Hur blir Stonehenge mer än bara stora stenar genom dessa teoretiska paradigm? Där varje paradigm inom arkeologin har tillfört något nytt, som bygger på tolkningen kring monumentet (Olsen 2003). Även om stensättningar är det man främst ser, och utgör en imponerande syn i landskapet, visar arkeologiska undersökningar att under markytan, och bortom monumentet, döljer sig så mycket mer (Pearson et al. 2016). Under de ca 100 år av arkeologiska
undersökningar och tolkningar, och som denna uppsats rör sig inom, har arkeologin och sättet att bedriva arkeologisk forskning förändrats mycket (Olsen 2003). Genom denna uppsats får man en uppfattning om hur mycket de olika paradigmen påverkat tolkningen kring
Stonehenge. Från att bara tolkat stensättningar i enskilt kontext, till att inkludera hela det rituella landskapet. En utveckling som inte bara är ett resultat av en snabb teknisk utveckling, där fyndbilden och den information som kan utläsas från fynden ständig ökar, utan där också synen på forntiden, de forntida fynden och de forntida människorna också har förändrats, och onekligen bidragit till nya synsätt och tolkningar (Pearson 2014). Där i sin tur den rådande samhällsutvecklingen och den värld arkeologerna själva lever i påverkar (Mckay 2012). Att exempelvis bjuda in den madagaskiska arkeologen Ramilisonina skulle visa sig vara mycket gynnsamma för tolkningen kring Stonehenge (Pearson et al. 2004).
Vad det gäller monument som Stonehenge, finns det samtidigt något självklart i dess religiösa och livsåskådande ursprung, som ett slags tidlös- och universell grund, även om detaljerna idag saknas, och sedan dess har förändrats (Campbell 1988). Det arbets- och tidskrävande stensättningarna, som ger en insikt om drivkrafterna bakom, själva symboliken i cirkelformen och byggnadsmaterialet, talar faktiskt till oss än idag. Och det faktum att monumentet, trots tidens tand, till största del lämnats fredat i flera tusen år (Pearson et al. 2016, 5-37). Där en slags vördnad för monumentet ändå levt kvar, trots att monument sedan länge övergetts, och nya religioner ersatt de gamla och bortglömda.
Likt ett pussel har tolkningen kring Stonehenge växt fram, där varje arkeologiskt paradigm tillfört sina bitar, samtidigt som vissa av dessa har fått ändra form, eller har helt och hållet plockats bort (Pearson 2014).
Tittar man först på den kulturhistoriska arkeologin, börjar man här först förstå att Stonehenge haft tidigare strukturella faser, och att man kan finna belägg för detta genom arkeologiska undersökningar. Att Stonehenge inte bara bestått av stenkonstruktioner, utan föregåtts av jord och träkonstruktioner, och att stensättningar också organiserats om vid olika tillfällen
(Chippindale 2012, 164-198).
Genom den processuella arkeologin skulle sedan Stonehenge bli mer än bara stora stenar genom att monumentet fick en längre tidsram. Där monumentet var betydligt äldre, och hade konstruerats under en längre tidsperiod än vad man tidigare kunnat tro. Att man sedan hittar mesolitiska stolphål i landskapet, ger ytterligare en hisnande tidsinblick (Lawson 1997). Att det finns en möjlighet till en forntida kontinuitet som sträcker sig från en jakt/fångst och samlarbefolkning religiösa utryck till de neolitiska bönderna. Där landskapets rituella
religion. Stonehenge som mer än bara stora stenar, är också att ta in vad som existerade innan monumentet uppfördes, och den kontinuitet som visar sig i landskapet (Pearson et al. 2016, 1-37).
Under 1980-1990 talet skulle man för första gången börja blicka bortom monumentet, och där både landskapet runtomkring och individerna bakom Stonehenge skulle nu börja sättas i större fokus. Att Stonehenge är mer än bara stora stenar, genom det rituella landskap som omger monumentet och de människor som en gång levde och verkade här. Människor vars
föreställningsvärld, driv och livsstil gav upphov till de imponerande stensättningarna, där de lever kvar igenom monumenten de lämnat efter sig, och är således en viktig del i tolkningen kring Stonehenge. Stonehenge som mer än bara stora stenar, inkluderar därmed alla aspekter utav monumentets existens, både landskapet runtomkring och människorna bakom
(Chippindale 2012, 200-222).
Detta skulle sedan bli väldigt tydligt i de arkeologiska undersökningar som vidtagits idag, där Stonehenge blir en del utav ett samverkande rituellt landskap. Där Stonehenge inte kan tolkas i enskild kontext, utan att ta in de andra monumenten i landskapet, och även floden Avon, med symboliken i det rinnande vattnet. Stonehenge blir genom denna tolkning bara en del av något större, och Stonehenge som än bara stora stenar blir att blicka utåt från landskapet, och även att röra sig bortom tid och rum. Det vill säga att se det universella, tidslösa och
materialistiska i Stonehenge landskapet. Stonehenge byggdes ändå av människor precis som oss, med samma fysiska och psykiska förutsättningar och behov som idag. Som det faktum, trots vår tekniska och materiella utveckling, behöver människor fortfarande den trygga
illusionen som religiösa föreställningar ger (Pearson et al. 2016). Människor drivs fortfarande av rädsla och girighet, i allra högsta grad, och har sannolikt inte utvecklas mentalt sedan Stonehenge dagar (Campbell 1988). Ljusår från varandra, eller inte?
Samtidigt är tolkningen kring Stonehenge inte slutgiltig, eller färdig på något sätt. Här finns säkerligen många nya pusselbitar att lägga till i framtiden, som inte nödvändigtvis behöver röra sig inom det rituella landskapet i Stonehenge. Dessa paradigm visar också på att den tolkning som låter vettig och förnuftigt idag, med sina tydliga belägg, kan helt ställas på ända genom morgondagens arkeologi (Pearson 2014, 314-340).
Vem vet vad som mer gömmer sig i det rituella landskapet, och vad som kan framkomma med hjälp av nya metoder, och vad framtida generationers arkeologers syn på forntiden kan ge upphov till för tolkningar? Som upptäckten av Bluestonehenge är ett tydligt exempel på, ett tidigare oupptäckt monument, som först upptäcktes under de arkeologiska undersökningar gjorda i början 2000-talet (Pearson et al. 2016, 46-47).
Kanske även tolkningarna om utomjordingar som besöker de neolitiska jordborna, och beundrar deras stenbyggnadsprestation över en klockkeramiskkruka med alkoholhaltig dryck, inte heller känns lika heltokigt och föga verklighetsförankrat när vi väl börjat kolonisera Mars och kanske utforskar andra galaxer? Kanske framtidens arkeologi rör sig bortom vår planet, och där vi likt de europeiska upptäcktsresande i början av 1400-talet står inför nya upptäcker och mänskliga bedrifter vi idag inte ens kan föreställa oss (Mckay 2012, 460-489). Vem vet. Det får framtiden avgöra…
Men Stonehenge kommer säkerligen att fortsatt förundra oss, och där frågorna när, hur, vem varför sannolikt kommer att gäcka vår fantasi fortsättningsvis, och samtidigt driva den arkeologiska forskningen framåt.
6. Sammanfattning
Denna uppsats har kretsat kring Stonehenge, hur detta välkända monument har blivit mer än bara stora stenar, genom att den arkeologiska forskningen utvecklats och förändrats under 1900-talet och i början av 2000-talet. Genom att titta bortom stensättningarna, och det som är synligt för blotta ögat, där man genom arkeologiska undersökningar upptäckt vad som ligger dolt under markytan och i landskapet runtomkring. Vilket sedan tolkats inom möjligheterna för dess rådande paradigm, och har sedan gett upphov till allt komplexare och berikande tolkningarna (Olsen 2003). Allteftersom nya metoder, och synsätt på forntiden har drivit den arkeologiska forskningen framåt. Där frågeställningen och den röda tråden igenom uppsatsen har varit:
Hur har synen och tolkningen kring Stonehenge förändrats under 1900-talet, och hur detta har följt de arkeologiska paradigmen?
Resultatet av denna uppsats blir att detta visar sig mycket tydligt. Där Stonehenge, med sin arkeologiska kontinuitet, som sträcker sig över samma tidsperiod som arkeologin utvecklats som vetenskap, ger samtidigt en unik inblick i hur dessa paradigm skiften påverkat tolkningar och synen på forntiden (Chippindale 2012). Stonehenge är unikt på alla sätt, så även dess forskningshistoria, och få forntida platser har blivit arkeologiskt undersökta utav arkeologer hemmahörande i var och ett av dessa teoretiska skiften (Pearson 2014, 27-50). Detta ger i sin tur Stonehenge en tolkning, som man ändå kan säga har byggts på, där varje generation arkeologer har tillfört sin del, som präglat av sin tids sätt att bedriva arkeologisk forskning och syn på forntiden (Pearson et al. 2016). Där också den rådande samhällsutveckling och dess dåtida människosyn onekligen också spelar en stor roll i denna utveckling. Vilket kan sammanställas på följande vis:
Den kulturhistoriska arkeologin: I början av 1900-talet var arkeologin som vetenskap väl etablerad, med dess dåtida metoder och syn på forntiden, och det speglas på ett mycket tydligt sätt i arbetet kring Stonehenge (Badou 2004, 112-202). Nu läggs själva grunden för
förståelsen utav Stonehenge. Där en strukturell historia börjar ta form, när omfattande utgrävningar visar vad som ligger dolt under markytan och gömmer sig i Stonehenge komplexa stratigrafi (Lawson 1997). Insikten om att Stonehenge bestått utav andra
konstruktioner än stensättningarna, skulle sedan fortsatt prägla tolkningen kring monumentet. Tolkningen kring monumentet sätts dock inte i fokus i detta teoretiska skede, utan det
essentiella i det arkeologiska arbetet låg i att gräva ut, där man främst skulle koncentrera sig på att samla in och kategorisera fynd (Chippindale 2012, 198-226).
Den processuella arkeologin: Liksom inom andra områden inom arkeologin, skulle 14C metoden här revolutionera dateringsarbetet, så också gällande dateringar för Stonehenge (Badou 2004, 282-284). Från bronsåldermonument, till neolitisktmonument, ett stort hopp, som skulle ställa tidigare tolkningar helt på ända. Större fokus läggs också på vilken miljö och vilket klimat som en gång omgav Stonehenge, med användandet av miljöarkeologiska
starkare koppling till naturvetenskapen, och mer tekniskt avancerade metoder, som gav en mer lagbunden och generell syn på forntiden (Olsen 2003, 25-66).
Här hamnar arkeologer som Atkinson i en brytpunkt, och står samtidigt på 1950-talet mer med foten i den kulturhistoriska arkeologin, men kommer efter 1960-talet att oundvikligen röra sig in i den nya arkeologin. Dateringar med 14C metoden skulle utvecklas med
kalibrerade datum, och skulle på sina vetenskapliga grunder inte kunna ifrågasättas på samma sätt som relativa dateringar. Att tolka Stonehenge inom ett bronsålders kontext, som Atkinson tidigare gjort, saknade nu fullständigt belägg (Chippindale 2012, 198-226). Samtidigt är 14C metoden beroende av organiskt material taget från en säker stratigrafisk kontext, vilket inte är helt givet i Stonehenge, med bioturbation och ett äldre utgrävt material att ta prover på. Men mellersta neolitikum och den senaste dateringen 3000-2920 f.kr känns ändå rimlig idag, med dagens väl utvecklade 14C metod, i kombination med den neolitiska fyndbild som
Stonehenge stratigrafi återger. Och skulle samtidigt inte vara möjlig kunskap idag, utan den processuella arkeologins nya, revolutionerande metod och starka tilltro till naturvetenskapen (Pearson 2014, 303-313).
Den postprocessuella arkeologin: Nu börjar man för första gången blicka utåt i landskapet, och släppa fokuset kring monumentet. Arkeologerna började istället söka svar på Stonehenge existens, i individerna som levde och verkade under tiden monumentet uppfördes
(Chippindale 2012, 198-226). Och man frågade sig om man kunde man finna spår efter mer vardagliga aktiviteter i landskapet?
Denna utveckling speglar samtidigt väldigt väl att arkeologin är inne i ett nytt teoretiskt skifte. Bort med det lagbundna och generella, fram med den forntida individen och nya sätt att förhålla sig till forntiden, där hermeunetiken ersatte posivitismen (Olsen 2003, 25-66). Att röra sig bortom monumentet skulle samtidigt visa sig vara mycket gynnande för
förståelsen utav Stonehenge, att man började se helheten, och alla aspekter utav monumentets karaktär. Så även individen, och dess vardag (Chippindale 2012, 198-226).
Den nutida arkeologin: Här skulle man bygga vidare på tidigare forskning som skett under tidigare paradigm, och sedan bygga vidare på dess tolkningar och resultat. Vilket kan ses som en spegling av det teoretiska skede som arkeologin befinner sig idag, där man tar lärdom från det gamla, och plockar samtidigt in mycket nytt. I vilket en snabb teknisk utveckling, och med en utveckling av arkeologiska metoder, också har bidragit (Pearson et al. 2004).
Där man har kommit att se det rituella landskapet i Stonehenge som en helhet, samverkande och tolkat utifrån ett materialistiskt synsätt. Där man ser symboliken i landskapet, och
individerna bakom dessa monumentet, vad som drev dem, och tar sedan in det universella och tidlösa i denna utveckling. Att Stonehenge byggdes utav människor, förvisso forntida och tillhörande en annan värld och verklighet än dagens, men som ändå hade samma psykiska och fysiska behov och förutsättning som dagens mänskliga individer. Där man i avsaknaden av skriftliga källor, endast blir kvar med grundformen för religiösa - och
livsåskådandeföreställningar, men där behovet och drivet för dessa, ändå lever kvar i den nutida människan. I vilket den senaste tolkningen, där Stonehenge blir förfädernas och de
dödas monument. Med de arkeologiska belägg som finns idag, i dess kontext och med dagens syn på forntiden, känns som en högst trolig och aktuell tolkning (Pearson et al 2016).
Samtidigt som man kanske är mer medveten idag, att nya rön och arkeologiska belägg kan ställa tidigare tolkningar helt på ända, och/eller kan byggas vidare på. Som Stonehenge ändå är ett tydligt exempel på, från att ha tolkats i en enskild kontext, till att samverka med andra samtida monumentet i det omgivande landskapet. Från bronsåldersmonument, till
neolitisktmonument (Pearson et al 2016). Där tankarna kring diffusionism spelade en stor roll i tidiga tolkningarna, men som sedan helt har kunnat avskrivas genom mer absoluta
dateringar, och istället skulle den forntida neolitiska befolkningen komma att ses i ett helt nytt ljus (Chippindale 2012, 164-226). Som trots sin primitiva teknik, ändå inte kan tolkas som primitiva vildar, utan som högst kapabla och intelligenta individer, och människor precis som vi idag. Som troligen, helt på egen hand, lyckades organisera och uppföra dessa tids- och arbetskrävande monument i Stonehenge landskapet. Samtidigt som en kontinuitet och fredlig stabilitet måste ha infunnit sig under loppet av över 1000 år, trots nya intryck och en viss invandring ifrån kontinenten (som klockbägarkulturen visar på) (Pearson 2014).
Där man sedan idag, som kanske kan ses som en naturlig utveckling, börjar blick bortom Stonehenge landskapet i fler svar på monumentets existens (Pearson 2014, 314-340). En utveckling som ändå rör sig i gränslandet, för Stonehenge och framtiden. Att Stonehenge har en arkeologisk framtid känns ändå självklart, och denna unika plats kommer säkerligen undersökas av nästkommande generations arkeologer. Frågorna kring när, vem, hur och varför kommer säkerligen fortsatt att gäcka. Här kan man bara spekulera, men det finns samtidig några intressanta infallsvinklar.
Andra halvan av Stonehenge monumentet är fortfarande inte undersökt (Chippindale 2012, 202). Kanske kan nya, framtida metoder ersätta den destruktiva grävmetoden? I så fall kan mycket nytt arkeologiskt material komma till dager.
Att fortsätta de arkeologiska undersökningarna i Stonehenge landskapet. Där den ohållbara trafiksituationen kan ge upphov till nya framtida ekonomiska medel för vidare arkeologiska undersökningar (Pearson 2014, 315-340). Det nyupptäckta monumentet Bluestonehenge visar samtidigt på att det fortfarande kan finnas mycket oupptäckt som kan ligga gömt under markytan (Pearson et al. 2016, 46-47).
Fortsatta arkeologiska undersökningar i Preslie Mountains (Pearson et al 2016, 79-82). Vad kan hittas här i kontext till Stonehenge?
Att sammanställa det ”unika” i Stonehenge landskapet med andra monumentet runtom de brittiska öarna (Pearson 2014, 315-340). Vilka likheter/skillnader finns i det rituella landskapet i Stonehenge, i jämförelse med andra platser som tros spelat roll i forntida människors religiös- och livsåskådandeföreställningar?
Det finns därmed möjlighet till att utveckla tolkningarna kring Stonehenge och dess
omgivande rituella landskap. Vad som kommer framkomma, och huruvida den senaste liv/död tolkningen kommer att byggas på, eller helt förlora arkeologiska belägg (hur otroligt det än förfaller sig idag) får därmed framtiden utröna.
7. Referenser
Atkinsson R.J.C, 1956, Stonehenge, Second Edition, Mitcham, Penguin Books
Badou Evert, 2004, Den nordiska arkeologin - historia och tolkningar, Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm
Bahn G. Paul, 2007, The Atlas of World Archaeology, Third edition, Sandcastle Books Ltd Bradley Richard, 2007, The prehistory of Britain and Ireland, Cambridge University, Cambridge
Bush Granzow Peter-Niels, 2016, Gudarnas vagga stod i Turkiet, Världens historia, Nr 7/2016 Campbell Joesph, 1973, The hero with a thousand faces, Third Edition, Princeton University Press, Princeton
Campbell Joesph, 1988, Myternas makt, Svenska Dagbladets förlag, Stockholm
Chippindale Christopher, 2012, Stonehenge Complete, Fourth edition, London, Thames and Hudson Ltd
Gardiner Julie, Coleman Linda, Cleal MJ Rosamund, 1995, Stonehenge in its landscape, Hockley, 4edege Ltd
http://insertmedia.office.microsoft.com
Knappet Carl, 2012, Materiality, University of Toronto, 2012
Lawson J. Andrew, 1997, The structural history of Stonehenge, Proceedings of the British
academy, 15-37, Oxford, Oxford University Press
McKay John P, 2012, A history of world society, Ninth edition, Boston, Bedford/St. Martin Moxnes Paul, 1995, Hjältar, häxor, horor och andra djuproller i mänskligt samspel,
Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm
Ojala Carl- Gösta, 2009, Sami prehistory, Edita Västra Aros, Västerås 2009 Olsen Bjornar, 2003, Från ting till text, Holmbergs, Malmö
Pearson Parker Mike, 2014, Stonehenge a new understanding, Simon & Schuster UK Ltd. Pearson Parker Mike, Pollard Joshua, Richards Colin, Thomas Julian, Welham Kate, 2016, Stonehenge Making sense of a prehistoric mystery, Council for British Archeology, York Pearson Parker Mike, Richards Colin, Allen Mike, Payene Andrew, Welham Kate, 2004, The Stonehenge riverside project, Journal of Nordic Archeological Science 14, pp. 45-60
Trigger G. Bruce, 2006, A history of archaeological thought, Second edition, Cambridge, Cambridge University Press
Viner Sarah, Evans Jane, Albarella Umberot, Pearson Parker Mike, 2010, Cattle mobility in Prehistoric Britain: strontium analysis of cattle teeth from Durrington Walls, Journal of