, något som går att koppla till Region Skånes arbete med utvecklingsstrategier och som

samordnande part i Skåne. Att samla kommuner, regionen och Länsstyrelsen för att tillsammans skapa en samverkansmodell anser vi således vara ett steg i rätt riktning och något som bör vara i samtliga involverade aktörers intresse .

76

En form av samverkan som inte har nämnts särskilt ingående i litteraturen är den interna. Den nämns i Miljöförvaltningens (2013) modell för fysisk stadsförnyelse i samverkan, förutom detta är det som sagt mestadels den externa samverkan det läggs vikt på. Både governance (Hedlund & Montin, 2009; Torfing, 2005) och collaborative planning

(Almendinger, 2009) beaktar och behandlar i stor utsträckning en extern samverkan där aktörer istället öppnar upp sina organisationer och ser till möjliga samarbeten och kunskapsutbyten utanför den egna organisationen. Under arbetets lopp har det dock framkommit att den interna samverkan även den är väldigt viktig. För hur skall den externa samverkan, med andra aktörer, kunna fungera på ett bra och effektivt sätt om den interna inte gör det? Det har tidigare i uppsatsen presenterats hur den interna

samverkansproblematiken kan yttra sig och få en negativ effekt på den hållbara

stadsutvecklingen; detta då den försvårar en extern samverkan som är väldigt viktig för hållbarhetsarbetet. Den interna samverkansproblematiken, och svårigheter att samla samtliga enheter inom en organisation, samt förmågan att kunna kommunicera ut enhetlig information har visat sig försvåra externa samverkansprocesser. De har funnits en viss koppling kring detta fenomen och Edelenbos & Klijns (2006) diskussioner kring interactive

decision making. Där föreslås att en organisations samtliga enheter involveras i ett tidigare

skede av processerna för att möjligen kunna avhjälpa dessa problem och skapa en bättre helhetssyn. Både intern och extern samverkan skulle kunna få en direkt påverkan på

samtliga hållbarhetsaspekter, då samverkan kan anses inneha en så pass central roll för den hållbara utvecklingen.

Ytterligare en intressant aspekt som har vuxit fram ur den analyserande empirin, och som är kopplad till de två första forskningsfrågorna, är huruvida en aktörs olika mandat påverkar en eventuell samverkansprocess. Här går det att hämta exempel från kommunernas arbete med både Länsstyrelsen Skåne och Region Skåne; en samverkansprocess som har visat sig kantats av ett antal problem. Utifrån intervjuerna och den presenterade empirin i analysen, har det framkommit att kommuner har en önskan om att Länsstyrelsen skall vara mer flexibla och rådgivande, snarare än rigida och granskande. Länsstyrelsens mandat gör att de, om det skulle behövas, kan gå in och stoppa exempelvis planprocesser, ett faktum som har behandlats tidigare. Länsstyrelsens mandat gentemot kommuner kan alltså ses som relativt stort. I fallet kommunernas samverkan med Region Skåne ser det aningen annorlunda ut, något som skulle kunna bero på regionens något mindre mandat. Det har visat sig att mycket av det arbete Region Skåne utför, ligger på en ibland för abstrakt nivå för att kommunerna ska kunna ta till sig detta i det vardagliga arbetet. Exempelvis kan detta yttra sig i att utvecklingsstrategierna och visionsdokumenten har en tidsram som ligger för långt fram i tiden för att kunna greppas. Ett faktum som kan leda till att kommunerna inte tar till sig dessa ordentligt.

Länsstyrelsen Skåne och Region Skånes relation och samverkan gentemot kommunerna ser ganska annorlunda ut, men till syvende och sist arbetar båda mot en mer samlad och regional planering där råd och underlag ges till kommuner. I exemplet ovan visas en samverkansproblematik gentemot båda aktörer, sett från kommunernas perspektiv, som nästan målas upp som två motpoler. I ena fallet anses mandatet ibland för stort för att kunna få till en god samverkan, medan det i andra fallet är för svagt och nästan ignoreras.

77

Fortsatt forskning

I den här uppsatsen har fokus förlagts på offentliga aktörer i Skåne och specifikt på

samverkan mellan Region Skåne, Länsstyrelsen Skåne och kommunerna i Skåne. Anledningen till att fler potentiella aktörer och intressenter inte har involverats beror på att uppsatsens omfattning inte tillät detta. Det finns med andra ord gott om utrymme för fortsatt forskning och studier i ämnet. Den naturliga fortsättningen på våra studier skulle vara att mer

djupgående analysera de offentliga aktörernas samverkansproblematik med privata aktörer. Ett ämne som har berörts i uppsatsen men inte inkluderats fullt ut. En liknande frågeställning som vi har här skulle kunna användas fast i kontexten offentlig-privat samverkan istället. En sådan fortsatt forskning skulle vara intressant eftersom det är just det fenomenet, med mer privat inblandning i offentliga affärer, som bland annat belyses i litteraturen rörande

governance och urban governance (ex. Narang & Reuterssward, 2006; Lange, 2009). I likhet med Arnsteins (1969) delaktighetsstege, skulle det även kunna tänkas vara möjligt, och rimligt, att utveckla en samverkansstege. Det första steget skulle representera den interna samverkan, och i takt med att nivåerna ökar nås olika former av extern samverkan. I denna uppsats har fokus som sagt varit på offentliga aktörer, alltså aktörer inom samma område. Högst upp skulle samverkan olika organisationer inom olika fält vara representerade, så som exempelvis offentlig-privat. Detta skulle även kunna visa sig bli ett intressant sätt att, i förlängningen, mäta samverkan och göra den mer kvantifierbar.

Våra studier här är bara ett steg på vägen i att analysera och förbättra samverkan kring hållbar stadsutveckling. Vi är medvetna om att det finns en mängd ytterligare aktörer, utöver de som har behandlats i denna uppsats, som redan är inkluderade i processer rörande

hållbar stadsutveckling och emellan vilka det existerar en annan typ av samverkan med tillhörande problem.

78

Källförteckning

Skriftliga källor:

Almendinger, Philip (2009) Planning Theory. New York: Palgrave Macmillan.

Andrén, S. (2009) Malmö möter framtiden – En inspirationsbok om hållbar stadsutveckling

baserad på konferensen. Malmö stad.

Arnstein, S. R. (1969) “A ladder of participation” AIP Journal.

Björgvinsson, E., Ehn, P. & Hillgren, P. A. (2010) “Participatory design and democratizing innovation” Proceedings of the 11th Biennial Participatory Design Conference, ACM s. 41-50

Boklund, A. (1995). Olikheter som berikar – Möjligheter och hinder i samarbetet mellan

socialtjänstens äldre- och handikappomsorg, barnomsorg samt individ- och familjeomsorg. Diss. Stockholms universitet: Institutionen för socialt arbete

Burns, C., Cottam, H., Vanstone, C., & Winhall, J. (2006) Transformation Design, Red

Paper02.

Cullen, D., McGee, G. J. A., Gunton, T. I., & Day, J. C. (2010) “Collaborative Planning in complex Stakeholder Enviroments: An Evaluations of a Two-Tiered Collaborative Planning Models” Society & Natural Resources. An International Journal, 23:4, 332-350.

Danermark, B. (2003), Samverkan – himmel eller helvete? Stockholm: Gothia Delegationen för hållbara städer. (2012a) Förslag för fortsatt arbete med hållbar

stadsutveckling. Statens offentliga utredningar. Regeringen.

Delegationen för hållbara städer. (2012b) Femton hinder för hållbar stadsutveckling. Statens offentliga utredningar. Regeringen.

Denscombe, Martyn (2010) Forskningshandboken – För småskaliga forskningsprojekt inom

samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur AB.

Denvall, V. (2006) Nytta & fördärv: socialt arbete i kritisk belysning. Stockholm: Natur och Kultur.

Edelenbos, J. & Klijn, E. H. (2006). “Managing stakeholder involvement in decision making: a comparative analysis of six interactive processes in the Netherlands” [Digital version].

Journal of Public Administration Research and Theory, 16(3), 417-446.

Hedenfelt, E. (2012) Hållbarhetsanalys av städer och stadsutveckling – Ett integrerat

perspektiv på staden som ett socioekologiskt, komplext system. Urbana Studier. Malmö

Högskola.

79

Hillgren, P. A. Seravalli, A. & Emilson, A. (2011) “Prototyping and infrastructuring in design for social innovation Co-Design” International Journal of CoCreation in Design and the Arts,

vol. 7, s. 169-183.

Jonung, M. Wintzell, V. & Holmström, M. (2011) Utvärdering Strukturbild för Skåne. Ramböll Management, Stockholm.

Lange, F. E. (2009) “Urban governance – An essential determinant of city devolpment?”

World Vision Institute for Research and Development. University of Bonn.

May, T. (2001) Samhällsvetenskaplig forskning. Lund: Studentlitteratur.

McCarney, P., M. Halfani & A. Rodriguez (1995) “Towards an understanding of governance: the emergence of an idea and its implications for urban research in developing countries”

Perspectives on the City. Volume 4 of Urban Research in the Developing World (Centre for Urban Community Studies, University of Toronto). Edited by R. Stren & J. Kjellberg Bell, Toronto.

McGuire, M. (2006) “Collaborative Public Management: Assessing What We Know and How We Know it” Public Administration Review; Dec 2006:66 (special issue) pp 33-43

Miljöförvaltningen, Malmö stad. (2013) En modell för fysisk stadsförnyelse i samverkan. Malmö december 2013.

Narang, S & Reutersward, L (2006) “Improved governance and sustainable urban

development - Strategic planning holds the key” European Journal of Spatial Development. Nyström, J. (2003) Planeringens grunder – En översikt. Studentlitteratur. Lund.

Provan, K. G., & Kenis, P. (2007) “Modes of network governance: Structure, management, and effectiveness” Journal of Public Administration Research and Theory.

United Nations Human Settlements Programme (UN HABITAT) (2002) Global Campaign on

Urban Governance. Concept Paper, 2nd Revised Edition, Nairobi.

Regeringskansliet (2008) Kommuner och landsting – organisation, verksamhet och ekonomi. Finansdepartementet. Stockholm.

Sävenstrand, A. & Ehneström, C. (2013) ”Om samverkan som strategi för hållbara effekter”

SPeL-rapport nr 7, 2013. APeL Forskning och Utveckling, Örebro.

Thomassen, M. (2007) Vetenskap, Kunskap och Praxis – Introduktion i vetenskapsfilosofi. Malmö: Gleerups.

Thurén, T. (2007) Vetenskapsteori för nybörjare. Malmö: Liber AB.

Torfing, J. (2005) “Governance network theory: towards a second generation” European

Political Science, 4(3), 305 ‐315.

Wheeler, S. & Beatley, T. (2009) The Sustainable Urban Development Reader. Routledge. New York.

80

Muntliga Källor:

Eiring, Petter; Biträdande länsarkitekt på Länsstyrelsen Skåne.(2014) Intervju 29 april. Johansson, Magnus. Fil. dr. i pedagogik. Vad är ”hållbar (stads) utveckling?” Föreläsning (2013) 8 september.

Luthander, Jennie; planarkitekt på Skurups kommun. (2014) Intervju 28 april. Pedersen, Claus; Fysisk planerare på Region Skåne (2014) Intervju 29 april.

Rönnberg, Lisa; Samhällsbyggnadschef på Båstads kommun (2014) Intervju 6 maj.

Schönning, Magnus; näringslivsutvecklare på Länsstyrelsen Skåne (2014) Intervju 29 april. Wahlman, Katarina; planarkitekt på Skurups kommun (2014) Intervju 28 april.

Åhnberg, Moa; Samhällsplanerare på Region Skåne (2014) Intervju 29 april.

Digitala källor:

Båstads kommun (2014) Hemsida. Tillgänglig: http://www.bastad.se/kommun- samhalle/nyheter/lite-fakta-om-bastads-kommun/ (2014-05-10)

Länsstyrelsen (2014a) Hemsida. Tillgänglig: http://www.lansstyrelsen.se/skane/Sv/om- lansstyrelsen/Pages/default.aspx (2014-05-05)

Länsstyrelsen (2014b) Hemsida. Tillgänglig:

http://www.lansstyrelsen.se/SKANE/SV/SAMHALLSPLANERING-OCH- KULTURMILJO/PLANFRAGOR/Pages/default.aspx (2014-05-05) Nationalencyklopedin (2014a) Hemsida. Tillgänglig:

http://www.ne.se/b%C3%A5stad/139311 (2014-05-10) Nationalencyklopedin (2014b) Hemsida. Tillgänglig:

http://www.ne.se/skurup/308675Länsstyrelsen http://www.lansstyrelsen.se/skane/Sv/om- lansstyrelsen/Pages/default.aspx (2014-04-28)

Region Skåne (2014a) Hemsida. Tillgänglig: http://www.skane.se/sv/Om_Region_Skane/ (2014-05-08)

Region Skåne (2014b) Hemsida. Tillgänglig: http://www.skane.se/sv/Skanes- utveckling/Ansvarsomraden/Planeringsdialog/ (2014-05-08)

Skurups kommun (2014) Hemsida. Tillgänglig: http://www.skurup.se/kommunfakta (2014- 04-28)

SO Rummet (2014) Hemsida. Tillgänglig: http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/sa-styrs- sveriges-kommuner (2014-04-29)

Sveriges Kommuner och Landsting (2014) Hemsida. Tillgänglig: http://www.skl.se/kommuner_och_landsting (2014-04-20)