Syftet med den här uppsatsen har varit att ta reda på hur unga personer i Uppsala relaterar till sin omgivning utifrån sin identitet som queer. Fokus har varit på de känslor som uppstår på platsen och vilka beteenden som uppfattas vara accepterade. Diskussionen utgörs av två delar, en del per frågeställning. Frågeställningarna var:
• Hur upplever unga som identifierar sig som queer att bo och leva sina vardagsliv i Uppsala?
• På vilket sätt rör man sig i staden och hur påverkar olika platser ens sätt att vara eller uttrycka sig?
4.1. Upplevelsen ur ett queert perspektiv
Det är sju separata upplevelser som beskrivs i resultatet men det finns många likheter mellan de berättelser som förmedlas. Samtliga beskriver hur bilden av Uppsala var positiv innan de flyttade till staden och menar att de uppfattade den som öppen och accepterande. Efter att ha bott i Uppsala ett antal år står samtliga fast vid den uppfattningen, trots att flera berättar om upplevelser eller känslor som skulle kunna uppfattas som negativa. Det skulle kunna förklaras med att många jämför Uppsala med de platser de tidigare kom ifrån vilka skapade större obehag än vad Uppsala gör. Det betyder inte att den tidigare bostadsorten i sig fungerar förtryckande utan det kan, likt det Rodó-de-Zárate (2015, s. 429) menar, ha att göra med de sociala nätverk som funnits där. Samtliga menar på att det sociala sammanhang de har i Uppsala är accepterande och att de inte upplever att det är någon i ens bekantskapskrets som reagerar på ens identitet. Det kan ha att göra med att man har möjligheten att skapa ett nytt nätverk samt möjliggör ett uppbrott från de relationer som bidragit till känslan av att vara out of place.
Samtidigt kan man finna styrka i att hitta personer med liknande identitet då det kan bli mindre jobbigt att hantera negativa upplevelser om man har rätt personer runtom sig.
Även om bilden av Uppsala är relativt samstämmig gällande öppenheten som råder tar de flesta upp situationer då de inte känner sig bekväma eller upplevelser av att personer har iakttagit dem. Likt Foucault (1977) resonerar kring att känna sig bevakad är avsikten till iakttagandet irrelevant då det uppstår ett obehag oavsett. Även om den som lägger märke till ett queert par inte har någon ond avsikt skapar det en känsla av att vara out of place hos den som observeras.
Som McDowell (1999, s. 62) skriver är det möjligt för normativa par att visa ömhet för varandra på offentliga platser men det kan skapa reaktioner när andra typer av par gör det. I det här fallet är det tydligt att paren känner sig bevakade utifrån sin relation då de kan få uppmärksamhet av andra då de exempelvis håller hand, vilket troligtvis inte ett normativt par skulle uppleva.
För att återanknyta till de sociala relationerna som de intervjuade berättar om är det intressant vilka ord de använder när de beskriver egenskaperna som personerna i ens umgängeskrets har.
”Tolerant”, ”öppen” och ”accepterande” är ord som används vid beskrivningen av det sociala sammanhang man har i staden. Återigen kan vi utgå ifrån hur personer som tillhör normen skulle beskriva sin umgängeskrets och hur de såg på deras identitet och sexualitet. Det finns ett
30
behov hos de intervjuade att känna att de har en given plats i staden och i umgängeskretsen vilket kräver att de måste reflektera kring hur personer runtomkring uppfattar dem. Personer som tillhör normen behöver inte reflektera kring huruvida andra accepterar dem utan det tas för givet. Här väljer jag att återigen lyfta det Probyn (1996, s. 8) skriver ”if you have to think about belonging, perhaps you are already outside”. Känslan av att höra till platsen är given för de som tillhör normen men den kan också se olika ut för personer som inte är normativa.
Exempelvis upplever inte de cis-personer som intervjuas sig granskade på samma sätt som Eli och Johan gör utan de behöver inte reflektera kring hur deras könsidentitet betraktas av andra i rummet. Å andra sidan berättar Johan hur han nu kan passera som norm då hans fysiska uttryck tolkas som manligt. Det gör att han kan röra sig med sin kvinnliga partner öppet utan att behöva reflektera kring huruvida de väcker uppmärksamhet, tillskillnad från hur kvinnorna som intervjuas gör.
Valentine (1992, s. 396) menar att det finns en uppfattning om kön som binärt. Det innebär att de som inte har en normativ könsidentitet kan uppfattas som avvikande. Det kan kopplas till hur normativa par inte behöver reflektera kring sitt beteende i samma utsträckning som queera par eller cis-personer inte behöver fundera kring sin identitet på samma sätt som transpersoner behöver. Det är tydligt att sådant som för en cis-kvinna är vardagligt, som att gå i klänning på en offentlig plats, är något som kan skapa obehag hos någon som är trans eftersom om man har en könsöverskridande identitet kan man uppfattas ”störa” platsen, vilket även Ahmed (2006, s.
160) framhåller. Det innebär att inte bara den som inte är tillhör normen är den som känner obehag utan även de som omger personen.
Några av de som intervjuas lyfter fram hur de saknar platser som är uttryckligen HBTQ-inriktade. Vid jämförandet av större städer utrycker de att det är märkligt att det inte finns något liknande i Uppsala och resonerar kring om det har att göra med att Stockholm ligger så pass nära att man istället åker dit. Det kan vara avsaknaden av dessa platser som leder till att flera tycks skapa egna queera rum genom att ha en umgängeskrets som utgörs av icke-normativa personer. Det kan också vara så att rummen som de intervjuade befinner sig i är tillräckligt accepterande för att behovet av en separatistisk plats inte är tillräckligt för att uppsöka dessa.
Här kan en koppling till studentnationerna göras, vilka i hög mån uppfattas vara inkluderande, med undantag för nationssittningar när den heteronormativa och könsnormativa prägeln är stark.
4.2. Beteende och undvikande av platser
Under intervjuerna framkom det att det fanns tillfällen då det kändes tvunget att anpassa sitt beteende för att inte känna sig out of place. Det fanns även de som undvek vissa platser för att inte behöva uppleva obehag. Om man stack ut på många olika vis kunde en strategi vara att dölja den identitet som inte behöver vara synlig. För att känna sig trygg kan det innebära att man undviker att visa ömhet för sin partner för att inte dra till sig uppmärksamhet. Precis som Valentine (1992, s. 405) skriver kan platser där den heteronormativa tvåsamheten förväntas bidra till att personer som är queer inte känner att de passar in. Som Frida berättade under sin
31
intervju har hon valt bort att delta på nationsmiddagar då den binära synen på kön tillsammans med heteronormen gjort att hon inte vill befinna sig på platsen vilket gör det relevant att lyfta det intersektionella perspektivet. Det går att dra slutsatsen att det är den de homosexuella handlingarna som skapar ett störande moment på platsen (Rodó-de-Zárate (2015, s. 421) i och med att platsen kan förklaras vara heterosexuellt präglad. Genom att Fridas identiteter samverkar skapas ett obehag kring platsen på flera sätt.
Det som Johan berättar om angående att det är skillnad på att befinna sig och att göra sig hörd på platsen är en intressant iakttagelse. Det skulle kunna liknas vid att inte ha ett beteende som är önskvärt på platsen. Det går även att dra kopplingar till Foucault (1977) angående ju fler som innehar makten och har möjlighet att vara åskådare desto mer obehag kan man känna. Genom att höras på platsen dras blickarna till en vilket kan öka känslan av att ens identitet granskas, även om anledningen till att andra observerar en är en helt annan.
De intervjuade berättade även om platser som de inte förväntade sig vara en källa till obehag men som gav känslan av att vara out of place. Ett separatistiskt sammanhang lyfts upp där Eli berättar hur hen inte kände sig bekväm eftersom resterande personer uppträdde på ett sätt som skapade en känsla av olust. Även Frida lyfter upp hur hennes medverkan på en dammiddag inte blev som hon tänkt sig då normativa uppfattningar rådde och trots att hon var där med likasinnade vänner kände hon sig malplacerad. Rodó-de-Zárate (2015, s. 426) skriver om liknande upplevelser och tar upp ett exempel på hur en ung lesbisk kvinna känner sig malplacerad på en plats där äldre lesbiska befinner sig. I det fallet menar hon att identiteten som lesbisk inte är tillräcklig för att skapa en plats som är behaglig för samtliga. På samma vis är Fridas identitet som kvinna inte tillräcklig för att hon ska känna att hon passar in på platsen.
32