I Calcutta bor jag i det förflutna. Hotellet är från sekelskiftet. Rummet är stort. Det är ett hotell för missionärer och plantageägare och parser från Bombay med stora affärer. Utanför dörren sitter tjänarna på golvet lutade mot väggen.
Jag har fått brev från Mr. A. Datta. Han är P. A. — sekreterare — till Deputy Commissioner i Mokokchung i Nagaland. Han är upprörd över mig. Han håller på att läsa de anteckningar från Kina 1975—78 som just kommit
ut på engelska. På ett ställe jämför jag Shanghai och Calcutta. Jag skriver att Shanghai före 1949 var lika motbjudande som Calcutta.
Jag vet inte mycket om Shanghai, men hur kan ni skriva att Calcutta är en motbjudande stad? Den främling som kommer till Calcutta måste lära känna staden — först då kommer han att förstå dess charm. Ni har skadat Calcuttas anseende med denna anmärkning. Jag ber er ändra raden i nästa upplaga.
Naturligtvis har han rätt.
Jag kan ursäkta mig med att jag avsåg att skriva att fattigdomen och slummen och förtrycket i Calcutta är som i gamla dagars Shanghai. Men så står det ju faktiskt inte. Jag gjorde således just det fel som jag angripit så många andra för; jag tog till den vanliga europeiska standardbilden av asiatisk fattigdom. Den med de krälande tiggarna i Calcutta, moder Teresa, döende barn. Det var fel. Ty allt detta finns men det är inte sanningen om Calcutta.
Calcutta är ett väldigt intellektuellt och ekonomiskt kraftcentrum. Vad är det egentligen jag själv sysslat med i Calcutta? Gått på museer, köpt böcker, träffat vänner, suttit på redaktioner, diskuterat.
Sanningen om Calcutta — liksom om det gamla Shanghai eller adertonhundratrettiotalets Paris — är att det är en vidunderlig metropol, ett jäsande revolutionärt centrum där nya tankar och nyalösningar föds ur de stora
samhällskonflikterna. Det är också en på många plan fascinerande stad och A. Datta har helt rätt när han skriver att främlingen som kommer till Calcutta måste vara beredd att lära känna staden. Eländet finns. Det är just det eländet som striderna i Calcutta gäller.
— Och tror du vi skulle kunna bemästra Calcuttas problem ens på tjugo år efter en revolution? säger Arun.
Här står Bose staty. Trettiotalets store vänsternatiönalistiske ledare blev fyrtiotalets agent för Tyskland och Japan. Eller var det inte så?
Man kan säga att Bose under Andra världskriget gjorde vad Roy försökte under Första världskriget. Med hjälp av sina fienders fiende befria sitt land. Nu var dock inte Första och Andra världskriget riktigt samma sorts krig. Det fanns en olikhet mellan Kaisern och Hitler. Den Indiska Nationella Armé som Bose ledde var en hjälptrupp åt Hitler. Hade man frågat mig 1944 hade svaret varit enkelt och tydligt:
— Bose är en fascist.
Det var han kanske. Det var som Kali sade ofta svårt att se åt vilket håll nationalismen skulle gå. Den Bose som ännu var vänsterns älskling och ännu själv talade om det socialistiska Indien skrev ju redan 1934 The Indian Struggle som var ett uttryck för en nationalism på glid mot fascism. Men att beundra Mussolini var inte i Indien 1934 något ovanligt. Antiimperialismen var starkare än antifascismen. Den brittiska imperialismens verklighet gjorde hotet från fascismen otydligt.
Det finns andra tvetydigheter. I de rysk-tyska diskussionerna år 1940 hade Indien tillfallit Moskva efter
Storbritanniens nederlag. Frågan vem som lurade vem under dessa samtal är oklar. När Bose flydde från Indien var det med Indiens Kommunistiska Partis hjälp. Han flydde över Afghanistan och Sovjetunionen till Tyskland.
Men i Tyskland ville inte Hitler träffa honom. Det skulle inte Moskva uppskatta. Samtidigt kopplades Indiens Kommunistiska Partis illegala apparat samman med de tyska och italienska underrättelsetjänsternas kontor i Kabul. Vissa delar av apparaten blev kvar hos tyskarna (av antiimperialistiska skäl) även när partiet som helhet svängdes över till att stödja britternas krigsansträngningar senhösten 1941. Det tog partiets ledning några månader att svänga partiet från en politik som reellt innebar ett stöd åt axelmakterna till en linje som innebar ett så gott som totalt stöd åt britterna. Men när de lyckats genomföra detta då hade de också ställt partiet i
motsättning till det indiska folkets nationella intresse. Quit-India kampanjen 1942 var en nationell rörelse. Men liksom Bose och hans följeslagare ställt sin nationalism i axelmakternas tjänst hade kommunisterna ställt sin sociala revolution i det sovjetiska utrikesdepartementets tjänst. Den nationella resningen
286blev utan verklig ledning. Jag menar att både Bose och kommunisterna svek Indiens folk.
Situationen var komplicerad men dock var detta beteende inte nödvändigt. Pjotr Parvenovitj Vladimirov
skickades i maj månad år 1942 som Kominterns representant till Kinas Kommunistiska Partis centralkommitté i Yenan. När Komintern upplöstes stannade han kvar i Yenan som korrespondent för Tass till november 1945. Han dog i Moskva 1953. Ar 1974 publicerades hans efterlämnade anteckningar. Naturligtvis är de redigerade både av sovjetisk säkerhetsexpertis och sovjetisk propagandaexpertis. Jag hade boken med mig i Kina 1976 och då jag lånat ut den till några kinesiska vänner fick jag tillbaka den först 1978. Man menade att olika detaljer var felaktiga eller propagandistiskt färgade men att själva sakinnehållet när det gällde de sovjetisk-kinesiska förbindelserna under kriget var korrekt; Mao Tsetung vägrade offra det kinesiska folkets intressen för den sovjetiska utrikespolitiken. Kineserna var solidariska — men de underordnade sig inte. Det Vladimirov rapporterade hem till Stalin som antisovjetism var den ansvarighet inför det egna folket som gjorde det möjligt för ledningen i Yenan att sedan bli ledning i hela landet.
Men kanske är fallet Bose dunklare än så? Han begav sig i u-båt från Tyskland till Japan i februari 1943. I Tyskland hade han misslyckats. När han kom år 1940 vägrade Hitler ju att träffa honom av hänsyn till Stalins intresse för Indien men efter det tyska angreppet på Sovjetunionen vägrade Hitler att ta ställning för Indiens självständighet. Bose lyckades fa Japan och Mussolini i Italien att gå med på tanken om en deklaration om Indiens självständighet från Berlin, Rom och Tokyo men Hitler vägrade. Den legion Bose upprättat från indiska krigsfångar i brittisk tjänst tvangs svära Hitler trohetsed. Då lämnade Bose Tyskland.
Det finns ytterligare ett lager frågor. Bose hade rest till Tyskland genom Sovjetunionen. Han sökte hålla kanaler till Moskva öppna under kriget. Det 21 maj 1945 talade han i radio från Bangkok. Han vände sig till Moskva och påminde om att hans Fria Indien hade en och endast en utrikespolitisk grundsats:
Den grundläggande principen för vår utrikespolitik har varit och kommer att förbli: Storbritanniens fiende är Indiens vän.
Japanerna sökte på alla sätt hindra hans försök att nå kontakt med Moskva. Den 15 augusti 1945 när Japan kapitulerat utfärdade Bose sin sista dagorder som överbefälhavare för de fria indiska styrkorna:
287Kamrater
I vår kamp för att befria fosterlandet har vi nu överväldigats av en kris vi inte kunnat drömma om. Ni känner det kanske som om vi misslyckats i vår uppgift att befria Indien. Men låt mig säga er att detta misslyckande bara är av tillfällig natur ... Det går många vägar till Delhi och Delhi är fortfarande vårt mål ...
Från Bangkok flög så Bose och hans närmaste rådgivare Habib-ur-Rahman mot Dairen. De skulle ta kontakt med ryssarna. Fler platser kunde de japanska myndigheterna inte ställa till förfogande. 14.30 den 18 augusti skall det plan Bose flög med ha förolyckats vid starten från Taihoku i Taiwan. Bose skall ha omkommit och aldrig nått sovjetiskt territorium. Många menar att han överlevde men det är troligt att han faktiskt dog den dagen.
— Bose, säger Arun föraktfullt när vi tittar på hans staty, Bose var en fet bengali babu.
Jag är inte överens. Men jag är heller inte överens med det kommunistparti som har makten i Calcutta, de så kallade marxisterna. De hyllar Bose som en stor hjälte. De ser honom som en av sina föregångare. De är
samtidigt hundraprocentigt trogna Moskvas utrikespolitik. De försvarar Vietnams invasion i Kampuchea och den ryska invasionen i Afghanistan.
Bose var ingen förrädare och han var ingen agent. Men han visar samtidigt att det förblir omöjligt att befria det egna landet med utländsk makt. Medlen förändrar målet. Det räcker inte att ha lång sked när man äter soppa med djävulen.
Under kriget, när jag var i tonåren, tvangs jag fundera mycket på Bose och på vad som var rätt och vad som var fel. Krigsårens frågor om vad som var rätt antiimperialism var ju alls inte så lätta att besvara som det kan tyckas i efterhand. De redogörelser som produceras i efterhand motsvarar inte den bild vi fick då. Redan den som är född på trettiotalet — och som inte deltog politiskt medvetet i krigsårens skeende — har antagligen svårt att förstå hur viktig frågan om Bose är i dag. De kanske till och med tror att verklighetens tyska nazister uppträdde så som
nazister gör på filmer från sextio- eller sjuttiotalet. Det är fel. Om man tror det kan man inte förstå varför Bose handlade som han gjorde; och själv kunna gå i samma fälla som Bose gick i och som de så kallade marxisterna i Calcutta går i när de tjänar ryska intressen i hopp om att de skall vara antiimperialistiska.
Det fanns en intern tysk propaganda om Indien jag på den tiden inte kände till och inte kunde känna till. Det var den utbildning som försiggick inom Wehrmacht. Jag tänker på sådana skrifter som
Vören-288bachs Indien från oktober 1942 som på sextiofyra komprimerade sidor gav soldaterna ett gott vetande.
Bedömningen var saklig och måttlig; 1857 betraktades visserligen som blott ett myteri och den brittiska Indian Civil Service beskrevs med beundran ... men det hörde ju till den allmänt reaktionära synen på stat och
herradöme. Det var före Stalingrad. En framryckning mot Indien tycktes möjlig. Hitler hade förkastat förslaget att ta ställning för Indiens självständighet och de tyska soldaterna gavs en grundkurs i indisk politik. Nehru var för tyskarna då en god indisk nationalist som dock ännu inte helt vågat bryta med den brittiska tankevärlden;
Gandhi var det indiska folkets verklige vägvisare.
Den tyska propaganda som nådde mig i det neutrala Sverige bestod dels av de sakliga geografiska fackböcker jag kunde köpa i Nordiska Bokhandeln: Hermann Luffts Die Wirtschaft Indiens eller Mukund Vyas Männer und Mächte in Indien och liknande. De var naturligtvis ideologiska som brittiska eller franska standardverk är ideologiska och deras ideologi var nazismens men de var föredömligt klara och tydliga och informativa. Dels var det politisk skolningslitteratur som Hans Walter Gaebert, In Sachen Indien gegen London. Die Geschichte des indischen Frei-heitskampfes. De var kunniga men skarpt partiska ... där dock Nehru/ Gandhi tycktes vara ett med det då såkallade Nya Europa. Dels var det den rena propagandan i Reinhard Franks British Tyranny in India (som också gavs ut i svensk översättning som England och Indien). Slutligen var det sådant som den konstnärligt överlägsna propagandan från A. Paul Weber i Signal. Hans bilder av brittiskt förtryck och brittiskt förfall och amerikansk krigshysteri gjorde ett mäktigt visuellt intryck. (Att denne skicklige antisemitiske och
demokratifientlige grafiker under efterkrigstiden i Västtyskland utnämnts till antifascist och humanist och motståndskonstnär finner jag vara ett uttryck för sjuk och svart humor.)
Ordvalet kunde ibland bli svulstigt, men vad var det egentligen som var fel i det Reinhard Frank skrev?
Till ett kolonialslav folk ha indierna nedtryckts under brittisk ledning och brittiskt "beskydd". Detta är sanningen om det verk, som England under 200 år har åstadkommit i Indien. Men för all framtid kunna icke Indien och världen föras bakom ljuset om vad som här har skett. Befrielsens dag måste komma for Indien.
Det kommer en dag, då världen befrias från de samvetslösa brittiska makthavarnas låga egoistiska utsugningspolitik. Ty de breda massorna av det brittiska folket — det vilja vi här ännu
289påpeka — ha aldrig tillåtits draga nytta av det brittiska världsväldet. Liksom för många år sedan — blott i förändrad form från den dåtida monarkien till den nuvarande demokratien — har ständigt den lilla brittiska oligarkien och plutokratien, de penningägandes kotteri, i sitt eviga maktbegär och sin snikenhet utsugit det egna folket och världsrikets folk under den moraliska täckmantel, som dryper av hyckleri.
Och om jag — som ju var mycket amerikansk efter att ha gått i skola i New York — sökte mig till den amerikanska radikala traditionen, så var det Hitlers Tyskland som stod till tjänst med en nyutgåva av Scott-Nearings klassiska Dollar Diplomacy, tryckt i Leipzig 1943.
I de allierade staterna kanske det fanns sådana som tog ställning för det egna landet — rätt eller fel. Ryssar som trots allt kämpade för det Heliga Ryssland, amerikaner som kämpade för Guds eget land, britter som kämpade för imperiet. Det fanns kanske också sådana som tog ställning för det goda mot det onda; demokratien mot
diktaturen. Men någon sådan renhet gavs ju inte. Den fordrade att man blundade inför Katyn och inför
Bengalsvälten och inför alla ohyggligheter. I princip var de tyska anklagelserna mot det brittiska imperiet, mot dollardiplomatien, mot Stalins utrikespolitik riktiga anklagelser. Dock var det nödvändigt att Hitler slogs ned.
Den tyska hitlerismen var ett värre ont. Men detta val var långtifrån så självklart som det kan synas i efterhand.
Statyn över Bose är en sinnebild för den radikala nationalismens tvetydighet. Det är en tvetydighet vi bör lära oss
känna igen; både för att den präglar hela denna epok från Franska revolutionen och fram genom våra dagar då nationerna befriar sig (hur blir det annars möjligt att förstå att de vietnamesiska hjältar vi hyllade i går har blivit dagens bödlar mot laotier och kampucheaner? och möjligt att förstå att det både var rätt att helt ge dem stöd och helt fördöma dem) och för att vi måste kunna själva välja rätt handling i denna epok från Franska revolutionen och fram genom våra dagar då imperierna kämpar om världsherraväldet och vi — nolens volens — får kämpa för den egna nationens existens för att den icke skall gå under i britternas Empire eller Hitlers Neuropa eller Japans Sam-välstånds-område eller Förenta Staternas Fria värld eller Rysslands Socialistiska stats gemenskap. Epoken själv är tvetydig. Bose var ingen fet bengali babu!
På antikvariat i Paris hittade jag år 1975 en bok bunden i brunt helklotband med guldtryck. Den var på engelska.
Den handlade om 1857 och den var författad av någon som blott kallade sig "An Indian 290nationalist". Den boken saknar såväl tryckort som tryckår. Men den ger en nyckel.
År 1907 satt en tjugotreårig student från Indien och skrev på ett manuskript. Hans namn var Vinyak Damodar Savarkar och han var från Bhajur vid Nasik utanför Bombay. Hans far var en liten jordägare och
penningutlånare. Han satt och skrev på marathi. Titeln på manuskriptet var: Det indiska befrielsekriget år 1857.
Han förklarade:
Den nation som inte har något medvetande om sitt förflutna har ingen framtid. Lika sant är att en nation måste utveckla sin förmåga icke blott att åt sig erövra sitt förflutna utan också att veta hur detta förflutna skall användas för att främja det kommande. Nationen bör vara sin egen historias herre och icke dess slav ... Känslan av hat mot muslimerna var rättvis och nödvändig på Shivajis tid — men en sådan känsla vore orättvis och dåraktig om den uppammades nu blott för att den var hinduernas dominerande känsla på hans tid.
Avsikten var som han senare framhöll i en artikel att skriva en sakligt riktig historia som skulle inspirera folket att åter resa sig och med vapen i hand befria fosterlandet från inkräktarna.
Hans bok hade alltså det utsagda syftet att förbereda folket på nödvändigheten av det väpnade upproret och att undergräva den brittiska indiska arméns moral. Savarkar menade att om de indiska soldaterna insåg sin situation, lärde av 1857 och reste sig mot sina officerare skulle det brittiska väldet i Indien störtas. Detta välde vilade på bajonetterna; det gällde att vända bajonetterna mot förtryckarna.
Den som säger att denna teori var felaktig, att britterna lämnade av andra skäl har rätt i den meningen att imperiet blev alltmer oränta-belt som utsugningsmaskin och att britterna blev utkonkurrerade på
världsmarknaden och att stora Britannien blev lilla England under Andra världskriget; men det som slutligen avgjorde frågan för britterna var att den lätthet med vilken Bose kunnat rekrytera den brittiska arméns indiska soldater till sitt Fria Indiens armé tydde på att de inte längre kunde lita på sina väpnade styrkor och att flottmyteriet 1946 bekräftade detta. Hade britterna inte flytt 1947 hade de blivit utkastade med våld ... och då hade varken de utländska investeringarna eller den byråkratiska apparaten eller den indiska överheten kunnat sitta i orubbat bo.
Den bok den unge studenten skrev i London 1907 är lysande. Den är skriven med brinnande patos och med en skarp och hänsynslös stil. En hel del av det material som bör tas med i en skildring av 1857 hade
291Savarkar inte tillgång till. Frågan om de folkliga resningarna 1857 och klasskampen på landsbygden 1857—
1859 var dåligt utredd. I en del fall drog Savarkar alltför stora växlar på sitt material. Han avsåg också att skriva ett äreminne över sin nations hjältar. Men i jämförelse med de brittiska akademiska historikerna är Savarkar vetenskaplig. Hatet mot förtryckarna är för den som söker historisk sanning en lämpligare utgångspunkt än apologin för detta förtryck. An i dag är det så att de historiker — indiska eller andra — som värnar om det bestående söker skildra 1857 som myteri eller militärt uppror eller feodalt uppror; ju hårdare motsättningarna inom det indiska samhället formerar sig ju mer apologetiska blir det officiella Indiens vetenskapsmän.
Redan under arbetet med manuskriptet försvann två kapitel. Detektiver från Scotland Yard hade stulit dem.
Savarkar misstänktes av de brittiska myndigheterna för intellektuellt subversivt arbete och de övervakade honom
noga. Världsväldet över vilket solen aldrig gick ner (och på vilket blodet aldrig torkade, som Ernest Jones sagt) fruktade ordet.
Manuskriptet smugglades till Indien trots de brittiska myndigheternas kontrollåtgärder. Britterna gjorde omedelbart polisrazzior mot ledande tryckerier i Maharashtra. Men britterna kunde inte lita på sin polis. En patriotisk polisofficer varnade tryckeriet där boken trycktes just innan razzian. Britterna fann inte manuskriptet.
Då britterna nu övervakade tryckerierna fick manuskriptet smugglas tillbaka till Europa. I Paris återfann den unge studenten sitt manuskript. Det gjordes ett misslyckat försök att trycka boken i Tyskland. Därefter beslöt man översätta manuskriptet till engelska och trycka det i England.
Men den brittiska polisen vakade. Boken förbjöds. Savarkar frågade myndigheterna i ett öppet brev:
Hur vet myndigheterna att boken är så farlig att den måste förbjudas innan den är publicerad, innan den ens är tryckt? Antingen har regeringen en kopia av mitt manuskript eller inte. Om regeringen har en kopia varför åtalas jag inte ... om den inte har en kopia, hur kan den veta något om innehållet?
Ingen brittisk tryckare vågade åta sig arbetet med boken. Intelligence Department hade kontakt med sina kolleger i Frankrike och hotade de franska tryckarna; inget franskt tryckeri vågade åta sig uppgiften. Men man fann en holländsk tryckare som i hemlighet tryckte en upplaga. Denna upplaga smugglades in i Frankrike. Därifrån spreds den till Indien. De exemplar som sändes till Indien försågs med falska
292pärmar och utgavs för att vara en roman av det anständiga slaget: Dickens' The Pickwick Papers.
Ar 1910 gjorde britterna en av sina periodiska upprensningsaktioner i Indien. De sökte krossa motståndsrörelsen.
De hängde några, fängslade andra. Savarkar själv arresterades den 13 mars 1910 i London och transporterades till Indien. Den 31 januari 1910 dömdes han till livstids deportation och fördes till britternas djävulsö i
De hängde några, fängslade andra. Savarkar själv arresterades den 13 mars 1910 i London och transporterades till Indien. Den 31 januari 1910 dömdes han till livstids deportation och fördes till britternas djävulsö i