Diskussion utifrån studiens tre frågeställningar

Ashurst och McAlinden menar i sin studie att det finns en dålig förståelse för de normer som unga individer har utvecklat för sexuella beteende (Ashurst & McAlinden 2015). Utifrån intersektionalitet kan olika kategorier påverka varandra då var kategori skapat normer och föreställningar av hur de andra kategorierna bör vara (Mattsson 2021). För närvarande berättar skolkuratorerna att det inte finns angivet hur de bör arbeta med sexuell utsatthet i skolans miljö.

Det gör att skolkuratorernas arbetssätt kan komma att påverkas av hur var och en i sin yrkesutövning väljer att arbeta och att det kan påverkas av egen ålder, etnicitet, sexualitet och kön. Konsekvensen av att det inte finns riktlinjer är att unga inte får ta del av likadan kunskap och på enhetliga sätt.

8. Avslutande diskussion

Detta kapitel fokuserar på en avslutande diskussion utifrån studiens tre frågeställningar i ett led för att se om dessa besvarades eller inte genom studiens genomförande. Syftet med denna studie var att studera hur skolkuratorer arbetar med sexuell utsatthet, både på sociala medier och i den fysiska världen bland barn och ungdomar. Men även att belysa skolkuratorers hinder i yrkesutövning och vilka konsekvenser skolkuratorerna identifierat som konsekvenser efter sexuella övergrepp. I detta kapitel lyfts också frågor fram, vilka har väckts av studiens resultat.

8.1 Diskussion utifrån studiens tre frågeställningar

Studiens första frågeställning var “Hur arbetar skolkuratorer med frågor kring sexuell utsatthet?”. De fem skolkuratorernas arbete med frågor om sexuell utsatthet, är snarlika varandra. Insatsen “temavecka” är något samtliga fem skolkuratorer utför, men i olika omfattningar. Utformningen av denna insats på respektive skola skiljer sig åt eftersom det inte finns något angivet vad de fem skolkuratorerna behöver förhålla sig till. Det innebär att insatsens utformning sker efter den enskilda skolkuratorns uppfattning om vad som ingår i yrkesutövningen. Detta betyder att det blir skolkuratorernas upplevelser och syn på sin yrkesutövning som avgör vilka insatser som ges. Cowan m.fl menar att det förebyggande arbetet är viktigt för att kunna ge barn och ungdomar kunskap som de behöver och även för att

nå de som är utsatta (Cowan m.fl 2019). En fråga som detta kan väcka är vad som sker när skolkuratorer utformar förebyggande insatser om sexuell utsatthet utan att ha några särskilda riktlinjer att följa? Det som kan ske är att det förebyggande arbetet istället för att bli enhetligt och likvärdigt för unga att ta del av, riskerar att bli subjektivt utifrån den enskilda skolkuratorns perspektiv. En tanke som uppstått vid denna insikt är huruvida det är möjligt att uppnå ett enhetligt och likvärdigt arbete när socionomstudenter inte förbereds för yrkesutövning som skolkurator. Cowan m.fl menar att professionella överlag har dålig förståelse för sexuella övergrepp bland barn. Detta betyder att professionella inte förstår de utmaningar och hinder som finns efter övergrepp (ibid). Kan detta bero på att det som händer på sociala medier inte når vuxenvärlden på samma sätt som i skolmiljön, eller handlar det om att ämnet upplevs svårhanterat och/eller tabubelagt bland skolkuratorerna? Det kan bidra till att unga är och förblir ensamma med att upptäcka och förstå var gränsen för sexuell utsatthet är och kan gå.

Detta då unga inte kan rådfråga vuxna eftersom de sällan befinner sig inom samma plattformar.

En möjlighet som skolkuratorn har är att överlämna material till skolpersonal att nyttja i skolan.

Innan överlämnandet är det möjligt att ha en genomgång av materialet. Skolkuratorn kan även överlämna material till föräldrar för användning i hemmet när barn ställer frågor. Att arbeta med skolpersonal och föräldrar är en del av det förebyggande arbetet mot sexuell utsatthet (Cowan m.fl 2019). Edwards m.fl betonar att skolpersonal har en oundviklig roll i det förebyggande arbetet (Edwards m.fl 2019). Det Cowan m.fl och Edwards m.fl framhåller som vikt av det förebyggande arbetet mot sexuell utsatthet, utför Andre genom att överlämna material till både lärare och föräldrar till elever på skolan. Huruvida budskapet nått fram i de fall han berättat om är inte klarlagt. Cowan m.fl menar att det är viktigt att skolpersonal arbetar konkret och praktiskt med föräldrar eftersom föräldrar behöver få kunskap för att kunna bemöta ämnet (Cowan m.fl 2019). I synnerhet om barnen ställer frågor hemmavid. Om överlämnande av material görs, hur blir uppföljningen av insatsen? Att överlämna material, kan det vara ett sätt att utveckla ett samarbete mellan skola och föräldrar? Eller är det ett sätt för att undvika diskussioner i klassrummen när insatsen inte blir uppföljd?

Något som skiljer sig mellan skolkuratorerna, i studien är arbetet med elever som är förövare av sexualbrott. Tre skolkuratorer menade att de i sin yrkesroll möter förövare men en skolkurator menade att hon inte gör det. Wyrick Morgan m.fl menar att arbetet med förövare kan vara svårt att genomföra eftersom det finns lite vägledning att ta del av som professionell.

Istället kan arbetet bli präglat av missuppfattningar och personliga fördomar (Wyrick Morgan m.fl 2019). Vid bemötandet av förövare menar tre av skolkuratorerna att det är viktigt att tänka på att det var ett misstag och att det kan finnas bakomliggande orsaker till att förövaren utsatt andra. Förövaren kan själv vara utsatt. De tre skolkuratorerna har viss förståelse, men Wyrick Morgan m.fl menar att det krävs utbildning. Professionella behöver utbildning för hur de ska bemöta förövare för att undvika att bemötandet och hanteringen av ärendet inte blir inkonsekvent. Om en sådan utbildning blir en rutin inom arbetsplatsen kan individuella fördomar och missuppfattningar försvinna ur bemötandet av förövare (ibid). Utifrån detta anses studiens första frågeställning vara besvarad för hur de fem skolkuratorerna arbetar med frågor som rör sexuell utsatthet.

Studiens andra frågeställning, “Vilka hinder upplever skolkuratorer i sin profession vid arbetet av sexuell utsatthet bland barn och ungdomar?”. Skolkuratorerna berättade att de sällan får veta om sexuell utsatthet bland unga, vilket de tror kan bero på att den utsatte upplever känslor av skam. Men kan det bero på individens erhållna känsla av stigma utifrån rådande normer och föreställningar efter att ha upplevt sexuell utsatthet? Eller för att de vuxna som ska vara ett stöd till unga, inte förstår de normer som utvecklats bland yngre generationer? Ashurst och

McAlinden menar att professionella har dålig förståelse för sexuella beteende bland unga, vilket försvårar för professionella att arbeta med ämnet (Ashurst & McAlinden 2015). Kan dålig förståelse bland skolkuratorer avskräcka unga från att träda fram om sexuell utsatthet eller för rädslan för att vara annorlunda från samhällets förväntningar? Edwards m.fl menar att samhället behöver tillsammans arbeta mot sexuell utsatthet för att nå ett förebyggande resultat (Edwards m.fl 2019). Detta innebär att om samhället förändrar sin syn på sexuell utsatthet, så vore det eventuellt inte lika stigmatiserande och skamfullt att berätta för andra att man blivit utsatt.

Mer kunskap, material att använda och utbildningar om sociala medier som används av unga är sådant stöd som de deltagande skolkuratorerna önskat var tillgängligt och som hade hjälpt dem arbeta bättre med ämnet. Bristen av dessa element är sådant som hindrar dem i det arbetet de utför. Enligt Cowan m.fl har vuxna dålig förståelse för övergrepp bland barn och ungdomar.

Resultatet av det menar de är att professionella får svårt att arbeta med ämnet (Cowan m.fl 2019). Ashurst och McAlinden menar att normer och kommunikationssätt bland unga individer förändras (Ashurst & McAlinden 2015). Så länge normer förändras och professionella har dålig förståelse för övergrepp, hur ska skolkuratorer kunna arbeta med området? Hur håller sig skolkuratorerna uppdaterade för att kunna bemöta sådant som barnen ger uttryck för, eller behöver hjälp med? Skolkuratorerna antyder viss medvetenhet om acceptansen bland unga att skicka bilder, likt vad Ashurst och McAlinden skrev om “sexta” (ibid). Görs något mer än att bara visa på medvetenhet om problemet? Om skolkuratorn utifrån sitt handlingsutrymme har möjlighet att göra mer, varför gör hen inte det? Är det föreställningar och normer som sätter gränser för arbetet med sexuell utsatthet?

Arbetsplatsen i sig själv kan vara hindrande för en del av skolkuratorerna. I deras berättelser framkommer att brist på tid och ett ointresse från skolledningen är begränsande moment i arbetet med sexuell utsatthet. Då det framgår att skolledningar inte finner ämnet så problematiskt som skolkuratorerna gör, blir det upp till var och en av dem att avgöra hur arbetet ska fortgå. Trots att skolkuratorer har ett brett handlingsutrymme, kan deras arbete präglas av egna föreställningar och normer. Edwards m.fl anser att förebyggande strategier bör skapas för att det kan förändra normer som finns om övergrepp (Edwards m.fl 2019). Men kan det även förändra hur skolkuratorer arbetar med ämnet i en skolkontext där egna åsikter inte präglar arbetet? Utan istället får intersektionalitet och objektivitet ta del av deras arbete om sexuell utsatthet. Utifrån detta anses studiens andra frågeställningen vara besvarad.

Studiens sista frågeställning, “Vilka konsekvenser av sexuella övergrepp identifierar skolkuratorer hos barn och ungdomar?”. De konsekvenser som skolkuratorerna har identifierat är även dem lika varandra, vilket även studiens kunskapsläge har angett som konsekvenser efter sexuella övergrepp. Skolkuratorerna uppger att konsekvenser kan bland annat vara ett dåligt mående, inte våga gå till skolan, att må psykiskt dåligt eller att bli sjukskriven. Cowan m.fl menar att konsekvenser efter övergrepp kan vara att individen utvecklar PTSD, börjar ta substanser eller självmordsförsök (Cowan m.fl 2019). Panisch m.fl skriver även dem om att en individ kan börja använda preparat, att hen blir deprimerad och svårigheter med att vara i skolan (Panisch m.fl 2020). Konsekvenser som skolkuratorerna och artiklarna från kunskapsläget anger, är snarlika och följande funderingar fås. Vad händer med en individ som har utsatts för sexuella övergrepp, men som inte upplever dessa konsekvenser? Kommer denne att bli stigmatiserad utifrån att hen inte följer samhällets normer och förväntningar efter ett övergrepp? Om konsekvenser efter sexuella övergrepp framträder senare i livet, vilka möjligheter har samhället att möta dessa när professionella redan har liten förståelse för sexuella övergrepp bland unga?

Något som även kan vara en konsekvens är om förövaren går på samma skola. Detta berättade skolkuratorerna om, vilket kan påverka om en elev vågar fortsätta gå till skolan, likt det Panisch m.fl skrev om i sin studie. Hur skolkuratorn kan arbeta med denna konsekvens, berättade skolkuratorerna inte om. Vad som framgått ur studien tidigare, är att det verkar som att skolkuratorer har ett brett handlingsutrymme inom sin yrkesutövning. Arbetar skolkuratorer med denna fråga eller överlämnas det ansvaret till skolledningen? Wyrick Morgan m.fl menar i sin studie att en skola ska ha en tydlig position och konsekvenser för att icke accepterade beteendes förekomst ska minska. Genom detta kan normer förändras bland de barn och ungdomar som besitter icke accepterat beteende (Wyrick Morgan m.fl 2019).

Ytterligare en konsekvens som skolkuratorerna lyfte fram är skam och skuld som konsekvens.

Skam kan enligt Filip påverkas av kulturell bakgrund och vara avgörande för hur benägen en är att berätta vad som hänt. Som en del i att uppleva skam, kan samhällets uppfattning om vem som är ett “bra” offer påverka individen som upplevt övergreppet. Det eftersom samhället har enligt skolkuratorerna tendenser att ifrågasätta en efter övergrepp. Utifrån detta bedöms studiens tredje frågeställning som besvarad eftersom skolkuratorerna berättat vilka konsekvenser de identifierat, som överensstämmer med artiklarna ur kunskapsläget.

8.2 Metoddiskussion

Något som jag kom att uppmärksamma vid litteratursökningen på SwePub, var att antalet sökträffar vid den andra sökningen blev 84 stycken. Antalet stämmer inte överens med sökkriterierna med artiklar som tidigast fick vara publicerade, det vill säga år 2011. Om det skulle fungerat att ange exakta årtal på ett tydligare sätt genom att själv skriva in årtal i själva sökningen, hade antalet sökträffar kommit att bli mindre än 84 stycken. Detta då jag på egen hand fick sortera ut vilka artiklar som hade publicerats efter 2011, vilket gör att jag kan ha missat någon artikel som indirekt kan ha påverkat studiens resultat.

Det är möjligt att reflektera varför det var så få skolkuratorer av de som fick ta del av efterlysningen som valde att delta i studien. Det kan bero på att sexuell utsatthet är ett tabubelagt område och kan upplevas som svårt att arbeta med, men det kan även bero på att de tillfrågade skolkuratorerna upplever att de inte har möjlighet att delta i en studie på grund av tidsbrist (Cowan m.fl 2019). En av de skolkuratorerna som deltog i studien menade på att när ett e-mail anländer i e-mail inkorgen, blir mailet visserligen ofta läst men om det inte behöver något svar så skriver man inget svar, detta på grund av en i övrigt pressad arbetssituation. De fem skolkuratorerna som deltagit i studien kan ha deltagit på grund av att de har starka åsikter om ämnet och har kunskap kring hur man som skolkurator arbetar och bemöter ämnet.

Den första intervjun som genomfördes blev annorlunda än de andra fyra intervjuerna. Jag ställde inte så många följdfrågor kring det skolkuratorn berättade och menar att detta berodde på att jag var något nervös. Att skolkuratorn inte fick följdfrågor kan ha påverkat intervjuns resultat negativt, men det kan även ha varit något positivt för intervjuns resultat. Detta då skolkuratorn besvarade frågorna självständigt och kunde vidareutveckla det hen själv bedömde vara av vikt. Under resterande intervjuer ställdes följdfrågor och skolkuratorerna fick möjlighet att vidareutveckla sina svar.

Eriksson-Zetterquist och Ahrne menar att intervjuer som genomförs digitalt tenderar att bli av en mer formell karaktär än en avslappnad sådan och att det finns en risk att missa specifika kulturer eller föreställningar (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015) som kan finnas inom skolan.

Trots att Eriksson-Zetterquist och Ahrne skriver att digitala intervjuer tenderar att bli mer av

en formell karaktär är det möjligt att argumentera för att detta inte vore helt sanningsenligt längre. Kapitlet de skrev är sex år gammalt och utgår från att socialisering sker i “verkliga”/det fysiska livet men samhället har befunnit sig i en pandemi i två år, vilket gjort att det tidigare normativa sättet att socialisera sig med andra har förändrats. Användningen av digitala forum som Zoom eller Teams används i både professionella och privata syften, för att kunna genomföra sådant man förr gjorde i “verkliga” livet, har ökat något enormt under pandemin.

Därför, menar jag, att det är rimligt att se att det som tidigare upplevts som obekvämt och formellt med digitala forum, idag är det nya vanliga och som potentiellt inte påverkar en intervju på likvärdiga sätt som för sex år sedan.

Att använda intervjuer för att få ta del av skolkuratorernas upplevelser av ämnet har upplevts som nyskapande och kan vara ett led för fortsatt forskning. Dessvärre är studien inte generaliserbar eftersom den grundar sig på ett fåtal skolkuratorers upplevelser och professionella erfarenheter. Om digitala enkäter hade utförts med fler skolkuratorer, hade resultatet kunnat bli generaliserbart. Det hade kunnat bidra till en mer nyanserad bild av hur skolkuratorer arbetar med området eftersom benägenheten att delta i en digital enkät hade kunnat vara större än att delta i intervjuer. Digitala enkäter är potentiellt enklare att sprida geografiskt genom medlemskap i FaceBook grupper över Sverige. Att kunna undersöka skolkuratorers arbete i hela Sverige hade varit intressant, det eftersom resultatet kan skilja sig åt utifrån geografiska aspekter. Om det hade funnits utrymme för att utföra både enkäter och intervjuer för denna studie hade det varit fördelaktigt som komplement för skolkuratorernas berättelser.