Stonehenge- mer än bara stora stenar

Institutionen för arkeologi och antik historia

Stonehenge- mer än bara stora stenar

Kandidatuppsats HT 2015/VT2016 Författare: Charlie Traiven

Abstract

Stonehenge is a place of mystery and wonder, where it stands as a last witness to long forgotten religious practices and rituals, and its sophisticated stone structure still makes a huge impression after over 4000 years. And it raises questions as to how it was built, and why? Stonehenge is today one of the world’s most famous megalithic monument in the world, and in its right. But Stonehenge is more than just big stones; it has a much longer and richer history than that. Stonehenge also has many surrounding monuments, from the same time period, and thought of as today, to coexist and fill different, specific functions, as a ritual landscape. The more archaeologists learn about Stonehenge, the more complex the picture gets. Today, the understanding of Stonehenge lies just as much in the surrounding landscape, as in the monument itself.

Keywords: Stonehenge, big stones, archeological history, ritual landscape

Innehåll

1. INLEDNING

1.2 Källmaterial och metod … 6

1.3 Avgränsning… 6

2. BAKGRUND OCH FORSKNINGSHISTORIA

2.2 Stonehenge och den kulturhistoriska arkeologin… 8 2.3 Stonehenge och den processuella arkeologin… 10 2.4 Stonehenge och den postprocessuella arkeologin… 13 2.5 Stonehenge och den nutida arkeologin… 14

2.6 Övriga utgrävningar i Stonehenge landskapet gjorda under 1900-talet och början av 2000-talet… 19

3. STONEHENGE OCH FRAMTIDEN… 20

4. STONEHENGE TOLKNINGAR- EN ANALYS

4.2 När? ... 21 4:3 Hur? ... 23 4.4 Vem? … 26 4. 5 Varför? … 28

5. DISKUSSION- STONEHENGE SOM MER ÄN BARA STORA

STENAR… 31

1. Inledning

Stonehenge är ett megalitiskt monument beläget i ett rikt rituellt landskap på Salisbury Plain i England. Det är omgivet av långhögar från tidigt neolitikum och gravhögar från bronsåldern, där också tidigare och samtida monument utgör det rituella landskapet kring Stonehenge. Igenom landskapet rinner floden Avon, i vilket en s.k. Aveny knyter samman Stonehenge med det rinnande vattnet, och det neolitiska monumentet Durrington Walls, som ligger 3 km nordöst om Stonehenge (Pearson et al 2016, 46-59). Det är en mystisk och mytomspunnen plats som gäckat människors fantasi i årtusenden, och väcker många frågor på vägen. Vilka byggde monumentet, när, hur, vem och varför? Frågor som även präglat det arkeologiska arbetet, och tolkningarna kring monumentet. Ett monument som har en lång strukturell historia, dvs. hur monumentet förändrats konstruktions- och utseendemässigt under neolitikum och in i tidig bronsåldern. Där stensättningarna föregåtts av jord- och träkonstruktioner, som kan tolkas som olika tidigare faser, och där stensättningar sedan kommit på plats i olika delfaser, med stenar i olika storlekar och material, som också de kommit plats i en viss ordning (Pearson et al 2016, 1-36). Samtidigt har inte alltid tolkningen kring monumentets strukturella historia sett ut så, utan har växt fram, i och med att den arkeologiska forskningen har utvecklats och gått framåt (Chippindale 2012, 164-226). Sedan början av 1900-talet är platsen väl arkeologiskt undersökt, och ett flertal omfattande projekt har vidtagits i Stonehenge och landskapet runt omkring. I vilket arkeologer som bl.a. professor William Hawley, professor Richard Atkinson och Mike Parker Pearson tillfört väldigt mycket för förståelsen kring Stonehenge, men samtidigt tillhör dessa tre olika generationer arkeologer. Som, kan man säga, är barn av sin tid och påverkas därmed av det samtida sättet att bedriva arkeologisk forskning (Pearson 2014, 27-49).

Det har hänt väldigt mycket inom arkeologin på över hundra år, med olika teoretiska skiften, och en snabb teknikutveckling (Pearson et al 2004, 46-47). Dessa skiften brukar gå under benämningen kulturhistorisk arkeologi, processuell arkeologi och postprocessuell arkeologi, med tre olika paradigm som satt sin prägel på den arkeologiska forskningen. Detta har naturligtvis påverkat det arkeologiska arbetet kring Stonehenge, där frågeställningar och tolkningar kring monumentet växt fram inom dessa paradigm (Olsen 2004, 25-66).

Denna uppsats kommer att problematisera kring detta, och analysera de tolkningar som gjorts under 1900-talet och undersöka hur synen på Stonehenge har förändrats, och kritiskt förhålla sig till de arkeologiska undersökningar som gjorts. Där Stonehenge, enligt mig, har alltid visat sig vara mer än stora stenar, men detta har samtidigt visat sig på helt olika vis, och på olika nivåer, beroende utav den arkeologiska forskningens utveckling, vilket denna uppsats

kommer att påvisa och diskutera kring. För detta hänger i sin tur ihop med de olika paradigm skiftena och hur arkeologin som vetenskap utvecklats, inte bara genom att nya, mer tekniskt avancerade metoder möjligöra för framtagandet av ny fakta, utan även hur synen på forntiden och forntida människor förändrats, och hur vi idag förhåller oss till detta (Olsen 2004, 25-66). Uppsatsen kommer först att ta upp Stonehenge forskningshistoria, och hur mötet med de olika arkeologiska paradigmen sett ut och resulterat i (Pearson 2014, 27-49). För att fortsätta med de olika tolkningar som gjorts, i frågorna när, hur, vem och varför. Slutligen kommer frågan om Stonehenge som mer än bara stenarna att diskuteras, och uppsatsens resultat kommer att presenteras (Chippindale 2012, 164-226).

1.1 Syfte och frågeställning

Denna uppsats syfte blir att problematisera och diskutera kring Stonehenge som mer än bara stora stenar. D.v.s. det som inte syns för blotta ögat, och har framkommit genom de

arkeologiska undersökningar gjorda under 1900-talet (Chippindale 2012, 164-226). På vilket sätt detta utrycker sig, och hänger ihop med den rådande arkeologiska forskningen och

tolkningen (Olsen 2004, 25-66). Där tolkningen kring stensättningar har kommit att utvecklas, och involverar i nuläget hela det rituella landskapet kring Stonehenge (Pearson et al 2016, 46-59).

Frågeställningen som kommer vara gällande under hela uppsatsen, och som kommer sätta fokus och vara den röda tråden är följande:

 Hur har synen och tolkningen kring Stonehenge förändrats under 1900-talet, och hur har detta har följt de arkeologiska paradigmen?

1.2 Källmaterial och metod

Denna uppsats kommer helt att byggas på litteraturstudier, av de publiceringar och rapporter som gjorts under 1900-talet och fram tills idag, och som inbegriper den senaste arkeologiska forskningen och tolkningen kring Stonehenge. Litteraturen som används i uppsatsen baseras på publicering och dokumentation gjorda från de arkeologer som undersökt och grävt ut Stonehenge och dess omgivande landskap, från 1901- till 2016, samt deras tolkning kring monumentet och det omgivande landskapet. Alternativt används litteratur baserad på deras forskning och forskningsresultat.

Som referens till de olika teoretiska skiften som skett inom arkeologin kommer Björnar Olsens Från ting till text att användas som referenslitteratur (Olsen 2003).

alltid löper riktigt fritt i texten. På det viset behåller man monumentets ursprungliga karaktär, och där en direktöversättning hade blivit svår att göra och riskerar samtidigt att låta konstlad. Det saknas också en svensk terminologi över Stonehenge.

1.3 Avgränsning

Geografiskt kommer uppsatsen avgränsa sig till det rituella landskapet runtomkring

Stonehenge, som sträcker sig ca 5-7 km i alla kompassriktningar från stensättningarna. I det område som idag kallas för Salisbury Plain (Chippindale 2012, 8-20).

Stonehenge som enskilt monumentet avgränsar sig till ett cirkelformat dike, dikesbank och innanför dessa jordkonstruktioner kommer sedan stenkonstruktioner på plats i olika faser (Pearson et al 2016, 1-36). Som visas enligt illustrationerna nedan.

Fig. 1. Illustration som visar hur Q och R hålen kan ha placerat, med uppresta blåstenar. Avenyn skulle dock komma på plats i en långt senare fas, likaså Station Stones (Clipart 2016).

2. Bakgrund och forskningshistoria

Stonehenge har varit föremål för undersökningar sedan 1600-talet, och varit omskrivet i historiska källor sedan medeltid (Chippindale 2012, 20-29). Vilket var långt innan arkeologin etablerat sig som vetenskap, vilket sedan skedde först under 1800-talet (Badou 2004, 112-202). Det är därmed först i slutet av 1800-talet och början av1900-talet som man kan säga att Stonehenge började bli arkeologiskt undersökt, med samtida arkeologiska metoder, och där dokumentation och tolkningar skulle börja göras på professionella grunder. Detta skulle innebära ett genombrott för förståelsen av Stonehenge, där frågor som hur, när och varför skulle försöka besvaras genom den arkeologiska forskningen (Pearson 2014, 20-49).

Samtidigt har det skett en hel del förändringar inom arkeologin under 1900-talet och fram tills idag (Olsen 2003, 25-66). Hur har dessa paradigm sett ut, och hur har detta påverkat

forskningen kring Stonehenge? Vad har gjorts, och utav vem, när, och inom vilken ram för dessa paradigm (Chippindale 2012, 164-226)? Genom att titta på Stonehenges

forskningshistoria framträder svaren på dessa frågor tydligt, och man får en insikt om hur mycket den samtida samhällsutvecklingen påverkar synen på forntiden och forntida människor (Olsen 2003, 25-66).

2.2 Stonehenge och den kulturhistoriska arkeologin

Den kulturhistoriska arkeologin sträcker sig från 1800-talet och fram till 1950-talet, där arkeologin började växa fram som en egen vetenskap, och tiden efter andra världskriget kan ses som en viktig brytpunkt (Olsen 2003, 25-38). Där grundläggande system och metoder för att klassificera och kronologisk placera det arkeologiska materialet hade etablerats. Genom treperiodsystemet, användande av metoder som typologi och med en ökad förståelse för stratigrafi och arkeologisk fyndkontext kunde det arkeologiska materialet börja placeras i en kronologisk ordning, och därmed börjar studeras på andra villkor än tidigare (Badou 2004, 112-202). Den kulturhistoriska arkeologin handlade därmed till största del om att bringa ordning och reda ibland fynden, där fynden började placeras i den tidsmässiga ordningen sten, brons och järn. Tolkningen kring det arkeologiska materialet sattes därmed inte i fokus, utan det arkeologiska arbetet präglades främst av att samla in fynd (Olsen 2003, 25-38).

Synen man hade kring den forntida människan var under detta skede starkt präglad av darwinism och tankar kring evolution, och att forntida människor utvecklats både biologiskt, andligt och kulturellt enligt en slags allmän linje (Trigger 2006, 126 -311). Där de gått från enklare stenverktyg, till bruket av metaller, och övergått från jakt/fångst befolkning till jordbrukande bönder, för att sedan börja bygga allt mer komplexare samhällstrukturer (Olsen 2003, 25-66). När det arkeologiska fyndmaterialet sedan växte sig allt större, och man började se regionala skillnader i den materiella kulturen, som inte kunde förklaras genom kronologi, tillkom begreppet kultur (Trigger 2006, 232). Där kulturer antingen uppkallades efter säregna drag i den materiella kulturen, eller efter fyndplatsers namn, som exempelvis

diffusion och folkvandring. Begreppet kultur, gick också hand i hand med ras, och dessa kulturer ansåg ha olika rasbärande egenskaper som definierade dem, främjade deras överlevnad, och som sedan tog sitt utryck i den materiella kulturen (Olsen 2003, 25-38). I vilket detta skede inom arkeologin kan speglas väldigt väl i det dåtida samhället, och den rådande människosyn man hade. Som var under en era av imperialism, social darwinisms och en allmän acceptans för rasism, och där arkeologin även utnyttjades för att rättfärdiga denna skeva människosyn. Den vite, kristne, europeiska mannen ansågs stå högst upp på rasskalan, och hade ärvt de noblaste rasbärande egenskaperna ifrån sina forntida förfäder, hade etablerat ett modernt industrisamhälle, och hade således de rätta förutsättningar för att frambringa civilisation till mindervärdiga raser, och ”förvalta” deras naturtillgångar (Mckay 2012, 685-843). Samtida jakt/fångskulturer, som exempelvis samerna, ansågs ha stannat i utvecklingen, de hade inte följt den allmänna utvecklingslinjen. Samerna tillhörde därmed en mindervärdig ras, och ansågs leva kvar på stenåldern (Ojala 2009).

Arkeologin skulle sedan utnyttjas till max under nazisterna regim, som ett politiskt vapen, och begreppet ras skulle helt ta skruv, och ta sitt utryck i de mest grymmaste former. Efter andra världskriget skulle sedan begreppet ras helt avskrivas, som något helt taget ur luften, för att rättfärdiga inhumant handlande gentemot andra medmänniskor, ett begrepp enbart uppbyggt kring rädsla och girighet. Arkeologin befann sig i denna brytpunkt i lite av en kris, och frågan var hur man skulle gå vidare utan kulturbegreppet, som tidigare hade utgjort själva

grundstommen i tolkningarna och förståelsen kring forntiden. Arkeologin var i detta läge redo för något nytt, och nya vindar behövdes för att blåsa liv i den arkeologiska forskningen igen (Olsen 2003, 25-50).

Hur såg då mötet ut mellan Stonehenge och den kulturhistoriska arkeologin? Tittar man från 1900-talet och framåt, kan man se att det arkeologiska arbetet nu tar fart på allvar, när omfattande utgrävningar tar vid.

Dessa utgrävningar skedde inom loppet av två perioder, och kan sammanfattas på följande sätt:

 Professor William Gowland, gjorde 1901 utgrävningar vid basen av sten 56 (en stor sten i sarsen, som är en del av den hästskoformade stensättningen i monumentets mitt), i samband med att denna sten återupprättades i sitt ursprungliga läge (Chippindale 2012, 164- 198).

 Professor William Hawley, grävde ut halva monumentet, mellan åren 1919-1926 (Lawson 1997).

byggt av den lokala forntida befolkningen. Gowland daterade också monumentet, med hänsyn till avsaknaden av metaller i fyndkontexten, som sent neolitiskt. Medans man sedan kan se att Hawley inte lyckades lika bra (Chippindale 2012, 164- 198). Där Hawley själv lär ha sagt, efter sju år av omfattande utgrävningar, att han var lika förvirrad kring Stonehenges existens, som när han först påbörjade sina utgrävningar (Pearson 2014, 37-39). Hans utgrävningsarbete resulterade främst i stora fyndhögar, och inte direkt några konkreta tolkningar kring

Stonehenge, och syftet med dessa utgrävningar kan ifrågasättas. Vilket kan ses både som ett resultat av det skede som arkeologin befann sig i, och Hawleys tillvägagångssätt och

kompetens. Samtidigt kan man också säga att Hawley hade tagit sig vatten över huvudet, och bara inom den kulturhistoriska arkeologin, skulle sådan omfattande och destruktiva

utgrävningar få ske inom själva monumentet. Ett projekt som också var underfinansierat och sköttes till största del av Hawley helt själv (Chippindale 2012, 164- 198).

Men samtidigt, likt den kulturhistoriska arkeologin, lades här grunden till ökad förståelse för Stonehenge. Trots att Hawley själv aldrig publicerade resultatet utav sitt arkeologiska arbete, förde han ändå arkeologiska dagböcker. Även om hans anteckningar inte var lika

exemplariska i sitt utförande som Gowlands, är de ändå det till stor nytta. De ger samtidigt en god bild över Stonehenge stratigrafi, och de markanomalier som finns där, med olika stolphål och stenhål med dess olika fyllningar (Cleal, Walker, Montague 1995). Trots allt är ändå dessa anteckningar från tidigt 1900-tal allt man har att utgå från, och monumentet har sedan dess lämnats i stort sätt fredat från fortsatta större utgrävningar, den andra halvan av

monumentet är fortfarande inte utgrävd. Att få tillstånd att gräva i Stonehenge idag, kräver starka belägg, och en väl utarbetad plan, med välbegrundade hypoteser. Således en stor skillnad gentemot Hawleys dagar (Chippindale 2012, 164- 198).

Därmed ställs man inför ett problem idag, kan man verkligen lita fullt ut på Hawleys arbete och dokumentation? Under mindre utgrävningar som vidtogs 2008 inom Stonehenge, och i Aubrey Hole 7,visar faktiskt på brister. Hawley hade här missat en kremerad gravläggning, och hans osteologiska kunskaper är tveksamma (Pearson 2014, 190-193). Vilket väcker frågan, vad kan Hawley mer ha missat?

Mötet mellan Stonehenge och den kulturhistoriska arkeologin skulle således vara präglat av sin tid, där utgrävningar var den enda gällande metoden. Där arkeologer som Hawley gick vilt fram, och präglades av en vilja att bringa ordning i Stonehenge stratigrafi och fyndmaterial. Tolkningen och förståelsen skulle komma först i efterhand, likt en blixt från en klar himmel, när utgrävningsarbetet var färdigt. Med facit i hand blev det inte riktigt så, och resultatet blev snarare grundläggande, och fick redas ut i efterhand inom de andra arkeologiska paradigmen. Där resultatet från de omfattande utgrävningar som gjorts sedan skulle komma att tolkas, och sättas i ett forntida sammanhang, i vilket Stonehenge strukturella historia skulle komma att byggas upp på (Chippindale 2012, 164- 226).

2.3 Stonehenge och den processuella arkeologin

forskningen, men som först skulle slå igenom under 1960-talet, och sedan vara det gällande paradigmet i ca 20- årstid (Olsen 2003, 38-66).

I detta läge behövdes nya inslag inom arkeologin, och man behövde bygga vidare på den kulturhistoriska arkeologins fyndfixering, och ovilja till tolkning, där kulturbegreppet gav upphov till en statisk syn på forntiden, och förändringar i det arkeologiska materialet. Frågan var hur? Svaret låg inom antropologin, och att det arkeologiska materialet kunde studeras på samma teoretiska villkor, men under betydligt längre tidsförhållande. Det arkeologiska materialet innehåller samtidigt pusselbitar från alla forntida aktiviteter, från det mer vardagliga, till det mer spektakulära. Att man sedan kunna sätta samman dessa, till en

tolkning, och kunna få fram en bild över forntida samhällsystem, skulle bidra till nya insikter, och ge arkeologin en välbehövlig knuff framåt. Ledande arkeolog inom denna utveckling var Lewis Binford (1962), som bl.a. publicerade sin bannbrytande artikel ”Archaelogy as

antrophology”. Denna artikel skulle få stort genomslag, särskilt bland yngre arkeologer och arkeologi studenter, som kände sig frustrerade över hur den äldre generationen bedrev arkeologisk forskning (Olsen 2003, 38-50).

Inom den processuella arkeologin får begreppet kultur en mer dynamisk mening, och kan ses ett utryck för människors strävan till att anpassa sig till sin omgivande miljö och omgivning. Förändringar i den materiella kulturen hade således inget med olika rasbärande egenskaper att göra, utan speglade forntida människors förmåga till att anpassa sig till sin omgivning.

Etnicitet, och yttre orsaker som diffusionism och folkvandring som tidigare präglat arkeologin, som en källa till förändring i den materiella kulturen, fick istället en inre förklaring, när ekonomi och resursutnyttjande exempelvis förändrades. Istället för att definiera det specifika hos varje materiell kultur, skulle nu de generella dragen studeras, där det ansågs finnas en slags allmän modell att utgå från (Olsen 2003, 38-50).

Inom den processuella arkeologin skulle positivism och funktionalism prägla forskningen. Där det arkologiska materialet ansågs vara mätbart, och kunde studeras på samma villkor som inom naturvetenskapen. Arkeologin fick också under denna period tillgång till mer

vetenskapliga metoder, som 14C metoden och där miljöarkeologiska metoder också höll på att utvecklas. Detta stärkte tron om att mätbar, objektiv fakta om forntiden var möjlig (Badou 2004, 282-284).

Funktionalismen var i sin tur uppbyggd kring det fokus på ekonomi och resursutnyttjande som man hade inom den processuella arkeologin. Där exempelvis förändringar inom det forntida samhället, med befolkningsökningar och dylikt, måste mötas med en

anpassningsförmåga till sin omgivning och miljö. Annars skulle systemet hamna i obalans, och eventuellt hotas med kollaps. Det forntida samhället sågs här som en slags organism, ett system, med olika inbyggda subsystem, som ständigt påverkades av yttre och inre

omständigheter. Genom denna systemteori inom arkeologin kunde sedan olika hypoteser testas, som exempelvis kunde användas för att förklara olika högkulturers uppgång och fall (Olsen 2003, 25-66).

skillnaden ifrån de arkeologiska undersökningar som gjorts under 1920-talet? Med en ny generation arkeologer som sedan skulle komma att tolka sitt möte med Stonehenge (Chippindale 2012, 198-226).

De arkeologiska undersökningarna gjorda under denna period kan sammanfattas på följande sätt:

 Professor Richard Atkinson, professor Stuart Pigott och dr John Stone, 1950-1964, grävde här ut tidigare utgrävda sektioner gjorda av Hawley. Detta kompletterades med Hawleys arkeologiska dagböcker och opublicerade material. De två helt orörda

Aubrey Holes 31-32 grävdes också ut och undersöktes under denna period, i syfte att få fram organiskt material att göra 14C dateringar på. Fotografiska analyser görs även på de upprättstående sarsen stenarna, i vilket man upptäcker forntida inristningar föreställande mykenska dolkar och bronsyxor ifrån mellersta bronsåldern (Chippindale 2012, 202-203).

 Professor Richard Atkinson och J. G Evans, 1974, skulle här öppna upp ett dike tvärsöver en tidigare undersökta sektion ifrån 1954, med syfte att ta prover från forntida blötdjur i stratigrafisk ordning för att få en uppfattning hur klimatet och miljön kring Stonehenge förändrats över tid. Istället för bara rester av forntida landsniglar och dylikt, hittades även skelettet av en ung man, gravlagd enligt klockbägartraditionen. Den osteologiska analysen visade vidare på att den unge mannen bragts om livet med ett flertal pilar i ryggen (Chippindale 2012, 215). Igenom dessa undersökningar kan man se att ett nytt paradigm börjar ta vid, men att man samtidigt befinner sig i en slags brytpunkt (Olsen 2003, 25-66). Men fokuset på utgrävningar, och att samla in fynd efter fynd från Stonehenge stratigrafi tillhör lyckligtvis historien, den andra halvan av monumentet lämnas fortsatt orörd. Här försöker man istället bygga vidare på Hawleys tidigare arbete, och få fram en tolkning kring Stonehenge (Chippindale 2012, 198-226). Professor Atkinsson skulle också publicera denna tolkning, i sin bok Stonehenge (1956), som också riktar sig till allmänheten. Under 1950-talet var 14C metoden fortfarande under utveckling, och tekniken med kalibrerade datum skulle först komma i mitten av 1960-talet (Badou 2004, 282-284). Därmed skulle Stonehenge tolkas som ett bronsåldersmonument framtill dess, för att sedan genom mer korrekta dateringar bli främst neolitiskt (Atkinson 1956, 101).

Genom den processuella arkeologin skulle Stonehenge börja tolkas på mer vetenskapliga grunder (Chippindale 2012, 198-226). Även om den processuella arkeologins tilltro på mätbar fakta om forntiden kan ses som lite överdriven, skulle sedan absoluta dateringar slå hål på alla tankar om diffusionism, och ge en hisnande inblick i Stonehenge egentliga ålder (Pearson 2016 et al, 15-37).

Professor Atkinsson, som befinner sig i en brytpunkt emellan det gamla och det nya sättet att bedriva arkeologi, skulle sedan tvingas ändra sin tolkning från bronsåldersmonument till neolitiskt. I sin bok beskriver Atkinsson den forntida befolkningen kring Stonehenge som ”savages”, de var oborstade vildar med en högst primitiv samhällsstruktur, en tolkning som känns mer hemmahörande i den kulturhistoriska arkeologin, därmed ansåg Atkinsson att dessa vildar omöjligt hade kunnat bygga Stonehenge själva. Istället skulle de haft hjälp från högkulturerna nere vid Medelhavet, d.v.s. den mykenska eller minoiska civilisationen, vilket bronsåldersristningar i sarsen stenarna, enligt Atkinsson, var ett tydligt belägg för. Atkinsson bok och tolkningar känns mer som en produkt utav den kulturhistoriska arkeologin, och här märks inte den nya arkeologin av något nämnbart (Atkinson 1956, 142- 168). Det är först efter 1960 som Atkinsson tvingas släppa taget om kulturhistoriska arkeologins envisa tolkningar kring diffusionism, och genom den processuella arkeologin bli tvungen att ge den forntida befolkningen kring Stonehenge upprättelse (Chippindale 2012, 198-226).

Därmed blir mötet mellan Stonehenge och den processuella arkeologin banbrytande, det nya inom arkeologin skulle få stor betydelse för Stonehenge, och förändra tolkningen kring Stonehenge på ett sätt som inte tidigare varit möjlig (Chippindale 2012, 198-226). 2.4 Stonehenge och den postprocessuella arkeologin

Under 1980-talet skulle en motreaktion komma gentemot den processuella arkeologin, där kritiken växte mot det mer naturvetenskapliga och lagbundna sättet att bedriva arkeologi. Här argumenterade man för att absoluta sanningar om forntiden är omöjliga, och att fokuset istället ligger på tolkningen. Att människor var individer, vars beteende och handlande inte kunde sättas in i ett system, och där man inte kunde utgå från generella lagar. Individens roll i samhället underskattades inom den processuella arkeologin menade man, och den enskilda individens förmåga till förändring kom i skymundan, genom denna funktionalism och

systemteori. Människor är inte alltid rationella varelse, helt styrda av biologiska aspekter, och sin miljö och omgivning. När etnoarkeologiska studier bl.a. visade på, att människor som levde i liknade klimat och miljö, och med i stort sätt samma resursutnyttjande, uppvisade olika kulturer och samhällsskick. Istället för att följa generella lagar och bestämda

samhällsmodeller, vilket därmed motbevisade den processuella arkeologin. Här påpekades också att den materiella kulturen inte avspeglar mänskligt beteende på ett direkt plan, utan kan vara missvisande, där också sociala och religiösa värderingar inom samhället styr. Det finns också en symbolik i det mest vardagliga föremål, keramik exempelvis, som då inte bara innehar en praktisk funktion, utan också kan signalera tillhörighet och identitet (Olsen 2003, 50-66).

detta sätt ge ökad förståelse om forntiden. Arkeologer som Ian Hodder förespråkade också kontextualism, där varje fynd måste förstås utefter sitt specifika sammanhang, och sedan tolkas därefter (Olsen 2003, 50-66).

Hur skulle mötet mellan Stonehenge och den postprocessuella arkeologin se ut? Den stora skillnaden här, gentemot tidigare undersökning, var att man började söka sig utåt i det

omgivande landskapet kring Stonehenge. Fokuset förflyttades nu från själva monumentet, till individerna bakom monumentet. Detta speglar väldigt väl det inom rådande arkeologisk paradigmet, där man inte bara ser det rituella i landskapet, utan det forntida samhället som en helhet, och börjar ta in alla aspekter utav Stonehenge existens. Vilket resulterar i ett nytt stort, arkeologiskt projekt under 1980-talet (Chippindale 2012, 200-222).

 Julian Richards, Stonehenge Environs Project, varade från 1980-1986. Här var man intresserad av att finna mer vardagliga spår från forntida mänskliga aktiviteter. Var de närvarande och om, hur yttrade de sig? Genom intensiva fältinventeringar hittades här spår av forntida människors mer vardagliga aktiviteter i Stonehenge landskapet, som flintverktyg och keramik (Chippindale 2012, 200-222).

Mötet mellan Stonehenge och den postprocessuella arkeologin skulle bli en milstolpe, utav den anledningen att man började röra sig utanför monumentet, och började se helheten. Där ökad kunskap om de forntida individerna bakom monumentet, blev minst lika viktigt, som Stonehenge i sig självt (Chippindale 2012, 200-222).

2.5 Stonehenge och den nutida arkeologin

Hur ser arkeologin ut idag, och kan man säga att man befinner sig i ett nytt paradigm? På många sätt gör man det, samtidigt som plockar med sig mycket från tidigare paradigm, och tar lärdom från tidigare arkeologers arbete.

Inom den arkeologiska forskningen har det hänt otroligt mycket på bara de senaste 10-20 åren. Med nya metoder som inkluderar en bredare användning av allt snabbare och sofistikerade datorer och dataprogram, vilket gör dokumentering och hanteringen av arkeologisk data enklare och bättre, samt mer överskådlig och användbar. Idag har arkeologerna bl.a. tillgång till LiDAR, digitalkameror och även mer avancerade

har använts i sammanband med nya undersökningar kring Stonehenge och dess omgivande landskap (Pearson et al. 2004).

Därmed har arkeologer tillgång till ett större utbud av forntida material (bl.a. genom att fyndbilden ökar genom fler arkeologiska utgrävningar), och där mer information kan utläsas från fynden (Pearson et al. 2016). Den tekniska utvecklingen inom arkeologin påverkar onekligen tolkningen, av den anledning att mer fakta blir framkomlig, men samtidigt är det arkeologens syn på forntiden, forntida fynd och de forntida människorna som påverkar tolkningen i slutändan. Något som är gällande idag är exempelvis materialism, d.v.s. mötet mellan människan och det materiella. Där varken fokus på fynden eller människorna bakom fynden läggs, utan snarare hur interaktionen mellan dessa sett ut, och vad det resulterat i. Med symboliken i det materiella, och hur vi människor skapar hela vår omvärld genom förmågan att nyttja det materiella till vår fördel, genom användandet av verktyg, byggnadsmaterial, diverse hjälpmedel och som prydnads- och statusföremål (Knappet 2012). Detta kan ses en reaktion mot den tolkande arkeologin där människorna bakom fynden sattes i fokuset, eller som inom den kulturhistoriska arkeologin där fynden mer sattes i fokus, men också en spegling utav själva samhället idag (Olsen 2003, 25-66). Där vi blivit mer medvetna kring vårt beroende kring det materiella, och samspelet där emellan, med en snabb teknisk utveckling, och för/nackdelarna med detta.

Drivkrafterna bakom mänskligt beteende är också av vikt inom den arkeologiska tolkningen, och materialism. Girighet och rädsla är starka drivkrafter som påverkar hela mänskligheten, och som styr vårt dagliga handlande, skapar den värld vi lever och verkar i, och har skapat historien, och skapar onekligen framtiden (Campbell 1988). Är drivkrafterna bakom

monument som Stonehenge, verkligen annorlunda jämfört med exempelvis kyrkor som Hagia Sofia (som tjänat/tjänar som utryck för två världsreligioner och vars ursprung bottnar i rädsla och fruktan inför det okända, och som mer än någonsin skapat och fortfarande skapar den värld vi lever i)? (Mckay 2012, 204- 266). Trots att vi lever i skilda världar, och i en helt annan verklighet jämfört med forntida människor, finns det något tidlöst och universellt att ta i bejakande i vårt handlande och sätt att utrycka också, som också visar sig tydligt i det materiella. Psykologer som Jung menar att vi människor har ett nedärvt sätt att tänka, som bottnar sig ända bort till människornas begynnelse, s.k. arketyper, som närmast kan liknas vid formar som kan fyllas med olika komponenteter, men där grundstrukturen förblir den samma (Moxnes 1995, 25-37). Därmed finns det något igenkännande i den värld som våra forntida människor levde i, med samma drivkrafter, som tar fysisk form och handling, där materialism blir resultatet, och endast det materiella lämnas kvar för arkeologer att arbeta med. I avsaknad av skriftliga källor, blir fynden och s.k. arketyper sedan själva tolkningen, där endast

grundformen finns kvar (Campbell 1988).

Med nya sätt att tänka och förhålla sig till forntiden, och med en teknisk utveckling som bidrar med ett större och mer faktaberikande material skulle Stonehenge komma att sättas i ett helt nytt ljus (Pearson 2014). Där nya hypoteser skulle komma att testas, och vars belägg sedan skulle komma att tolka Stonehenge på ett helt nytt sätt. Initiativet skulle här komma utifrån, med ett par nya ögon, som kan man säga, fyllde grundformen med andra

den madagaskiska arkeologen Ramilisonina till ett besök i Stonehenge och närliggande Avebury, som sedan påpekade symboliken i vilket dessa monument var konstruerade, och att se på det rituella landskapet i Stonehenge som en helhet. Ett landskap tillägnat förfäderna, och forntida religiösa föreställningar, där stensättningarna i Stonehenge representerade de döda, och relativt oföränderliga, precis som förfädernas ben (Pearson et al. 2004). Medans

Durrington Walls (ett monument i trä som ligger 3 km nordöst om Stonehenge), med dess konstruktion i trä, stod som ett uttryck för det levande, där trä är först levande, men åldras, och ruttnar sedan sakta bort, precis som vi människor gör. Detta tankesätt, och i vilket vi förhåller oss till det materiella, och dess symbolik, kanske är mer påtagligt på Madagaskar idag, men gräver man lite i det undermedvetna, lever detta fortfarande kvar i de moderna britterna, men är samtidigt inte lika påtagligt och medvetet. Gravstenar exempelvis, och blommorna de levande placerar bredvid, som en tydlig påminnelse, och en gräns, mellan de levandes och de döda förfädernas sfär. Mike Parker Pearson var först tveksam, nutida Madagaskar och neolitiska Storbritannien ligger ändå ljusår från varandra (Pearson 2014, 1-26). Eller?

Arkeologen Mike Parker Pearson blev allt mer säker på Ramilisoninas insikter, när han sedan själv började förhålla sig till Stonehenge landskapet med ett mer materialistiskt synsätt. Problemet var sedan att få anslag för arkeologiska undersökningar, som kunde stärka dessa nya hypoteser kring Stonehenge, och mottagande var här både positivt och negativt (Pearson 2014, 1-26, 50-71).

 Mike Parker Pearson, The Stonehenge Riverside project, pågick mellan 2003-2008. Här skulle monumenten och konstruktionerna längs floden Avon undersökas, och utgrävningar skulle bl.a. ske vid Durrington Walls. Man ville här finna belägg för att Stonehenge Fas 3 (med början ca 2600 f.kr) var sammankopplat med samtida

neolitiska monumentet på ett rituellt plan (Pearson et al. 2004).

 Utgrävningar inom själva Stonehenge monumentet, som togs vid 2008. Först utav professor Geoff Wainwright och arkeologen Tim Darwill, bl.a. undersöktes ett av Q hålen (se fig. 1), i syfte att få fram säkrare dateringar för dessa. Strax därefter skulle

Aubrey Hole 7 återundersökas under ledning av Mike Parker Pearson. Här hade

Hawleys kollegor Newall och Young, år 1935, återbegravt flera av de benfynd funna under 1920-talets tidiga utgrävningar. Med dåtidens teknik och osteologiska

kunskaper hade man ingen större nytta av dessa fynd, samtidigt som de tog upp utrymme. Kontexten var därmed helt borta, och att reda ut vilka benbitar som tillhör en individ, och utgör en kremering, skulle sedan bli en rejäl utmaning för osteologen Jacqui Mckinley. Men ändå ingen omöjlig uppgift, och benmaterialet var ändå av stort arkeologiskt värde, och kan, röran till trots, fortfarande säga mycket om de forntida människor som gravlagdes inom monumentet. I samma veva upptäcktes att Hawley, och otroligt nog också att Newall och Young, hade missat en kremering i botten på

Dessa nya undersökningar skulle betyda otrolig mycket för förståelsen av Stonehenge, och här, likt det paradigm man befinner sig inom arkeologin, tar man lärdom av det gamla, samtidigt som man tar ett stort kliv framåt (Pearson et al. 2016).

2.6 Övriga utgrävningar i Stonehenge landskapet gjorda under 1900-talet och början av 2000-talet

Stonehenge omges av ett rituellt landskap, med flera andra monument och jordkonstruktioner. Genom de olika paradigmen, har dessa först undersökts enskilt, men har sedan börjat sättas i större förståelse och samband (Pearson et al. 2016).

Dessa arkeologiska utgrävningar skulle främst göras i samband med projekt som skulle åtas i syfte att publikanpassa Stonehenge landskapet, med byggandet av en gångväg och

parkeringsplats. Under 1900-talets gång hade Stonehenge landskapet även undersökts flera gånger från luften, första gången av flygfotografspionjären O.G. S Crawford i början av 1920-talet, detta skulle leda till upptäckten av flera markanomalier som skulle visa sig vara tidigare oupptäckta eller bortglömda spår av neolitiska monument och andra forntida konstruktioner. Bl.a. syns Stonehenge Avenyn tydligt avteckna sig på dessa flygfotografier (Chippindale 2012, 200-222).

Dessa markanomalier skulle sedan undersökas och grävas ut, i vilket man bl.a. skulle få en bättre uppfattning om dess konstruktion och funktion, samt även dess koppling till

Stonehenge. Vilket kan sammanfattas på följande sätt:

 Stonehenge Avenyn. Undersökt och utgrävt 20 gånger, fram tills 1980. Varav sju av dessa utgrävningar skulle uppvisa fynd i form av keramik, djurben och horn. Senare 14C dateringar av dessa fynd placerar Avenyn i Stonehenge Fas 3 (Lawson 1997). Undersökningar återupptogs sedan i och med The Stonehenge Riverside project, där stenhålen efter ett tidigare okänt stenmonument hittades nere vid floden Avon, där Avenyn möter floden, som fått namnet Bluestonehenge. Vilket ger en ny dimension till landskapet, och väcker samtidigt nya frågetecken, och ger upphov till nya tolkningar (Pearson et al. 2016, 46-47). Är detta mindre stenmonument ett slags förberedande stopp, innan mötet med Stonehenge, där viktiga ritualer vidtogs innan man korsade de dödas sfär?

 Mesolitiska stolphål. Utgrävningar och arkeologiska undersökningar vid

parkeringsplatsen skulle först ta vid 1966, för att fortsätta mellan 1988-1989. Här skulle den allra tidigaste mänskliga aktiviteten i landskapet upptäckas, i form av anlagda gropar som en gång i tiden hållit trästolpar (Lawson 1997).

ha insett, och gjort platsen extra speciell och magisk. Vilket kan förklara de mesolitiska stophålen, och varför Stonehenge byggde just här (Pearson 2014, 231-260).

 Palissadkonstruktionen upptäcktes 1967 i sammanband med anläggandet av en gångväg. Efter upptäckten har platsen grävts ut i flera omgångar och tre sektioner har undersökts, fynden från neolitikum har varit få, men man har bl.a. hittat mindre keramikfragment, dessvärre oidentifierbara. Daterad till att uppförts och samexisterat med Stonehenges Fas 2, ger den här träkonstruktionen en helt ny dimension kring själva landskapet runt om monumentet, en slags barriär som har skärmat av

landskapet. Dateringen är dock ganska osäker, palissadens stratigrafi överensstämmer inte på ett direktplan med den som återfinns i Stonehenge och avsaknaden av ett större organiskt material från den tidigaste stratigrafin gör den absoluta dateringen mycket svår (Lawson 1997).

 Heel Stone. Åren mellan 1979-1980 skulle grunden runt den s.k. Heel Stone

undersökas och grävas ut av Michael Pitt. Det framkom då att stenen en gång i tiden utgjort ett par, som placerats på var sida om Stonehenge Avenyn. Den andra stenen har därmed försvunnit under historiens gång. Dessa stenar har troligtvis utgjort någon symbolisk markering av något slag, och följer solens upp- och nedgång vid mid- och sommarsolståndet, kanske även kan ha fungerat som en slags markering till någon form av gräns, där själva monumentet sedan tar vid (Lawson 1997).

 Greater Cursus. Undersöktes 2007-2008 under ledning av Julian Thomas. Ger ytterligare en dimension till det rituell- och kulturella landskapet. Kopplingen till Stonehenge, liksom Cursus inhägnandens funktion, förblir dock ett stort frågetecken. Formen, som en modern kapplöpningsbana, och närheten till Stonehenge och

3. Stonehenge och framtiden

Frågan är sedan, hur man ska gå vidare inom detta nutida paradigm? Svaret torde ligga bortom själva Stonehenge landskapet. I exempelvis blåstenarnas ursprung, där arkeologer redan idag påbörjat undersökningar i Preselis området i Wales. Vilka spår kan man hitta här från forntida aktiviteter i kontext med stensättningar i Stonehenge, och vilka var de forntida människorna som levde här under Stonehenge glansdagar? Med utgrävningar och

arkeologiska undersökningar hoppas man få svar på några av dessa frågor (Pearson et al 2016, 79-82).

Men det är högst troligt att Stonehenge var ett monument som involverade hela den forntida befolkningen runtomkring de brittiska öarna. Isotopanalyser gjorda på djurtänder funna vid nutida utgrävningar vid Durrington Walls, stärker denna tolkning, då dessa visar på vitt spridda avstånd i boskapens ursprung. Boskapen följer människor, som därmed kom långväga ifrån. Där möjligheten finns att Stonehenge var monumentet med stort M, ett slags religiöst- och socialt center dit folk vallfärdade (Viner et al. 2010).

Att jämföra Stonehenge landskapet, med dessa samverkande monument och dess

döda/levande tolkning med andra monument och rituella landskap runtomkring de brittiska öarna är också något för framtiden. Är dessa aspekter något helt unikt för Stonehenge landskapet, eller visar sig detta även på andra platser? Exempelvis närheten till det rinnande vattnet, monumentens byggnadsmaterial, monumentens placering, datering och så vidare (Pearson et al. 2016). Med dagens teknik, skulle ett sådant projekt kunna vara mycket

givande, att föra samman all fakta kring andra monument, och få fram en jämförande analys, och eventuella forskningsluckor (Pearson 2014, 315-340).

I framtiden planeras också att bygga en mer hållbar trafiksituation i Stonehenge landskapet, där en hårt trafikerad motorväg, med utsläpp och buller, fortfarande ligger farligt nära stensättningar. Vilket kommer innebära att stora medel måste läggas, till att utföra nya arkeologiska undersökningar i landskapet som omger Stonehenge (Pearson 2014, 315-340). Även om mycket nytt har upptäckts om Stonehenge, finns det fortfarande mycket kvar att upptäcka, både om monumentet och dess stensättningar, människorna bakom och den värld de levde i. Har man lärt sig något igenom dessa paradigm skiften, är det att svaren inte alltid ligger inom själva monumentet. Utan både i landskapet runtomkring, och bortom.

4. Stonehenge tolkningar – en analys

Under de olika arkeologiska paradigmen har tolkningen kring Stonehenge förändrats, utvecklats och byggs på (Olsen 2003, 25-66). Där frågor som när, hur, vem och varför har försökt besvarats, och gett upphov till olika tolkningar (Chippindale 2012, 164-222). Vilka av dessa är relevanta idag, vad har kunnat avskrivas idag och vad har fått vara kvar på vägen? Vilken kritik kan man rikta mot den senaste tolkningen, och vilka belägg gör den trolig? Vad kan tilläggas till dessa tolkningar? För helt säkert är, att några helt säkra svar om forntiden inte finns, endast tolkningar, och att den nutida människans syn på forntiden styr dessa. 4.2 När?

Den 28 december 2008 ( det spanska datumet för första april) startade ett internet skämt att cirkulera världen över, som hävdade att Stonehenge i själva verket var byggt av viktorianerna (Pearson 2014, 305). Även om detta helt säkert kan avfärdas som ett skämt, och något som är helt omöjligt. Väcker det ändå frågan, hur säkra är vi, även med dagens väl utvecklade 14C metod, på dateringarna kring Stonehenge? Problemet här ligger i de jordmaskar som förflyttar daterbart organiskt material igenom de stratigrafiska lagrena, och skapar därmed en oordning, s.k. bioturbation. Lägg sedan till att både människor och djur grävt inom stensättningar, minst sedan romartidens dagar, och har därmed på sitt vis skapat en ökad bioturbation. Att skapa en relativt säker datering över Stonehenge strukturella faser är således inte helt lätt, och ibland kan resultatet vara missvisande. Sunt förnuft och kunskap kring bioturbation är därmed viktigt, men också ett större material att göra 14C dateringar på, och som är framtaget med dagens kontext (Pearson 2014, 303-314). Professor Geoff Wainwright och arkeologen Tim Darwill dateringsarbete år 2008 är därmed otroligt viktigt för säkrare dateringar, och ger en ökad förståelse kring Stonehenge strukturella tolkningar (Pearson 2014, 187-199).

Men hur såg dateringarna ut innan 14C metoden? Vad utgick man ifrån? Och hur pass fel ute var man, hur pass stor är felmarginalen mellan relativa och absoluta dateringar?

När väl kulturarkeologin etablerats som en vetenskap, skulle man för första gången börja datera Stonehenge på arkeologiska grunder, och därmed få fram allt mer exaktare dateringar. Genom att studera fynden, och dess stratigrafiska kontext, med större mängder ben- och stenverktyg, och bara mindre bronsfragment, skulle sedan Gowland sätta en datering på sent neolitikum, med början av bronsåldern, på det stenhål han grävde ut i början av 1900-talet (Chippindale 2012, 164-198).

Under 1920-talet, när halva monumentet grävs ut, kommer ännu fler fynd att noteras. Även om Hawley inte kommer med några direkt egna konkreta tolkningar om monumentet, varken kring när, hur, vem och varför, skulle dessa fynd i varje fall noteras inom dess kontext. Monumentet rör sig sedan fortsatt inom tidsramen, sent neolitikum, och in i bronsålder, i vilket man trodde att stensättningarna kommit på plats (Chippindale 2012, 164-198). Stonehenge blir därmed främst ett bronsåldersmonument igenom dessa tidiga relativa

dateringar, idag, med mer absoluta dateringar, blir det precis tvärtom. Stonehenge blir främst ett neolitiskt monument, som sträcker sig in till mellersta bronsåldern, innan det överges, och ersätts av något nytt (Pearson 2014, 309-313).

Under 1950-talet skulle professor Atkinson stärka tolkningen kring Stonehenge som ett bronsåldersmonument, genom upptäckten av de bronsålderristningar som finns i

stensättningarna (Atkinson 1956, 101). Om inte 14C metoden slagit igenom under 1960-talet, och förfinats med kalibrerade datum, skulle kanske den tolkningen fortfarande varit gällande (Badou 2004, 283).

Jämför man Atkinsons dateringar som han publicerade i sin bok, med Mike Parker Pearsons nypublicerade dateringar blir skillnaden därmed stor. Den första fasen, när jordkonstruktioner kom på plats, daterar Atkinson till 1900 f.kr, medans Pearson datering blir 3000-2920 f.kr. Stonehenge började alltså konstrueras under mellersta neolitikum, sista fasen daterar Atkinson till 1400 f.kr, medan Pearson sätter denna mellan 1680-1520 f.kr. Således blir Stonehenge äldre, och konstruerades under en längre tidspann med mer absoluta dateringar (Pearson 2014, 309-313, Atkinson 1956, 101).

Dateringar med 14C metoden skulle helt krascha Atkinsons fina bronsålderstolkning (Atkinson 1956, 142-168), och fick istället ge plats för nya tolkningar, där den forntida neolitiska befolkningen runtomkring Stonehenge skulle komma att ses i ett helt nytt ljus. Att dessa inte var primitiva vildar, utan snarare forntida individer med en primitiv teknik, som, högst troligen, helt på egen hand rest dessa stensättningar (Pearson 2014, 199-216). Som nämnts innan, finns vissa svårigheter och problem att datera Stonehenge och dess strukturella historia, även med 14C metoden. Det finns således inga säkra svar här, och Stonehenge har en så pass komplicerad stratigrafi, med många gropar, stolphål och andra anomalier, att datering av dessa är en ständig utmaning (Pearson 2014, 303-309). År 1995 skulle allt tidigare material som tagits fram om Stonehenge samlas i publiceringen Stonehenge

in its landscape, här presenteras för första gången en samlad, komplett och detaljerad bild

över Stonehenge landskapets arkeologiska historia. Här togs också nya datering på tidigare utgrävt material, eftersom 14C metoden hade utvecklats, och Stonehenge dateringar

Stonehenge bygger främst på ett äldre material, som grävdes ut för nästan 100 år sedan. Där man måste förlita sig på någon annans kompetens och observation, gällande kontext och stratigrafi, behövs det också nytt material, taget på helt nya grunder. Samtidigt som minimal inverkan på själva monumentet måste tas i åtanke.

Avslutningsvis kan sägas i frågan om när, att allt säkrare dateringar verkligen kan krascha, och ställa föregående tolkningar totalt på ända. Mike Parker Pearsons liv/död tolkning är exempelvis helt beroende utav att kunna datera Stonehenge och Durrington Walls till att ha samexisterat, och inte som man kunde tolka det innan, att monumentet i trä var en slags mindre utvecklad föregångare till Stonehenge (Bradley 2007, 141).

4:3 Hur?

De stora sarsenstenarna som utgör två stora stensättningarna i monumentets mitt, väger mellan 25-40 ton, sedan tillkommer mindre stensättningar i materialet blåsten, och de tids- och arbetskrävande jordkonstruktionerna. Lägger man till andra, som idag tolkas som samexisterande monument i landskapet, utgör det ytterligare en tidskrävande arbetsbörda (Pearson 2014). Vilket väcker frågan hur man, med forntida teknik, samhällsorganisation och hjälpmedel, lyckades konstruera dessa imponerande monument i landskapet? Även med dagens arkeologiska kunskaper kring Stonehenge landskapet, där man bl.a. är mer medveten kring monumentens långa tidspann i vilket de konstruerats, känns de smått otroligt att forntida människor lyckades bygga så komplicerade byggnadsverk.

Det finns också mer fantasifulla tolkningar. I vilket Stonehenge ska ha byggts utav jättar, trollkarlar eller förbipasserande utomjordingar (Chippindale 2012).

Men hur? Både Atkinson och Pearson har lagt fram tolkningar kring detta. I stenarnas

ursprung, hur dessa transporterades och hur man sedan lyckats få dessa på plats i Stonehenge med en sådan precision. Men hur ser dessa tolkningar ut, är de sannolika, och finns det något mer att tillägga i frågan?

I Atkinsons tolkning har diket grävts ut med de hjorthorn, som hittas i botten av diket utav Hawley under 1920-talets utgrävningar, som därmed tolkats som verktyg. Genom att knacka eller hugga loss den kalkrika jorden, som troligtvis samlades upp i korgar, och där jorden sedan dumpades för att forma dikesbanken (Atkinson 1956, 102-142). Hawley observerade att diket grävts i korvformade segment, och på detta sätt gradvis format ett dike (Cleal, Walker, Montague 1995, 61-114).

Atkinson beräknade att detta måste krävt minst 100-160 personer, om man arbetade heltid med dikesprojektet vill säga, där några grävde och några tömde korgarna, och att där det är mest troligt att diket grävts ut en sektion i taget, än flera sektioner samtidigt. På liknande sätt ska Aubrey Holes och andra stenhål ha konstruerats (Atkinson 1956, 102-142).

Blåstenarna ska enligt Atkinsons tolkning ha kommit från Preseli Mountains som ligger i Wales, vilket påvisas genom de petrologiska analyser som gjorts. Dessa stenar ska sedan ha släppas på slädar, och/eller transporterats vattenvägen. Atkinson lutar sig mer åt

möjliga rutter som går över floder och hav från Preseli till Stonehenge. Atkinson räknar med att det krävs ca 40 män för att släppa stenarna över land, men bara ca 12 män på flottar, kanoter och/eller båtar till havs, och kanske så lite som sex män på lugnare vattendrag (Atkinson 1956, 102-142).

De stora sarsenstenarna ska enligt Atkinson ha transporteras från Marlborough Downs, ett projekt som skulle ha tagit ca 5 år för 1500 män, och inkluderat ungefär 81 stora stenarna, vägandes mellan 25-40 ton (Atkinson 1956, 102-142).

Stenarna ska sedan ha kommit på plats i Stonehenge med hjälp av träställningar, och enklare hävstångsprinciper för de mindre blåstenarna. Blåstenarna ska ha kommit på plats först, sedan de stora stensättningarna i sarsen, och efter det ska blåstenarna arrangerats om (Atkinson 1956, 102-142).

Mike Parker Pearson tolkning kring hur jordkonstruktionerna, samt sarsenstenarnas ursprung och hur dessa väl kom på plats i Stonehenge skiljer sig inte nämnvärt från Atkinsons tolkning, förutom i organisation. Pearson håller också fast kring tolkningen i blåstenarnas ursprung, att dessa transporterades från Wales utav forntida människor. Men lutar sig mer åt landvägen, där antropologiska studier utav megalitisk stenförflyttning visar att det faktiskt är mycket svårare och farligare att balansera stora stenar på flottar, båtar och liknande, och att man av dessa skäl hellre väljer landvägen. Att rekrytera människor till att släpa dessa stenar ska inte ha varit några problem, enligt Pearson, och påpekar att den forntida samhällsorganisationen skiljer sig ifrån dagens. Där man inte letade efter det minst arbetskrävande, och effektivast sättet att förflytta stenarna, istället skulle det krävas massor av människor, och att detta indikerade social status och inflytande för organisatörerna bakom Stonehenge. Där människor slöt sig villigt till sådana här projektet, något som gav ära och prestige, men var säkerligen också uppbyggt kring sociala, religiösa och livsåskådanden föreställningar, där både rädsla och girighet driver på. Ett projekt som troligen involverade stora delar utav den neolitiska befolkningen på de brittiska öarna, och istället för ett enda arbetslag, förflyttades dessa blåstenar från samhälle till samhälle utav flera tusentals människor, som ett slags stafettlopp (Pearson 2014, 261-292).

Pearson tolkning känns här mer relevant än Atkinson, utav den anledningen att man måste tänka i helt andra banor, kring samhällsorganisation och arbetsbörda (Pearson 2014). Den forntida samhällorganisationen på de brittiska öarna kan ha varit långt mer komplex än vi kan föreställa oss, och som nutida undersökningar i Stonehenge landskapet också visar på, bl.a. genom isotopanalyser på djurtänder funna i Durringtown Walls. Där boskapen kom långväga ifrån, och med dem följde människorna (Viner et al. 2010). Utgrävningar avslöjar också att här har legat en by, som med stor sannolikhet kan ha hyst de människor som en gång byggde monumenten i landskapet (Pearson 2014, 92-127)). Människor som kanske arbetade heltid med monumentbyggande, hade det som sin livsuppgift, och blev försörjda av andra. Stonehenge kanske inte byggdes utav neolitiska jordbrukare på fritiden, utan som istället indikerar en högkultur, byggdes utav professionella arbetare, likt de något senare

kastar detta allt man tidigare trott om byggandet av stora, imponerande stenmonument. Detta monument tros ha byggts av jägare, inte bofasta bönder, där Göbekli Tepe troligen fungerade som ett slags religiöst- och socialt center för ett större område, och där man trots sin icke bofasta livsstil lyckades organisera upp ett sådant tids- och arbetskrävande projekt. Byggandet av Göbekli Tepe kan mycket väl sporrat övergången till en mer jordbruksbaserad ekonomi, när man upptäckte att denna källa till mat var mer pålitlig, gav ett överskott som kunde lagras, och där sedan mer tid kunde läggas på andra sysslor, som monumentbyggande. Monumentet kan alltså kommit före jordbruket, och inte som tidigare antagits, tvärtom (Bush 2016, 38-39). Under tiden Stonehenge uppfördes hade jordbruket slagit igenom på allvar runtom de brittiska öarna, och därmed kunde man säkerligen försörja en rejäl arbetsstyrka som jobbade med monumenten med stort M, och andra samverkande monument i landskapet, särskilt om denna samhällsorganisation involverade ett större område, och var långt mer samverkande och komplex än man kunnat tro. Otroligt nog skedde detta arbete också i över 1000 år, därmed måste en viss stabilitet ha varit gällande, i varje fall i perioder, arbetet med Stonehenge landskapet har därmed ha gått i arv i flera generationer (Pearson et al 2016). Och liksom jordbruket, kan kunskapen, samt behovet att bygga stenmonument, långsamt ha spridit sig från jägarna i Göbekli Tepe (som ligger i dagens Turkiet), upptill Europa. Diffusionism med en nypa salt, kan man kanske säga, och en viss självständig, och oberoende utveckling är säkert också gällande, liksom för jordbrukets uppkomst (Bahn 2007, 38-39). Att bygga i sten är ändå ett universellt fenomen hos oss människor, men med olika bakomliggande orsaker, olika drivkrafter, samt religiösa och livsåskådande föreställningar. Vi har exempelvis drösar, ziggurater, pyramider, mausoleum och naturligtvis Stonehenge. Byggt med olika funktioner och orsaker, men i det gemensamma materialet sten, något som har specifik symbolik, och slår an på ett liknade sätt i människors psyke, oavsett tid och rum. Sten som byggnadsmaterial är oföränderligt, permanent och ändå kallt, hårt och dött (Pearson et al 2016, 81)

Att sätta en siffra på hur många som behövdes för att bygga Stonehenge känns därmed omöjligt, det kan ha varit flera tusen som hjälptes åt, och som organiserades upp på olika sätt. Och dessa behövde inte enbart vara män, som Atkinson skriver i sin tolkning, utan kvinnorna spelade förhoppningsvis också en betydande roll i byggandet utav Stonehenge och i

transporten utav de stora stenarna. En könsuppdelning, enligt 1950-talets stereotypa modell, behöver faktiskt inte vara gällande under tiden Stonehenge uppfördes (Atkinson 1956, 102-142). Där de neolitiska kvinnorna kanske också tog i, grävde, högg ner träd och baxade stenar, precis som männen, att det var socialt acceptabelt, och där kvinnor inte bara ansågs kunna föda barn, laga mat, damma och sticka medans männen var på ”kontoret”. Både kvinnor och män begravdes också inom Stonehenge, som troligen tillhört en utvald skara, kanske

tillhörande samhällets elit eller ledarskikt, och/eller hade dessa individer en särskild religiös funktion eller magisk begåvning (Pearson 2014, 199-215).

Problemet med denna tolkning är att det inte går att bevisa att inlandsisen ska ha gått ända ner till Salisbury Plain, och därmed bli sannolikheten för denna tolkning inte stor. Sen kan

påpekas att även om det hade legat stenar i närområdet, är det inte säkert att man använt dessa. Återigen måste man tänka i andra banor, att man inte var ute efter det enklaste alternativet. Blåstenarna hade säkerligen en speciell och särskild betydelse för de forntida människorna, kanske var dessa stenar extra magiska, eller som vissa tror, att de ansågs ha en helande effekt. Eller tyckte man bara att dessa stenar var allra vackrast, man behöver

samtidigt inte övertolka saker och ting (Pearson 2014, 261-292).

Således finns flera tolkningar kring hur, men självklart inga säkra svar. Det går heller inte att återskapa hela processen, även om arkeologiska experiment har utförts i viss mån. Vilket visar att det är tungt och svettigt, men ändå fullt möjligt, samtidigt är det ändå stor skillnad på forntida människor och dagens människor, både fysiskt och mentalt (Pearson et al. 2016, 97-120). Neolitiska människor var säkerligen mer vältränade och uthålliga, och hade ett helt annat driv, än nutida människor som kan förlita sig på grävmaskiner, och vars trygga verklighetsförankring inte hänger på byggandet av monument som Stonehenge. Kunskaper om att göra saker för hand, med en mer primitiv teknik går också förlorad, när det materiella blir mer avancerat och självagerande, därmed är det viktigt att tänka i andra banor, och exempelvis titta på nutida samhällen som lever utanför den moderna samhällsmallen.

Frågan om hur de neolitiska människorna byggde Stonehenge är därmed ständigt kittlande för fantasin, och inte helt lätt att återskapa idag, även med dagens avancerade datamodeller och arkeologiska experiment.

4.4 Vem?

Vilka var människorna som byggde Stonehenge? Vilken värld levde de i, och hur gav detta upphov till imponerande monumentet i landskapet? Här är dateringen utav Stonehenge strukturella faser naturligtvis viktiga, med en mer korrekt tidsram att förhålla sig till (Pearson 2014, 303-313). Inom dagens arkeologi, med metoder som exempelvis isotopanalyser, DNA-analyser och med större osteologiska kunskaper kan också otroligt mycket mer information utläsas från forntida skelett, än för bara 100 år sedan (Pearson et al. 2016).

Atkinson bronsålderstolkning kan därmed helt avskrivas, de stora stensättningarna kom istället på plats med början av 2620 f.kr, enligt Pearsons tolkning och datering (Pearson 2014, 303-313). Några hundra år senare (ca 2400 f.kr) kan man se en förändring i gravskick,

keramik, samt att bruket av koppar börja sprida sig upp till de brittiska öarna. Denna förändring kom att kallas kopparstenåldern eller kalkolitiskt tid, och i Västeuropa kännetecknas detta av klockbägarkulturens intåg (Bradley 2007, 138-146). Enligt den

kan också förklara att man tog till sig nya kulturella intryck och förändrade sin livsstil, men samtidigt skedde detta i så fall gradvis, och säkerligen i samverkan med andra faktorer (Olsen 2003, 25-66). Man fortsätter ändå genom generationerna att verka i Stonehenge landskapet, och monumentet med stort M har till synes kvar sin funktion, fram till mellersta bronsåldern ungefär. Där man sedan fortsatte under loppet av ca 1000 år, från kopparstenålderns början, till mellersta bronsåldern, att verka i Stonehenge landskapet. Genom att arrangera om

blåstenarna i olika faser och konstruera Stonehenge Avenyn, för att avsluta med de s.k. Y och Z hålen (se fig.3), som tros ska ha hållit blåstenarna, ett projekt som dock aldrig fullbordades. Istället överges monumentet, en utveckling som kan ses ske runtom de brittiska öarna, där monumentbyggarnas tid sedan är förbi (Pearson et al 2016, 5-38).

Mike Parker Pearson satte år 2004 ihop ett team, som fick i uppgift att undersöka

klockbägarskelett ifrån de brittiska öarna. I syfte att ta reda på mer om hur pass migrerande de faktiskt var, särskilt sen den s.k. Amesbury krigaren (som hittades år 2002, bara några mil ifrån Stonehenge), daterades till 2470-2280 f.kr, och där isotopanalyserna visade på ursprung ifrån dagens Tyskland. DNA-analyser är tyvärr uteslutet, där det finns för lite relevant

material att utgå från (dock något som kanske blir möjligt i framtiden), men isotopanalyser är däremot möjligt idag. Studiet av 360 klockbägarindivider, visade att majoriteten av dessa var födda, uppväxta lokalt och att deras migrerings mönster främst rörde sig inom de brittiska öarna. Inte helt bofasta, utan dessa klockbägarindivider rörde sig sannolikt med sina boskap, men de odlade också sädeslag i viss mån, så en viss bofasthet måste ha förekommit. Sädeslag som främst användes till att jäsa alkoholhaltiga drycker, och som också kanske utgjorde en slags gröt, då klockbägarindividernas tänder inte visar på en diet bestående av bröd, där mikroskopiska partiklar från kvarnstenar i så fall skulle indikera ett specifikt slitage på deras tänder. Klockbägarindividerna var därmed semi-sedentära, men att migrera långväga sträckor ända ner från kontinenten var mer ovanligt. Men vissa forntida människor gjorde ändå det, exempelvis Amesbury krigaren, som kanske hört ryktesvägen om de imponerande

monumenten i Stonehenge landskapet, och ville se dem i verkligheten, och på vägen spred han sitt folks seder och bruk, och eventuellt lämnade nytt genetiskt material efter sig (Pearson 2014, 199-216).

Den s.k. Stonehenge krigare, som hittades år 1974 av Atkinson och Evans, visar också tydligt på klockbägartraditioner, och att dessa spridit sig till området (Chippindale 2012, 215). Vilket är den enda skelettbegravning som hittas inom monumentet, och skiljer sig därmed från kremeringsgravläggningarna. Ändå visar de nyliga undersökningar gjorda under 2000-talet, att man fortsatte in i kopparstenåldern (kanske ända fram till 2300 f.kr) med

kremeringsgravläggningarna inom monumentet (Pearson 2014, 303-313).

skelettskador (förutom Stonehenge krigaren), därmed var läget fredligt för dessa individer, och man, på det stora hela i varje fall, slapp riskera att bli pepprad till döds med pilar utav sina uppretade grannar. Vad Stonehenge krigaren gjort för att förtjäna sitt öde, och varför han sedan gravlagts inom monumentet, förblir dock en gåta, utan något svar (Pearson 2014, 199-216).

Stonehenge landskapet i sig själv visar på detta, och de tids- och arbetskrävande monumenten, där en viss tradition och kontinuitet måste förekommit genom generationerna, särkilt gällande organisation och drivkrafter, och även en viss fredlig stabilitet. Det hade inte gått att

organisera upp sådana projekt annars, men att en viss bofasthet behövde förekomma för att göra det möjligt känns däremot inte relevant, tvärtom kan en mera semi-sedentär livsstil varit gynnade för ett projekt som Stonehenge och dess rituella landskap. Där arbetskraft, föda, byggnadsmaterial och kommunikation var istället i ständig rörelse över de brittiska öarna, kanske inte av alla, men en livsstil delad av många (Pearson et al 2016, 82-95).

Frågan om vem, eller snarare vilka, som byggde Stonehenge blir därmed en bedrift som snarare få gå till de forntida individer som villigt anslöt sig till ett sådant massivt projekt, generation efter generation, än en kultur, eller ett folk.

4. 5 Varför?

Om man utgår från att Stonehenge och dess omgivande rituella landskap har uppkommit genom religiösa och livsåskådande föreställningar, finns det ändå många varianter att fylla formen med (Campbell 1973). Monoteistiska, poloteistiska, antropomorfa, naturdyrkande, förfädersdyrkande, och så vidare, något som dock helt säkert styr är den omgivning och miljö i vilket människor lever, verkar, brukar och oundvikligen slutligen går hädan i. Religion är ändå ett utryck för människors strävan att försöka nå förståelse för den osäkra värld som omger dem, och att försöka uppnå någon slags trygghet och stabilitet genom denna strävan, där rädslan och fruktan för till synes okända krafter driver på, och sunt förnuft ofta får ge vika. Några säkra modeller finns dock inte, även om det mänskliga behovet för religiösa föreställningar är universellt, människor som lever i liknade miljöer, kan samtidigt uppvisa helt olika religiösa utryck (Campbell 1988).

Vad kan de forntida individerna tänkas ha haft för religiösa föreställningar vid skapandet av Stonehenge? Där de forntida människor ska ha varit bofasta till semi-sedentär, haft ett utvecklat jordbruk och där boskapsskötsel sedan kom att spela en allt större roll (Pearson 2014, 199-216). Solen och årstidens växlingar kan därmed spelat stor roll, och/eller

förfädersdyrkan i de religiösa och livsåskådade föreställningarna som drev på (Pearson et al. 2016, 23). Där tolkningarna varierar, och olika belägg läggs fram, igenom de olika

arkeologiska paradigmen.

Professor Atkinson tolkar Stonehenge som ett tempel, tillägnat åt de gudar som dessa forntida människor tillbad, och utesluter heller inte inflyttande från högkulturena nere i Medelhavet. Själva monumentet, med dess jordkonstruktioner kan ha utgjort en slags gräns, som

avskärmade aktiviteterna inom monumentet. Inom monumentet utfördes sedan vissa ritualer kopplat till dessa gudar, och enligt Atkinson kan det ha funnits ett slags altare i mitten av monumentet. Cirkeln med Aubrey Holes med de många kremerade gravläggningarna kan, enligt Atkinsons tolkning, ha utgjort en slags gränsstation, mellan det levande och de dödas rike, här kan heller inte offer uteslutas. Även här dras paralleller med antikens Grekland, med deras gudar och religiösa föreställningar. Stensättningar kan, enligt Atkinson, tyda på nya religiösa intryck, men som inte helt ersätter det gamla trosföreställningarna, och att en viss kontinuitet samtidigt existerade (Atkinson 1956, 168-182).

Problemet med denna tolkning är att Stonehenge uppfördes långt innan högkulturerna nere vid Medelhavet ens var påtänkta, och med dagens arkeologiska undersökningar, och ny fakta som uppdagas, gör det svårbelagt att tolka Stonehenge i enskild kontext (Bahn 2007, 76-77). Mike Parkers Pearsons senaste tolkning involverar hela det rituella landskapet, där

Stonehenge slutligen blev förfädernas monument, och utgör de dödas sfär i landskapet. Men samtidigt kan det inte uteslutas att Stonehenge haft en tidigare funktion, innan Durrington Walls konstruerades, något som senare gjorde det enbart till de dödas monument, när

stensättningarna väl började komma på plats. De kremerade gravläggningar funna i diket och i

Aubrey Holes gör att Stonehenge i sina första faser kan tolkas som en slags begravningsplats,

men samtidigt ingen vanlig begravningsplats, utan var enbart för en utvald skara människor (Pearson 2014). Samtidigt kan sommar/vintersolståndet också spelat stor roll, och varit en del av monuments funktion, kanske som en kalender för solen, och eventuellt månens faser, för att exempelvis räkna ut när viktiga ritualer skulle utföras (Pearson et al. 2016, 23). Att utför vissa ritualer när solen och månens står i ett visst läge, är inte helt osannolikt, och kunde kanske betyda att vissa magiska krafter var extra starka, och barriären mellan de

dödas/levandes sfär ansågs vara mera öppen. Ändå ett universellt sätt att tänka, och kan återfinnas i många religiösa och livsåskådande sammanhang, så även idag, exempelvis påskens infallande (Campbell 1988). Att Stonehenge sedan är riktad efter

sommar/vintersolståndet ger belägg för denna tolkning, och så även upptäckten av de

periglacial stripes i landskapet, som både kan förklara platsen speciella betydelse och den

kontinuitet man kan se ske ända ifrån mesolitikum (Pearson 2014, 231-261). Sedan kan man fråga sig om de forntida människorna under neolitikum verkligen var sofistikerad nog att förstå sig på en sol/mån kalender. Men kunde de bygga komplexa monumentet som

Stonehenge och Durrington Walls, med den precision, kompetens och organisation som måste ha krävts, var det säkerligen kapabla nog att utföra matematiska och astronomiska uträkningar på en högre nivå. Att underskatta den forntida neolitiska befolkningen, som Atkinson (1956, 142-168) gjorde i sin tolkning, känns samtidigt inte relevant idag.

Stonehenge behöver därmed inte ha haft bara en funktion, utan flera, som antingen

in i kopparstenåldern, långt efter att stensättningarna upprättats, och där sedan symboliken i stensättningar blir tydlig. Där Stonehenge var och förblev de dödas monumentet, fram till att monumentet sedan övergavs (Pearson 2014, 309 -313).

Dessvärre finns inte detaljerna kring monumentets funktion bevarat, och tolkningar stannar därmed i sin religiösa och livsåskådande grundform, eftersom skriftliga källor saknas, slutar det dessvärre där. Däremot kan man bygga vidare på Mike Parkers Pearsons senaste tolkning genom att göra en jämförande analys på andra samtida monument. Hur väl stämmer liv/död tolkningen in här, vilka likheter/skillnader uppvisas? I syfte att påvisa någon slags tidig gemensam religion, där den forntida befolkningen delade samma religiösa och livsåskådande uppfattning, och där Stonehenge sedan var monumentet med stort M, och dess rituella