I detta kapitel diskuteras resultaten med koppling till tidigare forskning, vilket är uppdelat i två underrubriker: barnens samtal sinsemellan, pedagogernas samtal med barnen. Syftet med denna studie har varit att studera samtalen barnen sinsemellan och samtalen mellan barn och pedagog under måltiden på förskolan. Följande frågor har ställts: Vad handlar samtalen om? Vilka samtal innehåller en lärandesituation? Hur utvecklas samtalen? Sedan följer en sammanfattande diskussion av resultaten. Avslutningsvis ges förslag på fortsatt undersökning och vad jag kommer att ta med mig i min framtida yrkesroll som förskollärare.
7.1 Barnens samtal sinsemellan
Utifrån det sociokulturella perspektivet som ligger till grund för analysen framkom det att barnen interagerade med varandra under samtalen och det framkom att det sociala sammanhanget hade betydelse för hur barnens samtal utvecklades. I början av måltiden sitter barnen en stund för sig själva och samtalar. Resultaten visar att samtalen handlade om de regler och den sociala ordning som råder vid måltiden. Pedagogerna håller ett iakttagande öga men deltar inte i barnens samtal. Ljunggren (2013) menar att när pedagogerna inte sitter med vid bordet kan detta innebära ett dilemma eftersom pedagogerna inte har möjlighet att bejaka barnens berättelser. Barnen får inget stöd från pedagogen och pedagogen kan inte utveckla eller besvara barnens frågor eftersom pedagogen inte sitter med vid bordet. Några barn samtalade mer än andra och det var ofta samma barn som inledde samtalen. Det är pedagogens ansvar att se till att alla får vara delaktiga i samtalen. I mina observationer framkom att det förekom samtal barnen sinsemellan när pedagogen inte var närvarande vid bordet. Om pedagogen suttit med från början hade barnens samtal kanske kunnat utvecklas med hjälp av pedagogen och barnen hade kunnat fått stöd och bekräftelse i sina frågor och funderingar kring måltiden. En del barn kan behöva pedagogens stöd med att slutföra samtalet, då de kan prata hur länge som helst. Detta är av vikt för att även andra barn ska få
sin röst hörd. Någon form av lärande sker oavsett pedagogens medverkan. Detta lärande kan ha positiv eller negativ betydelse för barnen. Vad som lärs när barnen sitter själv under måltiden kan vara svårt för pedagogen att avgöra om pedagogen inte har ett vakande öga av vad som sker runt matbordet. Jag anser att det även kan vara en fördel om barnen får en stund för sig själva under måltiden, alla barn är unika individer och alla barn fungerar inte på samma sätt under alla sammanhang. Vissa barn behöver kanske utrymme att få uttrycka sig i barngruppen utan att pedagogen styr i samtalet. Det finns olika sätt att möta barnen under måltiden och jag tror att det gäller att prova sig fram till ett alternativ som passar barngruppen bäst. Skillnaden mellan Ljunggrens studie och min egen är att barnen inte sitter själva under hela måltiden utan en stund i början av måltiden. Barnen integrerade med varandra, men alla barn deltog inte i samtalet när de satt själva vid matbordet. De äldsta barnen 5-åringarna hade mest talutrymme och det var vid det bordet som det samtalades mest. Detta kan bero på att de yngre barnen 3 - 4 åringarna inte har kommit lika lång i sin språkutveckling jämfört med de äldre barnen. Johansson och Pramling Samuelsson (2001) menar att barn lär sig i alla sammanhang och att man inte kan skilja barn från situationer där barn lär eller inte lär. De barn som inte deltog i samtalet, men iakttog och lyssnade på de barn som samtalade ingick i den sociala gemenskapen och fick därmed möjlighet att samspela genom att höra andra samtala och därmed erövra ny förståelse. Den proximala utvecklingszonen innebär att det inte enbart är vuxna som kan föra lärandet framåt utan även att barnen lär sig av varandra. De barn som och har kommit längre i sin språkliga utveckling lär de barn som inte kommit lika långt i sin språkutveckling. Dessa barn kan uppmuntra de andra barnen till samtal vilket framkom även när barnen satt vid bordet utan pedagog. Under samtalen var det tydligt att samtalen utvecklades och ett lärande blev synligt då barnen resonerade om maten och de artefakter som omgärdade måltiden. Ljunggrens (2013) studie visar att erbjudande till kommunikation uppstår genom olika artefakter som omger måltiden samt att barnen sitter tillsammans vilket kan jämföras med mina egna resultat från studien.
7.2 Pedagogens samtal med barnen
Utifrån det sociokulturella perspektivet konstruera barns kunskap genom samtal med andra, medan den vuxna kan stimulera och tillföra ny kunskap (Vygotskij,1995). Resultaten visar att pedagogernas samtal med barnen innehåller fostran, omsorg och lärande. Enligt
läroplanen (98, rev.2010) ska dessa knytas samman och bilda en helhet. Resultaten visar att samtalen innehåller alla dessa tre domäner och har betydelse för hur samtalen utvecklas och vilka lärandesituationer som uppstår.
Resultaten visade att pedagogerna vid ett flertal gånger gav barnen instruktioner om hur de skulle bete sig vid matbordet, utifrån måltidens normer och värden. När pedagogen fostrar barnen till ett önskvärt beteende vid matbordet sker ett lärande utifrån måltidens normer och värde. Rutiner blir enligt Norman (2003) till en lärandesituation som leds av de vuxna. När pedagogen sätter sig till bords ändras positionerna från att barnen håller i samtalet till att pedagogen tar över samtalet och styr samtalet genom att bestämma när mat-sången ska börja. Observationerna visar också att samtalen inte utvecklas eller att barnen slutar samtala då pedagogernas samtal styrs av fostran genom uppmaningar och tillrättavisningar. Jag ser likheter med Ekströms (2007) studie där måltiden var en stund där barnen förväntades att sitta stilla och agera utifrån förskolans regler och rutiner. Jag tolkar att samtalen inte utvecklades, men att fostran kan innehålla ett lärande i syfte att uppfostra barnen. Ljunggren (2013) skriver att det är svårt för pedagogerna att både upprätthålla en lugn atmosfär vid matbordet samtidigt som de ska följa upp kommunikationserbjudanden. Tillsägelserna under mina observationer handlar om att barnen ska sitta stilla, inte leka med maten och att inte glömma bort att äta. Jag tolkar det som fostran, men också ett lärande där barnen lär sig hur de ska uppträda under måltiden. Under vissa tillfälle när barnen samtalade i mun på varandra och flera av barnen ville ha pedagogens uppmärksamhet, var pedagogen tvungen att säga ifrån för att få en lugn måltidssituation. Jag anser att det är pedagogens uppgift att även skapa en lugn och trygg atmosfär under måltiden. Måltiden är ett tillfälle att föra in frågor om barnens vardag men också att ta sig tid att lyssna på vad barnen berättar. Att ställa frågor som utgår från barnens erfarenhetsvärld tolkar jag som mer språkligt stimulerande för barnen än förmaningar. Baes (2009) studie visar att i trånga
samtalsmönster, har de vuxna ett styrande sätt som ger mindre utrymme för barns egna initiativ. Jag finner likheter med min egen studie och resultaten visar att när pedagogen styrde samtalen utifrån måltidens regler och normer så var det mer på pedagogens villkor och barnen fick mindre utrymme till att samtala. Resultaten visar att pedagogernas förhållningssätt och interaktion med barnen vid måltiderna har betydelse för hur samtalen utvecklas. Pedagogen kan å ena sidan med sitt intresse och engagemang involvera barnen till samtal å andra sidan kan pedagogens förhållningssätt bidra till att samtalen inte utvecklas eller uteblir.
Jag anser att båda pedagogerna använder samtalet för att stimulera barns språk och lärande under den pedagogiska måltiden samtidigt som många andra moment ska hinnas med under den tiden som lunchen intas. Samtalen utvecklades då pedagogen tog sig tid att lyssna och ställa öppna frågor. Pedagogen i den första observationen A hade svårare att upprätthålla några längre samtal. Det fanns flera tillfällen då pedagogen bryter barnens samtal istället för att uppmuntra till fortsatt samtal som kunde bidra till en lärandesituation. Pedagogen har en aktiv roll under måltiden där pedagogen har till uppgift att både upprätthålla god ordning, se till att alla barn får mat och samtidigt lyssna och samtala. I exemplet med Pelle och Lisa framstår det hur pedagogen avbryter samtalet istället för att uppmuntra barnen att samtala om till exempel matens färg. Pedagogen använder sig av ett skarpt och bestämt tonläge. Normans (2003) studie visar att pedagogens samtal utgår från olika strategier eller uppfostringsmönster. Det framkom i resultatet att pedagogen gav omsorg under samtalen som bidrog till en lärandesituation. Detta blev synligt då pedagogen instruerade barnen i hur besticken skulle användas Johansson och Pramling Samuelsson (2001) framhåller att barn lär sig hela tiden i många olika situationer och därför kan man inte skilja på omsorg och lärande.
Under lunchobservation B visade det sig att pedagogen gav barnen större samtalsutrymme genom att lyssna på barnens samtal och ibland ge en stödjande kommentar som bidrog till en lärandesituation. Enligt Johansson och Pramling Samuelsson (2001) bör den vuxna försöka ta barnets perspektiv och se vad barnet riktar sitt intresse mot. Måltiden kan då vara en av de vardagliga situationer där pedagogen kan ta tillvara på barns samtal och få
när pedagogen ställer öppna frågor får barnet möjlighet att tänka vidare och reflektera kring det man samtalar om. Jag finner likheter med min egen studie där resultaten visar på att samtalen utvecklas när pedagogen skapar kunskap i samspel med barnen utifrån deras verklighet. Barnen fick möjlighet att återberätta om sina upplevelser och det blev ett mer öppet samtalsklimat där flera barn involverades i samtalet. Merleau- Ponty (1962) hävdar i Johansson och Pramling Samuelsson (2001) att läraren och barnen bör träda in i barnens livsvärld för att skapa ett pedagogiskt möte. Då involveras både omsorg och pedagogik som är två grunder för att lärandet kan äga rum. Min slutsats är att det fanns många situationer under måltiden som bidrog till att samtalen utvecklades och ett lärande blev synligt. Förutom att barnen lär sig språk och begreppsbildning genom att samtala under måltiden så lär de sig även mattematik, bordsskick, socialt samspel, turtagning. Barnens nyfikenhet och fantasi styrde till stor del samtalen och deras lust att uttrycka sig. Det sociokulturella perspektivet bygger till stor del på att barn lär av varandra, men att barn även lär sig med hjälp av en vuxen förebild. Gjems (2009) poängterar vikten av pedagogernas medvetenhet för hur de kommunicera med barnen för att kunna stödja barnens språkutveckling. Det är pedagogens uppgift att se till att alla barnen blir sedda och får möjlighet att komma till tals under måltiden. Pedagogens roll kan ses som ett stöd under måltiden där barnen är aktiva under måltiden och deltar i samtalen med varandra. Det vardagliga samtalet under måltiden kan betraktas som bara ”pratiga barn” men om man som pedagog tar sig tid att lyssna och intar en mer tillbakadragen roll under samtalen och låta barnen själva styra samtalen sinsemellan, då kan barnen få ett tillfälle att tillsammans skapa ett lärande utifrån deras egna erfarenheter.
Studien om vardagliga samtal under måltiden på förskolan har varit en mycket lärorik process som har tillfört nya tankar och idéer om hur jag som framtida förskollärare kan uppmuntra och ta till vara på barnens spontana samtal i förskolan. Tankar kring måltiden har också dykt upp, måltiden handlar inte bara om att se till att barnen får i sig maten, utan måltiden kan även utnyttjas i pedagogiskt syfte. Det handlar om att tillvara på möjligheterna och se till att barnen får en positiv upplevelse av måltiden. Under arbetets gång har en medvetenhet om pedagogens förhållningssätt under måltiden vuxit fram och hur förhållningssättet styr och påverkar samtalsklimatet kring matbordet. Samtalen påverkas även av yttre faktorer som tid, rum, miljö, barnantal, ålder och pedagogernas
personlighet och erfarenhet. Samtalen mellan barn och barn och mellan barn och pedagog blir mer meningsfull om pedagogen vet hur man ska ta till vara på samtalen. Vardagliga samtal på förskolan behöver stärkas och ifrågasättas i lärarutbildningen för att stödja barns språk och kommunikation. I dagens samhälle ställs höga krav på social kompetens. Jag anser att utifrån ett sociokulturellt perspektiv är det viktigt att tänka på hur vi bemöter barnen i vårt arbete eftersom det är i samspelet och kommunikationen som individen formas. För att barnen skall få goda förutsättningar till social utveckling behövs medvetna pedagoger som är intresserade och engagerade i barnen.
7.3 Förslag till fortsatt forskning
Ett förslag till fortsatt forskning skulle kunna vara ett större projekt där man exempelvis jämför olika pedagogiska inriktningar och vad miljön har för inverkan på samtalen under måltiden. Det skulle också vara intressant att ta reda på barnens egna perspektiv kring den pedagogiska måltiden. Hur upplever barnen samtalen under måltiden. En jämförande studien där man jämför olika måltidssituationer som frukost, lunch och mellanmål för att spåra skillnader och likheter är också ett förslag på fortsatt forskning kring ämnet.