Kandidatuppsats
Svenska språket (61-90), 30 hp
”Semikolon markerar alltså gränsen mellan
satserna; samtidigt binder det ihop dem”
En undersökning av bruket av semikolon i
reseskildringar, kåserier och tidningstexter
Svenska språket 15 hp
Högskolan i Halmstad
Akademin för lärande, humaniora och samhälle Uppsats 15 hp, Svenska språket 61–90
Författare:
Amanda Stålnacke
”Semikolon markerar alltså gränsen mellan
satserna; samtidigt binder det ihop dem”
En undersökning av bruket av semikolon i reseskildringar, kåserier och tidningstexter
Handledare:
1. Inledning ... 1 1.1 Syfte ... 2 2. Semikolon då och nu ... 3 2.1 Semikolonets historia ... 3 2.2 Rekommendationer idag ... 4 3. Tidigare forskning ... 6
3.1 Tidigare forskning om skiljetecken ... 6
3.2 Tidigare forskning om semikolon ... 7
4. Teori ... 10
4.2 Semikolons funktion ... 12
4.3 Semikolons betydelse ... 13
5. Material och metod ... 15
5.1 Allmänt om material ... 15
5.1.2 Korpus GP 2001–2013 ... 16
5.1.3 Korpus Svenska Dagbladets Årsbok (1923–1958) ... 16
5.1.4 Reseskildringar ... 17
5.1.5 Kåserier ... 17
5.2 Metod ... 18
5.3 Metodproblem ... 20
6. Resultat och analys ... 21
6.1 Översikt över resultatet ... 21
6.2 Utskrivna konjunktioner ... 22
6.2.1 Exempel men samt och ... 23
6.3 Ersätter konjunktion ... 24
6.3.1 Exempel och analys på meningar där en konjunktion passar ... 24
6.3.2 Exempel och analys på meningar där flera konjunktioner passar ... 26
6.4 Används som kolon ... 26
6.5 Uppräkningar ... 27
6.6 Samband på annat sätt ... 27
7. Diskussion och slutsatser ... 30
8. Sammanfattning ... 33
Referenslista ... 34
Abstrakt
I denna uppsats undersöks bruket av semikolon i reseskildringar, tidningstexter och kåserier. Syftet är att undersöka bruket och se hur semikolon används på olika sätt i texterna och att försöka kategorisera dessa. Tillsammans sträcker sig textmaterialet över perioden 1743–2018.
Undersökningen görs med de teoretiska begreppen funktion och betydelse som ett avstamp för tillvägagångssättet och metoden.
Resultatet visar bland annat att semikolon rymmer betydligt mer än bara sin syntaktiska funktion. Tecknet har en djupare betydelse som används på olika sätt av olika skribenter och som inte sällan behöver tolkas av en läsare utefter sin kontext. En större del av de undersökta semikolonen i materialet är på något sätt kopplade till konjunktioner. Andra förekommande funktioner semikolon visat sig ha i textmaterialet är sådant som inkorrekt användning som kolon eller som avgränsare vid uppräkning.
1. Inledning
Skiljetecknet semikolon uppenbarar sig för första gången i texter tryckta av Aldus Manutius i slutet på 1400-talet (Parkes 1992:137). Drygt ett halvt sekel senare gör Aldus Manutius den yngre den första kända beskrivningen av semikolon och när skiljetecknet bör användas: ”[when] the semi-circle on its own [i.e. the modern comma] is not sufficient, and that the mark, which is transcribed with a double point thus: slows up the sententia too much” (citerad hos Parkes 1992:138).
Intressant nog har Språkrådet (2008) i Sverige, 450 år senare, en beskrivning som inte befinner sig helt långt ifrån Manutius den yngres: ”Semikolon kan användas mellan huvudsatser när man tycker att punkt är för starkt och komma för svagt avskiljande” (Språkrådet 2008:187).
En första uppfattning när man ser på dessa två beskrivningar är att reglerna för semikolon inte verkar ha förändrats särskilt mycket alls och att det inte verkar vara något speciellt komplicerat skiljetecken att använda. Ändå tycks det vara få skiljetecken som väcker så mycket frågor och sätter så mycket skräck i en skribent som just semikolon. Semikolon verkar samtidigt (och möjligtvis av just den anledningen) vara ett av de skiljetecken som lockar till flest undersökningar, åsikter och artiklar när det är dags att avhandla interpunktion. I den nya upplagan av Siv Strömquists Skiljeteckensboken har nya och utförligare texter om semikolon tillkommit – läsarna har blivit bönhörda i sin önskan om grundliga beskrivningar gällande semikolons ”betydelse och användning” (Strömquist 2019:9). Om bara reglerna följs ska det inte vara särskilt komplicerat att börja använda semikolon mer frekvent ens för den motvillige. Men gäller reglerna för semikolon alltid alla semikolon?
Dahl (2013) reflekterar kring semikolonen i en nyare svensk översättning av Flauberts
Madame Bovary där många av de förekommande semikolonen bryter mot svenska
skiljeteckensregler – ändå har de fått stå kvar så som de är skrivna på originalspråket. Motiveringen lyder att detta är nödvändigt för att kunna gestalta Emma Bovary så genuint som möjligt också i översättningen. En uppfattning om att semikolon är något mer än bara ett skiljetecken som bör användas korrekt går inte bara att ana utan är tydligt uttalad.
I handböcker och skrivregelsamlingar är rekommendationerna kring semikolon enhetliga – klara riktlinjer finns! Dessa små tecken har flera uttalade användningsområden, men inte sällan skymtar det dessutom fram att de också tycks innehålla och betyda åtskilligt mer än vad som går att slå upp i en handbok.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är i huvudsak att undersöka bruket av semikolon. Snarare än att se på hur många semikolon som påträffas i ett utvalt textmaterial syftar undersökningen till att studera på vilket sätt semikolon används i texterna, hur man kan kategorisera beläggen samt vad det går att säga om dem i relation till teoretiska begrepp. De valda texttyperna är kåserier, reseskildringar och tidningstexter. Att rekommendationerna kring semikolon har förändrats historiskt får antas ha påverkat det faktiska bruket, varpå textmaterialet sträcker sig över perioden 1743–2018.
Uppsatsen är disponerad enligt följande: i avsnitt 2 ges en kortare beskrivning av semikolonet historiskt tillsammans med en översikt av hur rekommendationerna för användningen av semikolon ser ut idag. I avsnitt 3 presenteras tidigare forskning och i avsnitt 4 följer den teoretiska bakgrund som ligger till grund för undersökningen. Därefter beskrivs i avsnitt 5 material och metod. I avsnitt 6 presenteras resultatet och analys. Avsnitt 7 innehåller diskussioner och slutsatser och avslutningsvis sammanfattas uppsatsen i avsnitt 8.
2. Semikolon då och nu
I detta kapitel följer som en introduktion till resten av uppsatsen en kort inblick i det vi vet om semikolonets födelse, hur det använts historiskt och hur rekommendationerna för bruket ser ut idag jämfört med tidigare.
2.1 Semikolonets historia
Som nämns i inledningen uppfinns semikolonet av Aldus Manutius i Venedig på slutet av 1400-talet. Manutius var bland annat boktryckare och vad som ska ha varit det första semikolonet trycker han i Pietro Bembos De Aetna 1494 (Parkes 1992:137). Parkes (1992) beskriver det västerländska semikolonet som en slags kompromiss och en avsiktlig uppfinning för att underlätta den då allt vanligare tysta läsningen (Parkes 1992:138). Parkes (1992) gör också analyser av semikolon i äldre texter där semikolon tillsammans med kommatecken och vanligt kolon också används i en slags ”hierarchy of marks” för att dela upp meningar och fraser. Denna hierarki blir synlig i längre meningar där fraser delas upp och separeras genom att skribenten placerar skiljetecknen mellan fraserna i en viss ordning (exempelvis kan en fras mellan två kolon ytterligare uppdelas genom användning av semikolon, som i sin tur kan innehålla ännu en uppdelning som görs med kommatecken) (Parkes 1992:224).
Semikolon fyller ett tomrum någonstans mellan kolon och komma, och används som grammatisk markör. Ser man till ett par svenska rekommendationer från 1800–1900-tal görs ingen tydlig skillnad på kolon, semikolon och kommatecken, utan skribenten uppmanas att använda (något av dessa) skiljetecken snarast i ett förtydligande syfte för läsarens skull. Wellander ger till exempel i Riktig svenska från 1939 följande exempel och kommentar:
Ideologin kan inte vara oberoende av produktionsordningen, den konstnärliga sensibiliteten, fantasins riktning, det vi kalla smaken bestämmas i stor utsträckning av behoven och intressena hos de samhällsklasser, som i sina händer ha ledningen och det ekonomiska maskineriet.
Vid en första läsning är man benägen att med produktionsordningen samordna sensibiliteten och fantasins inriktning, och först då man kommer till det vi kalla smaken med det följande plurala predikatet, ser man, att man kommit på fel spår. Ett semikolon eller ett kolon efter produktionsordningen är tillräckligt för att leda läsaren rätt redan första gången.
(Wellander 1939:119)
Strömquist (2019) ger två exempel på rekommendationer från 1829 respektive 1836: Almqvist skriver i Svensk rättstafnings-lära ”att komma, kolon, och semikolon brukas understundom i stället för hvarann, så att deras användande ofta är mera fritt, än regelbundet”
(citerad hos Strömquist 2019:209). I en språklära utgiven av Svenska Akademien förklaras också hur semikolon ska användas med en tydligt grammatisk aspekt: ”Att åtskilja sådana större delar av en period [lång mening], som var för sig äro sjelfständiga satser, och således icke hafva någon grammatikalisk förbindelse medelst konjunktion” (citerad hos Strömquist 2019:210). Semikolon skulle användas vid liknelser och kunde också användas för att markera motsatser som räknades upp (jämför med det moderna bruket att med semikolon avskilja grupper vid uppräkning).
Strömquist menar att kommatecken gradvis i den historiska utvecklingen ersatt den betydelse som syntaktisk markör som semikolon haft (och som även vanligt kolon hade tidigare) (Strömquist 1995:26).
Påtagligt blir att det idag finns betydligt mer uttalade regler och rekommendationer kring semikolon än vad som tidigare funnits.
2.2 Rekommendationer idag
Den största skillnaden vad gäller rekommendationerna för semikolon idag är att de är betydligt mindre fria än vad de tidigare varit. Idag finns tydliga regler för hur semikolon bör användas och det bör exempelvis inte längre utan vidare bytas ut mot ett kolon beroende på vad skribenten personligen föredrar.
Både Språkrådet (2008) och Svenska Akademiens språklära från 1836 talar dock om åtskillnad mellan huvudsatser och ”sjelfständiga satser”. Språkrådet säger i Svenska
skrivregler följande om semikolon:
Semikolon kan användas när man tycker punkt är för starkt och komma för svagt avskiljande. Det är ofta en smaksak om man ska använda semikolon i stället för punkt eller komma (även
tankstreck eller kolon är i vissa fall möjligt). Semikolon används mellan satser, vanligen
huvudsatser, som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Ofta är det något som klargörs eller utvecklas i den senare satsen, och semikolon kan i dessa fall sägas ersätta sambandsord som
för, så, och, samt, men, fast och utan. Semikolon markerar alltså gränsen mellan satserna;
samtidigt binder det ihop dem. Semikolon följs alltid av en liten bokstav. (Språkrådet 2017:208)
Den andra användningen som rekommenderas av Språkrådet är mellan led i uppräkningar och som avskiljare mellan grupper eller uppräknade decimaltal.
Strömquist (2019) säger följande:
Texten signalerar till läsaren: Lugn, sluta inte läsa; det kommer mer! Det vill också säga: Se sambandet! (Strömquist 2019:42)
Strömquist beskriver också hur semikolon uppmärksammar läsaren på att det som följer efter tecknet är en utveckling av det redan sagda (Strömquist 2019:42). Dessa utvecklanden delas upp i följande: tillägg, motsats, förklaring och slutsats – dessa är också de fyra kategorier som används i uppsatsens metoddel för att se vilket konjunktionsord som semikolon motsvarar, se 5.2.
En aspekt som skiljer dagens rekommendationer från tidigare gäller fullständiga och icke-fullständiga meningar. Strömquist skriver att icke-fullständiga meningar (och syftar då på huvudsatser som innehåller subjekt och predikat) tidigare var en förutsättning för användning av semikolon, men att det idag blir allt vanligare med ofullständiga meningar i skriftspråket. Det finns därför en poäng i att inte enbart utgå från att meningarna ska vara självständiga, utan att huvudsak snarare bör vara att det som kommer före semikolon har samma grammatiska utformning som det som kommer efter (Strömquist 2019:44). Ett förtydligande resonemang om fullständiga och ofullständiga satser i den här uppsatsen förs i 5.2.
3. Tidigare forskning
Den här uppsatsen syftar alltså till att undersöka ett specifikt skiljetecken. För att få en något mer övergripande syn och förståelse för semikolon som skiljetecken presenteras i 3.1 forskning som rör interpunktion och skiljetecken som homogen grupp och i 3.2 sådant som enbart rör semikolon. Parkes (1992) gör en grundlig genomgång av interpunktionens historia i västvärlden och refereras en del till i kapitel 2. I följande kapitel nämns dock endast svensk forskning.
3.1 Tidigare forskning om skiljetecken
Forskningen om interpunktion och skiljetecken kan tyckas gles i jämförelse med hur stor roll tecknen spelar när vi producerar och läser skriftlig text. Forskning inom språkvetenskapen som gäller skiljetecken och svensk interpunktion är sparsam men börjar bli mer förekommande. Undersökningar som ser på bruk av diverse skiljetecken i ett diakront perspektiv är överhuvudtaget mycket få. Både kvalitativa och kvantitativa undersökningar som ser på det faktiska bruket av skiljetecken i olika genrer och texttyper är också sparsamt förekommande. Vanligast verkar vara att undersökningen då görs med fokus på en specifik genre som poesi eller skönlitteratur, eller hos en viss författare där man ser på ett eller flera verk.
Strömquist (1992) undersöker hur rekommendationer kring skiljetecken sett ut i publicerade språkhandböcker över tid. Materialet består av beskrivningar och rekommendationer av skiljetecken i handböcker från 1600-talet och framåt. Strömquist frågor rör kategorisering och gruppering av skiljetecken i historien, hur beskrivningarna förändrats, och vad skiljetecken signalerar och hur synen på skiljeteckens funktion har sett ut (Strömquist 1992:79). Det som saknas i undersökningen är, som Strömquist själv också påpekar, det faktiska bruket av skiljetecknen, för att kunna ge en heltäckande och mer rättvisande bild av skiljetecknen ur historiskt perspektiv. Strömquist menar att attityderna kring skiljetecknen förändrats över tid och att funktionen har glidit mellan retorisk, tydlighets- och förståelsefunktion samt grammatisk-syntaktisk funktion (1992:102).
Dahl (2015) undersöker skiljeteckens funktioner i tre samtida romaner. Med avhandlingen visar Dahl att det finns generella mönster i interpunktionens roller och funktioner, och hur skiljetecken kan användas för gestaltning av till exempel inre miljöer och karaktärers inre liv
och tankemönster. Detta sätt att se på interpunktion och skiljetecken är som nämnts relativt ovanligt inom språkvetenskapen (mer om Dahl (2015) med fokus på semikolon i 3.2).
Byrman & Ström (2019) undersöker Polismyndighetens och socialtjänstens bruk av citattecken. Den kvalitativa delen av studien är ett gott exempel på olika funktioner och möjliga tolkningar som uppstår i användningen av citattecken. Exempelvis undersöks hur tjänstepersonen i roll av textförfattare har använt citattecknet, om det följer rekommendationerna och hur skiljetecknen påverkar tolkningsmöjligheterna för texten.
Melkersson (2013) studerar skrifter från ostindiska resor under mitten av 1700-talet. Ett av Melkerssons syften är att ”påvisa några grafonomiska problem som möter i texter från perioden och diskutera och pröva metoder för att hantera dem” (Melkersson 2013:5, kurs. i originalet). En del av dessa grafonomiska problem rör skiljetecken och svårigheter kring att enbart betrakta skiljetecknens funktion objektivt (Melkersson 2013:117). Melkersson talar i avhandlingen om betydelsebärande visuella innehållssegment i vilka skiljetecken ingår som en huvudtyp som i ett språkhierarkiskt system snarare skulle kunna betraktas som grafiska morfem än (enbart) grafem (Melkersson 2013:139).
Forskningen kring skiljetecken tycks visserligen vara på uppgång, men det saknas framför allt större undersökningar om det faktiska bruket både diakront och i flera olika typer av text och genrer.
3.2 Tidigare forskning om semikolon
I de undersökningar som fokuserar på ett specifikt skiljetecken är semikolon inte främmande som studieobjekt. Det finns en del kandidatuppsatser där ämnet är semikolon. Katourgi (2014) undersöker bruk (och missbruk) av semikolon i nutida svensk bruksprosa. Jensholm (2016) undersöker bruket av skiljetecken hos gymnasieungdomar och ägnar viss del åt undersökningen till användningen av kolon-semikolon. Också Imberg (2014) studerar bruk och missbruk och påståendet att semikolon skulle vara utdöende med hjälp av enkätundersökningar. Gemensamt är att de alla ser på hur väl semikolonbruket i modernt material stämmer överens med rekommendationerna. Några kandidatuppsatser som studerar ett äldre material av något slag verkar inte finnas.
I populärvetenskapen finns också ett intresse för just denna ihopblandning av semikolon och kolon (jfr exempelvis Strömquist 2000, Strömquist 2003). Strömquist menar att det är något märkligt att semikolon och kolon ännu blandas ihop men att detta förmodligen bottnar i
”ren och skär okunskap” och en brist i undervisningen redan på lägre utbildningsnivå (Strömquist 1995:26). Den snarlika betydelsen som semikolon haft historiskt med andra skiljetecken som använts som syntaktiska markörer (exempelvis kommatecken och kolon) ges också som en anledning. Strömquist menar att kommatecken gradvis i den historiska utvecklingen ersatt den betydelse som syntaktisk markör som semikolon haft (och som även vanligt kolon hade tidigare) (1995:26).
Vad gäller syntax visar Strömquist (1992) också semikolon och kolons ställning historiskt. Man har tidigare talat om att semikolon ska ”nyttjas inom för- och eftersatser” (Strömquist 1992:95). Detta övergår så småningom till att man istället talar om att semikolon bör användas mellan för- och eftersatser. 1700-talsgrammatikern Sahlstedt menar att ”partiklarne:
Men, Ty och dylike skola följa” semikolonet, och alltså inte ersätta det som dagens
rekommendation säger (citerad hos Strömquist 1992:95). I undersökningen konstaterar Strömquist att i mitten av 1800-talet hade semikolon tre allmänt vedertagna användningsområden: inom samt mellan för- och eftersatser samt före vissa givna adverbiella och konjunktionella ord. Utifrån detta konstateras att det som överlevt i modern tid för svenska semikolon är regeln kring att de självständiga satserna ska vara i ”visst” eller ”nära sammanhang”, och att även den allmänna utvecklingen mot en enklare syntax bidragit till hur semikolon rekommenderas användas idag (Strömquist 1992:96). I forskning med sådant diakront perspektiv säger Strömquist också något om semikolonets specifika betydelse för dåtidens högläsning, som inte är av större relevans för den här uppsatsen men ändå värt att nämna, och hur exempelvis pauslängder i högläsningen kunde markeras med semikolon (1992:107).
Dahl (2015) undersöker skiljetecken med tyngre fokus på den kognitiva funktionen och i ett skönlitterärt material. Exemplen i avhandlingen rör inte sällan både reflektion och
eftertanke som semikolon uppmuntrar läsaren till (Dahl 2015:118), men också det syntaktiska kommenteras:
Semikolon är ett av de tecken som enligt skrivreglerna och i materialet används mellan huvudsatser (»Hon bryter av; hennes ögon är blanka.», Förvandling s. 127), en konvention som gör att leden på båda sidor om semikolon uppfattas som jämbördiga även när den trotsas och semikolonet står mellan asymmetriska led. (Dahl 2015:180)
Dahl (2013) fokuserar på semikolon och då särskilt Flauberts semikolon. Dahl reflekterar kring den nya översättning som gjorts av den ”interpunktions-egensinnig[a]” romanen
Madame Bovary. För första gången i svensk översättning har man valt att behålla
kunna gestalta Emma Bovary som hon gestaltas på franska. Semikolon rymmer i den här kontexten uppenbarligen betydligt mer än att bara fungera syntaktiskt – skiljetecknet spelar också roll i beskrivning av en huvudkaraktär.
Undersökningar om semikolon görs alltså oftast i en aspekt av vad som bedöms vara korrekt eller inkorrekt bruk. Ett perspektiv på semikolon som skiljetecken med en djupare betydelse och inte enbart syntaktisk funktion är ovanligare.
4. Teori
I följande avsnitt presenteras de teoretiska utgångspunkterna som ligger till grund för studien. Några helt etablerade teorier kring interpunktion och skiljetecken förekommer inte okomplicerat i tidigare undersökningar eller gällande det allmänna synsättet på skiljetecken. Strömquist resonerar kring avsaknaden överlag vad gäller interpunktionslärans teori och menar att det saknas och hittills har saknats en djupare förståelse för skiljetecknens funktion i kommunikationen (och att denna djupare förståelse ägnades mycket lite tid och uppmärksamhet under 1900-talets första hälft och snarare fick lämna plats åt de diskussioner om satskommatering som rådde då) (Strömquist 1992:78, jfr Josephson 2013).
Allén (1971) menar att det var junggrammatiken under 1800-talets andra hälft som då ställde det talade språket i centrum på grund av att talet var ”det verkliga språket” (Allén 1971:7). Skriftspråket hamnar således i skymundan och börjar först på sent 1960-tal studeras språkvetenskapligt på svenska universitet (Allén 1971:7).
Teoretiskt utgångsläge har således inte varit helt självklart för denna undersökning. I kapitlet presenteras därför utöver teoretiska utgångspunkter och begrepp dessutom ett kort avsnitt om skiljeteckens plats i språksystemet.
De viktigaste teorierna för denna uppsats rör begreppen funktion och betydelse som presenteras mer utförligt i 4.2 respektive 4.3. Begreppen gäller i sina källor ofta skiljetecken som homogen grupp eller interpunktionen som stort, men för uppsatsen har de kopplats till semikolon. Parkes (1992) använder begreppen function och value snarlikt det sätt som funktion och betydelse används i den här uppsatsen och nämner också svårigheter med att helt okomplicerat skilja dessa åt. Han menar att ”The fundamental principle for interpreting punctuation is that the value and function of each symbol must be assessed in relation to the other symbols in the same immediate context, rather than in relation to a supposed absolute value and function for that symbol when considered in isolation” (Parkes 1992:34).
Som nämnts är syftet att finna semikolon i olika texter och vidare försöka kategorisera dessa på olika sätt utifrån den metodlista som presenteras i 5.2. De teoretiska begreppen funktion och betydelse spelar stor roll för uppsatsen, men fokus ligger inte på att försöka göra en uppdelning av beläggen i enbart dessa två begrepp, utan snarare då i att få en uppfattning om var i svårigheterna kring en sådan uppdelning skulle kunna ligga.
4.1 Skiljeteckens plats i språksystemet
Det är med skiljetecknen, dessa skriftspråkets allra minsta byggstenar, som texter tar form, blir överskådliga och begripliga. [...] Med tecknens hjälp visar skribenten läsaren hur texten ska läsas, hur den ska uppfattas och förstås. Tecknen har en kommunikativ funktion. (Strömquist 2019:8)
Följande citat hämtat ur Skiljeteckensboken ska ge en kort och enkel beskrivning av vad skiljetecken är. Skiljetecknens plats i skriftspråket är självklar samtidigt som det inte är helt givet var de ska placeras i språksystemet. Uppfattningen att skiljetecken rymmer något mer än bara syntaktisk funktion är inte drastisk men hur man väljer att se på och beskriva detta skiljer sig åt och ger viss variation i vilka termer och begrepp som används. Strömquist (1995) menar exempelvis att skiljetecknens plats i språksystemet har en tydlighetsfunktion
tillsammans med en kognitiv och mer övergripande funktion för att förmedla tankeinnehåll
(1995:21).
Strömquist (2019) gör följande uppdelning: ordnivå (där också mellanrummet räknas som ett skrivtecken), frasnivå (där punkt, komma, kolon, utropstecken, etc ingår), textnivå (för stycketecken). Semikolon hamnar alltså med denna uppdelning på en frasnivå.
Beroende på hur man väljer att se på ordnivån skulle semikolon i denna uppsats kunna anses ligga i gränslandet mellan ordnivån och frasnivån. Om ordnivån inte enbart innehåller en avskiljande funktion (med mellanrum som skrivtecken) utan också skulle kunna stå för något som också har rum för betydelse och större innebörd, skulle semikolon kunna placeras här då det har möjlighet att ersätta eller motsvara ett konjunktionsord.
Melkersson (2013) talar i sin avhandling om betydelsebärande visuella innehållssegment (Melkersson 2013:138–139). I detta begrepp ingår skiljetecken som en huvudtyp och som Melkersson menar i ett språkhierarkiskt system snarare skulle vara ett grafiskt morfem (alltså betydelsebärande) snarare än (enbart ett betydelseskiljande) grafem.
Dahl (2015) ger exempel på hur skiljetecken kan ses på ur perspektiv där interpunktionen ses som system- och regelstyrd, och hur det där är vanligare att se dem som grafem, dvs skriftens minsta betydelseskiljande enheter (Dahl 2015:31). Hennes egen syn på skiljetecken i avhandlingen är att de inte är ”fixerade enheter i en abstrakt språklig idévärld (ett språksystem) varifrån vi tar dem i bruk” (Dahl 2015:14). Interpunktionen uppstår först i interaktion.
Det finns också teorier om skiljetecken som rör sig mer i riktning mot att förstå relationen mellan tecknen i skrift och i talspråk. Allén (1971) nämner skiljetecknen, junkturella grafem,
men fokuserar då mer på dem som segmentala enheter (dvs små, enskilda språkljud i talet). Sådana perspektiv har utelämnats ur den här uppsatsen.
4.2 Semikolons funktion
Latinets interpunctio har ungefär betydelsen ’avdelande med hjälp av skiljetecken’. Varje skiljetecken har sin individuella funktion som grundar sig i att tecknen har en åtskiljande funktion i en text. Beroende på respektive tecken är denna funktion starkare eller svagare. Punktens viktigaste funktion i en text är till exempel att visa när en grafisk mening avslutas (dvs åtskiljer meningen från nästa mening) och kan därmed påstås ha en av de starkaste åtskiljande funktionerna. Semikolon har på ett liknande sätt en åtskiljande funktion i den grammatiska kontexten mellan två huvudsatser. Strömquist (2019) förklarar att semikolon ”markerar meningsgräns men betonar samtidigt sambandet mellan två meningar” (Strömquist 2019:42).
Utöver denna åtskiljande (och sammanbindande) funktion beskriver också Strömquist (2019) skiljetecknens paussignalerande funktion. Särskilt semikolon befinner sig på en glidande skala i paussignaleringen och kan variera, till skillnad från exempelvis en eller tre punkter som visar på kortare respektive längre paus för läsaren (Strömquist 2019:16). Funktionen är alltså paussignalerande, men behöver till viss del tolkas av läsaren, varpå betydelsebegreppet också spelar en viktig roll i vissa av funktionerna.
Semikolon har även en så kallad specialfunktion i uppräkningar där den fungerar som markör mellan leden i uppräkningarna. Följande exempel kommer från Svenska skrivregler:
Ryggsäcken stod där packad med det nödvändigaste: ombyteskläder, varm mössa; smörgåsar, frukt och varm dryck; kniv, karta och kompass. (Språkrådet 2017:208)
Var gränsen ska dras för när funktionen tar slut och något annat börjar är inte helt enkelt att avgöra. Dahls (2015) tankar kring den empiriska forskningen om interpunktion är att denna visar att skiljetecknen har ”delvis öppna betydelsepotentialer” och att dessa framträder först i språkandet och där mening och funktion uppstår i kontexten (Dahl 2015:71–72). Också Melkersson (2013) går in på de svårigheter som uppstår när man enbart försöker betrakta ”funktionen för dessa [skiljetecken] objektivt” (Melkersson 2013:117). Teoretisk funktion behöver därför kopplas till semikolon i en kontext och i en analys.
För denna uppsats har funktionen till viss del varit möjlig att studera relativt objektivt i exempelvis klassificeringen av beläggen i kategorier som när semikolon används som vanligt kolon, vid (korrekt eller felaktig) uppräkning, eller för att avgöra om den grafiska meningen bör kategoriseras innehålla enbart fullständiga satser eller om någon eller några ofullständig satser förekommer.
4.3 Semikolons betydelse
Kring ett skiljetecken finns så regler och rekommendationer för hur dessa ska användas. Detta går vanligtvis snabbt att slå upp och kontrollera i handböcker eller skrivregelsamlingar. Dessa regler och rekommendationer om användning av semikolon ligger något närmare begreppet
funktion som det används i den här uppsatsen (4.2), men tecknet har också en inneboende betydelse, som inte lika lätt slås upp i en handbok. Denna inneboende betydelse menar
Strömquist är grunden för hur varje skiljetecken ska förstås och användas (Strömquist 2019:17). Hon definierar detta på följande sätt:
Semikolon markerar meningsgräns men betonar samtidigt sambandet mellan två meningar. Semikolon ersätter punkt; där punkten hugger av binder semikolon ihop – och ger texten flyt. Texten signalerar till läsaren: Lugn, sluta inte läsa; det kommer mer! Det vill också säga: Se sambandet! (Strömquist 2019:42)
Denna inneboende betydelse pekar, tillsammans med funktionen, mot något djupare som tillför texten något mer. Som tidigare nämns beskrivs semikolon ibland kunna fungera för att ordna och strukturera skribentens (eller textkaraktärens) tankar och tankegång. Således kan kognitiva enheter både avgränsas och bindas samman med hjälp av semikolon. Denna djupare betydelse är alltså något som i stor utsträckning behöver avgöras av skribenten själv men också tolkas i kontexten av läsaren. Betydelsen kan alltså förändras i själva användningen av semikolon, men funktionen kommer vara densamma (två satser binds samman).
Betydelsens skiftningar hos semikolon finns inte bara i semikolonet som sådant, utan också i valet att använda semikolon istället för andra skiljetecken. Detta kallas för en smaksak av Språkrådet som ger följande beskrivning:
Semikolon kan användas mellan huvudsatser när man tycker att punkt är för starkt och komma för svagt avskiljande. Det är ofta en smaksak om man ska använda semikolon istället för punkt eller komma. (Språkrådet 2008:187)
Dahl (2016) menar att det ofta förutsätts att skiljetecken fungerar på ett enda sätt och går att koppla till ett specifikt fenomen:
Skiljetecken säger knappt någonting alls i sig själva; i stället modifierar eller förfinar de något i sin textomgivning. De komplicerar eller förenklar, klargör eller förbryllar, binder samman eller lämnar plats för eftertanke. (Dahl 2016:8–9)
”Interpunktionstecknens inneboende multifunktionalitet” gör dessa till pragmatiska tecken som kan fungera på flera olika sätt (Dahl 2015:28). Semikolon rymmer eftertanke och kräver reflektion av både skribent och läsare (Dahl 2016:12). En skribent som vill binda samman två satser och använder semikolon för att göra detta förmedlar alltså någon viss typ av betydelse. Ett försök till att kunna peka på denna betydelse på ett enklare sätt har alltså gjorts i den här uppsatsen och beskrivs mer i 5.2.
Semikolon kan således användas för att förmedla tankeinnehåll, och ge signaler till läsaren på flera nivåer. Skribenten väljer sitt semikolon och vi får hoppas att det framgår vad hen menar: tolkandet kommer i slutänden hamna hos läsaren som aktivt behöver bilda sig en uppfattning. Dahl menar att semikolonet är ett ”ypperligt hjälpmedel” för den ”medvetna skribent som vill utnyttja skriftens möjligheter och bjuda in läsaren till samförstånd” (Dahl 2016:12). Dahl konstaterar även att valet av skiljetecken handlar om betydligt mer än att bara följa regler –denna inställning ligger också till grund för betydelsebegreppet i uppsatsen.
Ett försök till att kunna peka på denna betydelse på ett enklare sätt görs alltså i den här uppsatsen och beskrivs mer i 5.2. Synsättet är sådant att betydelse kan börja framträda om man exempelvis föreställer sig att semikolonet helt enkelt skulle bytas ut mot ett kommatecken – vad är det då som upplevs gå förlorat i meningen? De flesta meningar skulle kanske inte i första hand uppfattas som inkorrekta av ett sådant byte, men någonting försvinner ur texten för läsaren och betydelsen förändras på något sätt.
5. Material och metod
5.1 Allmänt om material
Materialet som ligger till grund för undersökningen är 171 grafiska meningar innehållande ett eller flera semikolon. Sammanlagt analyserades 183 semikolon. Urvalskriterierna för de grafiska meningarna listas i 5.1.2–5.1.4. Meningarna har hämtats ur olika texter från Litteraturbanken samt korpusar i Språkbanken. Från Litteraturbanken används reseskildringar och kåserier och ur Språkbanken har meningarna hämtats från korpusarna GP (2001–2013) och Ordat: Svenska dagbladets årsbok 1923–1958. Textmaterialet är alltså hämtat ur tre olika textgenrer: kåserier, reseskildringar och tidningstexter. Undersökningens huvudsyfte har inte varit att jämföra bruket i ett genreperspektiv och genrebegreppet kommer inte att kopplas till bruket av semikolon i den här uppsatsen. Genrerna är istället delvis valda för att det funnits en tydlig kategorisering av dessa både i Språkbanken och Litteraturbanken samt i avgränsande syfte. En annan tanke kring materialvalet är att genrerna (framför allt kåserierna och reseskildringarna) i viss mån har kunnat antas ha en ledigare stil och ton och möjligtvis kunna ge en mer varierande bild av ett ”friare” semikolon. Texterna sträcker sig sammantaget över tidsperioden 1743–2018. Nedslagen är däremot inte jämna och det ska förtydligas att de varierar mycket. Perioden 1959–2001 har exempelvis helt uteblivit.
Tabell 1. Material och årtal
Material Årtal Antal grafiska meningar
Reseskildringar (hämtade ur Litteraturbanken) 1743, 1782, 1796, 1831, 1838, 1881, 1916, 1923, 1951 72 Kåserier (hämtade ur Litteraturbanken) 1911, 1914, 1950, 1957, 1959, 2018 35 Tidningstext GP 2001–2013 (hämtade ur Språkbanken) 2001–2013 36
Tidningstext Svenska Dagbladets Årsbok
(1923–1958)
(hämtade ur Språkbanken)
1924, 1925, 1930, 1933, 1935, 1936, 1937, 1939
28
Observera att antalet belägg också varierar per årtal och att flera av beläggen kan vara hämtade från samma årtal. Beroende på hur förekommande semikolon varit i respektive text
är fördelningen mellan genrerna också skiftande. Färre semikolon har exempelvis funnits i kåserierna än i reseskildringarna. Mer om detta i 6.1.
Materialet är alltså delvis valt utefter sökmöjligheter och kategoriseringar som funnits i Litteraturbanken och Språkbankens tidningskorpusar. Kåserierna är hämtade från Litteraturbankens egen lista över samtliga tillgängliga kåserier i Litteraturbanken. Reseskildringarna är valda utifrån Litteraturbankens lista över reseskildringar samt en del sökträffar i Litteraturbankens sökfunktion.
Valet av texterna till materialet har på grund av olika begränsningar och skillnad i sökfunktionerna hos både Litteraturbanken och Språkbanken inte kunnat göras på exakt samma sätt eller helt slumpmässigt, även om detta naturligtvis hade varit att föredra. Min avsikt har därför, för att komma så nära slumpmässigt valda semikolon som möjligt snarare än att välja semikolon skrivna av samma författare, varit att försöka sprida ut årtalen. Ibland har verk utan semikolon dykt upp som alternativ, men dessa har då helt enkelt valts bort.
I exempelvis tidningsmaterialet har detta tillvägagångssätt helt avgjort vilka årtal som kommit med. Särskilt gäller detta för Svenska dagbladets årsbok där korpusen omfattar årtalen 1923–1958, men där belägg inte hämtats ur några tidningar med årtal senare än 1939. Återigen poängteras att huvudsyftet inte varit att undersöka bruket av semikolon över tid för att exempelvis se kvantitativa siffror eller förändring i tid, utan snarare att undersöka funktioner och betydelser i de semikolon som förekommer som träffar i textmaterialet.
5.1.2 Korpus GP 2001–2013
I varje korpus har tillvägagångssättet alltså varit att helt enkelt söka på semikolon (;). Vid söktillfället var antalet träffar för semikolon i korpusen GP 2001–2013 46 751. Sökträffarna listas som hela grafiska meningar i tidsordning från det äldsta till det senaste. För att försöka sprida ut träffarna över samtliga årtal valde jag att titta på var tionde semikolonträff på varje jämn 100:e sökträffsida (dvs. 200, 300, 400, osv.) och samla in hela den grafiska meningen. Totalt har 40 belägg samlats in från denna korpus. Korpusen förkortas i undersökningens exempel till GP.
5.1.3 Korpus Svenska Dagbladets Årsbok (1923–1958)
Vid söktillfället var det totala antalet träffar för semikolon 2154. För att sprida ut träffarna har var 15:e träff använts. 15 stycken belägg samlades in med start på första sökträffsidan, och ytterligare 15 stycken samlades in med start på sista sökträffsidan. Totalt samlades alltså 30
5.1.4 Reseskildringar
Reseskildringarna är hämtade från Litteraturbanken. Sökningarna går, till skillnad från med Språkbankens sökverktyg, inte att göra på Litteraturbankens totala material efter genre. Istället har verk valts från en lista över titlar som Litteraturbanken själva publicerat i en artikel om reseskildringar på webbplatsen. På samma sätt som för tidigare texter har avsikten varit att försöka välja verk med årtal som gör att årtalen får viss spridning. Texterna är nästan uteslutande publicerade som faksimiler, och metoden har varit att söka på semikolon i varje enskilt verk. Vid sökningen anges inte totalt antal träffar på semikolon och räkningen får göras manuellt. Har de respektive verken innehållit fler belägg än 10 har jag slutat på det 10:e i löpande ordning. Har texterna innehållit färre än 10 belägg har det antal som funnits tagits med. Totalt har 9 reseskildringar (dessa listas i bilaga 1) undersökts och sammanlagt 73 grafiska meningar med totalt 81 semikolon samlats in. Genren förkortas i undersökningens exempel i fortsättningen till RES.
5.1.5 Kåserier
Kåserierna som använts i undersökningen finns listade i Litteraturbankens genrelista för kåserier publicerad på webbplatsen. Ibland har kåserierna i materialet hämtats från verk av en enda författare och ibland har de varit en samling olika verk av varierande författare sammansatt av Litteraturbanken. Kåserier som blandats samman med noveller eller romanutdrag har valts bort. För kåserisamlingarna har 6 stycken kåserier eller kåserisamlingar använts. Antalet belägg har för denna kategori varierat mycket (från 1 belägg till 10) per verk. Totalt har 35 meningar innehållande 54 semikolon samlats in. Samtliga kåserier listas i bilaga 1. Genren förkortas i exempelbeläggen till KÅS.
5.2 Metod
Materialinsamlingen har alltså varierat beroende på verk, texttyp och varifrån materialet är hämtat. Alla beläggen är dock undersökta och klassificerade på samma sätt, oberoende av vilken del materialet beläggen är hämtade från. Totalt har 171 grafiska meningar innehållande 183 semikolon analyserats. Varje enskilt semikolon räknas som ett belägg.
Klassificeringen har gjorts med hjälp av följande lista som i resten av uppsatsen kallas för metodlista. För varje belägg har alltså utifrån kontexten och metodlistan avgjorts och noterats på vilket sätt semikolon används.
1. Fullständiga satser vs. innehåller ofullständig sats1
2. Ersätter konjunktion vs. konjunktionen skrivs ut efter semikolon 3. Används som vanligt kolon
4. Används som (korrekt eller felaktig) avgränsare vid uppräkning 5. Samband på annat sätt2
Det övergripande förhållningssättet för metoden i relation till teorin har varit att det som i första steget kontrolleras utifrån metodlistan till viss del något mer rör funktionen, och att betydelsetolkningen sker i nästa steg. Tolkningen har främst gällt vilka konjunktioner som döljer sig bakom ett semikolon eller för att beskriva hur skribenten egentligen använt semikolon när belägget kategoriserats som punkt 5 i listan.
För att kunna vara uppmärksam på om någonting i resultatet sticker ut eller särskilt går att urskilja diakront eller för specifik genre har varje genre studerats var för sig, och resultaten noterats per texttyp (också för tidningstexterna SVD och GP var för sig då dessa förvisso är samma genre mer skiljer sig åt i tid och är hämtade ur olika korpusar).
1I undersökningen har alltså varje grafisk mening (mening som börjar med stor bokstav och avslutas med punkt)
kategoriserats antingen som ”Fullständiga satser” eller som ”Innehåller ofullständig sats”. I några av de grafiska meningarna förekommer flera semikolon och ett flertal satser; för enkelhetens skull har jag därför valt att kategorisera en hel grafisk mening som ”Innehåller ofullständig sats” så fort minst en av satserna (oberoende hur många de varit totalt) varit ofullständig (alltså saknat subjekt eller predikat).
Denna punkt i listan har kommit till då Strömquist (2019) i kapitlet om semikolon gör skillnad på
fullständiga meningar och ofullständiga meningar (och hon syftar då på satser som innehåller subjekt och
predikat). Tidigare har fullständiga satser varit en förutsättning för att använda semikolon, men i skriftspråket blir ofullständiga satser allt vanligare och detta krav för användning har därför numer blivit irrelevant för rekommendationerna av semikolon (Strömquist 2019:44, 98) – i undersökningssyfte med diakront perspektiv är detta naturligtvis fortfarande intressant att undersöka.
Ytterligare en indelning har dessutom gjorts för punkt 2 i listan. När något belägg saknat utskriven konjunktion och kategoriserats som ”ersätter konjunktion” har en vidare bedömning gjorts för att avgöra vilken konjunktion som semikolonet ”ersätter”. Dessa har varit följande:
• tillägg: och
• motsats: men/fast, utan • förklaring: för/ty • slutsats: så.
I vissa fall har flera konjunktioner fungerat bra och påverkat nyansskillnaden i meningens innebörd snarare än att förändra betydelsen eller göra den grammatiskt inkorrekt eller obegriplig. Meningen har då kategoriserats som ”flera konjunktioner passar”. Har endast ett av konjunktionsorden gjort att meningen fungerar väl har de klassats som ”endast en (1) konjunktion passar”. Detta utvecklas vidare och redovisas i 6.3.
Vilken eller vilka konjunktioner som bedöms passa blir naturligtvis en tolkningsfråga som måste avgöras utifrån kontexten för varje enskild mening. Utifrån metodlistan har varje belägg analyserats och tillvägagångssättet för att avgöra vilken eller vilka konjunktioner som fungerar bäst i den enskilda meningen har varit en slags uteslutningsmetod för i vilken kategori belägget ska placeras.
Metoden har varit både kvantitativ och kvalitativ. Den kvantitativa delen har stått för kategoriseringen av beläggen som då har fördelat sig över metodlistans samtliga fem punkter. Nästa steg i tillvägagångssättet har snarast varit kvalitativ. I exempelvis den vidare uppdelningen av punkt 2 har tolkningen spelat en stor roll. För att avgöra vilken eller vilka konjunktioner som ersätter semikolonet i den grafiska meningen har en tolkning behövt göras. Detta kopplas till begreppet betydelse, som används i uppsatsen.
Detta innebär också att en viss funktion, alltså där semikolon används som åtskiljande eller sammanbindande konjunktion, föranleder att betydelseanalysen görs. Betydelsebegreppet har inte tolkats in när semikolonet bedömts ha enbart en funktion som exempelvis korrekt uppdelning av uppräkningar.
5.3 Metodproblem
De korpusar från Språkbanken som delar av materialet hämtats från är inte faksimiler, vilket ibland leder till en del märkliga träffar. Det kan finnas saker i källdokumenten som blivit semikolon i korpusen och ger träff trots att det möjligen stått något annat i originalet. Tolkningen av skanningen till tecken har gjorts maskinellt och det har inte varit möjligt att kontrollera om träffen varit riktig. Detta har varit vanligast gällande ett par belägg ur tidningstexter som tycks röra meteorologiska rapporter om väder, exempelvis:
30 i Ljusnedal ( Jämtland ) - ; , 0 i Särna samma dag - 35°ree ; , 6 och i Adolfsfors ( Värmland ) - 35°ree 27& degree ; .
Dessa har endast varit ett par stycken och har då helt enkelt hoppats över och nästa träff har använts istället.
Ett annat problem som blivit tydligt under arbetets gång är kopplat till det hermeneutiska förhållningssättet. De grafiska meningarna behöver tolkas och detta försvåras i vissa fall av att de är delar ur längre texter och blir tagna ur sin kontext. Beroende på textens sammanhang kan meningen naturligtvis betyda eller syfta på olika saker som inte framgår lika tydligt utan föregående (eller efterföljande) mening. I exemplet nedan fungerar men, och samt så (därför) beroende på vad skribenten vill förmedla. Det handlar om möjliga nyanser som kan tolkas fram beroende på vilken konjunktion som används.
Den handlar om en person som är väldigt fysiskt våldsam; jag är inte våldsam på det sättet. (Gp 2011)
Fler exempel och förtydligande om hur tolkningen gått till redovisas och diskuteras i kapitel 6.
6. Resultat och analys
I följande kapitel presenteras resultatet och analyser av några av de grafiska meningarna. Nedan presenteras först en översikt över resultatet, och sedan för varje kategori ur metodlistan en förklaring till hur kategoriindelningen gått till som också fungerar som en slags analys av varje enskilt belägg.
6.1 Översikt över resultatet
Totalt har 171 grafiska meningar, innehållande sammanlagt 183 semikolon, analyserats. De grafiska meningar innehållande enbart fullständiga satser var 150 stycken (88 %) och de med minst en ofullständig sats var 21 stycken (12 %). Kategorierna är de som presenterats i metodlistan och beläggen har fördelat sig som framgår i tabell 1:
Tabell 2. Fördelning av semikolon
Kategori Antal
Utskrivna konjunktioner 44 st (24 %) Ersätter konjunktioner 87 st (48 %) Används som kolon 18 st (10 %)
Uppräkning 14 st (8 %)
Samband på annat sätt 20 st (11 %)
De grafiska meningar där konjunktionsordet finns utskrivet direkt efter semikolon är alltså 24 % (44 stycken meningar). Kategorierna där semikolon istället ersätter en konjunktion (konjunktionsordet skrivs alltså inte ut) står för sammanlagt 48 % (87 stycken meningar). För punkten ”ersätter konjunktioner” i tabellen har ytterligare en uppdelning gjorts: ”ersätter en konjunktion” och ”flera konjunktioner passar”. 22 procentenheter av de 48 % har uppskattats vara möjliga att ersätta med endast en (1) konjunktion i meningen och för 26 procentenheter av de 48 % har två eller flera konjunktioner fungerat. Exempel på bedömning och ytterligare förklaring kring detta finns i 6.3. 8 % av beläggen har kategoriserats som uppräkningar. I 10 % av meningarna har semikolon bedömts användas som kolon. 11 % har räknats som samband på annat sätt.
Resultatet visar att 72 % av semikolonen i undersökningen kopplas till konjunktioner medan resterande övriga 18 % står för de tre sista kategorierna i tabellen.
6.2 Utskrivna konjunktioner
Av de 171 undersökta grafiska meningarna har alltså 24 % (44 stycken) haft en konjunktion utskriven direkt efter semikolon. Ingen av meningarna har haft någon konjunktion utskriven precis innan semikolon. Att använda semikolon på det här sättet strider mot dagens rekommendationer som istället säger att semikolon ska ersätta konjunktionen. Träffarna i den här kategorin är också vanligare i de äldre texterna vilket möjligtvis skulle kunna tyda på att bruket följt regeländringarna. 34 stycken meningar, alltså 75 %, av de totala antalet utskrivna konjunktioner, har påträffats i reseskildringarna som står för den äldre delen av materialet (där de flesta fördelat sig på årtalen 1743–1838).
Av de 44 beläggen fördelade sig de utskrivna konjunktionerna som presenteras i tabell 3.
Tabell 3. Utskrivna konjunktioner
Reseskildringarna som alltså stod för en stor andel av alla utskrivna konjunktioner stod nästan också uteslutande för utskrivningen av konjunktionen men. Dessa var 20 stycken. En vidare iakttagelse som gjordes var också att det i denna kategori syntes ett mönster hos Nils Mattson Kiöping som i 7 av sina 10 utskrivna konjunktioner använder just men. Detta skulle kunna tyda på att bruket av semikolon på det sätt det används kan säga något om den personliga författarstil en skribent har och att det här skulle gå att koppla samman med den ”smaksak” Språkrådet (2008) uttalat menar att semikolon är.
Konjunktioner KÅS SVD GP RES Totalt
Men 2 3 0 20 25 (57 %) Och 3 0 1 9 13 (30 %) Så 1 0 0 2 3 (7 %) Eller 0 0 0 1 1 (2 %) Utan 0 0 0 1 1 (2 %) Ty 0 0 0 1 1 (2 %)
6.2.1 Exempel men samt och
Den här typen av användning stämmer inte överens med dagens moderna rekommendation kring semikolon som en ersättare för en konjunktion. Istället liknar det snarare ett starkare kommatecken i sin åtskiljande funktion som markör för satser, vilket också var en av de tidigare uttalade funktioner semikolon hade i äldre bruk.
Som nämns i både teoridelen och metoddelen kan man försöka komma åt betydelsen genom att tolka semikolonet genom att försöka se vad det bidrar med och således också vad som skulle gå förlorat om något annat skiljetecken (som exempelvis kommatecken eller punkt) istället skulle användas.
I (1) skulle inte bara en tydligt sammanbindande (och åtskiljande) funktion försvunnit utan semikolon, utan också något som kan uppfattas som ett stilistiskt verktyg för att göra en tydligare vändning av händelsen som beskrivs. Tecknet avbryter i någon utsträckning det som på vänster sida om semikolonet börjar som en dramatisk beskrivning av stenens förflyttning med adjektiv som ”mörk” och ”äventyrlig”, för att händelsen när den vidare beskrivs efter semikolon plötsligt avdramatiseras och beskrivs som poänglös, för att slutligen med bara sex ord efter det sista kommatecknet föras tillbaka till sin ursprungsplats. Här delas heller inte bara meningen upp grammatiskt på varsin sida om semikolonet utan också innehållsmässigt: stenens resa och återresa hamnar också före och efter semikolon.
(1) Julen 1950 stals den en mörk natt av tre skotska patrioter, varav en flicka, och forslades under äventyrliga omständigheter upp till sitt hemland; men då detta fortfarande är förslavat under England hade den symboliska förflyttningen ingen poäng, och stenen fördes tillbaka till London. (Jan Olof Olsson, Engelska mil, 1951, KÅS)
I (2) förekommer semikolon på liknande sätt i form av ett slags starkare kommatecken vad gäller meningens satser. Här används semikolon också i den betydelse av karaktärers ”inre liv” som kan existera i texten. Något slags perspektivbyte äger också rum: först beskrivs miljön och vad som verkar vara karaktärens tankar kring detta för att sedan, i och med semikolon, växla till vad som kan tolkas både som författarens kommentar eller karaktärens åsikt om sin egen icke-förståelse.
(2) Mellan Terni och Rom tycktes marken vittna med en slags förstörelse, som kastat runda stenar af kalksten mellan fasta hällar av lafva, at eldsprutningar på dessa ställen visat sig, kanske innan jordklotets sista förändring; men han tänkte nu uti saker han intet förstod. (Carl August Ehrensvärd, Resa till Italien, 1782, RES)
I (3) förekommer flera semikolon. Efter första semikolonet skrivs konjunktionen inte ut till skillnad från resterande. Användningen tycks här ha använts på det satsuppdelande sätt som ges exempel på för att göra meningen tydligare för läsaren.
(3) Detta syntes oss ock i närvarande ögnablick föga göra till saken; sedan vårt sjöfolk en gång riktigt lärt känna hvar de voro; och då dessutom vinden icke var synnerligen våldsam, föll det oss icke in, att det kunde blifva brydsamt, i synnerhet för personer, som kände detta haf så tillsägandes utantill, att så fixera sin kosa, att de ej lupo fara att stöta på land så snart; och alla om bord syntes ganska trygge i detta afseende. (Carl August Ehrensvärd, Resa till Italien, 1782, RES)
6.3 Ersätter konjunktion
Denna kategori är uppdelad i två underkategorier: en där jag bedömt att bara en (1) konjunktion passar, och en där två eller flera konjunktioner bedömts passa.
I 48 % av de grafiska meningarna, 87 st, ersätter semikolon alltså konjunktion. Det innebär helt enkelt att konjunktionen inte är utskriven. Detta följer som tidigare nämnts dagens rekommendation för bruket.
I 40 av meningarna (22 procentenheter av de 48 %), har uppskattningen gjorts att endast en konjunktion har kunnat ersätta semikolon för att meningen skall kunna fungera utan att bli obegriplig. I 47 av meningarna (26 procentenheter av de 48 %) har två eller flera konjunktioner fungerat och gjort att meningen fungerat väl.
6.3.1 Exempel och analys på meningar där en konjunktion passar
Tabell 4. Meningar där en konjunktion passar
I denna kategori har det krävts mer tolkning av beläggen än i flera av de andra kategorierna. Min avsikt är att vara så transparent som möjligt i förklaringarna och analyserna som gjort att beläggen delats in på detta sätt och nedan följer exempel. För tydlighets skull har jag inom
Konjunktioner KÅS SVD GP RES Totalt
Men 0 1 2 4 7 (18 %) Och 3 7 1 5 16 (40 %) Så 1 1 1 0 3 (8 %) Eller 0 0 0 0 0 (0 %) Utan 1 0 0 0 1 (0, 3 %) Ty 4 2 1 6 13 (33 %)
hakparentes skrivit ut den konjunktion jag bedömt passar, men detta är då alltså mitt eget tillägg.
(4) Då vi återkommo till Blidah, var hela den lilla staden i rörelse; [ty]3 öfversten för det första
infödda tiraljörregimentet skulle begrafvas, och för att se på all denna ståt togo vi plats på kyrkans trappa. (Ebba Snoilsky, Ögonblicksbilder från Nord-Afrika och Syd-Italien, 1881, RES)
I (4) är ty det ord som författaren tycks ha ersatt: överstens begravning är förklaringen till att hela den lilla staden är i rörelse. Exempelvis skulle så ge meningen en märkligare textbindning som kanske skulle göra läsaren förvirrad och tycks helt enkelt inte passa in på samma sätt. Tolkas stadens rörelse då dessutom som en förklaring till den stundande begravningen så fungerar meningen fortfarande dåligt för betydelsen och innehållet, även om grammatiken inte direkt blir inkorrekt. På liknande sätt binds (5) ihop av en förklaring till att karaktären somnat först på morgonen eftersom hon under natten har vandrat.
(5) Det är afton, när jag vaknar igen – det var morgon, när jag somnade; [ty] hela den långa natten hade vandringen gått och mina ben kännas ännu som blyklumpar av trötthet. (Ester Blenda Nordström, Kåtornas folk, 1916, RES)
(6) Längre bort fräser oljan i ett kök, der en brun figur uti lätt drägt bakar stora pastejer; [och] i närheten är en bod, der negrer fläta korgar, deras tänder och hvitögon skina långt inifrån det mörka rummet, och med de svarta händerna vända de och sno det hvita videt, tills det formar sig till nätta arbeten. (Ebba Snoilsky, Ögonblicksbilder från Nord-Afrika och Syd-Italien, 1881, RES)
I (6) beskrivs miljöer och människors arbete. Det är två olika personers arbete som beskrivs och därför har meningen tolkats som ett tillägg från författaren för att ytterligare beskriva situationen som utspelar sig. Meningen är också relativt lång och semikolon förtydligar samt skiljer inte bara satser utan också innehållet i form av personerna, deras arbete och fysiska plats.
(7) Den skarpa begränsningen mellan dessa båda områden måste genast falla i ögonen – dernere i staden är det araben, hvilken gästar, halft likgiltig, halft hånfull; [men] häruppe är han hos sig sjelf, och europén träder som en besökande främling öfver hans råmärken.
I (7) sker en beskrivning av egenskaper som varierar beroende på var den beskrivna personen befinner sig. En jämförelse görs mellan honom i en roll som gäst, och rollen som ägare över markegendomar.
6.3.2 Exempel och analys på meningar där flera konjunktioner passar
Att ”flera konjunktioner passar” innebär helt enkelt att meningen fungerar lika väl med minst två av konjunktionsorden. Läsarens tolkning blir närvarande här genom att nyansskillnader i meningens betydelse uppstår beroende på vilket konjunktionsord man skulle läsa in.
I (8) gör valet av utskriven konjunktion en viss nyansskillnad. Ty skulle förtydliga att börden hjälper en att bli medlem eftersom det är ”ett garanterat blåblodigt sällskap”. Så skulle snarare visa att eftersom uteslutande börden hjälper en att bli medlem kan slutsatsen dras att det är ett blåblodigt sällskap.
(8) Boodle’s på S:t James’s Street ligger bra till, ty där hjälper endast börden en att bli medlem; det är ett garanterat blåblodigt sällskap. (Jan Olof Olsson, Engelska mil, 1951, KÅS)
(9) Under sorgmusikens toner tågade hela regimentet fram mot kyrkan; alla nyanser af ansigtsfärg, från den svarte ethiopiern till den ljuslätte kabylen, funnos i dessa leder. (Ebba Snoilsky,
Ögonblicksbilder från Nord-Afrika och Syd-Italien, 1881, RES)
I (9) blir också betydelsen något man ändrar med byte av konjunktionsordet. De flesta konjunktionsord passar väl i denna mening. Används och kan meningen tolkas som en fortsättning och vidareutveckling på beskrivningen. Men skulle antyda att det var ovanligt att så många ansiktsfärger fanns med i sällskapet, och så skulle kanske syfta på att den som ska begravas var mycket omtyckt och känd av människor med olika nationaliteter.
6.4 Används som kolon
I 18 av meningarna används semikolon som kolon rekommenderas användas idag. De semikolon som används som vanligt kolon tycks intressant nog ändå förekomma i den nyare delen av materialet och då i tidningstexterna. GP-korpusen står för 13 stycken (72 %) av denna typ av användning och resten återfinns i reseskildringarna (5 st). Kolonanvändningen sker nästan alltid i en grafisk mening där en ofullständig sats förekommer.
(14) Bara uppfattningen om vad en låt är; något som finns på en cd-skiva eller en digital fil på internet? (GP 2006)
(15) ÅR 1918 VAR ETT VIKTIGT år också för Mölndal; Svenska scoutförbundet höll sitt tredje förbundsläger i municipalsamhället, Fässbergs Bostads AB grundades, i Kållered upptäcktes landets äldsta fornborg i trä, man firade freden efter första världskriget - och i Toltorpsdalen invigdes Toltorpsskolan. (GP 2008)
(16) Du kan naturligtvis också behöva ta itu med en praktiskt situation; till exempel med att säga ifrån. (GP 2010)
6.5 Uppräkningar
Uppräkningar förekom i 14 (8 %) av de undersökta meningarna. Uppräkningar med semikolon på det här sättet är alltså en rekommenderad funktion idag men resultatet är trots detta relativt lågt, vilket antagligen beror på de undersökta genrerna där uppräkningar kanske får antas vara lite mer ovanligt än om det varit vetenskapliga texter, manualer eller instruktioner som undersökts. Uppräkningarna har sett lite olika ut.
(10) Viktigaste nya rekord i övrigt voro: Parlörs för svenska 3-åriga hingstar 1.27, 3; The Senator Indianas för 4-åriga svenska hingstar 1.25, 6; Lorrys för svenska ston 1.24, 3, varmed även hingstrekordet tangerades; Laurel Nancys 1.22,2,. svenskt rekord för importerade ston. (SVD 1935)
I (10) förekommer rikligt med siffror och även punkter och kommatecken för decimaltal.
(11) Man stiger upp: man tycker rummets dager är ljusare, gladare än eljes; man gör sin toalett: hvarje liten detalj får så märkvärdigt lätt undan i händerna, det är som om någon lagt allting till rätta för en, och man är så alldeles särskildt tillfredsställd med allting; man kommer ut: naturen är så frisk som vore den skapad först i denna morgonstund, ren som en kropp, hvilken nyss stigit ur badet, och människorna se så glada ut, som om de en gång för alla kastat af sina maror, och så goda, att man är frestad gripa deras hand och tacka dem och le med dem. (Ola Hansson, Kåserier i mystik, 1897, KÅS)
(11) har också klassats som en uppräkning och består i olika punkter ur karaktärens morgon och sysslor och tankar om dessa som kronologiskt räknas upp. Jämfört med (10) är uppräkningen av betydligt mer skönlitterär stil.
(12) I det Nordiska prästmötet i Lund den 2-4 september deltogo från Sverige 500 och från övriga nordiska länder 145 personer; Augustanasynoden hade sänt 4 deltagare. (SVD 1924) (13) DEN HÄR BOKEN BÖRJADE med några tydliga bilder: Två flickor som spelar tennis den heta sommaren 1914; en ung man ihjälskjuten på en frostig äng; tre män i ett rum, sysselsatta med att bränna nakenbilder på sina fruar. (GP 2006)
Både (12) och (13) är också exempel på hur uppräkningar kunnat se ut.
6.6 Samband på annat sätt
En del av de semikolon som funnits i de grafiska meningarna har inte passat in i någon av de ovanstående kategorierna. De uppgår till 11 %, alltså 20 stycken för hela materialet. De är jämnt fördelade över genrerna med 4–6 stycken i samtliga, men då får man också minnas att antalet grafiska mening per genrer varierar en hel del.
(17) Sådant skulle nödvändigt hindra Lagstiftarne at stifta, och folket ifrån ordning ; Folket måste gripa til förbudna nöjen, de rena försvunno: Ordningen och alt, ända til och med det VACKRA led ; En märkvärdig sak i förstörelsen. (Carl August Ehrensvärd, Resa till italien, 1782, RES)
(17) är ett exempel på en mening som inte passat in de övriga kategorierna och som stack ut i materialet. Meningen är hämtad ur en faksimil och digitalt feltryck kan således uteslutas. Bruket blandas med kolon och fungerar som syntaktisk markör men på ett oregelbundet sätt jämfört med övriga belägg.
(18) är ett exempel på hur skribenten använder semikolon mer initiativrikt på ett sätt som inte nämns i rekommendationerna alls och som dessutom sticker ut i materialet. Efter semikolon används ett långt tankstreck som förstärker känslan av ett viktigt ögonblick.
(18) Matsedeln studeras af gästerna med de vanliga betänksamma minerna; – detta är ett vigtigt ögonblick, som ej får behandlas lättsinnigt, och den friska hafsluften har stämt dem att göra fullaste rättvisa åt kockens konst. (Ebba Snoilsky, Ögonblicksbilder från Nord-Afrika och
Syd-Italien, 1881, RES)
(19) ”Illa hålles då min lag,” utbrast Konungen; ”du skall årligen betala trettio peningar. [...]” (Karl August Nicander, Minnen från Södern. Efter en Resa i Danmark, Tyskland, Schweitz och Italien.
Första delen. 1831, RES)
(19) har kategoriserats som samband på annat sätt eftersom det inte ersätter en konjunktion eller används som ett kolon. Det får här funktionen av det starkare kommatecken som nämnts tidigare och som semikolon kunde fungera som, men min tolkning är också att semikolon här tjänar som en ännu tydligare markering för att konungen fortsätter att tala och för att binda samman konungens uppdelade yttrande.
6.7 Sammanfattning av resultat
Sammanlagt har alltså 171 grafiska meningar, innehållande totalt 183 semikolon analyserats. 150 stycken grafiska meningar räknades innehålla enbart fullständiga satser och 21 stycken innehöll minst en ofullständig sats. 28 % av beläggen har bedömts markera uppräkningar, har använts som kolon eller har fungerat på ett annat sätt som inte platsat i de övriga kategorierna. 72 % av beläggen kopplas till konjunktioner.
Resultatet visar att det är nästan dubbelt så förekommande att semikolon ersätter en konjunktion (87 belägg) som att konjunktionen skrivs ut direkt efter semikolon (44 belägg). Mest förekommande är att men samt och skrivs ut och dessa står för nästan 90 % av materialets utskrivna konjunktioner. De utskrivna konjunktionerna förekommer till större del i reseskildringarna (75 %) som står för den äldre delen av materialet, och det syns också att
denna typ av användning avtagit med tiden. Denna minskning tyckts stämma väl överens med att dåtidens rekommendationer kring bruket varit betydligt mindre strikta än dagens.
Att semikolon används som kolon förekommer oftare i de modernare texterna som publicerats på 2000-talet. Totalt 18 belägg används inkorrekt som kolon och 72 % av dessa har funnits i GP-korpusen, som sträcker sig över åren 2001–2013.
Uppräkningar stod för 14 av beläggen. De förekommer både i typiska uppräkningar för resultat ur exempelvis tidningstexterna, men också på ett mer skönlitterärt sätt i kåserierna.
20 stycken belägg kategoriserades ha ett samband på annat sätt. Dessa belägg gick inte att placera i någon av de övriga kategorierna och användes inte sällan på ett kreativt sätt av skribenten utan någon grund i vare sig gamla eller nya rekommendationer gällande bruket av semikolon.
