Diskussion utifrån tidigare forskning

Syftet med studien är att undersöka hur några lärare i svenskundervisningen samtalar med elever i årskurs 4–6 om skönlitteratur för att hjälpa dem att bygga föreställningsvärldar. I resultatet framkommer det att Anna och Lena via sina samtal om skönlitteratur i högläsningsundervisningen lyckas ge utrymme för elever att bygga alla fyra föreställningsvärldar. Lärarnas välplanerade högläsningsundervisning visar att samtalen får utrymme i alla fyra faser vilket ger gynnande effekter på elevernas förståelse för textens innehåll. Detta rimmar med vad forskaren Lana Edwards Santoro, David J. Chard, Lisa Howard, Scott K. Baker (2008) skriver om, att en välstrukturerad högläsningsundervisning som inrymmer samtal och diskussioner leder till ökad läsförståelse hos eleverna. Resultatet visar även att Anna och Lena ger utrymme för boksamtal efter avslutad högläsning. Eleverna får möjlighet att distansera sig från texten och samtala om den. Jönsson (2007) skriver om vikten av att ge eleverna utrymme för boksamtal då det är ett gynnande verktyg i arbetet med skönlitteratur som i sin tur bjuder in eleverna i egna föreställningsvärldar. Anna och Lenas arbete med boksamtal stämmer överens med Jönssons (2007) påstående då båda använder boksamtal som verktyg i sin högläsnings som bidrar till att eleverna får möjlighet att bygga Langers (2005) fjärde fas av föreställningsvärld.

Resultatet visar att Irene och Maria inte har lika välstrukturerade samtal i sin högläsningsundervisning, vilket resulterar i att eleverna inte får en möjlighet att bygga Langers (2005) fyra faser av föreställningsvärldar. Även om Irenes resultat visar att hennes elever mötte tre av Langers (2005) faser av föreställningsvärldar så ges det inte tillräckligt med utrymme för diskussion och samtal efter avslutad högläsning. I intervjun för hon fram att hon hellre vill avsätta tid för samtal istället för att arbeta med olika typer av texter efter högläsningen. Ändå

31

är motiveringen för att eleverna inte får fortsätta att samtala i form av boksamtal bristen på just tiden. Detta resulterar i att eleverna inte får möjlighet att arbeta vidare med texten i form av boksamtal som bidrar till ökad förståelse för texten som Anna och Lenas elever fick. Marias elever som enbart får möta på en utav Langers (2005) fyra faser av föreställningsvärldar får ytterst lite utrymme för samtal som kan hjälpa dem att nå en djupare förståelse för texten, vilket också framkom i observationen. Marias motivering, precis som Irenes, är att tiden inte räcker till för samtal och att eleverna får alldeles för lite tid att lyssna på boken. Irene och Marias påpekande om brist på tid för samtal i högläsningen går hand i hand med vad forskaren Copenhaver (2001) skriver, att lärare känner press inför högläsningen och att det i sin tur resulterar i att eleverna inte får utrymme för att samtala om boken. Vidare menar Copenhaver (2001) att högläsningen blir betydelsefull för eleverna enbart om läraren avsätter tid för god planering. Frågan jag ställer mig är om Maria och Irene inte hann med samtal i samma mån som Anna och Lena pga. tidsaspekten eller en oplanerad högläsningsundervisning. I intervjun framkom det att Irene och Maria ser högläsningstillfället som ett tillfälle för eleverna att få en lugn och bra start på skoldagen. Samtalen som dök upp i högläsningen tolkas därför inte vara planerade på samma sätt som Annas och Lenas då de hade ett tydligt syfte med sin högläsningsundervisning i form av förberedande textutdrag, arbete med illustrationer och boksamtal.

Lenas arbete med illustrationerna från boken visar på att det går att variera samtalen i högläsningsundervisningen på olika sätt. Hon väljer ut bilder från boken som ett verktyg för att skapa samtal som leder till djupare förståelse för helheten av texten. I Isabel Beck och Margaret Mckeowns (2001) studie, visade resultatet att lärare tenderar att fokusera mer på bilderna än att skapa gynnande samtal om berättelsen innehåll. Dock visar resultatet i studien motsatsen då Lena lyckas arbeta med bilderna genom hela högläsningsundervisningen och samtidigt inte tappa bort fokuset på samtalet. Irene däremot som har möjlighet att arbeta med illustrationerna i boken väljer att inte visa dem för att hålla boken hemlig för barnen. Syftet med att hålla boken hemlig är att eleverna inte ska låna boken och läsa kapitlen i förväg. Detta ser jag snarare som ett problem än ett gynnande syfte då högläsningen och samtalen inom den ska bidra till att eleverna borde få en känsla av att springa till biblioteket och låna boken av nyfikenhet. Det visar på att läraren har utifrån hens samtal om skönlitteraturen i högläsningen lyckats fånga elevens nyfikenhet och intresse för läsning av skönlitteratur. Å andra sidan kan Irenes strategier att inte visa bilderna i boken vara ett tillfälle för eleverna att skapa egna föreställningar om hur karaktärerna ser ut och hur miljön de befinner sig i är, precis som hon berättade i intervjun.

32

Sarah K. Clark & Lindi Andreasens (2014) studie visar att elevers läsförståelse synliggörs genom samtal och djupare diskussioner om textens innehåll. Vidare menar forskarna att samtalets betydelse om skönlitteraturen är ytterst viktigt för att fånga elever med lägre läsattityder. I resultatet framkommer det att Marias elever får lite utrymme för samtal och att de under högläsning av ljudbok istället är passiva lyssnare. Eleverna ges inga möjligheter att bygga alla fyra föreställningsvärldar eftersom de inte får dela med sig sina tankar, känslor och erfarenheter om texten. Resultatet av detta kan bli att Marias elever får sämre läsupplevelser som kan bidrar till dålig läsattityd. Forskarna menar vidare att läraren därför har en viktig roll att bjuda in elever i samtal eftersom det i sin tur bidrar till utvecklad läsförståelse. Min fundering är om Marias val av att använda ljudbok i högläsningen har någonting med hennes resultatet att göra. Kan det vara så att det skiljer sig från att använda ljudböcker och vanliga böcker i högläsningsundervisningen för att skapa samtal? Är det enklare att ge liv åt boken och skapa samtal om den när läraren kan känna den och titta på den? En annan aspekt som kan vara orsaken till att Marias resultat stack ut än de andra lärarna är hennes tid som verksam lärare. Hon har varit verksam lärare i fyra år medan de andra har flera års erfarenhet av högläsning i svenskundervisningen. Frågan jag ställer mig är om det kan hänga ihop med liten erfarenhet om samtal i högläsningsundervisningen. Det får mig att fundera vidare på mitt ovanstående argument i inledningen av uppsatsen, att en konsekvens av att det inte framkommer tydliga riktlinjer i vad som ses som en dialog om skönlitteratur kan tolkas på många olika sätt. En erfaren lärare som har arbetat i över 15 år har kanske hunnit bygga upp sina verktyg i högläsningsundervisningen. En nyexaminerad lärare som inte har lika mycket erfarenhet behöver skapa dessa verktyg och luta sig mot aktuell forskning inom området. Därför kan det vara utav vikt att lärare dels aktivt själva söker sig till forskning inom området, dels erbjuds fortbildning. Detta för att bedriva en undervisningspraktik där samtal i högläsningen bidrar till en lustfylld praktik och samtidigt centraliserar lärandet.