När danskarna för 2000 år sedan deponerade två vagnar i en sjö på västra Jylland tror jag inte de hade tanken på att arkeologer skulle skriva om dem, utan då hade de kanske bara tanken på vad aktionen hade för betydelse för dem, vad deponeringen hade för syfte. För att vägleda oss genom diskussionen kommer jag ha mina frågeställningar som underrubriker, för att det ska bli lättare för både dig som läsare, och mig som uppsatsskribent, att förstå vad det är som diskuteras.
Hur ser vagnarna ut?
Fredbjergvagnen liknar mycket Dejbjerg 1 till utseendet; dess vagnbeslag liknar de som sitter på Dejbjerg 1. Enligt Schovsbo (2010) är de även identiska med Langåvagnen, som var den första vagnen av Dejbjergtyp som hittades. Langåvagnen kan enligt Schovsbo (2010) liknas vid vagnen i La Tène-graven vid Adria.
Kraghedevagnen är svår att tolka då när den hittades var smält, eftersom den var svårt påverkad av elden från likbålet. Vad som gick att se var dock att den antagligen var av samma typ som Dejbjerg 1 och Langå (Jensen, 2003). Liksom denna vagn hade även Dankirkevagnen smält någon gång i forntiden, och är den av vagnarna som är minst bevarad, vilket betyder att det är svårt att typbestämma den.
Dejbjergvagnarna från Præstegårdmose liknar Hochdorfvagnen märkvärdigt mycket, det som skiljer sig mellan dem för det otränade ögat är bland annat att Hochdorfvagnen har lägre vagnkanter än vad Dejbjergvagnarna har. Hur skiljer sig deponeringen av vagnar mellan Hallstatt, La Tène och Danmark?
Analysen av kontexten av vagnar har visat att de danska vagnarna var deponerade i flera olika kontexter, inte bara våtmarker, som det är lätt att få uppfattning av. Majoriteten av vagnarna har däremot blivit placerade i gravar och lämnats i hus för att brinna upp tillsammans med husen. Det var faktiskt bara huvudvagnarna Dejbjergvagnarna 1 och 2 själva som deponerats i en sjö och det skiljer sig från vagnarna i Hallstatt och La Tène som tillhör gravar. Kanske är det tolkningen av Tacitus berättelse om Nerthuskulten (se 2. Tidigare forskning; Görman 1987) som har bidragit till uppfattningen av att alla vagnar deponerats i en våtmark, då gudinnan Nerthus åker på en vagn som sedan sköljs ner i en sjö, liksom Dejbjerg 1 och 2 deponerades i Præstegårdmose. Att majoriteten av vagnarna är
24
deponerade i gravar och i hus är intressant, eftersom vagnarna i Hallstatt till majoriteten är deponerade i gravar. Just i Hallstatt tog de sönder vagnarna för att komma ner i gravkammaren och väl nere i kammaren sattes hjulen tillbaka på axlarna, medan naven lades på stommen. Överlag var det vanligt i östra delen av Hallstatt att plocka isär vagnarna för att få in vagnarna i gravarna för att sedan placera hjulen mot väggarna (Biel, 1987; Rebay-Salisbury, 2018). Jag har tyvärr inte hittat tillräckligt mycket information om La Tènes deponering av vagnar för att kunna diskutera dessa, men då de flesta vagnarna som deponerades i La Tène var tvåhjulade och Dejbjergvagnarna är fyrhjulade så är La Tènes vagnar inte särskilt relevanta för diskussionen ändå.
Dejbjerg 1 och 2 hade båda blivit isärplockade innan de deponerades ner i sjön, där de spreds ut och beblandades med varandra. Schovsbo (2010) tror att Dejbjergvagnarna är deponerade genom en ritual. Fredbjergvagnen var inte lika tydligt deponerad som Dejbjergvagnarna, utan vagnen stod kvar i huset, däremot hittades depåer i huset med skrot som Schovsbo menar pekar på en verkstad. Langågraven var deponerad i en grav tillsammans med någon som Schovsbo tolkar som en furste eller hövding – en person som tillhörde eliten med andra ord – eftersom graven också innehöll vapen, beslag till sele, keramikkärl och smycken. Kraghedevagnen hittades i ett gravfält där det fanns vapengravar, men också en urnebrandgrav med bronskittel, keramikkärl och andra dyrbara föremål. Dankirkevagnen hittades i ett hus, men eftersom huset hade brunnit och vagnen var långt ifrån intakt går det inte att se tydligt hur just den vagnen hade deponerats. Både vagnarna från Præstegårdmose och vagnarna i den keltiska världen har blivit sönderdelade i samband med deponeringen. Min forskning inför teorin säger ingenting om det fanns någon mer bakomliggande orsak till varför de blev sönderdelade i samband med begravningen i Hallstatt / La Tène, förutom att få plats med vagnen, men det kan ha varit en medveten handling enligt handlingsteorin. Här går vi tillbaka till det som Berggren och Nilsson Stutz (2010) ville frångå, att det en inte har svar på tolkas som ritual, men jag anser att det måste finnas en större anledning, en strategi. Dessutom, om de ändå skulle ta sönder vagnen, varför inte bara behålla den så? Varför bemöda sig med att ta isär för att sedan sätta ihop igen? Detta måste enligt handlingsteorin också ha betydelse. Det mest troliga är att de ville att den döda skulle ha en praktfull vagn att föras in i dödsriket med, om de nu trodde på något sådant.
Dejbjergvagnarna från Præstegårdmose sönderdelades förmodligen för att vagnarna inte skulle kunna användas senare. Enligt Berggren och Nilsson
25
Stutz (2010) som jag skriver om i 3.1 Centrala begrepp så har våtmarker använts som både rituella platser och platser för ”skafferi” eller varor och om vagnarna sönderdelades så måste det bero på att de inte skulle kunna användas vidare efteråt – alltså har våtmarken använts som en rituell plats för att deponera vagnarna.
Om vi ska gå tillbaka till gravskicket så är det eliten som får vagnarna både i Hallstatt och i Danmark. Detta ser vi i Danmark genom Langå och Kraghede att det tillsammans med vagnen deponerats vapen, selebeslag, keramik, smycken och metallkittel, stamnos (Langå) eller fibula samt fem hela djur (Kraghede). I Hochdorf och Vix finns det gravgåvor med mer grekiskt inflytande; bronskittel, krater och bägare, vilket pekar på eliten. Det finns inga tydliga könsskillnader i gravskicket; kvinnan och mannen i keltiska världen behandlades ungefär likadant när det kommer till döden.
Hur kan vagnarna ha använts?
Inte mycket information finns om hur vagnarna i Danmark hade kunnat ha använts, däremot finns det information från Hallstattkulturen och det mesta bygger på hur hjulen såg ut; var det ekerhjul så var det praktfulla vagnar, menade för krig, parader och processioner, medan om hjulen var tredelade, det vill säga gjorda av tre brädor så var de vagnarna gjorda för mer tunga arbeten, ofta dragna av kreatur (Piggott 1996[1995]). Utifrån detta kan vi se på Dejbjergvagnarna med mer informerade ögon, för eftersom Dejbjergvagnarna har ekerhjul, så borde det betyda att de också var gjorda för aristokratins aktiviteter och inte för tungt arbete. Vagnarna kan även ha varit till för prydnad, eftersom de är så vackra med vackra beslag av alla dess slag så kan de ha varit en symbol för ägarens status i samhället. Det kan också vara så att vagnarna användes till enbart begravningsriterna, just eftersom kelterna i Hallstatt och La Tène var glada i att begravas med vagnar (se 5.2 Keltiska vagnar för citat av Rebay-Salisbury), eller som en del av den mytomspunna Nerthuskulten, särskilt Dejbjergvagnarna då det var germaner som levde i Danmark på den tiden och Nerthus var en germansk gudinna. Tacitus skrift pekar på att vagnar användes i Nerthuskulten och Görman (1987) menar att Dejbjergvagnarna och hur de är deponerade stämmer överens med Nerthuskulten. Att vagnarna användes till begravninsriter och inte Nerthuskultutövande är nog mer realistiskt, eftersom två av vagnarna av Dejbjergtyp har deponerats i gravar, samt att vagnarnas ”företrädare” i Hallstatt användes till begravningsritualer. Dessutom så levde Tacitus som nämnt inte när Dejbjergvagnarna existerade ovan vatten, så han kan omöjligt ha vetat om Dejbjergvagnarna.
26
Vad kan Dejbjergvagnarna säga om kontakterna mellan Norden och Centraleuropa?
Dejbjergvagnarnas ornament pekar på tydliga keltiska influenser. Mansmaskerna är typiska keltiska symboler, och triskelerna och spiralerna likaså. För att danskarna ska ha kunnat använda de här keltiska symbolerna måste de ha haft kontakt med kelterna. Vi vet att danskarna i form av germaner tog sig ner mot keltiska territorier (se Burenhult 2011), men vi kan inte veta säkert om vagnarna var krigsbyte eller gåvor från kelterna själva, eller om de var gjorda i Danmark. Det som talar för att de var gjorda i Danmark är de verkstäder som hittats på boplatserna (ex: Fredbjerg), men det som talar för att de inte var gjorda i Danmark, utan gjorda i kelternas riken är brons- och järnornamentiken av tydliga keltiska symboler. Det kan ha varit så att någon eller några kelter följde med till Danmark för att göra vagnarna, men det är bara spekulationer.
Kan vagnarna säga något om det sociala livet?
Både ja och nej. Som jag nämnde i 5.2 Keltiska vagnar så kunde både män och kvinnor begravas i vagngravar vilket pekar på ett jämställt samhälle; i Hochdorfgraven låg det en man och i Vixgraven en kvinna. Båda dessa individer har tolkats vara av elitens härkomst och det kan en se både på de vagnarna som finns i gravarna, men också de rikedomar som fanns i gravarna. Vagnarna (liksom Dejbjergvagnarna) var praktfulla och därför kan en dra slutsatser om att samhället som mannen respektive kvinnan levde i var rikt, eller att de som individer var rika.
27