Länsstyrelsen i Stockholms län
Miljö- och byggnadsnämnden i Ekerö kommun
Klagande: Privatperson (GL)
Motpart: Miljö- och byggnadsnämnden i Ekerö kommun Saken: Föreläggande för fastighetsägare att ansluta fastighet
till kommunalt va-nät
Nyckelord: Enskilt avlopp, anslutning till kommunalt va-nät, vite
Bakgrund
Huvudfrågan i detta mål gällde möjligheterna att vid vite förelägga en fas- tighetsägare att ansluta sitt avlopp till kommunens va-nät. Miljööverdomsto- len kom också in på frågan om vitets storlek. Bakgrunden var följande.
GL hade hos miljö- och byggnadsnämnden i Ekerö kommun ansökt om tillstånd att utföra en avloppsanläggning med reningsverk. Ansökan avslogs med hänvisning till att anläggningen inte uppfyllde lagstiftningens försik- tighets och lokaliseringsprinciper. Då hade GL redan installerat en BIO- VAC-anläggning på fastigheten. Vid fastighetsgränsen fanns en servis som gjorde det möjligt att ansluta avloppet till kommunens va-nät, och Miljö- och byggnadsnämnden förelade GL att vid ett vite av 250 000 kr tillse att avlopp från fastigheten anslöts till det allmänna va-nätet. De båda besluten om avslag på tillståndsansökan respektive föreläggande om anslutning till det allmänna va-nätet överklagades till länsstyrelsen och vidare till miljö- domstolen och Miljööverdomstolen med yrkande om att besluten skulle undanröjas. Länsstyrelsen och miljödomstolen gjorde dock inte någon annan ändring än att flytta fram tidpunkten för när anslutning till va-nätet skulle ske. Miljööverdomstolen gjorde samma bedömning, men sänkte också det utsatta vitet.
Miljödomstolen
Miljödomstolen tar inledningsvis upp frågan om möjligheten att förelägga GL vid vite att ansluta sin fastighet till det kommunala va-nätet.
Enligt 2 kap. 3 § miljöbalken gäller att den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs
34
för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessa hän- synskrav gäller enligt 2 kap. 7 § miljöbalken i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall enligt samma bestämmelse särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktig- hetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Av 2 kap. 1 § miljö- balken följer att det är den som bedriver eller avser att bedriva en verksam- het eller vidta en åtgärd som är skyldig att visa att de förpliktelser som följer av 2 kap. miljöbalken iakttas.
26 kap. 9 § miljöbalken föreskriver att tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas. Enligt samma bestämmelse gäller vidare att mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet inte får tillgri- pas.
GL har förelagts att ansluta sin fastighet till kommunalt avloppsnät. Avloppsnätet är en allmän va-anläggning enligt definition i 1 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Va-lagen innehåller inga regler om skyldighet för fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde att ansluta fastigheten till anläggningen, utan lagen reglerar i detta sammanhang endast fastighetsägarens bruknings- rätt och avgiftsskyldighet (8 och 9 §§ va-lagen). I förarbetena till va-lagen anfördes att regler om faktisk anslutning, som motiverades av intresset att förhindra sanitär olägenhet, hörde hemma i hälsovårdslagstiftningen. Frågan om möjligheten att förelägga fastighetsägare att ansluta fastigheten till all- män va-anläggning har prövats av regeringsrätten i ett mål som avsåg den vid miljöbalkens ikraftträdande upphävda miljöskyddslagen (RÅ 1995 ref 15). Enligt 5 § miljöskyddslagen skulle den som utövade eller ämnade utöva miljöfarlig verksamhet vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kunde fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Vidare kunde tillsyns- myndigheten meddela ett föreläggande om sådana försiktighetsmått som behövdes för att lagen skulle efterlevas. Regeringsrätten fann i nämnda fall att ett termen försiktighetsmått i miljöskyddslagen var ett vitt begrepp och
35
att det borde anses kunna innefatta även den åtgärden att en fastighetsägare låter ansluta sin fastighet till en allmän va-anläggning.
Miljöbalken omfattar bland andra de verksamheter som reglerades ge- nom miljöskyddslagen. Begreppet försiktighetsmått skall alltjämt betraktas som ett vitt begrepp (se prop. 1997/98:45 del II, s. 15). Enligt miljödomsto- lens mening kan därför regeringsrättens resonemang i nämnda fall tillämpas även med utgångspunkt i nu aktuella bestämmelser i miljöbalken. Miljö- och byggnadsnämnden har därmed haft lagligt stöd för nu aktuellt föreläg- gande.
Miljödomstolen instämmer i länsstyrelsens bedömning att den på fastig- heten befintliga och tillståndssökta anläggningen, främst med hänsyn till fastighetens läge och dess markförhållanden, kan medföra risk för olägenhe- ter dels för människor och dels för miljön. Den av GL ingivna utredningen om anläggningen samt övrig utredning i målet visar enligt miljödomstolen inte att någon sådan risk inte föreligger. Ett enligt miljödomstolen rimligt försiktighetsmått är vid dessa förhållanden att ansluta fastigheten till den allmänna va-anläggningen, särskilt som utredningen i målet ger vid handen att anslutning kan ske via servis vid fastighetsgränsen. Vid en avvägning mellan å ena sidan det allmännas intresse av att avloppshanteringen på orten genomgående löses via det kommunala va-nätet och å andra sidan de kost- nader som GL drabbas av vid en anslutning av hans fastighet till detta nät anser miljödomstolen att allmänhetens intressen i det detta fall får väga tyngst och att de därmed uppkommande kostnaderna för GL inte utgör något hinder för det av kommunen utfärdade föreläggandet. Enligt miljö- domstolens mening finns således sakligt fog för föreläggandet och GLs överklagande i denna del skall därmed avslås.
Föreläggandet är förenat med vite. Miljödomstolen finner inte skäl att ändra vitesbeloppets storlek.
Det återstår därefter för miljödomstolen att ta ställning till GLs ansökan om tillstånd att utföra avloppsanläggning på fastigheten. Miljödomstolen, som i och för sig finner att den aktuella avloppsanläggningen är tillstånds- pliktig, anser att vid ovan redovisade utgång av frågan om föreläggandet om anslutning till det allmänna va-nätet, GLs ansökan om anläggning av av-
36
loppsanläggning på fastigheten inte bör bifallas. Hans överklagande skall således även i denna del avslås.
Miljööverdomstolen
Miljööverdomstolen konstaterar att det finns behov av att ansluta GLs fas- tighet till det kommunala avloppsnätet. Det finns ingen utredning som ger stöd för att ett sådant krav skulle vara förenat med orimliga kostnader för honom. Miljööverdomstolen delar därför bedömningen att det finns fog för att förelägga GL om sådan anslutning. Miljööverdomstolen gör samma bedömning som miljödomstolen också i tillståndsfrågan.
Med hänsyn till den samlade tidsutdräkten framstår det som angeläget att föreläggandet verkligen följs. Det har därför varit påkallat att förena före- läggandet med vite.
Enligt 3 § lag (1985:206) om viten skall, när vite föreläggs, det faststäl- las till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens eko- nomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vite.
I motivuttalanden till lagrummet anförde departementschefen följande (NJA II 1985 s 110 ff.). Av regeln följer att vitesbeloppet i första hand skall bestämmas till en sådan storlek att det kan antas bryta eventuellt motstånd hos adressaten mot att följa föreläggandet. Tidigare ådagalagd tredska kan härvid vara av betydelse. Myndigheten bör också ta hänsyn till vad som kan vara känt om adressatens förmögenhetsförhållanden liksom i förekommande fall till värdet av det föremål som avses med föreläggandet och till samhälls- intresset av att föreläggandet vinner efterrättelse. - Särskilt när fråga är om ett föreläggande som riktar sig till någon i egenskap av ägare till fastighet eller annan egendom faller det sig vidare naturligt att vitet bestäms så att beloppet inte understiger kostnaden för den förelagda åtgärden eller den vinst eller besparing som en adressat normalt kan antas göra genom att inte efterkomma föreläggandet. Adressaten bör ju finna det mera ekonomiskt fördelaktigt att följa föreläggandet än att betala vitet, om vitesföreläggandet skall ha önskvärd effekt.
I detta fall har parterna angett förhållandevis få hållpunkter för en be- dömning av vitesbeloppets storlek. Ett vitesbelopp om 250 000 kr framstår
37
dock som högt i sammanhanget. Att döma av nämndens yttrande har vites- beloppet ställts i relation till kostnaderna för att utföra den förelagda åtgär- den. Den bakomliggande tanken synes då vara att det inte får löna sig för adressaten att sätta sig över föreläggandet av rent ekonomiska orsaker. Detta är även enligt Miljööverdomstolens mening en omständighet som skall vägas in i bedömningen, ett synsätt som också får ett visst stöd av lagens motiv. Detta kan dock inte vara ensamt avgörande och något omedelbart samband mellan kostnaden och vitesbeloppet kan inte anses råda. Om adressaten sätter sig över föreläggandet och förpliktas att betala vitet, inne- bär det ju inte att han för framtiden är löst från den skyldighet som föreläg- gandet avser. Det finns i stället möjlighet att utfärda ytterligare föreläggande vid förhöjt vite, låt vara att ett sådant förfarande kan orsaka ytterligare tids- utdräkt.
Mot den bakgrunden och vid en samlad bedömning av omständigheterna i detta fall, anser Miljööverdomstolen att vitesbeloppet skall bestämmas till 75 000 kr.
38