I detta examensarbete har vårt syfte varit att undersöka elevernas uppfattning om
teknikämnets natur. Genom den tekniklektion som genomfördes med elever i åldrarna 9 och 10 år, ville vi även undersöka hur pojkar och flickor fungerade i olika
gruppsammansättningar. Det vi fokuserade mest på var hur samarbetet fungerade, om gruppindelningen spelade någon roll samt om elevernas kön spelade roll för utförande och estetik.
Vilken uppfattning har eleverna av teknikämnets natur?
En av våra första frågeställningar vid de enskilda elevintervjuerna var: ”Vad tänker du på när du hör ordet teknik?”. Det visade sig att majoriteten av eleverna inte hade någon klar
uppfattning om vad teknik är. Ett par pojkar associerade teknik till fotboll direkt, medan någon av flickorna tänkte på allt som var tillverkat av trä. Endast en elev, en flicka, uppgav att allt är teknik. Hon tryckte lite extra på det elektriska men hade ganska klart för sig vad teknik var. Några av eleverna satt tysta en stund och tittade upp i taket, eftersom de inte visste vad de skulle svara på frågan. De hade ingen uppfattning alls om vad ordet teknik betydde. Detta medförde givetvis svårigheter gällande våra övriga frågor, eftersom de byggde på att man vet vad ordet teknik betyder. På frågan om vad man hade för nytta av teknik gav många elever ett svar som rörde något praktiskt, som att laga eller sätta ihop saker.
Som vi nämnt i vår teoretiska genomgång, har teknik redan i det femte skolåret tydliga uppnåendemål. (Skolverket 2000, s.115) Teknikens identitet känns dock fortfarande oklar för en del elever i vår undersökning, trots att ämnet fanns inlagt på schemat. Detta tror vi beror på att teknikämnet integreras i NO-ämnena och därför inte synliggörs i de lägre skolåren. Många av eleverna svarade mycket riktigt tveksamt på frågan om de hade teknik i skolan. Det kan också tänkas att en del av de lärare som undervisar i de lägre åren saknar adekvat
teknikutbildning. Här skulle fortbildning säkerligen kunna ge teknikämnet mer plats i de lägre åren.
Hur påverkar gruppsammansättningen genomförande, samarbete och estetik?
Vid genomförandet av en praktisk, problemlösande uppgift får eleverna möjlighet att använda sin fantasi och tidigare erfarenheter när det gäller att lösa problemet. Både Andersson (2001, s. 14), Mattson (2002) och Skolverket (2000) påpekar vikten av att låta elevernas kreativitet komma till uttryck under problemlösning. Detta tror vi är ett steg på vägen mot att utveckla ett mer abstrakt tänkande vilket de behöver för att förstå mer avancerade begrepp i sin
fortsatta undervisning. Goldfinger och Magnusson (1993, s.20) anser att det inte är realistiskt att förvänta sig ett abstrakt tänkande förrän eleven uppnått 12-årsåldern. Yngre elever behöver se saker mer konkret, och det är just det de gör med ett praktiskt arbetssätt.
Vi som observatörer upplevde samarbetet som tillfredsställande i samtliga grupper, även om det i de olika grupperna tog olika lång tid för att komma igång. Intressant var också att alla grupper utom en fick en tydlig ledare och att detta skedde utan några större konflikter. Troligen beror detta på att eleverna känner varandra sedan tidigare och att det i klassen redan finns en tydlig grupphierarki.
När det gäller den estetiska utformningen av båten kom våra förväntningar på skam. Ginner och Mattsson (1996) uppger att flickor ägnar sig mer åt estetik medan pojkarna lägger mer energi på funktionen. Vi hade innan uppgiften utfördes uppfattningen att flickorna var de som skulle komma att engagera sig mest åt utsmyckning av båten. Vi hade i materialpåsarna lagt med ett antal pärlor. Dessa, tänkte vi, skulle eleverna kunna använda till utsmyckning av sina färdiga båtar. Under observationen upptäckte vi att såväl pojkar som flickor var helt
koncentrerade på båtens funktion och därför inte lade speciellt mycket energi på det estetiska. Det vara bara några elever som gjorde ansatser till att smycka båtarna. Detta tror vi kan bero på att materialet som sådant inte uppmuntrade till dekorationer och att det i vissa grupper inte fanns någon tid över.
Sjöberg (2000, s.361) visar att könsskillnader först dyker upp under de senare åren i grundskolan. Där är vi benägna att instämma. Vid vår observation av eleverna som fått i uppgift att konstruera en båt, upptäckte vi ingen skillnad, vad gäller kön, i hur problemet löstes.
Något som förvånade oss, var att intresset för teknikämnet inte skiljde sig något nämnvärt mellan pojkar och flickor. Flickorna var minst lika engagerade som pojkarna med att
diskutera sig fram till olika lösningar av problemet, såsom hur de skulle gå tillväga och vem som skulle göra vad. Det man dock kunde observera i pojk- respektive flickgruppen, var att flickorna trevade sig långsamt fram och verkade inte lika säkra i sitt utförande. De tog lite längre tid på sig att komma igång. Pojkarna gick mer in för uppgiften med en större säkerhet och var mer ivriga till att få den till att fungera, men tyvärr är det oftast så att pojkarna saknar tålamod och vill att allt ska gå så fort som möjligt. De satte igång nästan direkt. Slutresultatet blev trots allt ungefär detsamma oavsett kön. Vi tror att en könsneutral undervisning är att rekommendera. Teknikundervisningen bör stimulera såväl flickors som pojkars intressen.
Utvärdering av undersökningsmetod
Om vi skulle göra om vår undersökning skulle vi ha med ett större antal elever i mer varierande ålder. Detta skulle ge en bredare bild av elevernas uppfattning och en bättre reliabilitet. Vi skulle även haft med fler följdfrågor i intervjuerna för att få djupare svar. Vi tror även att könsskillnaderna kanske skulle bli större i de senare skolåren
Vi använde förutbestämda frågor och fasta observationspunkter. Tyvärr var validiteten påverkad av att inte alla elever förstod våra frågor. Det är svårt att ge konkreta svar på en fråga som berör ett ämne man inte är insatt i. Därför borde vi ha haft med ett större antal elever för att minska den risken. Vi valde att använda en diktafon vid intervjuerna för att i efterhand kunna analysera svaren. Fördelen är att man slipper anteckna under tiden. Nackdelen är att om vi använt någon typ av videokamera, hade vi även fått med
kroppsspråket. Det missade vi här, och det kan ha påverkat tolkningen av svaren. Metoderna anser vi var lämpliga för den åldersgrupp vi undersökt, eftersom en skriftlig enkät hade varit svårare för dem att besvara.
Vår avsikt var att göra kvalitativa intervjuer med eleverna. Tyvärr gav de enskilda
intervjuerna inte de utförliga svar vi önskat oss, trots att vi ställde en del följdfrågor. Därför har vi valt att redovisa de enskilda elevintervjuerna kvantitativt.
När det gäller frågorna vi undersökte vid observationerna ser vi nu att de var upplagda som ja/nej frågor. Kanske hade vi fått ett fylligare resultat om vi använt oss av frågor av typen vem-vad-hur. Risken hade dock varit att våra observationer hade blivit färgade av vem som utförde dem.
Avslutningsvis vill vi säga att genom att använda ovanstående metoder fick vi ett bra underlag att utgå från när vi sedan skulle sammanställa resultaten.