Utifrån ovanstående analys av empirin så börjar diskussionskapitlet med en mer övergripande diskussion för att kunna mynna ut i en diskussion om inkludering och integration. Därefter kommer en kortare metoddiskussion och slutligen förslag till framtida forskning.
6.1 Resultatdiskussion
Först och främst visar mitt resultat att internationella adoptivpersoner i Sverige i olika utsträckning upplever sig vara utsatta för stereotypa föreställningar, både under barndomen och i vuxen ålder. Ingen av mina informanter menade på att de inte hade blivit bemött med någon form av stereotyp, det som dock återkom var att stereotyperna sällan var kopplade till adoptionsprocessen, utan snarare rörde adoptionslandet. Det finns ett samband mellan adoptionslandet och vilka typer av stereotypa föreställningar som finns, Sara och Fredrik lyfte båda detta i sin intervju. Det rör således inte det faktum att de är adopterade, utan det har snarare att göra med att adoptivpersonerna i min studie inte ser normativt svensk ut. Fredrik och Emma beskriver det svenska utseendet i termer av ”ljushyad”, ”ljust hår/mellanblont hår” och ”ljusa ögon”. Denna beskrivning av den normativa svenskheten utseendemässigt kan i sig ses som en stereotyp föreställning. En individ tenderar till att uppfatta den Andre, eller de Andra, som en homogen kategori men ser på medlemmarna av sin egna grupp som individer som kan tillhöra flera olika subgrupper (Riggins, 1997), vilket är en annan förklaring till
föreställningar finns, då människan har ett behov av ett sätt att upprätthålla gränsen mellan “vi” och “dem” och att det hjälper människor att skapa och definiera sina gruppidentiteter (Petersson, 2006). Stereotypisering är ett sätt för olika grupper att stärka känsla av samhörighet genom denna kategorisering (Petersson, 2006), och Riggins teoretiska utgångspunkter menar att konstruktionen av den Andre är dynamisk, och är i en ständig omförhandling (Riggins, 1997).
De upplevelser som adoptivpersonerna upplever ligger i linje med den tidigare forskningen från Hübinette och Tigervall, som fastställer att människor med utländsk bakgrund särbehandlas negativt i det svenska samhället (Hübinette & Tigervall, 2008a). Hübinette och Tigervall menar att en aspekt som sällan blir ett forskningsområde gällande etnisk diskriminering, är den kroppsliga uppenbarelsens betydelse (Hübinette & Tigervall 2008a). Detta förklaras av författarna att forskningen tenderar att avstånd från att diskutera den kroppsliga uppenbarelsen, då det kan upplevas ligga nära begreppet ”ras”, vilken svensk forskning avfärdar (a.a). Hübinette och Tigervall menar att detta osynliggörande av och tystnad kring, den kroppsliga uppenbarelsen, är i sig en del av problemet. Hübinette och Tigervall (2008a) kommer i sin studie fram till att adopterade möter diskriminering relaterad till att de inte ser utseendemässigt svenska ut. Detta sker trots att adoptionen har gett dem tillhörighet till svenska familjer och sociala nätverk, samt en juridisk och officiell svensk förankring (Hübinette & Tigervall 2008a). Min studie bekräftar med andra ord de tidigare forskningsresultat som Hübinette och Tigervall kommer fram till i sin avhandling. Vidare gällande att kunna röra sig i det offentliga rummet utan att bli ifrågasatta, så är det något som mina informanter upplever att de inte kan göra. Antons upplevelse när han går i affärer är ett exempel på detta. Hübinette och Tigervall menar att adopterade har en villkorad existens som icke-vit svensk, och vad människor tillskriver denna kategori är historiska och kulturella föreställningar om vad ”svenskhet” är. I min studie kan detta synliggöras genom att informanterna i min studie upplever en dualism i både det levda medborgarskapet och i sin tillhörighet.
Jag finner detta som relevant då temarapporten från SCB (2014:4 adoption) belägger att det förekommer skillnader mellan adopterade och svenskfödda, där svenskfödda har högre inkomst, högre utbildning och är i högre grad gifta än adopterade. I min studie är samtliga informanter ogifta, två av informanterna har barn och en av dem har universitetsexamen. Utifrån att mina informanter upplever stereotypisering, en upplevelse av att vara annorlunda, bli behandlad annorlunda på grund av sin adoptionsbakgrund, så är det inte omöjligt att dessa personer väljer att vistas mindre i det offentliga rummet. Att inte uppleva att man tillhör ett samhälle som man har vuxit upp i, kan ses som problematiskt. I min studie framhåller dock inte informanterna detta som ett problem, utan snarare en känsla eller upplevelse de själva har. Ingen av mina informanter använde sig utav ord som ”problem”, ”utmaning” eller dylikt. Vad som dock kan synliggöras är att adoptivpersoner ändrar sin roll för att kunna passa in, vilket också skulle kunna ses som problematiskt. Att uppleva utanförskap, gällande utseendemässiga faktorer som en inte råder över, har troligtvis effekter på hur man ser på sin egna tillhörighet.
Informanterna i min studie upplevde en dualism i sin tillhörighet och alla upplevde att de var svenska för att de innehar ett svenskt pass. Det levda medborgarskapet är ett sätt för forskare att belysa hur medborgare ger mening och
förstår sitt medborgarskap (Cherubini, 2011), i min studie så är passhandlingen en form av juridisk värdehandling som tycks vara avgörande för informanterna. En tolkning av att just passet är viktigt skulle kunna vara, att det är passet som avgör vilken nationalitet som en individ har och passets funktion på ett eller annat vis legitimerar adoptivpersonens nationalitet. Eftersom samtliga informanter lyfter att de har svenskt pass, så tillskriver de mening till den tillhörigheten. Samtidigt vittnar informanterna om att när de besökte adoptionslandet, såg de ut som ”alla andra”, vilket kan förstås som en känsla av tillhörighet. Alla människor upplever troligen något tillfälle i livet där de upplever att de inte tillhör gruppen i olika sammanhang, det skulle kunna vara i en klass, på en arbetsplats eller i annat socialt sammanhang. Adoptivpersoner tycks reflektera över detta i olika sammanhang i deras vardag, vilket tyder på att de inte fullt ut känner att de faktiskt har en svensk tillhörighet.
Avslutningsvis vill jag lyfta de stereotyper som adoptivpersoner möter till en större kontext. Adoptivpersoner kommer ofta till Sverige i tidig ålder, småbarnsåren så att säga. Den tidigare forskningen visar att den konkreta icke-vita kroppen kan utgöra en diskriminerande entitet i sig själv, och behöver inte vara kopplad till andra perspektiv så som ålder, kön, sexualitet eller klass. Inte heller behöver det vara kopplat till kulturella, religiösa eller språkliga skillnader, den icke-vita kroppen grund nog till att riskera att bli utsatt för etnisk diskriminering (Hübinette & Tigervall 2008a). I mina intervjuer är det just den typen av etnisk diskriminering/rasism som framkommer. Adoptivpersoner innehar samma kultur, samma religion, uppfostran, normer och värderingar samt språk som majoritetsbefolkningen i Sverige. Det enda som skiljer sig är utseendet, i form av att inneha en icke-vit kropp. Detta innebär att integration som en lösning på exkludering av utlandsfödda, bör inbegripa ett erkännandets politik gällande vikten som tillskrivs den kroppsliga framställningen på samhällsnivå.
6.2 Metoddiskussion
Metoddiskussionen ämnar lyfta reflektioner jag har haft under arbetets gång, dels gällande förförståelse och dels kring processen. Metoddiskussionen avslutas med ett par tankar gällande reliabilitet.
Förförståelse
Min förförståelse gällande adoption är att jag har två i bekantskapskretsen med adoptionsbakgrund, vi har under de senaste 5 åren alltid pratat om adoptioner och dem har alltid framställt en väldigt positiv syn på adoption, samtidigt så har dem berättat om att dem ibland inte känt sig svenska i olika sammanhang. Jag kommer inte själv från en adoptivbakgrund, och hade i början av uppsatsen ingen riktigt koll på hur en adoption fullt ut går till, inte heller vilken tidigare forskning som finns inom fältet eller hur socionomer kan förhålla sig till adopterade.
Reflektion kring process
Processen från början till slut har varit utmanande, spännande och rolig samtidigt som det även inneburit svårigheter och det skall inte förringas vilken tid som läggs ned. Jag upplever att jag har stött på problem under processen, och att dessa har lösts efterhand. Ett stort problem som uppstod var att jag hade två informanter som drog sig ur innan intervjun och då hade jag enbart tre intervjuer inbokade, så jag var ytterst tacksam när en av mina informanter uttryckte att denne hade ganska stort nätverk med adopterade som denne kunde fråga. Vidare har jag försökt att
under varje intervju inte enbart gå efter de frågor jag har i min intervjuguide, samtidigt som vissa frågor i intervjuguiden ”måste” ställas. Det har varit svårt att navigera kring när man skall försöka lämna ett område som informanten uppenbarligen har mycket att säga om. Det fanns även stunder jag svarade spontant vad jag ”tänkte” så som ” wow, vilken känsla det måste varit… eller?” och i denna studie ledde det inte till en katastrof, men det skulle kunna ha gjort det. Jag insåg direkt efter jag hade sagt meningen att det var ett misstag att jag uttryckte mig bekräftande, så jag slängde in ett ”eller” för att försöka rädda situationen. Så för framtida intervjuer, så får jag förbereda mig mer på att inte svara direkt, utan tänka till en gång extra.
Reliabilitet
De informanter jag har kommit i kontakt med, har varit dels genom affischer, dels genom facebook-grupper och en informant tillkom per rekommendation av en annan informant i studien. Jag har haft fyra informanter som deltog i min studie, vilket är ett alldeles för lågt antal informanter för att kunna göra några generaliseringar kring resultatet. Informanterna var alla bosatta i Malmö, vilket har underlättat då jag har kunnat genomföra intervjuerna i person och haft möjlighet att kunna urskilja språkliga nyanser och kroppsspråk på ett annat sätt än när man talar i telefon eller gör en videointervju. Informanterna kommer alla från olika adoptionsländer, vilket var positivt, då det kunde synliggöra om det fanns variationer baserat på vilket adoptivland man kom ifrån.
Det fanns både likheter och skillnader i informanternas upplevelser och meningsskapande, vilket jag tycker ses som ett vanligt förekommande fenomen inom forskningen. I mitt resultat och analys kapitel har fokus varit att få fram adoptivpersonernas upplevelser från intervjuerna. Detta för att synliggöra hela citaten så de inte tas ur kontext, samtidigt har det behövts göra en avvägning i vilket material som kommer med i studien, och vilket material som sållas bort.
6.3 Förslag till framtida forskning
Mitt första förslag till framtida forskning är att genomföra en liknande studie med fler informanter, likt Hübinette och Tigervalls avhandling. Vidare saknas väldigt mycket forskning gällande hur adoptivpersoner själva ser på den separation de gick igenom som barn, och vilka upplevelser de har gällande konsekvenser av en tidig separation. Utöver detta är det relevant att i en större kontext undersöka hur etnisk diskriminering konstrueras i samhällsdebatten, för att tydliggöra vad som menas med integrationsbegreppet inom socialt arbete. Förslag på frågeställning skulle kunna vara: Vilka kriterier skall en individ inneha för att anses vara integrerad i samhället? Så min avslutande rekommendation baserat på ovanstående, är att adoptionsfältet inom svensk forskning bör studera adoptivpersoner i en högre utsträckning än vad de gör idag.