Uppsatsens syfte har varit att undersöka bruket av semikolon. Resultatet kan inledningsvis sägas ha visat att semikolon som skiljetecken mycket riktigt kan kommunicera en hel del till läsaren. Detta gäller alltså inte bara på ett syntaktiskt plan i något slags skriftspråkligt tydlighetssyfte för att underlätta läsningen av en text; semikolon kan också rymma mycket annat som behöver tolkas fram i själva läsningen och kommunikationen som uppstår mellan skribent och läsare.
De teoretiska begreppen funktion och betydelse har spelat stor roll för uppsatsen och för analysen av semikolon. Samtidigt har det varit svårt att på ett enkelt och tydligt sätt definiera och avgränsa begreppen. Överlag har uppfattningen varit att funktionen rör det som kontrolleras utefter metodlistan, och att i ett nästa steg vid ytterligare tillfälle analysera fram betydelsen, för att se vilka konjunktioner som kan dölja sig bakom semikolon, eller om skribenten använt semikolon på ett annat mer kreativt sätt och hur hen då gjort detta.
Denna svårighet till uppdelning eller objektiv tolkning av skiljetecken finns också tydligt uttalad i uppsatsens teoridel. Framförallt Melkersson (2013) och Dahl (2015) går in på svårigheterna i att se skiljetecknen helt objektivt. Under undersökningens gång har detta blivit mycket påtagligt i försöket att omsätta teorin till praktik och att med tydlighet redovisa detta. Denna svårighet behöver inte nödvändigtvis vara enbart problematisk utan kan också tolkas som att de teorier som presenteras i forskning kring skiljetecken är riktiga: det är inte en enkel fråga om objektivitet hos ett skiljetecken utan en tolkning behöver de facto äga rum i läsningen av en text.
Trots svårigheterna att avgränsa de två begreppen gentemot varandra har de fungerat väl (tillsammans med metodlistan) som ett slags teoretiskt avstamp och vägledning för att kunna säga någonting om skiljetecknen i kategoriseringen av dessa. Vid ett par tillfällen har jag reserverat mig aningen mot statistiken i siffror. Detta har jag gjort, inte för att metoden i sig nödvändigtvis varit osäker, utan för att tolkningen visat sig haft större betydelse än vad hypotesen var från början. Hur materialet var tvunget att väljas gör också att man behöver vara medveten om att fördelningen över tid och texttyper inte är helt jämn när man läser de kvantitativa resultaten.
Metodlistan har således inte enbart varit ett verktyg för att i sig undersöka och kontrollera beläggen, utan också ett försök att testa teorin (och då alltså framför allt begreppen funktion och betydelse) i praktiken. För kategorisering av semikolon fungerade metodlistan relativt väl och kunde peka på de olika användningssätt semikolonen hade och som var tänkta att
undersökas i den här uppsatsen. Listan skulle kunnat utvecklas ytterligare i grammatiskt perspektiv. Främst får metodlistan sägas ha använts mer kvantitativt, och ligger då närmare begreppet funktion. Det har till exempel varit okomplicerat att urskilja semikolon som använts som kolon eller semikolon vid de flesta uppräkningar.
Svårigheterna har främst legat i tolkningen i det som har varit den mer kvalitativa delen. Tolkningen måste göras i kontexten men är komplex. Någon enkel uppdelningen i begreppen betydelse och funktion finns inte då de inte är motsättningar till varandra. Vidare tror jag att ytterligare utveckling av liknande metoder och teorier skulle kunna möjliggöra en tydligare beskrivning av vad som är vad, när begreppen överlappar varandra, och när de tydligt skiljer sig åt.
Behovet av tolkning har varit mer kopplad till betydelsebegreppet och främst uppstått när val av konjunktionsord behövt synliggöras för att visa ”ersättningen” av semikolon. Möjligheten att någon annan i samma mening skulle kunna välja ett annat ord med en god motivering är naturligtvis sannolik. De tankar kring att tolkningen uppstår i läsandet som Dahl (2015) tydligt uttrycker i sin definition av skiljetecken bekräftas i alla de möjligheter kring tolkningen som uppstått. Efter avslutat arbete är en av slutsatserna att semikolon har betydligt större utrymme i sin betydelse än vad som anades i början.
Här har det också blivit tydligt hur viktig kontexten är. De grafiska meningarna är i undersökningen lyfta ur ett större textmaterial som inte kommenteras eller visas med stora delar av materialet (och tanken har också varit att lyfta ut endast meningar). Detta uppfattar jag inte som negativt i en undersökning av det här omfånget, men också denna iakttagelse stärker de teorier och uppfattningar om skiljetecken som något som inte alltid bara kan lyftas ur sin kontext och fortsätta att betyda någonting.
De träffar i resultatet som kan sägas vara felaktiga (exempelvis där semikolon används istället för vanligt kolon) har varit betydligt färre än de som använts för att ge en viss nyans eller förtydligande i en mening. Semikolon verkar, som också syns i tidigare forskning, vara ett ”friare” skiljetecken med större möjligheter till variation och den smaksak som Språkrådet (2008) kallar semikolon och det hade varit intressant att ställa det i relation till andra skiljetecken i ett större material.
Det diakrona i undersökningen har varit ett delsyfte och i ett historiskt perspektiv kan sägas att bruket har hållit relativt jämna steg med rekommendationerna. Utskrivna konjunktioner är vanligare i det äldre materialet då också rekommendationerna var ledigare och inte gjorde lika tydlig skillnad på semikolon, kolon och kommatecken. Intressant nog
över årtalen 2001–2013. Rekommendationerna idag säger alltså tydligt att det inte är korrekt att använda semikolon som kolon (till skillnad från äldre rekommendationer där kolon och semikolon snarare likställs). Därför blir det anmärkningsvärt att de flesta belägg som används som kolon ändå förekommer i materialet från 2000-talet. Dessa belägg står också för nästan alla de grafiska meningar som innehållit minst en ofullständig sats – vilket mycket riktigt hänger ihop med det Strömquist (2019) skriver om att de ofullständiga satserna blivit vanligare på senare tid.
För fortsatt forskning inom interpunktion finns mycket att göra, både kvantitativt och kvalitativt. Genom att fortsätta att undersöka bruket ur olika perspektiv kan säkerligen fler teorier utvecklas och nya metoder och modeller för tolkande av skiljetecken hittas. Kanske borde också skiljetecken få lite högre status i skriftspråket och inte vara något som bara grunt diskuteras i grundskolan utan som också borde få lite mer utrymme i högre utbildning.