Med denna studie har syftet varit att besvara två frågeställningar. Den första frågeställning vi hade var följande:
Hur uppfattar socialarbetare från olika kommuner runt om i Sverige spelmissbruk?
Svaren från våra intervjufrågor som berör denna frågeställning ger oss en samlad slutsats kring frågan.
Socialarbetarna som har deltagit i studien har uppfattat spelmissbruk som ett substansfritt missbruk. Individen som lider av spelmissbruket har ett okontrollerbart psykiskt tillstånd som kännetecknas av att personen går emot sin egen logik och saknar ett konsekvenstänk när det kommer till spel om pengar. Vidare beskriver respondenterna spelmissbruket som mer svårupptäckt bland klienter tillskillnad från substansmissbrukare. Detta eftersom en person som lider av spelmissbruk inte visar tydliga fysiska symtom lika väl. Detta leder till att det en majoritet av de svarande socialarbetarna anser att spelmissbruket kräver en större kunskap då det krävs en mer djupgående utredning för att upptäcka missbruket. Respondenterna ser spelmissbruk som en mer accepterad form av missbruk. Det genom att spel om pengar är lagligt och väldigt lättillgänglig för allmänheten i och med digitaliseringen. Ytterligare förnimmer socialarbetarna spelmissbruk som ett ytterst allvarligt missbruk, vilken kan föra med sig stora negativa konsekvenser. En majoritet av socialarbetarna ser även att spelmissbruk har likadana mekanismer som med andra missbruk, men att det även har specifika dimensioner. En sådan dimension är att personer som lider utav spelmissbruk ofta jagar sina förluster. Med den samlade empirin som vi presenterat anser vi att frågeställningen kring hur socialarbetare uppfattar spelmissbruk är besvarad.
Vår andra frågeställning vi vill besvara lyder: Har lagen implementerats i kommunerna och vad har lagändringen i så fall medfört?
Ur analysen kunde vi observera att hälften av respondenterna redan arbetade med personer som lider utav spelmissbruk innan den nya lagen trädde i kraft. Med andra ord har den indirekt varit implementerad innan. Resterande respondenter, förutom en som ej var säker, hade implementerat lagen på så vis att de tar emot denna klientgrupp och erbjuder interventioner efter att lagen trädde laga kraft. En slutsats är att respondenterna anser att de bemöter personer som lider av spelmissbruk på samma vis som om det hade gällt annat missbruk. Vi kan dock
inte med säkerhet säga att detta bemötande är något som lagändringen medfört. Vi vet inte hur de kommuner som inte behandlade spelmissbrukare innan lagen, bemötte dessa. Interventionerna som hälften av de svarande beskrev var KBT och MI. Samtliga erbjöd någon form av ekonomiskt stöd.
Med det sagt kan vi dra slutsatsen att lagen i stora drag har redan varit eller har implementerats hos respondenternas kommuner. Anledningen till att vi säger “i stora drag” beror på att lagändringen även innefattar preventivt arbete och samverkan med hälso- och sjukvård, vilket vi inte fick tillräckligt svar kring från våra respondenter. Därav kan vi inte uttala oss om lagen har blivit fullt implementerad. Respondenterna var dock eniga om att den nya lagen medfört en positiv förändring för spelmissbrukarna genom att det har blivit erkänt som ett missbruk och att de som söker hjälp för det numera har enligt lag rätt att få hjälp hos kommunen. Respondenterna tror att lagen kan bidra till att fler som lider av spelmissbruk söker stöd till resultat av lagen. Däremot finns en oenighet om den långvariga effekten, där det finns en splittrad bild om att ta fram fler lagar kontra att denna lagen är tillräcklig.
I vår studie finns flera likheter med det som presenteras i den tidigare forskningen men även en del olikheter. I studien tog vi reda på vilka socialstyrelsens rekommendationer var för möte med klienter som led av spelmissbruk. Socialstyrelsen (2018) rekommenderade KBT som metod som bör användas. Enligt den tidigare forskningen är denna metod effektiv och aktuell sedan lång tid som behandling av spelmissbruk (Binde, 2013; Potenza et al. ,2002).
Hälften av de svarande i vår studie utsa sig erbjuda KBT till spelmissbrukande klienter. Det är bra i sig men dock visade Forsström och Samuelssons (2018) att KBT baserade manualer inte alltid är den bästa behandlingen, då KBT inte fungerar på alla. I Forsström och Samuelssons (2018) ansågs det finnas ett behov av att behandlingarna blir mer individanpassade. Majoriteten av svarande erbjöd någon form av ekonomiskt stöd i kommunen, detta går i linje med vad socialarbetarna i Finland erbjuder som intervention till denna typ av klientel (Heiskanen och Egerer, 2019).
Respondenterna i vår studie nämnde en rad kriterier av spelmissbruk som går att likna vid de kriterier som DSM-V listar upp. Konsekvenser som vidare nämns såsom självmordstankar och depression, går i linje med det Potenza et al. (2002) har presenterat i sin studie. Ytterligare ansåg majoriteten av respondenterna att spelmissbruket, som problem, blivit mer erkänt, uppmärksammat och därmed mer avdramatiserad. Ihrfors (2007) menar däremot att själva
kategoriseringen av spelmissbrukare har lett till att ett nytt utanförskap och samtidigt ett nytt utanförskap. Trots det anser vi att nyttan överglänser skadan om det resulterar i att fler personer med spelmissbruk söker hjälp.
Vårt resultat visade även att flera respondenter upplevde att det finns okunskap om spelmissbruket och att det behövs en större utredning för att upptäcka ett spelmissbruk, då den typen av missbruk är svårupptäckt. Detta går hand i hand med den tidigare forskningen som visat på att socialarbetarna anser sig sakna kunskap inom spelmissbruk samt att det behövs mer utbildning (Forsström & Samuelsson 2018; Bramley, Norrie & Manthorpe, 2019). Dessutom stöder vårt resultat, regeringens farhågor i (Prop. 2016/17:85), som menar på att många av dessa klienter varit i kontakt med socialarbetare utan att de setts som spelmissbrukare. Våra resultat visar även på att spelmissbruket är mer lättillgängligt än andra missbruk i och med digitaliseringen. Detta går att koppla till Bindes (2013) forskningsstudie som påpekar att i princip alla som använder en mobil eller dator kan spela om pengar.
Resultatet i vår studie pekade på kommunerna som erbjudit hjälp varit av olika varierande storlekar, vilket går emot Bindes (2013) och Forsström och Samuelssons (2018) studier som kommit fram till att det funnits mer hjälp i större kommuner än i mindre. Vidare har Wieczorek och Dabrowska (2018) lyft upp barriärer på samhällsnivå och individnivå som kan leda till att personer som lider av spelmissbruk inte söker hjälp. Att det skulle saknas behandling för personer som lider av spelmissbruk i en viss kommun går att koppla till en strukturell nivå vilket individen inte kan kontrollera. På individnivå kan det handla om individens egna känslor såsom skuld och skam, vilket vårt resultat visar existerar bland personer som lider av spelmissbruk.
En av de teorier vi har utgått ifrån att se på spelmissbruk i ljuset av är social stratifiering. I den tidigare forskningen samt befolkningsstudier gjorda av folkhälsomyndigheten (Swelogs, 2016) beskrivs korrelationer mellan människor av exempelvis låg socioekonomisk status, vilket placerar en individ lägre i stratifikationen, att ha en förhöjd risk att bli spelmissbrukare. Vidare i forskningen av Heiskanen och Egerer (2019) att en strävan efter att förvärva pengar fanns i motivationen att spela. Som beskrivet i teorin är pengar en resurs som kan hjälpa en individ att göra en klassresa från att tillhöra en låg socioekonomisk status till att hamna högre upp i stratifieringen. Våra respondenter såg inte en sådan här koppling då de beskriver att de inte upplevt klienter från en specifik samhällsklass utan förklararar spelmissbruk som ett fenomen som vem som helst kan falla offer för. Det till stor följd av tillgängligheten av speltjänster. Vi
tror dock att det ligger någonting i det våra respondenter säger. Även om man tillhör den högsta samhällsklassen kan en önskan av att förvärva mer resurser fortfarande vara lika stor som motivationen hos en individ från en lägre samhällsklass.
Den andra teorin vi valde att se spelmissbruket från är stigma. Vårt resultat indikerade att majoriteten av intervjupersonerna påpekade att personer med spelmissbruk ofta känner skam och ljuger för anhöriga och vänner. Detta gick att koppla till Goffman (2014) stigma ”fläckar i personligheten” och det tidigare forskningen. Vidare visade Dabrowska, Moskalewicz och Wieczorek (2017) i deras studie att individer med spelmissbruk tenderar att undvika socialtjänsten då de är rädda för att stigmatiseras som ”den missbrukade personen”, men även som en livsförlorare. Ihrfors (2007) påpekade dessutom att bland annat socialarbetare, myndigheter och missbruksorganisationer är normaliseringspraktiker som försöker hjälpa individer med spelmissbruk att ta sig ur missbruket. Dessa praktiker bidrar med behandlingshem, telefonstöd och informationsbroschyrer. Samtidigt hjälper dessa praktiker att skapa och befästa utanförskapet, det onormala. Ihrfors (2007) skrev dessutom att när något klassificeras som ett missbruk så förskjuts dessutom ansvaret till den berörda parten, det blir individens ansvar att spela på ett kontrollerat sätt. Eftersom Ihrfors skrev sin avhandling 2007 var det innan Socialtjänstlagen hade ändrats och därför anser vi att detta inte riktigt stämmer med dagsläget. Genom införandet av det sociala problemet i lagen kan man säga att det förskjuts på nytt igen, i speldiskursen. Därmed tycker vi att ansvaret för spelmissbruket flyttats mer från individen till samhället igen, då även socialtjänsten numera ansvarar för att personer som lider av spelmissbruk får behandling.
Ett oväntat fynd vi gjorde var att socialarbetarna i vår studie ansåg att spelmissbruket är en lika allvarlig typ av missbruk som exempelvis narkotika och alkoholmissbruk och i vissa fall även en aggressivare form av missbruk. Vår ingångspunkt till denna studie var att socialarbetare inte ser på spelmissbruk lika allvarligt som andra typer av missbruk. Genom den här studien har vi upptäckt att så inte är fallet. Spelmissbruket kan leda till stora ekonomiska förluster på väldigt kort tid samtidigt som det är mycket lättillgängligt. Problemet med missbruket blir även lösningen, då man kan vinna tillbaka sina förluster. Dessutom ger inte spel om pengar ett bestående rus som exempelvis andra droger ger. Med denna insikt ger det oss en ny syn på spelmissbruk. För hur absurt hade det inte varit om en narkoman kunde droga upp flera miljoner om dagen och att deras väg ut ur missbruket var att ta mer droger? Ett annat oväntat resultat var att även små kommuner erbjöd hjälp innan lagen samtidigt som vissa stora inte gjorde vice
versa. Däremot anser vi att Bindes (2013) studie som är mer omfattande väger tyngre än våra 10 respondenters svar.
Vidare var ett oväntat fynd att socialarbetarnas svar i denna studie inte kunde kopplas till teorin om den sociala stratifieringen. Detta eftersom den tidigare forskningen och statistiken visat på att personer med låg socioekonomisk bakgrund löper större risk att hamna i spelmissbruk. Våra respondenters svar låter däremot i inte helt orimliga. Vi tänker att personer med mycket pengar/resurser som befinner sig högt upp i den sociala stratifieringen, kanske spelar för väldigt stora summor utan att förlora alla sina pengar. Detta kan i sin tur möjligtvis leda till att de inte kommer att söka hjälp eller kanske inte ens inser att de har ett problem.
När det kommer till vår metod är en av styrkorna att vi kunnat få tag på flera respondenter då vi mejlade ut intervjufrågorna. Dessutom gjorde metoden så att vår studie fick en bredare geografisk spridning som bättre kan representera Sverige. Ytterligare en styrka hade att göra med att respondenterna fick mer tid till att svara och kunde svara på frågorna medan hen befinner sig i en trygg miljö. En annan styrka är att vi genom kvalitativa mejlintervjuer, tillskillnad från kvalitativa intervjuer, inte påverkar intervjun i lika stor grad som forskare. Vi är nya som forskare så vi är inte säkra i rollen, vilket kan bl.a. leda till nervositet (Yin 2013). Vi behövde ej avtala om någon tid utan det hölls flytande och inom tidsramarna för arbetet.
De svagheter vi kunde se med metodvalet var bland annat att vi inte kunde avläsa kroppsspråk, ansiktsuttryck och ton vid intervjuerna (Salmon, 2015). Vi tror dessutom att vid en samtalsintervju så svarar respondenten mer utförligt, i med att av en simpel sak som att det är lättare att prata än att skriva. Denna skillnad kunde vi uppmärksamma genom att vi dessutom gjorde en Zoomintervju. Något annat som var till nackdel var att det fanns en risk att bli hackad vilket riskerar konfidentialitet, dock löste vi detta genom att föra över allt intervjumaterial till en kodad USB-sticka.
Ett resultat i studien vi inte är nöjda med är att vi inte fick svar på hur de intervjuade ansåg att lagen har implementerats gällande samverkan med hälso- och sjukvård och förebyggande åtgärder gällande spelmissbruk. Det ledde till att vi inte fullt ut kunde svara på den frågeställningen. Anledningen till detta tror vi beror på att vi ställde för öppna frågor. Dock blir det ett dilemma för oss, hade vi frågat direkt om t.ex. samverkan eller förebyggande arbete kan det uppfattas som ledande frågor som kräver slutna svar. Att respondenterna inte har nämnt något om samverkan eller förebyggande arbete själva kan bero på att de glömt att ta upp det
men kan också bero på att de inte arbetar med det. Dock kan vi med vårt material svara på detta vilket gör det intressant att forska vidare om. Vidare anser vi att resultatet från vår studie inte är generaliserbar till ett större sammanhang. Vi ville få en större tillförlitlighet och överförbarhet i vår studie genom att intervjua socialarbetare från olika stora kommuner i landet med stor geografisk spridning. Det för att stickprovet bättre ska representera läget i Sverige. Däremot anser vi att det är för få respondenter och även att avgränsningen av urvalet är för stort för att kunna generalisera resultaten. Ursprungligen ville vi undersöka specifikt socialsekreterare som arbetar inom missbruksenheten. Men på grund av att vi fick för få svarande från denna urvalsgrupp blev vi tvungna att vidga vår avgränsning. Detta kan ha resulterat i att avgränsningen blev för vid och inte lika konkret som vi initialt hade tänkt oss. Att avgränsningarna blev större påverkar vidare att överförbarheten blir mindre.
Några intressanta framtida forskningsidéer som vi fått genom vår studie är att vi anser att användningen utav evidensbaserade manualer i praktiken, precis som det står i socialstyrelsens rekommendationer, är godtycklig. Däremot tror vi att det kan leda till att socialarbetare inte prövar andra metoder vilket kanske passar vissa individer bättre. Detta är något vi anser kan finnas ett behov av mer forskning och utveckling. Något annat som hade varit intressant för framtida forskning är excessivt datorspelande, vilket några av våra respondenter lyft upp som ett problem. Ytterligare en idé för framtida forskning är hur samverkan och förebyggande arbete ska utföras inom området.