I följande avsnitt kommer vi att presentera de slutsatser som framkommit under resultat- och analysavsnittet, i relation till studiens frågeställningar. Slutsatserna kommer även att relateras till tidigare forskning gällande området för stress och hanteringsstrategier. På så sätt uppfattas studiens syfte besvaras, vilket var att undersöka hur socialsekreterare upplever och hanterar stressorer i deras psykosociala arbetsmiljö under pandemin. Avslutningsvis kommer valet av metod att diskuteras för att vidare diskutera studiens relevans för socialt arbete.
Slutsatser
Studiens första frågeställning avsåg vilka stressorer som socialsekreterarna identifierade i deras psykosociala arbetsmiljö under pandemin. I resultatet återfinns flera stressorer som kan relateras till föregående frågeställning. De stressorer som är mest framträdande ur socialsekreterarnas beskrivningar är arbetsbelastning samt de konsekvenser som uppkommit till följd av distansarbetet. Arbetsbelastningen var en faktor som flera respondenter upplevde som stressande, då det framkommer att pandemin delvis har ökat den upplevda arbetsbördan. Socialsekreterarna beskrev hur det under pandemin har varit ett högt inflöde på enheten och att den ökade sjukfrånvaron bidrar till att utredningstiderna förlängs. Arbetsbelastning är i sig ingen ny stressor som uppkommit till följd av pandemin, då det framkommer av tidigare forskning att fenomenet länge har präglat socialsekreterarnas arbetssituation (Aronsson m. fl., 2014). Flera studier poängterar även att socialsekreterare på barn- och ungdomsenheten är den yrkesgrupp som särskilt tenderat att vara utsatta för arbetsrelaterad stress i sitt arbete på grund av faktorer som hög arbetsbelastning (Aronsson m. fl., 2014; Coffey m. fl., 2009; Tham & Meagher, 2009). Mot bakgrund av tidigare forskning fann vi det intressant att den ökade arbetsbördan som identifierats i socialsekreterarnas beskrivningar dock inte upplevs ha ökat stressen i deras arbetsmiljö. För av vad som framkommer i resultatet upplever socialsekreterarna att den ökade arbetsbelastningen medför en upplevelse av stress, men upplevelsen beskrivs inte vara utöver den normala stressnivån som socialsekreterarna är vana med att hantera sedan innan pandemin. Det synliggörs bland annat i en av socialsekreterarnas svar, på frågan om hon upplever sig som mer stressad under pandemin utifrån den ökade arbetsbelastningen. Socialsekreteraren svarade att hon i yrkesrollen alltid behöver förhålla sig till stress och press oavsett om det råder en pandemi eller inte och att hon inte kan särskilja om stressen har ökat på grund av att det råder en pandemi. Vi uppfattar att det är intresseväckande att flera socialsekreterare utifrån rådande omständigheter inte uppfattar sig själva som mer stressade under pandemin än innan, sett till de stressorer som identifierats i resultatet. Vidare väcker det frågor om vad upplevelsen kan bero på. En slutsats är att socialsekreterarnas uppfattning av stress har påverkats av att arbeta i en arbetsmiljö som karaktäriseras av höga krav och bristande kontroll, i linje med Karasek och Theorells (1990) resonemang om hög stress arbete. Socialsekreterarnas erfarenheter påverkar således deras syn på stress och vilka påfrestningar som är normala att utsättas för i ett arbete.
Även om arbetsbelastning var den mest framträdande stressorn bland socialsekreterarnas beskrivningar, framkom även andra stressorer som direkta konsekvenser av den rådande
30
pandemin. Att arbeta på distans är en åtgärd som vidtagits till följd av pandemin vilket medfört en ökad upplevelse av ensamhet i arbetet bland flera socialsekreterare. Ensamarbete som stressor blev särskilt framträdande i beskrivningarna från socialsekreteraren med kortast erfarenhet inom yrkesrollen. Socialsekreteraren beskrev att hon blev tvungen att arbeta mer självständigt än vad hon hade erfarenhet av, för att hennes medhandläggare arbetade på distans. Vidare beskrev socialsekreteraren hur det ökade hennes upplevelse av stress. Även socialsekreterarna med längre erfarenhet uppgav att distansarbetet medfört en känsla av ensamhet i arbetet, då tillgången till stöd från kollegor försvårades av att kollegorna inte alltid befann sig på plats eller uppfattades vara tillgängliga för reflektion och diskussion. Således fann vi att distansarbetet var en försvårande omständighet, oberoende av erfarenhet, i socialsekreterarnas psykosociala arbetsmiljö under pandemin. Detta med grund i att distansarbetet minskade socialsekreterarnas möjlighet att erhålla socialt stöd vilket i sin tur aktualiserade ensamarbete som stressor. I förhållande till tidigare forskning är studiens resultat inte helt orimlig, då socialt stöd beskrivs vara en strategi som socialsekreterare tidigare har tillämpat för att minska upplevelsen av stress (Bruhn m. fl., 2020, s. 68-69; Collins, 2008; Cummings m. fl., 2020). Även Karasek och Theorell (1990) lyfter i sin modell hur stöd från kollegor kan jämna ut obalansen mellan krav och kontroll i arbetsmiljön. Tidigare forskning inom området för socialt stöd synliggör att kollegor och chefer har en betydelsefull funktion när det kommer till att motverka upplevelsen av stress (Collins, 2008, Cummings m. fl., 2020). Mot bakgrund av denna kunskap uppfattas pandemin försvåra socialsekreterarnas tillgång till socialt stöd, vilket blir problematiskt då det är en buffrande faktor mot stress. Att ensamarbete även var så pass framträdande i flera av socialsekreterarnas beskrivningar, uppfattades bero på att de ännu inte utvecklat tillräckligt effektiva problemlösande hanteringsstrategier för att bemöta stressorer, i linje med copingteorin (Lazarus och Folkman, 1984). För att få en djupare förståelse för socialsekreterares upplevelser av stress under pandemin måste mer forskning riktas mot hur ensamarbetet påverkar yrkesgruppens psykosociala arbetsmiljö, samt vilka hanteringsstrategier socialsekreterarna tillämpar för att hantera stressorn. Hittills har vi enbart funnit en annan rapport vilken lyfter ensamarbete som stressor till följd av distansarbetet. Engwall m. fl. (2020) fann i likhet med studiens resultat att socialsekreterarna upplevde distansarbetet som ensamt då det blev svårare att söka stöd, uppmuntran och avlastning hos kollegor. Till skillnad från vårt resultat fann dock Engwall m. fl. (2020) hur socialsekreterarnas upplevelse av ensamarbetet minskade över tid, då socialsekreterarna senare under distansarbetet fann nya sätt att kommunicera med sina kollegor. Skillnaden kan grundas i att rapporten studerade socialsekreterare under en längre tidsperiod i jämförelse med vår studie som är mer av en lägesrapport. Likheterna och skillnaderna med vår studie och tidigare forskning inom området konkretiserar att det föreligger ett behov av forskning som fokuserar på socialsekreterarnas upplevelser under pandemin, likt väl som det behövs studier av mer jämförande karaktär.
I likhet med att tillgången till det enskilda stödet har försvårats under pandemin, visar resultatet att ensamarbetet även komplicerat möjligheten att ge stöd till kollegor. En av socialsekreterarna uttrycker att det var enklare att uppfatta kollegor som var i behov av stöd när hela arbetsgruppen arbetade på plats. Det framkommer även ur resultatet hur distansarbetet har bidragit till att det vardagliga snacket i korridoren har försvunnit och att det i sin tur gör det svårare för socialsekreterarna att notera hur kollegorna mår. Tidigare forskning belyser att stöd är en central komponent i socialsekreterarnas arbetsmiljö då stöd minskar upplevelsen av stress (Bruhn m. fl., 2020; Collins, 2008; Cummings m. fl., 2020). Fokus i tidigare forskning ligger därmed på betydelsen att erhålla stöd, inte att ge stöd. Resultaten i vår studie skiljer sig på så sätt från tidigare forskning, eftersom socialsekreterarnas beskrivningar synliggör att behovet av stöd inte enbart kan betraktas som enkelriktad, utan ses som ett ömsesidigt utbyte mellan
31
socialsekreterare. Detta fynd tyckte vi var intressant eftersom det i nuläget inte finns någon forskning som belyser vikten av att socialsekreterare får ge stöd, eller hur bristen av att ge stöd kan framkalla en stressor i socialsekreterarnas arbetsmiljö. Vi tror att en sådan vinkel inom forskningsområdet om stöd skulle bidra till en ökad förståelse för vikten av relationer inom det sociala arbetet, inte minst bland socialsekreterare.
Ytterligare en konsekvens av distansarbetet som bedöms vara en stressor, är att arbeta i hemmiljön. Resultatet visar att hemarbetet å ena sidan lett till att gränsen mellan arbetslivet och privatlivet blivit mer diffus. Att arbeta hemifrån har gjort att flera socialsekreterare enklare förknippar ärenden med sin hemmiljö och därmed sitt privatliv, vilket beskrivs vara påfrestande. Tidigare forskning påvisar vikten av att arbetstagare tillämpar strategier för att kunna skilja på arbetsliv och privatliv (Crosbie & Moore, 2004; Allvin m. fl., 2006). Det blir även tydligt att hemarbetet får en negativ inverkan på socialsekreterarnas välmående, då de tillämpar miljöombyte som en problemfokuserad hanteringsstrategi för att kunna minimera de emotioner som uppstår till följd av den psykologiska påfrestningen (Lazarus & Folkman, 1984). Vidare framkom det av resultatet att distansarbetet inte enbart inneburit nackdelar för socialsekreterarna. Flera av socialsekreterarna uppger att hemarbetet blivit mer tidseffektivt, dels med grund i att kollegor inte kan distrahera socialsekreterarna på samma sätt som tidigare. Det framkommer också att digitala möten blir mer tidseffektiva då det sparar tid genom att de inte behöver ta sig någonstans. Liknande resonemang återfinns i tidigare forskning som beskriver hur socialsekreterarnas arbete blivit mer tids -och resurseffektivt under pandemin (Cook m. fl., 2020).
Studiens andra frågeställning avsåg att undersöka vilka copingstrategier som socialsekreterarna använde sig av för att hantera föregående stressorer. Av studiens resultat framkom att socialsekreterarna använder sig av olika strategier för att hantera de stressorer som identifierats i deras psykosociala arbetsmiljö under pandemin. Mest förekommande var de kompensatoriska- och kravsänkande strategierna när det kom till att hantera den faktiska arbetsbelastningen. Arbetsbelastning är som tidigare nämnt, den stressor som är mest framträdande i studiens resultat. Bland annat framkommer hur socialsekreterarna tillämpar flextiden som en strategi för att hantera de arbetsuppgifter som inte hinns med inom ramen för ordinarie arbetstid. Genom att flexa över kan socialsekreterarna utjämna den obalans som råder mellan arbetsbörda och resurser i arbetsmiljön, vilket tenderar att vara särskilt vanligt vid utredning av mer kritiska eller intensiva ärenden. Att socialsekreterare använder flextid i kompensatoriskt syfte är i sig ingen ny kunskap gällande studieobjektet. Det finns utförliga studier som påvisar hur socialsekreterarna med olika medel kompenserar med sina egna resurser för att bibehålla kvalitét i arbetet (Astvik & Melin, 2013). Däremot är det intressant att resultaten i föreliggande studie påvisar hur den rådande samhällspandemin möjliggör att hanteringsstrategin kan tillämpas även utanför socialkontoren. För av vad som framkommer av socialsekreterarnas beskrivningar, är det rådande distansarbetet en faktor som möjliggör att yrkesgruppen kan flexa över på exempelvis sena kvällar, eftersom deras arbete numera är åtkomligt även hemifrån. Å ena sidan kan det bidra till en ökad upplevelse av frihet och flexibilitet hos socialsekreterarna då det blir enklare att flexa över vid behov. Å andra sidan kan tillgången till arbetet medföra ett långvarigt användande av kompensatoriska strategier, vilket i förhållande till tidigare forskning tycks påverka socialsekreterarens möjlighet till återhämtning negativt (Astvik & Melin, 2013). Ytterligare en slutsats är därmed att det uppfattas vara problematiskt att socialsekreterarna etablerar kompensatoriska strategier som svar på den höga arbetsbelastningen under pandemin. Detta med grund i att de kompensatoriska strategierna minimerar möjlighet till återhämtning, vilket egentligen är en faktor som ska motverka upplevelsen av stress (Stressforskningsinstitutet, u.å). Vi har sett tendenser i
32
föreliggande studie som tyder på att socialsekreterarnas nuvarande arbetssituation har påverkat deras möjlighet till återhämtning negativt och att detta har gått ut över yrkesgruppens välmående. Det uppfattas dock vara för tidigt att avgöra om det är socialsekreterarnas tillämpning av kompensatoriska strategier som medför föregående konsekvenser, eller om det finns andra bakomliggande faktorer under pandemin som påverkar socialsekreterarna. Således är vår förhoppning att föreliggande resultat ska bidra till att synliggöra sambandet mellan distansarbete och kompensatoriska strategier, för att framtida studier ska kunna behandla ämnet och förhoppningsvis finna ytterligare faktorer som påverkar socialsekreterarnas välmående. Vidare fann vi även att socialsekreterarna använde sig av både kravsänkande och problemfokuserade strategier för att hantera den upplevda arbetsbelastningen. En sådan var att betrakta hög arbetsbelastning som ett resultat av bristande organisatoriska förutsättningar, vilket förflyttade socialsekreterarnas ansvar från sig själva till ledningen. Socialsekreterarna tolkades i linje med Lazarus och Folkmans (1984) teori, således ha lokaliserat kärnan till den upplevda stressorn samt hittat en strategi som var effektiv för att bemöta den höga arbetsbelastningen. Denna strategi uppfattas inte vara unik för coronapandemin men den tydliggör hur synen på ansvar skapar förutsättningar för socialsekreterarna att hantera den höga arbetsbelastningen som råder under pandemin. Således bedöms denna problemfokuserade strategi vara förebyggande likt de strategier som framkommer i resultatet gällande att planera, prioritera, kommunicera samt söka stöd. Resultatet synliggjorde att socialsekreterare som tillämpade förebyggande strategier under pandemin upplevde det vara enklare att hantera stressorer som uppkom i den psykosociala arbetsmiljön. Dessa hanteringsstrategier bedömdes vara centrala faktorer för etablerandet av socialsekreterarnas motståndskraft och kunde utifrån tidigare forskning samt teorin om coping relateras till erfarenhet (Lazarus & Folkman, 1984). Socialsekreterarna med längre erfarenhet beskrev nämligen en tilltro till den egna förmågan att hantera stress under pandemin, eftersom de tidigare stått inför perioder med stressorer som hög arbetsbelastning. Detta till skillnad från socialsekreteraren med mindre erfarenhet, som beskrev hur stressen var överhängande i hennes yrkesroll och att hon inte hade förmåga att hantera den. Mot bakgrund av Lazarus och Folkmans (1984) teoretiska resonemang om problemfokuserade strategier kan socialsekreterare med längre erfarenhet av yrkesrollen därmed ha utvecklat effektiva problemfokuserade strategier. Detta då deras beskrivningar synliggör socialsekreterarnas förmåga att logiskt hantera de stressorer som uppkommer i deras arbetsmiljö. En sista slutsats är således att socialsekreterare med längre erfarenhet av yrket tenderar att utveckla mer problemfokuserade strategier. Strategierna uppfattas vara särskilt värdefulla i tider när socialsekreterare ska hantera eftervågorna av vår tids största samhällskris. För att stärka föreliggande slutsats behöver flera studier lyfta socialsekreterares upplevelser av stress och hanteringsstrategier under coronapandemin.
Av ovanstående slutsatser blir det tydligt hur resultat -och analysavsnittet till stor del tenderar att behandla de konsekvenser som socialsekreterarna upplever ha uppstått i relation till hög arbetsbelastning under pandemin. Förhoppningen var att resultat- och analysavsnittet även skulle synliggöra hur socialsekreterarna hanterade nya stressorer som uppkommit till följd av pandemin såsom ensamarbete, sjukfrånvaro på grund av symtom och vab. Det bedömdes dock inte vara genomförbart då empirin inte innehöll tillräckligt fylliga beskrivningar som kunde relateras till socialsekreterarens hanteringsstrategier, vilket påverkade utfallet av vår analys. Hur denna empiriska brist hade kunnat förebyggas kommer att diskuteras vidare under avsnittet för metoddiskussion. Däremot synliggör socialsekreterarnas beskrivningar dels att arbetsbelastning är den stressor som är mest påtaglig i deras psykosociala arbetsmiljö under pandemin. Det blir även tydligt hur socialsekreterarna tillämpar olika strategier för att hantera hög arbetsbelastning.
33
Metoddiskussion
Valet av kvalitativ metod visade sig vara bra utifrån att respondenterna gav fylliga och detaljerade beskrivningar av studiens tema. Förhoppningen med studien, som även motiverades i metodavsnittet, var att få fram socialsekreterarnas egna upplevelser av deras arbetssituation vilket har uppnåtts med hjälp av de intervjuer som genomfördes. Att intervjuerna genomfördes med ett semistrukturerat angreppssätt var också ett klokt val då det bidrog till en flexibilitet i samtalet. Det uppfattades vara särskilt betydelsefullt att samtalet blev mer flexibelt då intervjuerna bedrevs digitalt, vilket annars är en faktor som kan bidra till att samtalen blir mer stela och onaturliga. Under intervjuerna märkte vi en svårighet i att utgå ifrån frågorna i intervjuguiden då respondenterna tenderade att beröra flera frågor i ett och samma svar. Vi upplevde dock att den semistrukturerade intervjutekniken kompenserade för de liknande frågorna i intervjuguiden, då intervjutekniken bidrog till en mer avslappnad stämning. I sin tur möjliggjorde detta att vi kunde fördjupa oss i det som respondenten berättade genom att ställa följdfrågor. Vid tematiseringen av empirin fann vi det svårt att relatera samtliga stressorer till hanteringsstrategier. Som tidigare nämnt kan föreliggande brist av hanteringsstrategier härledas till att socialsekreterarna valde att återkomma till hur de hanterade den höga arbetsbelastningen, eftersom det var den mest påtagliga stressorn i deras arbetsmiljö. Bristen av hanteringsstrategier i empirin kan även bero på att socialsekreterarna ännu inte har hunnit reflektera kring vilka hanteringsstrategier som de utvecklat för att bemöta de stressorer som uppkommit till följd av pandemin. Ytterligare en orsak till den bristfälliga empirin är att vi som intervjuade inte var tillräckligt konsekventa under intervjun, det vill säga att vi inte ställde tillräckligt med frågor som var relaterade till socialsekreterarnas hanteringsstrategier. Om vi hade fått möjlighet att göra om intervjuerna hade vi därför varit mer noggranna att vid varje stressor som identifierats, fråga hur socialsekreterarna hanterar den. Således hade empirin blivit fylligare och gett oss en chans att bemöta samtliga stressorer som socialsekreterarna identifierat under pandemin. Vi anser däremot att det material som vi erhållit har varit tillräckligt för att besvara studiens syfte och frågeställningar, i relation till vad som förväntas av en kandidatuppsats. En nackdel med den kvalitativa metoden som tagits upp i metodavsnittet är att resultatet inte blir generaliserbart. Metoden tar däremot hänsyn till kontextuella omständigheter samt subjektiva upplevelser, vilket efterfrågas i studiens syfte. Därmed är det mer intressant att få socialsekreterarnas subjektiva beskrivningar, då det bidragit till en ökad förståelse för deras situation, snarare än att uppnå ett generaliserat resultat.
När det kommer till urvalet var tanken inledningsvis att intervjua respondenter från samma enhet inom en kommun, för att erhålla en helhetsbild av arbetsgruppens upplevelser av stressorer under pandemin. Då det inte fanns tillräckligt många respondenter från kommunen som kunde delta i studien togs ett beslut om att förfråga socialsekreterare, inom samma enhet, från ytterligare en kommun att delta i studien. Beslutet ansågs vara rimligt för att uppnå en teoretisk mättnad. Ett aktivt val som togs i samband med detta vara att inte jämföra kommunerna med varandra. Dels då jämförelsen inte skulle bli proportionerlig, eftersom det inte var lika många socialsekreterare från respektive kommun som deltog i studien. Dels för att vi önskade att lägga fokus på socialsekreterarnas upplevelser av stressorer samt att vi inte hade utrymme att behandla de organisatoriska förutsättningar som eventuellt skiljer sig åt mellan kommunerna. Att det deltog respondenter från två olika kommuner bedöms därmed inte påverkat resultatets utfall, eftersom vi valde att beakta socialsekreterarnas upplevelse på samma sätt som vi hade gjort om det endast varit socialsekreterare från en kommun.
34