Följande avsnitt har för avsikt att diskutera studiens resultat med utgångspunkt i studiens tolkningsram samt tidigare presenterad forskning. Denna diskussion kommer påbörjas med en kort sammanfattning av studiens resultat. Vidare kommer diskussionen utgå från studiens syfte och frågeställningar. Avslutningsvis diskuteras studiens svagheter och styrkor samt förslag till vidare forskning.
Syftet med denna studie var att undersöka svenska kommuners digitala tillgänglighet avseende deras webbsidor om våld i nära relationer. Vidare undersöktes om kommunerna skiljde sig åt i sin digitala tillgänglighet för olika funktionsnedsättningar med fokus på hörsel, syn och motorik. Studien undersökte även i vilken grad lagkrav respektive andra aspekter rörande digital tillgänglighet uppfylldes. Avslutningsvis undersöktes huruvida det förekom en korrelation mellan kommunernas befolkningsmängd och dess digitala tillgänglighet.
Resultatet visade att ingen kommun uppnådde högsta möjliga totalpoäng för
”huvudfunktioner”. Detta innebär att Sveriges kommuners webbsidor om våld i nära relationer inte kan anses vara fullt digitalt tillgängliga. Majoriteten av kommunerna nådde dock upp till mer än hälften av totalpoängen.
Kommunerna var i regel något bättre avseende den digitala tillgängligheten för gruppen
”motorik”, men gruppen ”syn” var inte långt efter. Den genomsnittliga kommunen hade dock inte full tillgänglighet för någon av studiens undersökta grupper. Gruppen ”hörsel” berördes i färre indikatorer i granskningsprotokollet, men en klar majoritet av de undersökta
webbsidorna var inte anpassade för personer med en hörselnedsättning.
Kommunerna uppfyllde i högre grad DOS-krav jämfört med aspekter av digital tillgänglighet som inte var lagstadgade. Däremot uppfyllde den genomsnittliga kommunen inte alla DOS-krav, vilket kan indikera att de inte är i linje med svensk lagstiftning.
Av resultatet framkom en ytterst svag korrelation mellan kommunernas befolkningsmängd och dess digitala tillgänglighet. Detta var oavsett om det digital tillgänglighet tolkades i bemärkelsen ”uppfyller lagen” eller i ett vidare perspektiv.
Enligt den relativa modellen uppstår ett funktionshinder när ett glapp finns mellan funktionsförmågan och miljön runt om (Lindqvist, 2020, s. 146). Resultatet i denna studie, som visade på att den genomsnittliga kommunen bara uppfyllde drygt hälften av de
indikatorer som mättes för digital tillgänglighet, skulle därför kunna exemplifiera ett sådant glapp. Hemsidorna skulle därmed kunna anses skapa funktionshinder.
39
I tidigare forskning beskrivs hur en digital klyfta skapas mellan personer med en funktionsnedsättning och personer utan en när internet inte är anpassat (se t.ex. Chadwick et.al, 2013; Ferri & Favalli, 2018; Vicente & Jesús López, 2010). Resultatet i denna studie skulle kunna tyda på att Sveriges kommuner är med och skapar samt vidmakthåller denna digitala klyfta. I en alltmer digitaliserad värld kan detta anses problematiskt eftersom personer med funktionshinder riskerar att exkluderas, trots att forskning tyder på att denna grupp skulle ha många fördelar av internet – inte minst för sin inkludering i samhället (Barak & Sadovsky, 2008; Ferri & Favalli, 2018; Williamson et.al, 2002). I Williamson et.al (2002) studie
framkom att internet möjliggjorde att blinda personer självständigt kunde ta del av information som annars varit otillgängliga (exempelvis endast funnits i bokform). Om
kommunerna inte erbjuder en tillräckligt digital tillgänglig webbsida om våld i nära relationer går det även att fråga sig om, hur och var personer med vissa funktionsnedsättningar annars skulle kunna ta del av informationen.
Kommunernas brister i den digitala tillgängligheten skulle kunna innebära att ansvaret för att kunna ta del av webbsidan hamnar på individen. Ett exempel är avsaknaden av
tillgänglighetsfunktionen lyssnarfunktion (som 36 av hemsidorna saknade). Att införskaffa sig en egen skärmläsare kan skapa en kostnad för individen. Personer med funktionsnedsättningar beskrivs dock i studier som ekonomiskt utsatta (Alfredsson Ågren et.al, 2020; Vicente &
Jesús López, 2010). Det kan därmed tänkas att möjligheten att bekosta detta själv inte är självklar. Att få hjälpmedel utprövat och därmed till reducerad kostnad kräver däremot en medicinsk bedömning (Vårdguiden, u.å). Man skulle därmed kunna argumentera för att personen skulle behöva anta den sjukroll som är förknippad med den medicinska modellen för att få tillgång till de hjälpmedel som finns.
Att lägga ansvaret på individen kan bli ytterligare problematiskt om man lägger till en våldsdimension. Detta då en del av det våld en person med en funktionsnedsättning kan utsättas för, så kallad försummelse, kan innebära att personen riskerar att nekas tillgång till hjälpmedel i ett sätt att utöva kontroll från våldsutövaren (SOU 2015:55). Detta skulle kunna skapa ett beroende till sin omgivning för att kunna få ta del av information, likt det som Williamson et.al (2002) beskriver att de synskadade respondenterna upplevde i deras studie.
Det skulle tänkas kunna bli ännu svårare att söka information och hjälp om personen som beroendet är till även är din förövare. Författarna till denna studie argumenterar därför för att det skulle kunna vara extra viktigt att skapa förutsättningar för våldsutsatta personer med en funktionsnedsättning att självständigt söka hjälp.
40
Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service skulle kunna anses som en indikator på att vi i Sverige lägger ansvaret för digital tillgänglighet på samhällsnivå och inte på
individen. Enligt denna lag är kommunerna ansvariga att erbjuda digital tillgänglighet genom att uppfylla DOS-kraven (Myndigheten för digital förvaltning, u.åa). Trots detta pekar
studiens resultat på att ett flertal kommuner inte levde upp till de DOS-krav som granskades.
Detta är i linje med den forskning som presenterades tidigare i arbetet. Dessa är utförda i andra länder med lagar som, likt den svenska, utgår från WCAG 2.1. Det verkade även som svenska kommuner hade liknande brister som de hemsidor som granskats i tidigare studier – exempelvis i sin förmåga att beskriva bilder och videoklipp i text. Detta var till exempel fallet i Taylors (2019) studie, där detta var den vanligaste typen av brist. Han menade vidare att majoriteten av felen som framkom i hans studie skulle vara relativt lättfixade, vilket även Kamoun & Amourad (2014) ansåg om sina resultat. Huruvida detta även är fallet för svenska kommuner kan inte denna studie svara på.
Kommunerna var däremot i regel bättre på att uppfylla DOS-krav än ej DOS-krav.
Detta kan ses som positivt men även som en förväntad lägsta nivå. Dessutom har grunden för svensk lagstiftning, WCAG, fått kritik för sin oförmåga at fånga in alla aspekter av digital tillgänglighet (se t.ex. Ferri & Favalli, 2018). Detta innebär att en hemsida skulle kunna vara fortsatt digitalt otillgänglig – trots att den uppfyller lagen. Därmed kan det anses viktigt att sträva längre än vad lagstiftningar gör för att försäkra sig om att personer med en
funktionsnedsättning verkligen kan ta del av hemsidans innehåll. Det kan däremot spekuleras i om full digital tillgänglighet för alla personer med funktionshinder är blott ett drömscenario – och att det är omöjligt att lyckas fånga in alla aspekter av ett funktionshinder. Speciellt om man sätter den digitala tillgängligheten i relation till att upplevelsen av hindret kan skilja sig mellan personer med samma funktionsnedsättning (se t.ex. Tsatsou, 2020). Kan man då skapa en hemsida där ingen människa upplever ett hinder? Författarna till denna studie lämnar den frågan obesvarad. Däremot var det ingen av de indikatorer som mättes i denna studie som inte uppfylldes av åtminstone en kommun – vilket tyder på att de ”hinder” som mättes i denna studie går att lösa. Exempelvis visade tre kommuner att det var möjligt att erbjuda en teckenspråksfilm om våld. Likaså visade flertalet kommuner prov på att det gick att zooma 200% utan funktioner försvann. Dessa två exempel visar att det inte är omöjligt och att lösningar för en digital tillgänglighet finns. Man skulle därför kunna säga att ett
”drömscenario” utifrån denna studies granskningsprotokoll hade kunnat skapas utifrån att slå ihop och plocka det bästa från kommunerna.
41
Vad som däremot skulle kunna påverkar en kommuns digitala tillgänglighet kunde inte besvaras utifrån resultatet i denna studie. Det som kan konstateras är dock att
befolkningsmängd förmodligen inte är en faktor. Däremot kan det finnas aspekter kopplade till befolkningsmängd som påverkar den digitala tillgängligheten, såsom en ökad förmodad del av befolkningen som har en funktionsnedsättning eller kommunens finansiella tillgångar.
Detta skulle kunna vara föremål för vidare forskning, då en kartläggning av förutsättningarna och orsakerna bakom vissa kommuners framgång skulle kunna vara av nytta för det fortsatta arbetet med att skapa digital tillgänglighet.
En av bristerna i denna studie är att den är utförd av två personer som inte upplever ett funktionshinder i mötet med internet. Dessutom bygger studiens granskningsprotokoll på en lagen som grundar sig i WCAG 2.1. WCAG har fått kritik för att vara utvecklad av ”experter”
och inte av personer med olika funktionsnedsättningar (se t.ex Ferri & Favalli, 2018). Det kan därför argumenteras för om detta verkligen var ett adekvat sätt att mäta digital tillgänglighet på. För vidare forskning skulle därmed en inkludering av personer med
funktionsnedsättningar vara att föredra för att säkerställa resultatet. Det skulle även skapa en delaktighet för dessa personer i att utveckla vad digital tillgänglighet innebär och hur man skapar den – i stället för att, likt en medicinsk tradition, fortsätta låta ”experterna” tala om för denna grupp vad de behöver.
En annan svaghet i denna studie är avsaknaden av ett intersektionalitetsperspektiv.
Detta hade skapat förutsättningar för att vidare undersöka skärningspunkten mellan att vara våldsutsatt och samtidigt ha en funktionsnedsättning och hur detta påverkar på den digitala tillgängligheten. Exempelvis tyckte författarna sig se ett mönster vid granskningen av kommunernas webbsidor rörande framför allt förekomsten av lättläst alternativ. Författarna tyckte sig uppfatta att flera hemsidor erbjöd ett alternativ – men inte om våld i nära relationer.
Detta mättes inte av granskningsprotokollet, men hade kunnat vara grund till vidare studier.
En sådan studie hade även kunnat jämföra olika webbsidor för att kunna undersöka om den digitala tillgängligheten skiljer sig åt på samma hemsida.
Denna studie kan, trots sina brister, bidra med en grundläggande överblick över svenska kommuners digitala tillgänglighet avseende deras webbsidor om våld i nära relationer. Detta belyser att vi i Sverige, trots Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service, är fortsatt digitalt otillgängliga och ansvaret läggs därmed på individen. Detta skulle kunna ligga till grund för argument till fortsatta studier i ämnet.
42