Vi uppfattade pedagogerna som stressade vid vissa tillfällen när vi observerade. Att arbetssätten är krävande visste vi om, då först en observation ska göras sedan en reflektion över händelsen och till sist ska dokumentationen göras och sättas upp på väggen samt i barnets portfoliopärm. I vår tidigare forskning diskuteras det om hur viktig dokumentation är för barnen, pedagogerna och föräldrarna. I undersökningen fick vi vetskap om att varje barn på förskolan har sin portfoliopärm som finns tillgänglig dagligen, i portfolion sätter pedagogen och det aktuella barnet in en observation som har gjorts. På så sätt får barnet vara delaktigt tills sista processen är gjord. En kopia sätts upp på väggen där observationen har gjorts och de andra barnen får en möjlighet att tolka bilden och fråga varandra vad de ser. Genom dokumentation kan alla barnen bli delaktiga oavsett om de har sett situationen innan eller inte. Det är viktigt att pedagogerna är närvarande i barnens lek då det kan uppstå
komplikationer som barnen behöver stöttning i för att kunna lösa situationen. Vi såg situationer där barn hade blivit osams och hur pedagogerna valde att lösa situationen ihop med barnen. Vi la även märke till att pedagogerna lät barnen prata med varandra och försöka lösa dilemmat på egen hand men med stöttning av en pedagog.
Vid en observation såg vi hur noga pedagogerna var med att förklara för barnen vad som vad viktigt att förmedla och om det var skvaller. Att förklara för barnen att en del saker kan man lösa själv genom att kommunicera. Pedagogerna ville poängtera för oss att om de lät barnen på egen hand, utan en vuxens närvaro försöka lösa en konflikt så gick pedagogen efter en kort stund till det rum där konflikten hade ägt rum, bara för att kolla av läget.
Pedagogerna arbetar på ett sätt som ska stimulera barns intresse. Pedagogerna har avdelningsplanering en gång i veckan á två timmar, under denna planeringstid ska pedagogerna diskutera vad som ska ske kommande vecka och vad som har hänt föregående vecka. Detta planeringstillfälle kallas även reflektionstid där man ihop med sina kollegor får tips och råd och får även dela med sig av sina upplevelser med barngruppen. Förskollärarna har varierande planeringstid efter hur många procent de arbetar. Som mest har man fyra timmar i vecka där dokumentation, reflektion och planering sker, antingen på egen hand eller med barnen. Vi uppfattade pedagogerna att de lägger mycket tid utanför barngruppen vilket kan leda till en stress nämnde en pedagog vid intervjutillfället. En stressfaktor som tolkades som att man skulle hinna så mycket annat och att tid tas ifrån barngruppen. Vid ett observationstillfälle såg vi hur man bröt mot normen om det kompetenta barnet.
Att man omedvetet eller medvetet rättar till barns skapelser för att det ska vara så fint som möjligt. Detta reagerade vi på och försökta få fram ett svar på varför det skedde överhuvudtaget. En diskussion som vi ältade fram och tillbaka, eftersom normen för Reggio Emilia är att barnet är komptent, barnet kan själv och bör själv få utforska sitt skapande. I litteraturen som vi har kopplat till vår undersökning, beskrivs det ofta att pedagogerna måste vara guiden, en pedagog ska vara hjälpmedlet till barnen lärande, hur viktig pedagogen är för barnens utveckling. Hur blir resultatet om pedagogen inte är intresserad av arbetssättet? Vad ger det för signaler till barnen och till de övriga pedagogerna? Hur pedagogerna arbetar för att stimulera barns språkutveckling var att pedagogerna lyssnar på var någonstans barnens intresse låg och spann vidare på det ihop med barnen. De diskuterade, genomförde och reflekterade tillsammans. Under intervjuerna la vi fram läroplanen och diskuterade hur viktigt den är för vår verksamhet och vad den sa om språket. Skrämmande nog var där pedagoger som inte riktigt visste vad läroplanen sa om språket och varför språket skulle ha en stor
betydelse så länge barnen kände sig trygga. Vi la märke till att dessa pedagoger som uttryckte sig på detta sätt var individer med barnskötarutbildning, de hade inte högre utbildning och vi ska inte anklaga någon men det kanske är en faktor till att de inte förstår betydelsen för barnen gällande språket. I våra observationer såg vi även att de ovan nämnda pedagogerna pratar till barnen på ett annorlunda sätt än vad en utbildad förskollärare gör.
Författaren Elisabet Skoglund nämner i sin bok att om en pedagog är rädd är hon/han samtidigt en farlig pedagog, med det anser vi att det inte är bokstavligt talat men att det samtidigt betyder att barnets utveckling far illa. Alla författarna som har skrivit om inspirationen Reggio Emilia trycker på att det är pedagogen som måste vara alert och vara delaktig tillsammans med barnen, låta barnen få styra lite över sitt eget lärande. Språkeri, språkera är skriven av Yvonne Karlsson (1999) och i boken står det om språket i den fria leken. Författaren anser att det är i den fria leken som den bästa inlärningen sker bland barn, det är i den fria leken som de utmanar sig själva och tar lärdom från de övriga barnen. Samtidigt som de lär sig ta hänsyn och känna empati som står skrivit i läroplanen för förskolan. Författaren till boken Lek i skolan (2002) skriver om att det är i den fria leken som barnen lär sig det kroppsliga språket. Vi anser att detta stämmer med det vi har sett i våra observationer, att det är i den fria leken som barnen verkligen utmanar sig själv och även deras språk, oavsett om det är ett verbalt språk eller inte. Observationerna har hjälpt oss att se genom barnens ögon, vi har även försökt tänka som dem genom att inte har förutfattade meningar utan se allt som ett tomt blad som sedan efterhand fylls i. Att ge barnen en chans kan innebära mycket, både för barnen och för pedagogerna anser vi, det är viktigt att låta barnen vara delaktiga, använde sig av lyssnandes pedagogik.