Kelter i Danmark?
En studie av deponerade vagnar av Dejbjergtyp
Kalmar, 2020/2021 Arkeologi/2AE30E, 15 hp
Institutionen för Kulturvetenskaper Handledare: Sophie Bergerbrant Författare: Bex Österberg
Sammanfattning
De första vagndelarna av Dejbjergvagnarna hittades 1879 och 1880 under 1,5 meter torv. Fredbjergvagnen hittades 1969–1971 genom en större arkeologisk utgrävning av ett plogat område i Farsø socken, Ålborg. Utgrävningen genomfördes av Aalborg Historiske Museum och Moesgård Museum, där vagnen nu står idag. Under utgrävningen framkom ett långhus med boendedelen i väst och vagndelarna i öst. Vagnen från Langå Mark, Svendborg, var den första vagnen av Dejbjergtyp som hittades. Langå Mark var, liksom Fredbjerg, en boplats med gravar och platsen kunde dateras bak till yngre bronsålder. Kraghede är en gravplats som enligt Jensen (2003) kallas en mansgravplats då nästan alla gravar innehöll vapen när arkeologerna grävde ut. I Dankirke hittades vagnen på en boplats, i ett hus. Vagnen var inte intakt, eftersom huset hade brunnit och liksom de andra vagnarna som råkat ut för eld hade även Dankirkes vagn smält.
Kelterna begravde sina furstar och hövdingar i gravhögar som ibland innehöll fyrhjulade vagnar. Studier (Burenhult 2011; Cunliffe 1999[1997]; Cunliffe 2011[2008]) visar att kelterna tog inspiration av skytiska och grekiska ornament och gjorde om dem, vilket syns på vagnarna. De fyrhjulade vagnarna användes mest under Hallstatt, medan de tvåhjulade vagnarna användes mest under La Tène, men Schovsbo (2010) menar att de fyrhjulade vagnarna fortfarande användes under La Tène, eftersom det hittats vagnbeslag och gjutformar till vagnbeslag i depåer och keltiska städer. Vagngraven i Hochdorf hittades orörd i slutet av 1970-talet och den grävdes ut 1978 samt 1979. Graven tillhörde en man i medelåldern och hade begravts runt 540 fvt. Vagngraven i Vix hittades 1953 vid Châtillon-sur-Seine i Frankrike och den tolkas vara daterad till runt 500 fvt.
Dejbjergvagnarna och vagnarna från Hallstattkulturen har visat sig likna varandra och det är tydligt att de danska vagnarna har ett keltiskt ursprung. Att majoriteten av de danska vagnarna är deponerade i gravar och i hus är intressant, eftersom vagnarna i Hallstatt till majoriteten är deponerade i gravar.
Dejbjerg 1 och 2 hade båda blivit isärplockade innan de deponerades ner i sjön, där de spreds ut och beblandades med varandra. Schovsbo (2010) tror att Dejbjergvagnarna är deponerade genom en ritual. Även vagnarna i Hallstatt har blivit isärplockade innan de deponerades, vilket måste enligt handlingsteorin också ha betydelse. Det mest troliga är att de ville att den döda skulle ha en praktfull vagn att föras in i dödsriket med, om de nu trodde på något sådant.
I uppsatsen diskuterar jag kelterna som fenomen, de 6 vagnarna av Dejbjergtyp och Hochdorfvagnen, samt kort Vixvagnen för att få svar på frågorna:
• Hur skiljer sig deponeringen av vagnar mellan Hallstatt, La Tène och Danmark?
• Hur kan vagnarna ha använts?
• Vad kan Dejbjergvagnarna säga om kontakterna mellan Norden och Centraleuropa?
Abstract
Kelter i Danmark? En studie av deponerade vagnar av Dejbjergtyp. Celts in
Denmark? A study of deposited Dejbjerg wagons.
Abstract
For the last 200 years, 6 wagons of the same Celtic inspired wagon type have been found in Denmark: two in a bog, two in a grave each, and two in a house each. This wagon type is called the Dejbjerg wagons, named after the two most known wagons in the category; the ones found in the bog called Præstegårdmose in Dejbjerg, Denmark. The purpose of the essay is to study the Dejbjerg wagons and their relation to the four-wheeled wagons of the Celtic Europe, the contacts between Denmark and Central Europe, and examine what the purpose, or rather the use, of the wagons’ deposition was – if they even had any. To be able to do this, action-based ritual theory – a theory popularised by Catherine Bell – has been used. The essay is concluded in that the way the wagons have been deposited must have meant something for the prehistoric Danish people, and the motifs and ornaments seen on the Danish wagons have a clear Celtic influence, which leads to the conclusion that the prehistoric Danish people must have had contacts in one way or another with the Celts.
Keywords: Dejbjerg wagons, Hallstatt, Celts, Celtic influence, Celtic wagons, wagon
Förord
Jag har valt att skriva om Dejbjergvagnarna då jag ville utforska något keltiskt som samtidigt kunde kopplas ihop med Skandinavien/Norden för att få ett annat perspektiv och för att det lättare skulle kopplas till min utbildning som varit inriktad på Norden. Eftersom jag ansåg Gundestrupkitteln för mycket utforskad redan så kom jag överens med min handledare om att skriva om Danmarks vagnar av Dejbjergtyp, som det inte redan skett så mycket forskning kring.
Men varför kelter? Jag började läsa mycket om irländsk kultur hösten 2020 som en del i min research för fiktiva verk och kom därmed in i den keltiska kulturen, som ju sträcker sig ända bak till äldre järnålder i Centraleuropa och inte Irland och de brittiska öarna. Min kunskap om kelterna innan jag skrev uppsatsen var väldigt svag; jag trodde, liksom de människor jag känner utanför arkeologin, att keltiska kulturen hade sitt ursprung på en helt annan plats än den faktiskt hade, så jag ville öka min kunskap och motbevisa det jag trott.
Slutligen vill jag ge ett tack till mina bästa vänner Emmett, Isabel och Linnéa för konstant stöd under den period som uppsatsen skrevs. Ett tack även till min vän Sofia som fick mig på andra tankar när det behövdes och gjorde så att jag fick uttrycka mig åtminstone lite kreativt under denna tuffa period – det behövdes. Tack skall även ges till mina älskade föräldrar Ann-Sofie och Robert för att ha varit stöttepelare när jag inte mått bra och skakat vett i mig. Tack till min lillasyster Ellinor. Även tack till de av mina kurskamrater som kollade till mig då och då. Ett sista tack riktas till min handledare Sophie Bergerbrant. Utan er hade min uppsats inte funnits till.
Bex Österberg Växjö mars 2021
Innehållsförteckning
1. Introduktion … … … 1 1.1. Bakgrund … … … …. 1 1.2. Syfte … … … ... 3 1.3. Frågeställning … … … 3 1.4. Avgränsning … … … . 3 2. Tidigare forskning … … … 5 3. Teori … … … .7 3.1. Centrala begrepp … … … …7 3.2. Teoretisk diskussion … … … …8 4. Metod … … … ..11 4.1. Använda metoder … … … .11 4.2. Källkritik … … … …11 5. Analys … … … 12 5.1. Keltiska vagnar … … … …125.1.1. Olika vagnar för olika användningsområden … … … ….12
5.1.2. Olika hjul för olika användningsområden … … … ….13
5.2. Keltiska vagngravar … … … …. … … … .13
5.2.1. Vagngraven i Hochdorf … … … ...13
5.2.2. Vagngraven i Vix … … … ..14
5.2.3. Användandet av de keltiska vagnarna … … … 14
5.3. Sammanfattande analys av keltiska vagnar … … … .15
5.4. De danska vagnarna … … … ..16
5.4.1. Dejbjergvagnarna och Præstegårdmose … … … …17
5.4.2. Fredbjerg … … … .18
5.4.3. Langå Mark … … … ..19
5.4.4. Kraghede … … … .19
5.4.5. Dankirke … … … .20
5.5. Sammanfattande analys av Dejbjergtypen … … … ...20
5.6. Jämförande analys … … … ….21
6. Resultat … … … ...22
7. Diskussion och tolkning … … … ..23
1
1. Introduktion
1.1 Bakgrund
På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.
(Ur Tacitus Germania, 2005)
På Nationalmuseet i Köpenhamn finns utställningen Danmarks Oldtid och där befinner sig Dejbjergvagnarna, två vagnar som kort före år 0 blev deponerade i Præstegårdmose på Jylland, Danmark (Schovsbo, 2007). Dessa vagnar har tolkats komma från både en verkstad i Danmark, men också från kelter i Centraleuropa, för det många kanske inte känner till är att kelter inte alls kommer från de brittiska öarna och Irland; kelter fanns i Centraleuropa redan för mer än 2000 år sedan. Denna uppsats kommer behandla de centraleuropeiska kelterna och de fyrhjulade vagnarna de var så stolta över att till och med de forntida danskarna tog inspiration – eller, hur var det nu? Enligt John Haywood (2004) användes ordet keltoi (kelter) först av grekerna för att beskriva de barbariska grupperna som levde utanför den grekiska kolonin Massalia, vilket vi idag känner till som Marseille i Frankrike, för 2500 år sedan. Emellertid breddade de begreppet för att även inkludera de andra barbariska folken i Europa norr om Alperna, så som frankerna. Samtidigt som keltoi användes så användes även galatoi, eller galater på svenska, för att benämna de keltspråkiga centraleuropeiska folkgrupperna som bredde ut sig till Anatolien och Grekland under 300-talet fvt. Romarna använde ordet galli, galler på svenska, för att beskriva de keltspråkiga folken på kontinenten. Kelterna eller gallerna själva kallade sig ingenting särskilt, utan det kom mycket senare (Haywood, 2004; Champion, 1995) Konceptet att kalla alla keltspråkiga för kelter kom enligt Haywood inte förrän 1700-talet. Arkeologer och historiker menar då, enligt Haywood (2004, s.6), att kelter som enad folkgrupp, eller grupp överlag, är en modern konstruktion.
2
De antika kelterna kan delas upp i två perioder; Hallstatt och La Tène. Hallstatt var den första perioden, med ursprung ur Urnefältskulturen och tog plats ca 800–450 fvt, det vill säga yngre bronsålder-äldre järnålder och var centrerad i Österrike, Tyskland och Tjeckien. Efter Hallstatt kom La Tène som varade ca 450–50 fvt, med andra ord under nästan hela den period vi kallar för förromersk järnålder här i Sverige. La Tène var centrerad i ett större område än Hallstatt; området bestod av Frankrike, Schweiz, Österrike, Tyskland, Tjeckien, Slovakien och Ungern. I början av La Tène hade de även spridit sig till Brittiska öarna, Iberiska halvön, till Balkanhalvön och Anatolien (Price, 2015).
Under det som vi i Sverige kallar för förromersk järnålder, eller keltisk järnålder som det heter i Danmark, börjar keltiska folkgrupper förflytta sig över kontinenten (Burenhult, 2011). Folkgrupper i plural för kelterna var aldrig ett enda folkslag, de talade till och med olika språk (Burenhult, 2011), men trots att det inte var ett enda folkslag så hade grupperingarna ungefär samma samhällsupplägg. Kelterna var hierarkiska och leddes av hövdingar. Under hövdingen var aristokratin, de som krigade och festade. Därunder var de som uppehöll hierarkin, hantverkarna och under dem fanns bönderna. Bönderna var fria, men de hade ingen som helst makt över samhället och de var beroende av aristokratin. Under bönderna var trälarna, som trots kelternas barbariska rykte inte var lika många som hos folkslagen kring medelhavet (Haywood, 2004). Under Hallstatt har samhällena kommit att kallas för Fürstensitze, vilket ungefär är furstesäte, eller höjdbosättningar (Wait, 1996[1995]) och under La Tène skapade de olika hövdingarna något som av romarna kallades för oppida, också ett sorts bosatt befästningscentrum som hövdingarna kunde styra från. I dessa centrum fanns även ett kulturellt centrum med verkstäder. I området som omgav dessa säten fanns olika gravhögar, av vilka vissa innehöll rikedomar, dessa var oftast furstegravar. Exempel på dessa finns i Vix, Frankrike; Sainte-Colombe, Frankrike; Heuneberg, Tyskland och Hohenasperg, Tyskland, som alla tillhör Hallstatt och är höjdbosättningar eller Fürstensitze. Dessa gravar tolkas tillhöra, enligt Wait, de mest uppsatta hövdingarna och furstarna. Gravhögarna karaktäriseras av träkammare med fyrhjulad vagn och hästutrustning, med ett antal lyxvaror och rikedomar, däribland grekiska och etruskiska brons- och silverkärl.
Kelterna var bosatta norr om Alperna och de fick influenser från både öster och söder. Som det nämndes tidigare var kelterna inget enhetligt folkslag,
3
och kelterna tog mycket kulturell inspiration från skyter, etrusker och greker, både när det kom till religion, ornament och samhället (Burenhult 2011; Cunliffe 1999[1997]; Cunliffe 2011[2008]. Under 300-talet fvt bredde sig kelterna ut över Europa, bland annat gick de ner i Italien och brände ner Rom, men de tog sig även mot England, Cornwall, Wales och Skottland. Kelterna härjade över Europa ända till ungefär år 52 fvt, när de förlorade ett uppror.
Studier (Burenhult 2011; Cunliffe 1999[1997]; Cunliffe 2011[2008]) visar att kelterna tog inspiration av skytiska och grekiska ornament och gjorde dem till sina egna, däribland spiraler, virvlar och stiliserade djur. Danmark har sina företrädare germanerna att tacka för de keltiska och keltinspirerade fynd som har hittats i Danmark, för anledningen till att det finns mer keltiska fynd i Danmark är för att germanerna i slutet av 200-talet fvt började utvandra från Jylland för att de behövde nytt ställe att bosätta sig på och år 133 fvt gick de in i Gallien, som var kelternas territorium.
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att utforska Dejbjergvagnarna och deras relation till de andra samtida vagnarna i keltiska Europa och kontakten mellan Norden och Centraleuropa, samt se vad vagnarna kan ha haft för användning i Danmark.
1.3 Frågeställningar
• Hur ser vagnarna ut?
• Hur skiljer sig deponeringen av vagnar mellan Hallstatt, La Tène och Danmark?
• Hur kan vagnarna ha använts?
• Vad kan Dejbjergvagnarna säga om kontakterna mellan Norden och Centraleuropa?
• Kan vagnarna säga något om det sociala livet?
1.4 Avgränsningar
Jag kommer att beröra de andra danska vagnarna av Dejbjergtyp kort, men kommer fokusera på Dejbjergvagnarna från Præstegårdmose, då de är de bäst bevarade och därför de mest kända, därmed har det gjorts mer forskning
4
om dem. Jag kommer att presentera de keltiska vagnarna som en helhet och överlag, då de keltiska vagnarna inte har mycket underlag på något av de två språken som jag behärskar (det vill säga svenska och engelska); det materialet finns typiskt nog mest på tyska och franska. Eftersom de flesta vagnarna från La Tène är tvåhjulade tillskillnad från Hallstatts och Danmarks fyrhjulade så har jag tagit det enväldiga beslutet att nästintill utesluta La Tène ur min uppsats. La Tène kommer bara beröras överlag och det kommer inte djupdykas i någon av vagngravarna. Hochdorfvagnen från Hallstatt kommer det dock gås mer in på, eftersom den är fyrhjulad och forskningen tillåter det.
5
2. Tidigare forskning
Våtmarksarkeologin, framför allt våtmarksoffer och då främst kring mosslik, det vill säga människor som offrats eller mördats för att sedan sänkas ner i vattnet, har spelat en stor roll i den nordiska arkeologin. Våtmarksoffer i den här uppsatsens mening syftar till deponering av föremål, något som Åsa Berggren och Liv Nilsson Stutz (2010) tillsammans har forskat om och denna forskning använder jag mig av senare i min teoretiska diskussion. Berggren och Nilsson Stutz utgår från Catherine Bells ritualteori som baseras på att handling väger tyngst. De utgår i sin forskning från två fall; Skateholm och kärret vid Hindbygården och de anser att ”vi genom ett ändrat fokus – från mening till handling – på ett nytt sätt kan levandegöra det förflutna och samtidigt komma vidare i vår förståelse av hur handlingarna, ritualiserade eller inte, hade en plats i människornas liv och bidrog till att strukturera deras verklighet” (Berggren & Nilsson Stutz 2010, s. 47).
Arkeologen Sir Barrington Cunliffe, mer känd som Barry Cunliffe, är en etablerad forskare inom den keltiska arkeologin och han har skrivit böckerna
Europe between the oceans 9000 BC – AD 1000 (2008[2011]) och The Ancient Celts (1997). The Ancient Celts sträcker sig över hela den keltiska perioden och
behandlar kronologiskt bland annat migrationer, krigssamhället och de religiösa systemen. Cunliffe diskuterar dock inte Dejbjergvagnarna, utan samhället är mer i fokus, inte ens de keltiska vagnarna har särskilt mycket att tillgå i Cunliffes forskning.
Antologin The Celtic World från 1996[1995] med Miranda J. Green som redaktör har samlat arkeologer från hela världen för att skriva om olika aspekter i den keltiska världen, liksom Cunliffes The Ancient Celts så är ämnena allt från hur kelterna uppstod, men ordningen är inte kronologisk, utan tematisk. I The
Celtic World finns bland annat Stuart Piggotts artikel (1996[1995]) Wood and the Wheelwright där han diskuterar det keltiska användingen av trä och hjulens
betydelse, samt de olika vagnarna som fanns – och som fortfarande finns. Detta går jag in på mer under 5.2 Keltiska vagnar. Något som är olyckligt med denna antologi är att jag knappt kunnat relatera några artiklar till det jag diskuterar i uppsatsen eftersom antologin är så utspridd över så många århundranden och över alla områden som kelter funnits i, utan jag har bara kunnat använda tre av dem. Dessa är Piggott (1996[1995]), Champion (1996[1995]) och Wait (1996[1995]). Champions artikel handlar om det keltiska samhället och dess hierarki mellan de sociala klasserna, medan Waits artikel handlar om begravningar och the Otherworld, som är gudarnas och de dödas värld.
6
Vagnarna själva har det inte forskats så mycket om inom de språk som jag behärskar, och i de böcker och artiklar jag läst har det funnits max några sidor om vagnarna (och då inte mycket om hur de tolkats ha använts), om publikationerna själva inte bara handlat om vagnarna, som Per Ole Schovsbos bok Dejbjergvognene: keltiske impulser i førromersk jernalder (2010) och hans artikel Pragtvognen fra Fredbjerg (2007). Däremot finns det mer att tillgå när det kommer till praktvagnarna från kontinenten, mest om hur vagnarna var byggda, men även vad de olika vagnarna hade för användningsområde.
När det kommer till ritualteori och tolkningar av Dejbjergvagnarna så finns Marianne Görman (1987) som avlade sin doktorsavhandling Nordiskt och
keltiskt: Sydskandinavisk religion under yngre bronsålder och keltisk järnålder
1987, i vilken hon skriver om olika sätt keltisk religion och skandinavisk religion hör ihop, votivfynd, hällristningar, kulten kring huvud i forntiden och hur Dejbjergvagnarna kan höra ihop med Nerthuskulten. Nerthuskulten var en, enligt den romerska politikern Publius (Gaius) Cornelius Tacitus (ca 56-120 vt), germansk kult som gick ut på att dyrka fruktbarhetsgudinnan Nerthus, en gudinna som kan liknas vid Magna Mater, eller Kybele som hon hette i Anatolien (Blomqvist, u.å.). I denna kult påstås Nerthus dras runt i en vagn av kreatur för att sedan tvättas i en sjö. Denna sjö dränker sedan trälarna som tvättat Nerthus. Kulten kring Nerthus skriver Tacitus (2005) ska befinna sig på en ö i oceanen, som av Görman tolkas vara Danmark. Liksom Nerthus drogs även Magna Mater/Kybele runt i en vagn för att sedan tvättas i en flod. Görman skriver att den här likheten mellan de två gudinnorna gör så att Nerthus tolkats ”som en orientalisk modergudinna, vilken genom keltisk eller thrakisk förmedling nått även Norden” (Görman 1987, s. 142).
Jag har valt att gå min egen väg genom att fokusera mer på vad vagnarna kan ha använts till. Jag är inte så värst nyfiken på hur det keltiska samhället var uppbyggt och hur de keltiska praktvagnarna upprätthåller hierarkin, för det har många andra innan mig redan gjort, utan jag vill veta vad Dejbjergvagnarna hade för roll och hur det kom sig att de hamnade i våtmarken.
7
3. Teori
I denna uppsats används ett ritualteoretiskt perspektiv utifrån det att deponering av olika slag oftast har en ritualistisk mening bakom sig (Berggren & Nilsson Stutz, 2010). Jag har utgått ifrån Berggrens avhandling Med kärret som källa (2015), eftersom den behandlar våtmarksdeponeringar och Dejbjergvagnarna deponerats i en våtmark, därmed används även Löfroths (1991) publikation där han diskuterar våtmarksbegreppet.
3.1 Centrala begrepp
Michael Löfroth (1991) skriver på uppdrag av Naturvårdverket om våtmarkerna och deras betydelse. I denna skrift definierar han begreppet våtmark, som är ett centralt begrepp i denna uppsats och hänvisar till VMI, naturvårdsverkets rikstäckande våtmarksinventering: ”Våtmark är sådan mark där vatten under en stor del av året, finns nära under, i eller strax över markytan samt vegetationstäckta vattenområden” (Löfroth 1991, s. 7). Enligt Löfroth finns det tre olika serier, där vardera har tre respektive två respektive en klass: serie 1 är myrar, som inte nödvändigtvis haft påverkan från vatten från vattendrag; serie 2 är stränder, det vill säga våtmarker som definitivt haft påverkan från vattendrag; och serie 3 består av övriga våtmarker. Det centrala begreppet i denna uppsats innebär enbart serie 1, eftersom Dejbjergvagnarna hittades i en myr (Jensen, 2003; Schovsbo, 2010) och inte vid en strand. I serie 1 är klasserna som följer:
Klass 1 Mossar (ombrotrofa myrar) d v s myrar som inte påverkas av vatten från fastmarken[1]. Mossarna kan vara skogbevuxna,
vanligen med tall, så kallade tallmossar eller öppna
Klass 2 Kärr (minerotrofa myrar) d v s myrar som åtminstone till viss del påverkas av fastmarksvatten[1]. Kärren kan vara öppna,
buskbeklädda, glest, eller tätt trädtäckta, i de senare fallet räknas de ibland som sumpskogar
Klass 3 Blandmyrar, myrar som består av en blandning av mosse och kärrelement
(Löfroth 1991, s. 8)
1 Definition enligt Nationalencyklopedin (u.å.): ”vatten som når en våtmark efter att ha varit
8
En mosse är ett näringsfattigt vegetationsområde vars vatten enbart kommer från nederbörd, vilket betyder att mossen inte får någon näring genom jorden. Dessutom har vattnet lågt pH-värde. Allt detta leder till att vegetationen i området inte är särskilt mångfaldig och de växter som kan växa där är ris, halvgräs och vitmossa (Löfroth, 1991). Medan mossarnas vatten kommer från nederbörden får kärren sitt vatten delvis från fastmarken. Tack vare att dessa områden är så pass syrefattiga som de är, så är bevaringsförhållandena när det kommer till arkeologiskt organiskt material som trä, mänskliga kvarlevor och tyg bättre här än i andra områden (Löfroth, 1991).
Ett annat centralt begrepp är våtmarksdeposition. En våtmarksdeposition är när föremål sänks ner i det som idag utvecklats till våtmarker, det vill säga dåtida sjöar – bland annat. Våtmarksdepositioner hittas från alla olika förhistoriska perioder och stora geografiska områden (Berggren & Nilsson Stutz, 2010). Våtmarksdepåer kan tolkas som både rituella och ”skafferi”, eller varulager. Berggren och Nilsson Stutz använder begreppet strukturerad
deposition, vilket innebär ”att materialet kan tolkas som format enligt ett
visst, icke-slumpmässigt mönster” (Berggren och Nilsson Stutz 2010, s. 40).
3.2 Teoretisk diskussion
Ritual har varit en central punkt i religionsforskning sedan slutet av 1800-talet (Bell, 2009), dock har arkeologer sällan ägnat sig åt ritualteorin själva (Berggren & Nilsson Stutz, 2010), utan bara applicerat den forskning som redan funnits och som gjorts av religionshistoriker och socialantropologer på de fynd som arkeologerna hittat. Detta har lett, enligt Berggren och Nilsson Stutz, till att ”man tillämpat ett slags uteslutningsmetod där de lämningar som inte kunnat ges en praktiskt funktionell förklaring, tolkats som rituella” (Berggren och Nilsson Stutz 2010, s. 26). Arkeologer som forskar inom ritualteorin har på den senaste tiden utvecklats från att tolka ritualernas mening till att tolka ritualernas handling; ”Istället för att ge en definition av vad ritual är fokuserar man på att förstå hur den fungerar” (Berggren och Nilsson Stutz 2010, s. 30). Berggren och Nilsson Stutz baserar sin artikel på Catherine Bells ritualteori som i sin tur bygger sin tolkning av ritualbegreppet på sociologen Pierre Bourdieus handlingsteori. Bell (2009) menar att en ritual är en handling och därför använder hon sig av begreppet ritualisation, alltså ritualisering, vilket hon skriver är en strategisk handling. Genom denna handling blir individen som utför ritualen en del av den, vare sig hen vill det
9
eller inte (Berggren & Nilsson Stutz, 2010). Platsen, föremålen, den handlande individen och sinnena går ihop och ger handlingen mening. Såhär skriver Pierre Bourdieu (1990, s.18) om ritualer: “Rites are practices that are ends in themselves, that are justified by their very performance; things that one does because they are ‘the done thing’, ‘the right thing to do’, but also because one cannot do otherwise, without needing to know why or for whom one does them, or what they mean, such as acts of funeral piety.”
Berggren (2015) baserar sin avhandling på det handlingsteoretiska begreppet, som ”ger oss [ett] verktyg för en diskussion mellan individers handlingar, vilket är det vi ser spår av i det arkeologiska materialet” (s 99) och skriver att ritualisering, som Bell (2009) hänvisar till, härstammar från handlingsteorin. Berggren (2015) delar upp diskussionen om ritual i fem punkter som är viktiga för det handlingsteoretiska ritualbegreppet:
• Att ritual kan betraktas som en handling i ett kontinuum av handlingar med olika formaliseringsgrad.
• Att ritualisering innebär ett särskiljande av handlingar. • Att ritualiseringen alltid är kontextberoende.
• Att ritualiserade handlingar inte betraktas som främst meningsbärande, utan meningsskapande.
• Att den mening som skapas är relationell.
(Berggren 2015, s. 100)
Enligt Anne-Christine Hornborg (2005) finns det olika definitioner av ritual, dessa är; ”prescribed formal behaviour for occasions not given over to technological routine, having reference to beliefs in mystical (or non-empirical) beings or powers” (Hornborg 2005, s.15), vilket betyder att ritual är en helig verksamhet. Detta är något som Ronald Grimes enligt Hornborg motsätter sig då han anser att det inte går att säga att samma rit betyder samma för olika folkgrupper och han anser att det är etnocentriskt och att det inte går att överlägga en ritual på en annan kultur; den andra definitionen är att ”alla handlingar [kan] potentiellt bli riter” (Hornborg 2005, s.15). Edmund Leach motiverar detta, enligt Hornborg, att det finns en skala för riter, från vardagliga handlingar till symboliska handlingar. Argumentet fortsätter med att det är svårt att definiera konkret vad en ritual är ”eftersom en handling alltid måste definieras utifrån det kulturella sammanhang som har genererat den […] [handlingen] har en praktisk aspekt genom att den gör något och en estetisk, kommunikativ aspekt som ”säger något”” (Hornborg 2005, s.16). Vi måste lägga egen rituell och estetisk mening i de handlingar vi gör för att det ska vara en ritual; den tredje definitionen består av ritual som symboliska handlingar; ”Ritual [is] symbolic behaviour [which] actually creates society for pragmatic purposes” (Hornborg 2005, s. 17). Denna definition tar efter
10
den föregående i det att symbol och mening hör ihop. Den fjärde definitionen består av ritual som praxis eller praktik. Här är det inte ord, mening eller symboler som spelar roll, utan själva utförandet. Följande citat är hämtat ur Comaroff & Comaroff (1993):
(i) it exists in continuing tension with more mundane modes of action, of producing and communicating meanings and values; (ii) its constituent signs are ever open to the accumulation of new associations and referents; and (iii) it has the capacity to act in diverse ways on a contradictory world
(Comaroff & Comaroff 1993, s. xxi)
Jag kommer använda mig av det handlingsteoretiska begreppet genom att applicera det i min diskussion, framför allt i min frågeställning om hur deponeringen skiljer sig mellan de olika vagnarna. Våtmarksdeposition är märkbart tydligt eftersom Dejbjerg 1 och 2 är våtmarksdepositioner.
11
4. Metod
4.1 Använda metoder
Den metod jag har använt mig av är litteraturstudier och gått igenom universitetsbibliotekets söktjänst OneSearch, Google Scholar och DiVA för att få fram böcker och artiklar, sedan har jag kollat de artiklarna och böckerna för att se om jag kunde få fram primärkällorna.
4.2 Källkritik
De källor jag använt mig av är relativt nya, majoriteten av källorna är från de senaste 20 åren, eftersom det är den litteratur jag kunnat få tag på; det är svårt att få tag på äldre litteratur på ett modernt universitet som Linnéuniversitetet är. Jag har också antagligen missat information då mycket forskning kring vagnar och vagngravar under keltisk järnålder finns på tyska och franska, två språk som jag inte behärskar över huvud taget och ingen jag känner kan tillräckligt mycket tyska och/eller franska för att ha kunnat översätta artiklarna till mig och därför har jag inte kunnat ta del av den litteraturen. Min danska läsförståelse är inte heller den bästa och då jag använt mig av många danska källor så kan jag ha missat saker även där. Eftersom jag befunnit mig hos mina föräldrar under hela perioden jag skrivit uppsatsen så har jag nästan helt fått förlita mig på universitetsbibliotekets E-böcker, vilket betyder att jag missat material som enbart finns i fysisk bokform, däribland primärkällor. Av dessa är det bland annat Jean och John Comaroffs text Modernity and its Malcontents: Ritual and Power in
Postcolonial Africa som benämns i Hornborg (2005) som jag inte har fått
tag på och som jag citerar genom Hornborg i 3.2 Teoretisk diskussion. Jag använder mig även av en av Tacitus skrifter, men eftersom Tacitus var en romare som skrev sin skrift utefter andrahandskällor eller tredjehandskällor och aldrig själv var uppe i Germanien (som innebar även Danmark som Dejbjergvagnarna hittades i) och bevittnade den så kallade Nerthuskulten, så är inte Germania den mest pålitliga källan, speciellt eftersom Tacitus föddes 55 vt (Wikander, u.å.) och dejbjergvagnarna påstås av Schovsbo (2010) ha blivit deponerade runt år 0. Däremot ger Tacitus en intressant infallsvinkel på Dejbjergvagnarna, så efter många om och men bestämde jag mig för att behålla den källan ändå.
12
5. Analys
Under åren har det hittats 6 praktvagnar i Danmark; Langå Mark 1877, Dejbjerg Præstegårdmose 1879–1883, Kraghede 1905, Dankirke 1967–1970 och slutligen Fredbjerg 1969–1971 (Schovsbo, 2010). Dessa hör alla till vad som har kommit att kallas för Dejbjergtypen. Dejbjergtypen har tolkats ha keltiskt inflytande och därför kommer analysen bestå av en presentation av kelterna, följt av en sammanfattning av vad vagnar hade för betydelse och utseende i den keltiska världen, med andra ord under Hallstatt och La Tène, följt av en grundlig presentation av Dejbjerg 1 och Dejbjerg 2 och därefter kommer de andra vagnarna kort presenteras.
Vagnarna från Dejbjerg Præstegårdmose är de bäst bevarade vagnarna av alla dessa 6, vilket betyder att de andra vagnarna inte har lika mycket information att tillgå och därför har inte lika mycket forskning gjorts kring dessa som hos Dejbjergvagnarna. Fortsättningsvis, när uppsatsförfattaren i uppsatsen hänvisar till Dejbjergvagnarna är det vagnarna från Dejbjerg Præstegårdmose som hänvisas till, medan när det skrivs om Dejbjergtypen så hänvisas det till alla de 6 praktvagnar som hittats i Danmark. Dejbjergvagnarna själva kommer separeras genom Dejbjerg 1 och Dejbjerg
2, där Dejbjerg 1 är den vagn som hittades först och Dejbjerg 2 är den som
hittades sist.
5.1 Keltiska vagnar
Kelterna började använda sig mer flitigt av trä runt 600 fvt och resterna av detta träarbete har hittats i våtmarker (Piggott, 1996[1995]). Anledningen till att det inte hittats någon annanstans och just i våtmarker är för att våtmarker tillhandahåller konserverande förutsättningar som inte finns någon annanstans i naturen för dött trä (Piggott, 1996[1995]; Löfroth. 1991). Löfroth påstår att detta beror på att våtmarker – och framför allt mossar – har en syrefattig miljö.
5.1.1 Olika vagnar för olika användningsområden
En viktig del av det keltiska träarbetet var vagnarna och dess skapare (Piggott, 1996[1995]). Det fanns olika former av vagnar redan då; fyrhjulade vagnar, tvåhjulade kärror och stridsvagnar. De fyrhjulade vagnarna var populärast under Hallstatt, medan de tvåhjulade vagnarna var populärast under La Tène, men Schovsbo (2010) menar att de fyrhjulade vagnarna fortfarande användes under La Tène, eftersom det hittats vagnbeslag och gjutformar till vagnbeslag i depåer och keltiska städer. Piggott (1996[1995] skriver att arkeologins kunskap om keltiska fordon från 600 fvt-romarriket
13
bestod i början på 1990-talet nästan bara av hjul, och de äldsta fyrhjulade vagnarna från Hallstatt Ds prinsgravar kan rekonstrueras till viss del tack vare brons- och järnornamentiken. Vagnar började dock uppfinnas från ca 3000 fvt, så hela idén om vagnar är mycket äldre än kelterna.
5.1.2 Olika hjul för olika användningsområden
Liksom det finns olika vagnar så finns det även olika hjul; det finns hjul med ekrar, “tredelade” hjul, samt “solida” hjul (Piggott, 1996[1995]). De tredelade hjulen tillhörde oftast de tunga vagnarna som drogs av oxar, medan ekerhjulen ofta tillhörde de mer “ståtliga” vagnarna som var med i parader, strid och jakt. Dessa hjul utvecklades i Främre Orienten, som på ett ungefärligt kan översättas till dagens Mellanöstern, från 2000 fvt. Alltså; de tredelade hjulen var för tunga syften, medan ekerhjulen var för snabba ändamål. Hjulen roterade fritt runt sina axlar och hölls på plats med hjälp av bultar i brons och järn.
5.2 Keltiska vagngravar
Vagngravarna i Hallstatt D återfinns från Alperna till Alsace, från Burgundy till Bohemia. Gravarna hittas ofta plundrade, men både Vix och Hochdorf har klarat sig (Piggott, 1995). Innan Hochdorfgraven hittades fanns det inte mycket information att tillgå kring prinsgravarna från Hallstatt (Olivier, 1999) och den information som fanns tillgänglig var baserad på graven i Hohmichele, Altheim-Heiligkreutztal. Laurent Olivier (1999) skriver att Hochdorfgraven tillhör den kategori som av engelsktalande forskare kallas
Late Hallstatt ‘princely’ graves. Denna kategori av gravar innehöll (år 1999
räknat) ca 100 vagngravar, de dateras till 600-talet fvt och de har påträffats över hela Hallstattområdet. Mindre än 5 procent av gravhögarna under sen Hallstatt består av dessa prinsgravar.
5.2.1 Vagngraven i Hochdorf
Vagngraven i Hochdorf hittades orörd i slutet av 1970-talet och den grävdes ut 1978 samt 1979. Graven tillhörde en man i medelåldern och hade begravts runt 540 fvt. Tillsammans med mannen innehöll graven en soffa i brons, en bronskittel med grekiskt ursprung som rymmer cirka 1000 liter, en fyrhjulad vagn, föremål för mat och dryck, drapering för kroppen och väggar, guldsmycken, samt jaktutrustning. Allt detta pekar på att mannen i graven varit av eliten. Som nämnt så var graven väl bevarad när den hittades, då kammaren (1) hade kollapsat och därmed skapat ett lufttätt utrymme, (2) inte hade plundrats och (3) inte blivit stört av plogning (Banck-Burgess, 2014). Biel (1987) skriver att bronssoffan kan ha varit exempelvis en tron för den döda mannen. Han skriver även att det finns
14
tecken på att vagnen drogs av hästar, mer specifikt två. Detta styrks av att vagnen hade vad som benämns som tongue and yoke, eller vagnstång med två fästen för två hästar. De matföremål som fanns var tallrikar och dryckeshorn för 9 personer. Vagnen hade 4 stora 10-ekrade hjul och var nästan helt täckt av järn, därmed även hjulen. Olivier (1999) skriver att tack vare förhållandena som Hochdorfgraven hittades i och att utgrävningen av denna skedde på ett sätt som räknas som hög standard så finns det mer information och data till analys än av någon annan Hallstattgrav daterad till slutet av 600-talet fvt. Gravhögen i Hochdorf innehöll en kvadratisk kammare på mer än 20 kvadratmeter och var uppdelad i två delar; den västra delen innehöll den döda mannen som låg på en brons-soffa/bänk med olika artefakter, medan den östra delen innehöll den fyrhjulade vagnen med andra artefakter. Gravgåvorna i kammaren kan delas upp i tre kategorier: (1) kläder och accessoarer; (2) föremål som haft kontakt med kroppen; och (3) föremål associerade med kroppen (Olivier 1999, 113f). Det har deducerats att vagnen måste ha blivit isärplockad för att kunna komma ner i kammaren och väl nere i kammaren sattes hjulen på axlarna igen, medan naven lämnats på stommen.
5.2.2 Vagngraven i Vix
Vagngraven, eller prinsessgraven som den kanske är mest känd som, i Vix hittades 1953 vid Châtillon-sur-Seine i Frankrike och den tolkas vara daterad till runt 500 fvt (Megaw, 1966), vilket arkeologer kunnat komma fram till tack vare de attiska bägarna som hittades i graven som dekorerats mellan 530 och 520 fvt. Förutom bägarna fanns även en så kallad krater, ett blandningskärl, fat, kanna, beaked flagons, tallrikar och så den begravda kvinnan (Cunliffe 1999[1997]; Cunliffe 2011[2008]). Vix tillhör den del av Hallstatt D som överlappar med början av La Tène (Megaw, 1966).
5.2.4 Användandet av de keltiska vagnarna
Christopher Pare (1989) skriver att även om de keltiska vagnarna från Urnefältskulturen och Hallstatt kan tänkas ha enbart ett ceremoniellt syfte, så finns det fler syften med dem:
1 wagons devoted to or associated with a deity and used in ritual processions;
2 as a hearse and in funerary processions;
3 the wagon as an attribute reserved for a particular social group for use, perhaps as a sign of status or rank, at certain prestigious event; or
4 the wagon as a prop required for festivals, for example in the enactment of myths or legends.
15
Fyrhjulade vagnar är en stor del av de keltiska begravningsriterna (Rebay-Salisbury, 2018), vilket vi kan se på hur eliten var glada i att begravas med praktvagnar. Fyrhjulade vagnar var dock inte vanliga i östra delen av Hallstatt, då de var mer inne på att kremera sina döda. I de gravar som hade vagnar var det dock vanligt att plocka isär vagnarna för att få in vagnarna i gravarna för att sedan placera hjulen mot väggarna. Det fanns olika sätt att placera de döda i dessa gravar; i Vix placerades den döda på vagnen, i Hohmichele placerades den döde under vagnen och i Hochdorf placerades den döde till sidan på sin bronssoffa. Vagngravarna diskriminerade inte heller beroende på könsidentitet, utan alla kön kunde begravas med vagnar; det vanligaste är dock att männen begravdes med dem - medan kvinnorna fick de mer spektakulära gravarna, vilket vi kan se i Vix. Rebay-Salisbury skriver: “The wagons were probably used in funerary processions to transport the bodies to the graves, and some might even have been built for that very purpose.” (s. 9).
5.3 Sammanfattande analys av keltiska vagnar
I gravhögarna som återfinns över hela det keltiska området och som kelterna begravdes i finns det träkammare med fyrhjulade vagnar, så kallade praktvagnar, med hästutrustning och rikedomar. Ornamenten på dessa har ofta tagit inspiration från de grekiska och skytiska ornamenten och består av spiraler, virvlar och djur i alla dess former (Burenhult 2011; Cunliffe 1999[1997]; Cunliffe 2011[2008]). De fyrhjulade vagnarna användes mest under Hallstatt, för att ersättas av de tvåhjulade stridsvagnarna under La Tène, men studier visar att de fyrhjulade vagnarna användes även i La Tène (Piggott, 1996[1995]; Schovsbo, 2010). Oberoende hur många hjul vagnarna hade så användes oftast vagnarna med ekerhjul till begravningarna, hjulen som är till för elitanpassade aktiviteter (Piggott, 1996[1995]). De andra hjulen som fanns (tredelade hjul samt solida hjul) användes till tyngre arbeten.
Av alla vagnar i Hallstatt D så är det vagnarna i Hochdorf och Vix som har klarat sig bäst och i analysen tas Hochdorf upp mest, eftersom den var så pass välbevarad när den hittades. Graven Hochdorfvagnen hittades i bidrog mycket till forskningen om prinsgravarna från Hallstatt (Biel 1987; Olivier, 1999) och graven innehöll en kammare på mer än 20 kvadratmeter, uppdelad i två delar där vagnen stod i den östra delen. Trots att Hochdorfgraven tillhörde en man och Vixgraven tillhörde en kvinna hade de båda någonting
16
gemensamt; de hade båda gravgåvor med influenser från medelhavsområdet (Cunliffe 1999[1997]; Cunliffe 2011[2008]); Hochdorf med sin bronskittel och Vix med sin krater. De båda hade även gravgåvor som spelade på mat och dryck.
Här nedan följer en kort tabell över vagnarnas kontexter och fynd utöver vagnarna:
Vagn Hochdorf Vix
Kontext Grav Grav
Fynd utöver vagn
Man i medelåldern,
bronssoffa, bronskittel med grekiskt ursprung,
dryckeshorn och tallrikar till 9 personer, guldsmycken, jaktutrustning.
Kvinna, kanna, krater, fat, attiska bägare, beaked
flagons, tallrikar
Tabell 1. Jämförelse av kontext och fynd i Hochdorfgraven respektive Vixgraven
5.4 De danska vagnarna
En vogn af Dejbjerg I type består af undervogn med langvogn, aksler, hjul, lundstikker, forvogn med vognstang og lav vognkasse […] Der har formentlig også hørt et par høje prydfjæle til vognen, samt måske fire jarnstænger til omhæng og en stol af træ. En komplet vogn er samlet af hen ved 100 trædele med over 300 beslag af bronze og jern, hvortil kommer mindst lige så mange støbte søm af bronze og smedede søm af jern.
17
Foto: Dejbjergvagnen på Nationalmuseet i Köpenhamn, Simon Burchell (CC BY-SA 3.0)
5.4.1 Dejbjergvagnarna och Præstegårdmose
Præstegårdmose ligger mitt i ett bebyggelseområde, precis som under forntiden (Jensen, 2003). 1 km från mossen har det upptäckts en gravplats med 50 gravar, därav en är en så kallad krigargrav med svärd och spjut, kanske hövdingen i byn och/eller den som ägde/använde vagnarna. Denna teori eftersom bronspläterade praktvagnar, som Dejbjergvagnarna är, hörde till eliten. Apropå att Præstegårdmose ligger nära en gravplats och angående valet av ritualteoretiskt perspektiv så bör det nämnas att Dejbjerg är ett gammalt namn och betyder ”dødebjerg”, som fritt översatt till svenska blir dödeberg , eller de dödas berg [egen översättning]. Det är osäkert hur gamla vagnarna var när de deponerades, men Schovsbo (2010) tror att de var 200 år gamla när de lades ner och att de lades ner omkring år 0.
Jensen skriver i Danmarks Oldtid (2003) att de första vagndelarna hittades 1879 och 1880 under 1,5 meter torv. Under en undersökning hittades det två hjul med ekrar, hörnbeslag till en kaross, ”slutbräda”, delar av en undervagn och en vagnstång. Tillsammans med de första fynden bildade dessa en nästan komplett vagn, Dejbjerg 1. Det hittades även två dekorationsbrädor som skulle visa sig tillhöra Dejbjerg 2. 10 meter sydväst om första fyndet hittades det de två saknade hjulen till Dejbjerg 1, samt hjul, långvagn, vagnstång, bräda och järnbeslag till Dejbjerg 2. Varken Dejbjerg 1 eller Dejbjerg 2 är fullt bevarade, men forskare har kunnat se att de är av samma typ, som har namngetts Dejbjergtypen. Hjulkransen är gjord i ask och ekrarna är i bok. Hjulkransarna har varit dekorerade med järn och järnen
18
lades på när järnen fortfarande varit glödande. Dekoren består av triskele och kretsar i brons, samt mansmasker med långt skägg och lugg, alla symboler från keltisk kultur.
Den keltiska konsten består framför allt av koncentriska cirklar, spiraler, meander och djuravbildningar. Vapen, smycken, verktyg och vardagsartiklar var ofta ornamenterade med huvuden, kvinnor och hästhuvuden (Price, 2015). Görman (1987) skriver att ansiktsmasker i metall är både keltiskt och brittiskt och så här beskriver hon och Mikael Henriksson maskerna i en artikel från 2006:
Ornamentiken på vagnarna är i keltisk stil och innefattar bland annat fyra mansmasker, 76 mm långa och 65 mm breda. Männen har lågt hårfäste och håret är tecknat med vågiga uppåtdragna linjer. Ögonen är mandelformade och männen bär hängande mustascher. Vagnarna torde ha sönderdelats före nedläggningen i mossen. De kan ha använts profant men mer sannolikt brukats rituellt.
(Görman & Henriksson 2006, s. 178–179)
Jensen (2003) skriver att de två vagnarna dock har några skillnader mellan sig; den ena är lite större än den andra, med 14 respektive 12 hjulekrar. Det finns även en stol mitt i vagnen (Buchholz, 1993; Schovsbo, 2010). Enligt Schovsbo (2010) borde Dejbjergvagnarna tolkas som att de är deponerade genom en ritual.
5.4.2 Fredbjerg
Fredbjergvagnen hittades 1969–1971 genom en större arkeologisk utgrävning av ett plogat område i Farsø socken, Ålborg. Utgrävningen genomfördes av Aalborg Historiske Museum och Moesgård Museum, där vagnen nu står idag. Under utgrävningen framkom ett långhus med boendedelen i väst och vagndelarna i öst. Arkeologerna kunde se att huset stått på platsen länge och hushållsfynden visar på att huset funnits från förromersk järnålder till och med äldre romersk järnålder. Det gick även att se att det pågått något verkstadsliknande i huset, då det hittades spår av järnutvinning, järnsmidning och bronsgjutning i norra delen av huset, en depå som enligt Schovsbo (2010) kan peka på verkstadens skrot. Även gjutna bronsfigurer och bronsformer hittades i långhuset.
Vagnbeslagen som hittades var gjorda av brons och tolkas enligt Schovsbo (2007) som del av en vagn av Dejbjerg 1-typ, liksom de järnbeslag som
19
hittades. Enligt Schovsbo är de identiska med Langåvagnen. Schovsbo skriver att bronsbeslagen och en del av järnbeslagen har suttit på trä när de blivit deponerade. Han skriver också att människorna försökte skilja på vagndelarna för att ta bort beslagen och eventuellt smälta dem.
Eftersom denna vagn hittades på en boplats med rester av verkstadsskrot skriver Pare (1989) att sannolikheten att vagnarna gjordes i lokala verkstäder är stor.
5.4.3 Langå Mark
Vagnen från Langå Mark, Svendborg, var den första vagnen av Dejbjergtyp som hittades. Langå Mark var, liksom Fredbjerg, en boplats med gravar och platsen kunde dateras bak till yngre bronsålder. Grav nummer ett innehöll en vad Schovsbo (2010) tolkar som en furste, eller liknande, eftersom den innehåller vapen, beslag till sele, keramikkärl, smycket, och så vagnen. Graven innehöll även en metallkittel med två handtag fylld av kolblandad jord, benrester, träkol från fyra träslag, samt en stamnos, ett importgods i brons från Vulci, daterad till fjärde århundrandet fvt. Platsen innehöll gravar där det fanns 6 urnebrandgravar med metallkittlar. Schovsbo tolkar platsen som ett rikt bondesamhälle från sen keltisk/förromersk järnålder ovanpå en bronsåldersboplats. Schovsbo skriver att Langåvagnen kan liknas vid La Tène-graven vid Adria, där det deponerats en vagn med hästar och sele, men utan någon kropp eller gravgods.
5.4.4 Kraghede
Kraghede är en gravplats som enligt Jensen (2003) kallas en mansgravplats då nästan alla gravar innehöll vapen när arkeologerna grävde ut. Det fanns en barngrav, resten var vapengravar. I gravarna fanns det många olika vapen, bland annat La Tène-svärd. De flesta gravarna liknade varandra, men det var två som skiljde sig från de andra; den ena var en urnebrandgrav med en stor bronskittel, sju krossade keramikkärl och andra dyrbara föremål, däribland en fibula och rembeslag. Keramikskärvorna visade tecken på ornament som liknar ornamenten på Gundestrupkitteln. Det fanns även brända ben från människa, får och oxe. En grop bredvid graven visade sig innehålla resterna av en praktvagn av så kallad Dejbjergtyp, samt brända ben från minst två hästar, två svin och ett får (Schovsbo, 2010). Enligt Jensen (2003) var vagnen starkt påverkad av elden från likbålet och nästan alla vagndelar hade smält. Det gick dock att se att vagnen antagligen hade varit av samma typ som Dejbjerg 1 och Langå. Gravområdet har tolkats ha tillhört en hövding.
20
5.4.5 Dankirke
I Dankirke hittades vagnen på en boplats, i ett hus. Vagnen var inte intakt, eftersom huset hade brunnit och liksom de andra vagnarna som råkat ut för eld hade även Dankirkes vagn smält (Jensen, 2003). Schovsbo (2010) skriver att det även, förutom vagnresterna, en sele till häst, samt keramik. Dankirkevagnen är den av vagnarna som är minst bevarad (se Shovsbo 2010 s.56)
5.5 Sammanfattande analys av Dejbjergtypen
Genom hela 5.4 De danska vagnarna visas det att de olika vagnarna inom Dejbjergtypen har hittats i olika kontexter. Pare (1989) skriver att de kontexterna som vagnarna hittats inte ger en tydlig bild av vagnarnas syfte, då de alla har hittats i olika kontexter; Dejbjergvagnarna hittades i en mosse, Fredbjerg och Dankirke hittades på boplatser och Langå samt Kraghede hittades i gravar. Han fortsätter med att konstatera att det är mer sannolikt att vagnarna gjordes i lokala verkstäder om en kollar på vagnarna från Fredbjerg och Dankirke, eftersom de hittades på boplatser. Schovsbo (2010) skriver att eftersom brandgravarna inte innehållit alla vagndelar betyder det att vagnarna varit åtskilda och eftersom de låga vagnskorgarna fanns i gravarna så måste det betyda att de var viktiga för eliten, enligt Schovsbo kan det ha varit en säng eller likbår. Eftersom utrymmet i graven inte tillät det så fanns det ingen stol som på Dejbjerg 1, men liksom Dejbjerg 1 har en stol så kan vagnarna i brandgravarna också ha haft det. Både boplatsvagnarna (Dankirke och Fredbjerg) har fått sina vagnar förstörda och smälta, men fynden visade på elitens hästar. När det kommer till Dejbjergvagnarna från Præstegårdmose så är de nästan helt kompletta, de större delarna finns i alla fall. De tolkas vara deponerade ungefär samtidigt, ungefär runt år 0.
Schovsbo (2010) skriver att det finns paralleller mellan de danska vagnarnas beslag och beslagen i Central- och Östeuropa, detsamma med germanska produkter som är tydligt konstruerade med keltiskt inflytande. Det har även hittats beslag av Dejbjerg 1-typ i depåer i sydöstra Tyskland. Andra paralleller kan dras till oppidum Hradiste, Stradonice, Tjeckien; vagnen från Boé, Frankrike; och vagngraven i Heimbach-Weis, Tyskland. Detta tycker Schovsbo pekar på att Dejbjergtypen stilistiskt är knuten till keltisk stil.
Här nedan följer en tabell över kontexterna vagnarna hittats i, samt fynd utöver vagnarna:
21
Vagnar Dejbjerg Fredbjerg Langå Kraghede Dankirke
Kontext Våtmark Hus Grav Grav/grop Hus
Fynd utöver - Gjutna bronsfigurer, bronsformer vapen, beslag till sele, keramikkärl, smycke, metallkittel, benrester, stamnos från Valci Lerkärlskärvor, brända ben (människa, får, oxe, två hela hästar, två hela svin, ett helt får), järnvapen, fibula, rembeslag, brons- och järnbeslag Sele till häst, keramik
Tabell 2. Jämförelse av kontext och fynd i Dejbjerg, Fredbjerg, Langå, Kraghede, Dankirke
5.6 Jämförande analys
Vagnarna i Hallstatt var fyrhjulade praktvagnar med ekrade hjul. De vagnar med ekrade hjul var de mer ”ståtliga” vagnarna, de som användes till processioner och parader. Dessa hjul har sina rötter i Mellanöstern där de utvecklades från 2000 fvt (Piggott, 1995). Under La Tène byttes de fyrhjulade praktvagnarna ut mot tvåhjulade stridsvagnar, men Schovsbo (2010) påpekar att de fyrhjulade vagnarna fortfarande användes under La Tène, bara inte i lika stor utsträckning. Detta eftersom det hittats vagnbeslag och gjutformar till vagnbeslag som tillhör fyrhjulade vagnar i depåer i Latenska delarna av det forntida Europa. Vagnarna från Hallstatt var dekorerade med brons- och järnornamentik, vilka har gjort så att vagnarna har kunnat rekonstrueras. Vagnarna hade vagnstångar med fästen för två hästar att dra och de 10-ekrade hjulen var nästan helt täckta av järn.
Dejbjergvagnarna hade också ekrade hjul och de var minst lika dekorerade som vagnarna i Hallstatt. Enligt Schovsbo (2007) är en Dejbjergvagn komplett med 300 brons- och järnbeslag. Vagnarna är dekorerade med triskele och kretsar i brons, mansmasker med långt skägg och lugg, och alla dessa symboler är från keltiskt ursprung. Vagnarna hade fyra mansmasker, 76 mm x 65 mm stora (Price, 2015; Görman & Henriksson 2006). Dejbjerg 1 är större än Dejbjerg 2 med 14 respektive 12 hjulekrar, Dejbjerg 1 har även en stol mitt i vagnen (Jensen 2003; Buchholz, 1993; Schovsbo, 2010). De keltiska vagnarna deponerades i gravar, medan de danska vagnarna deponerades i våtmarker, i gravar och i hus, de olika kontexterna fick två vardera.
22
6. Resultat
De fyrhjulade vagnarna hör till Hallstatt, medan i La Tène blev det mer fokus på de tvåhjulade vagnarna, men fynd från keltiska områden under La Tène visar på att fyrhjulade vagnar skapades och användes även under den tidsperioden. De fyrhjulade vagnarna kan hittas i gravar, däribland Hochdorf och Vix, liksom två av de danska vagnarna som funnits i Langå och Kraghede. De andra danska vagnarna hittades i hus och våtmark.
Dejbjergvagnarna och vagnarna från Hallstatt har visat sig likna varandra och det är tydligt att de danska vagnarna har ett keltiskt ursprung när en ser på inte bara detaljerna på beslagen, utan också vagnarna som helhet. Det faktum att båda ”typerna” har ekerhjul har skapat tanken om att de måste även ha haft samma syfte; att ha till processioner och elitens aktiviteter. Att danskarna, eller germanerna, tog sig ner till keltiska områden kan vara en av anledningarna till likheterna mellan vagnarna.
23
7. Diskussion och tolkning
När danskarna för 2000 år sedan deponerade två vagnar i en sjö på västra Jylland tror jag inte de hade tanken på att arkeologer skulle skriva om dem, utan då hade de kanske bara tanken på vad aktionen hade för betydelse för dem, vad deponeringen hade för syfte. För att vägleda oss genom diskussionen kommer jag ha mina frågeställningar som underrubriker, för att det ska bli lättare för både dig som läsare, och mig som uppsatsskribent, att förstå vad det är som diskuteras.
Hur ser vagnarna ut?
Fredbjergvagnen liknar mycket Dejbjerg 1 till utseendet; dess vagnbeslag liknar de som sitter på Dejbjerg 1. Enligt Schovsbo (2010) är de även identiska med Langåvagnen, som var den första vagnen av Dejbjergtyp som hittades. Langåvagnen kan enligt Schovsbo (2010) liknas vid vagnen i La Tène-graven vid Adria.
Kraghedevagnen är svår att tolka då när den hittades var smält, eftersom den var svårt påverkad av elden från likbålet. Vad som gick att se var dock att den antagligen var av samma typ som Dejbjerg 1 och Langå (Jensen, 2003). Liksom denna vagn hade även Dankirkevagnen smält någon gång i forntiden, och är den av vagnarna som är minst bevarad, vilket betyder att det är svårt att typbestämma den.
Dejbjergvagnarna från Præstegårdmose liknar Hochdorfvagnen märkvärdigt mycket, det som skiljer sig mellan dem för det otränade ögat är bland annat att Hochdorfvagnen har lägre vagnkanter än vad Dejbjergvagnarna har. Hur skiljer sig deponeringen av vagnar mellan Hallstatt, La Tène och Danmark?
Analysen av kontexten av vagnar har visat att de danska vagnarna var deponerade i flera olika kontexter, inte bara våtmarker, som det är lätt att få uppfattning av. Majoriteten av vagnarna har däremot blivit placerade i gravar och lämnats i hus för att brinna upp tillsammans med husen. Det var faktiskt bara huvudvagnarna Dejbjergvagnarna 1 och 2 själva som deponerats i en sjö och det skiljer sig från vagnarna i Hallstatt och La Tène som tillhör gravar. Kanske är det tolkningen av Tacitus berättelse om Nerthuskulten (se 2. Tidigare forskning; Görman 1987) som har bidragit till uppfattningen av att alla vagnar deponerats i en våtmark, då gudinnan Nerthus åker på en vagn som sedan sköljs ner i en sjö, liksom Dejbjerg 1 och 2 deponerades i Præstegårdmose. Att majoriteten av vagnarna är
24
deponerade i gravar och i hus är intressant, eftersom vagnarna i Hallstatt till majoriteten är deponerade i gravar. Just i Hallstatt tog de sönder vagnarna för att komma ner i gravkammaren och väl nere i kammaren sattes hjulen tillbaka på axlarna, medan naven lades på stommen. Överlag var det vanligt i östra delen av Hallstatt att plocka isär vagnarna för att få in vagnarna i gravarna för att sedan placera hjulen mot väggarna (Biel, 1987; Rebay-Salisbury, 2018). Jag har tyvärr inte hittat tillräckligt mycket information om La Tènes deponering av vagnar för att kunna diskutera dessa, men då de flesta vagnarna som deponerades i La Tène var tvåhjulade och Dejbjergvagnarna är fyrhjulade så är La Tènes vagnar inte särskilt relevanta för diskussionen ändå.
Dejbjerg 1 och 2 hade båda blivit isärplockade innan de deponerades ner i sjön, där de spreds ut och beblandades med varandra. Schovsbo (2010) tror att Dejbjergvagnarna är deponerade genom en ritual. Fredbjergvagnen var inte lika tydligt deponerad som Dejbjergvagnarna, utan vagnen stod kvar i huset, däremot hittades depåer i huset med skrot som Schovsbo menar pekar på en verkstad. Langågraven var deponerad i en grav tillsammans med någon som Schovsbo tolkar som en furste eller hövding – en person som tillhörde eliten med andra ord – eftersom graven också innehöll vapen, beslag till sele, keramikkärl och smycken. Kraghedevagnen hittades i ett gravfält där det fanns vapengravar, men också en urnebrandgrav med bronskittel, keramikkärl och andra dyrbara föremål. Dankirkevagnen hittades i ett hus, men eftersom huset hade brunnit och vagnen var långt ifrån intakt går det inte att se tydligt hur just den vagnen hade deponerats. Både vagnarna från Præstegårdmose och vagnarna i den keltiska världen har blivit sönderdelade i samband med deponeringen. Min forskning inför teorin säger ingenting om det fanns någon mer bakomliggande orsak till varför de blev sönderdelade i samband med begravningen i Hallstatt / La Tène, förutom att få plats med vagnen, men det kan ha varit en medveten handling enligt handlingsteorin. Här går vi tillbaka till det som Berggren och Nilsson Stutz (2010) ville frångå, att det en inte har svar på tolkas som ritual, men jag anser att det måste finnas en större anledning, en strategi. Dessutom, om de ändå skulle ta sönder vagnen, varför inte bara behålla den så? Varför bemöda sig med att ta isär för att sedan sätta ihop igen? Detta måste enligt handlingsteorin också ha betydelse. Det mest troliga är att de ville att den döda skulle ha en praktfull vagn att föras in i dödsriket med, om de nu trodde på något sådant.
Dejbjergvagnarna från Præstegårdmose sönderdelades förmodligen för att vagnarna inte skulle kunna användas senare. Enligt Berggren och Nilsson
25
Stutz (2010) som jag skriver om i 3.1 Centrala begrepp så har våtmarker använts som både rituella platser och platser för ”skafferi” eller varor och om vagnarna sönderdelades så måste det bero på att de inte skulle kunna användas vidare efteråt – alltså har våtmarken använts som en rituell plats för att deponera vagnarna.
Om vi ska gå tillbaka till gravskicket så är det eliten som får vagnarna både i Hallstatt och i Danmark. Detta ser vi i Danmark genom Langå och Kraghede att det tillsammans med vagnen deponerats vapen, selebeslag, keramik, smycken och metallkittel, stamnos (Langå) eller fibula samt fem hela djur (Kraghede). I Hochdorf och Vix finns det gravgåvor med mer grekiskt inflytande; bronskittel, krater och bägare, vilket pekar på eliten. Det finns inga tydliga könsskillnader i gravskicket; kvinnan och mannen i keltiska världen behandlades ungefär likadant när det kommer till döden.
Hur kan vagnarna ha använts?
Inte mycket information finns om hur vagnarna i Danmark hade kunnat ha använts, däremot finns det information från Hallstattkulturen och det mesta bygger på hur hjulen såg ut; var det ekerhjul så var det praktfulla vagnar, menade för krig, parader och processioner, medan om hjulen var tredelade, det vill säga gjorda av tre brädor så var de vagnarna gjorda för mer tunga arbeten, ofta dragna av kreatur (Piggott 1996[1995]). Utifrån detta kan vi se på Dejbjergvagnarna med mer informerade ögon, för eftersom Dejbjergvagnarna har ekerhjul, så borde det betyda att de också var gjorda för aristokratins aktiviteter och inte för tungt arbete. Vagnarna kan även ha varit till för prydnad, eftersom de är så vackra med vackra beslag av alla dess slag så kan de ha varit en symbol för ägarens status i samhället. Det kan också vara så att vagnarna användes till enbart begravningsriterna, just eftersom kelterna i Hallstatt och La Tène var glada i att begravas med vagnar (se 5.2 Keltiska vagnar för citat av Rebay-Salisbury), eller som en del av den mytomspunna Nerthuskulten, särskilt Dejbjergvagnarna då det var germaner som levde i Danmark på den tiden och Nerthus var en germansk gudinna. Tacitus skrift pekar på att vagnar användes i Nerthuskulten och Görman (1987) menar att Dejbjergvagnarna och hur de är deponerade stämmer överens med Nerthuskulten. Att vagnarna användes till begravninsriter och inte Nerthuskultutövande är nog mer realistiskt, eftersom två av vagnarna av Dejbjergtyp har deponerats i gravar, samt att vagnarnas ”företrädare” i Hallstatt användes till begravningsritualer. Dessutom så levde Tacitus som nämnt inte när Dejbjergvagnarna existerade ovan vatten, så han kan omöjligt ha vetat om Dejbjergvagnarna.
26
Vad kan Dejbjergvagnarna säga om kontakterna mellan Norden och Centraleuropa?
Dejbjergvagnarnas ornament pekar på tydliga keltiska influenser. Mansmaskerna är typiska keltiska symboler, och triskelerna och spiralerna likaså. För att danskarna ska ha kunnat använda de här keltiska symbolerna måste de ha haft kontakt med kelterna. Vi vet att danskarna i form av germaner tog sig ner mot keltiska territorier (se Burenhult 2011), men vi kan inte veta säkert om vagnarna var krigsbyte eller gåvor från kelterna själva, eller om de var gjorda i Danmark. Det som talar för att de var gjorda i Danmark är de verkstäder som hittats på boplatserna (ex: Fredbjerg), men det som talar för att de inte var gjorda i Danmark, utan gjorda i kelternas riken är brons- och järnornamentiken av tydliga keltiska symboler. Det kan ha varit så att någon eller några kelter följde med till Danmark för att göra vagnarna, men det är bara spekulationer.
Kan vagnarna säga något om det sociala livet?
Både ja och nej. Som jag nämnde i 5.2 Keltiska vagnar så kunde både män och kvinnor begravas i vagngravar vilket pekar på ett jämställt samhälle; i Hochdorfgraven låg det en man och i Vixgraven en kvinna. Båda dessa individer har tolkats vara av elitens härkomst och det kan en se både på de vagnarna som finns i gravarna, men också de rikedomar som fanns i gravarna. Vagnarna (liksom Dejbjergvagnarna) var praktfulla och därför kan en dra slutsatser om att samhället som mannen respektive kvinnan levde i var rikt, eller att de som individer var rika.
27
8. Slutsatser
Hur ser vagnarna ut?
Under Hallstatt var vagnarna fyrhjulade och under La Tène blev de tvåhjulade. Dejbjergvagnarna var fyrhjulade. Hallstatt och Dejbjergvagnarna som fokus har varit på i uppsatsen hade liknande brons- och järnbeslag och Dejbjergvagnarna hade tydligt keltiskt inflytande med keltiska symboler. Hur skiljer sig deponeringen av vagnar mellan Hallstatt, La Tène och Danmark?
I Hallstatt och La Tène är vagnarna deponerade i gravar, medan de danska vagnarna deponerade deponerades i våtmark, boplatser och i gravar. Innan de keltiska vagnarna stoppades ner i gravarna plockades de isär för att kunna komma ner i gravarna lättare. I Danmark plockades Dejbjerg 1 och Dejbjerg 2 helt isär innan de deponerades, men de flesta andra var så påverkade av elden att de hade smält och det gick inte att se hur de hade deponerats. Hur kan vagnarna ha använts?
Hur vagnarna kan ha använts bygger mest på hur hjulen såg ut. Ekerhjul, som alla vagnar som tagits upp i uppsatsen haft, var till praktfulla vagnar, menade för krig, parader och processioner, gjorda för aristokratins och elitens aktiviteter och inte för tungt arbete. Vagnarna kan även ha varit till för prydnad, då alla brons- och järnbeslag med ornament av alla dess slag kan ha varit en symbol för ägarens status i samhället. Det kan också vara så att vagnarna användes till enbart begravningsriterna, just eftersom kelterna i Hallstatt och La Tène var glada i att begravas med vagnar.
Vad kan Dejbjergvagnarna säga om kontakterna mellan Norden och Centraleuropa?
De keltiska motiven på Dejbjergvagnarnas järn- och bronsbeslag pekar på att danskarna i Norden har haft kontakter med kelterna i Centraleuropa, men de kan inte säga oss om de har blivit tillverkade på kontinenten, eller lokalt i Danmark, av kelter eller av danskar som inspirerades av kelterna.
Kan vagnarna säga något om det sociala livet?
Vagnarnas dekor och ornament pekar på att de som ägde vagnarna tillhörde eliten och det faktum att vagnar återfinns i både kvinnliga och manliga gravar pekar på att det keltiska samhället var jämställt mellan könen.
