Jaintempel, Jaisalmer, Rajasthan, 1500-tal. Samma tempel föregående uppslag
(Artikeln som redogör för Indiens och Tredje världens försök att bryta supermakternas dominans över etern påpekar först att Indiens framgångar berodde på att det bara fanns en expeditionsministär i Delhi och att varken Moskva eller Washington därför kunde kontrollera den indiska delegationen genom politiska påtryckningar på de vanliga vägarna. Den framhåller hur Sovjetunionen och dess satelliter röstade med Förenta Staterna och dess klientstater mot Tredje världen men hur man lyckades delvis kämpa ned detta motstånd genom enigt uppträdande trots de invecklade intriger supermakterna utlöste. För att bevara de frekvenser supermakterna lagt beslag på för militära ändamål så enades Sovjetunionen och Förenta Staterna mot Tredje världen och vägrade gemensamt att lämna från sig någon frekvens eller till Tredje världen lämna ut tekniska uppgifter som skulle möjliggöra för tredjevärldsdelegationerna att formulera sina förslag. Båda supermakterna gick till aktion i de olika
tredjevärldshuvudstäderna för att sätta hård press på regeringarna samtidigt som tredjevärldsdelegationerna i Geneve behandlades av ryska och amerikanska representanter och supermakterna sökte splittra Tredje världen.
När Tredje världen segrade i kommittésammanträdet och beslöt att de skulle ha rätt att utnyttja 14—15 ghz-banden hotade Sovjetunionen och Förenta Staterna med störsändare. Då dock också Tredje världen kunde svara med störsändare tvangs supermakterna motvilligt ge efter något och Förenta Staterna släppte från sig 300 megaherz mellan 14,5 och 14,8 ghz. Av artikeln framgår att om Indien vid tillfallet haft en politiskt ansvarig regering vid denna tidpunkt — Indira till exempel — då hade Sovjetunionen och Förenta Staterna genom politisk påverkan och genom sina klienter i denna regering kunnat hejda Tredje världens försök till framryckningar på ett effektivare sätt. Bristen på fungerande regering i Indien gjorde det möjligt för patriotiska och
tredjevärldsrepresentativa tjänstemän att ta upp kampen mot Sovjetunionen och Förenta Staterna.)
— Indien är således ett vetenskapligt och teknologiskt utvecklat land med stor tillväxtpotential. Det som hindrar utvecklingen är feodalism och avhängighet och själva nyckeln till stagnationens massbas är de halvfeodala relationerna på landsbygden. Men det som nu sker här i Bihar och Nordindien är att motsättningen än en gång formulerar sig som en motsättning mellan övre och undre om än på ett annat plan än för trettio år sedan.
Böndernas frammarsch tvingar de feodala jordägarna att investera mer i jordbruket och att använda moderna brukningsmetoder. Äter blir nu motsättningen den mellan jordägande och exploaterande och jordlösa lantarbetare. Det öppnar möjligheter till utveckling.
253— Det finns vissa västerländska ekonomer som hävdar att våra svårigheter beror på att vi har en mjuk stat.
Några bland dessa som talar om nödvändigheten av stark stat i allmänhet kallar sig radikala eller till och med marxister. Det är sant att en sådan regering, en sådan stark stat, en fascism för att tala tydligt, ger en kort tid av utveckling. Fascismen utvecklar infrastrukturen. Man brukar ju säga om Mussolini eller Indira att tågen går i tid.
Men all erfarenhet visar att fascismen icke förmår ge en vidare utveckling ty den vilar på tillbakasträvande klasser. Indira har sitt stöd hos de feodala eliterna, de halvfeodala krafterna på landsbygden, storfinansen och den etablerade byråkratien. Det är möjligt att hon kan åstadkomma den starka stat som sådana västerländska
ekonomer drömmer om. Tågen går i tid. Men det blir ingen utveckling. Vad som nu sker här på landsbygden i Bihar ger däremot kanske en möjlighet till utveckling.
— Du är väl medveten om att Prasad är mycket omstridd, säger Anand. Det är många officiella marxister inom olika läger som far hög ansiktsfärg när de hör hans namn.
— När man diskuterar kastfrågor i Bihar far man inte glömma historien, säger en av studenterna när vi dricker te tillsammans efteråt. Politiken här i Bihar började som kastorganisation. Efter 1857 gick alla feodala krafter över till britterna. De fann dem oövervinneliga. Britterna gjorde Calcutta till centrum. Bihar fanns inte ens. Här var bara avlägsen landsbygd. Då blev motsättningarna formulerade som motsättningar till bengaler. På 1880-talet började studenterna ställa anti-imperialistiska krav men gjorde det som kastfordringar.
— Britterna skärpte kastmotsättningarna för att framställa sig som en tredje, medlande, part.
— Ar 1912 organiserade kayasthakasten sig politiskt. Den är högkast och tvefödd. De skapade Kayastha Samachar och begärde ett självständigt Bihar. Bhumiarer och rajputer och brahminer följde deras exempel. De ville ha säkrade arbeten åt de söner som nu börjat utbildas. Alltså ett självständigt Bihar och ut med bengalerna!
— De hade inte en tanke på de biharer som arbetade i juteindustrien i Calcutta eller på teplantagerna i norra Bengalen eller på deras egna falt.
— Först efter självständigheten organiserade lågkasterna sig i sina egna organisationer mot högkasterna.
— Kastmotsättningarna under britternas tid och kastmotsättningarna nu visar alltså likheter men är samtidigt av helt olika karaktär. Och det är först efter 1967 som man kan tala om en verkligt inhemsk elit i Bihar. Det var det året då yadaver blev den största kastgruppen i Bihars lagstiftande församling.
254— Under hundra år stod striden om ämbetena i staten som en strid mellan bengaler och högkastbiharer. Vem skulle fa den utbildning som gav honom ämbetet? Sonen till en bengalisk babu eller en högkastyngling från Bihar. Och i denna strid om ämbetet tvingades kasterna att själva förändra sig. Kastreglerna är ju inte oföränderliga. Ännu i början av seklet måste en kayastha som studerat i England genomgå svåra
reningsprocedurer innan han åter kunde bli upptagen i kastens gemenskap. Och minns att utanför kasten finns intet! Han hade ju fardats över de svarta vattnen. Det var Rajendra Prasad och hans medhjälpare som då arbetade för att förändra kastreglerna. Den reformrörelsen innebar att man kunde studera i England, att äktenskapsåldern höjdes, att kvinnorna fick utbildning och så vidare; att kasten blev lämplig för statsämbeten i den brittiska administrationen med andra ord.
— Glöm inte att britternas politik var mycket medveten. Mellan 1812 och 1830 fanns 100000 skolor. Där
utbildades också lågkast-elever. När det brittiska systemet infördes försvann lågkasternas barn från skolorna. Den stora utbildningsreformen var en katastrof för massorna. Britterna söndrade för att härska. Muslimerna gavs företräde i viss statstjänst. Vissa kaster förklarades som "krigiska raser" och kunde omgående fa poster inom polis och militär. Andra kaster stämplades som "kriminella kaster" och förbjöds varje sådan anställning. På detta sätt utbildade britterna en detalj reglerad hierarkisk ordning. De satte kastism och kommunalism i system!
— De fullföljde ju detta med att ge vissa platser i de rådgivande och lagstiftande församlingar de inrättade till bestämda religioner eller kastgrupper. Britterna gav kastväsendet både en ekonomisk bas och ett politiskt verktyg. Men basen förblev den enkla och entydiga att år 1951 var åttio procent av jordägarna brahminer, bhumiarer eller rajputer under det att sjuttiofem procent av arrendebönderna under dem var yadaver, kurmier eller koirier. Vad som då hade hänt under första hälften av århundradet var strider om den relativa platsen i
kasthierarkin. Bhumiarer som var en jordbrukande högkast sökte överta brahminernas tabu "aldrig röra vid plogen!" och på det sättet både bli högre i status och erövra den feodala jordägarpositionen. Kayasther som ursprungligen var skrivare och bokhållare vid tempel eller liknande gick in för brittisk utbildning och att erövra statstjänst och därmed också bli jordägare. Yadaver och kurmier sökte på tjugotalet förändra sin status från högre lågkast till lägre högkast; de gjorde sig tvefödda genom att ta till den heliga tråden, lägga sig till med
högkasttitlar och överta högkasternas invecklade tabusystem. Samtidigt slutade de med underdåniga ceremonier inför lägre högkast. Det
255blev blodiga uppgörelser om dessa frågor. Man slog ihjäl yadaver som lagt sig till med den heliga tråden.
Men varför slog rajputer och bhumiarer ihjäl dem? De var ju jordherrar och yadaverna var arrendebönder. När de undre bröt ceremonielet hotade de jordägandet. Inom de kastlösa, de fattigaste, lantarbetare och andra, pågick samtidigt sanskritiseringen. Man gjorde sig till kast med kastregler. Som du ser är dessa kastfrågor egentligen inte alls särskilt svåra att förstå!
— Men förhållandet före och efter självständigheten är helt olika. Under trettiotalet tycktes det finnas en bonderörelse här. Kisan sabha. Man enade sig mot zemindarerna. De stora arrendatorerna gick mot zemindarsystemet. Men i stort sett var det samma kast bland zemindarer som bland större bönder. När
zemindarsystemet avskaffades blev arrendatorerna ägare. Det var då kastfrågorna åter blev akuta. Och det var då lågkasternas lägre mellanbönder slog sig upp till ledande positioner genom att arbeta hårt och utnyttja de nya jordbrukstekniska framstegen. Samtidigt med detta tilltog antalet jordlösa lantarbetare. Från tjugoåtta procent 1951 till trettionio procent 1971 eller för att tala i absoluta tal från 3 100000 till 6 800000. Dessa är kastlösa och till en viss del lågkast. I Times of India 26 juni 1977 gav Arun Sinha statistik över resultatet av denna utveckling:
år 1972 rapporterades 98 fall av övergrepp mot harijaner och stamfolk till polisen enligt officiella siffror. 1973 var det 109 fall. 1974 259. 1975 nästan 300 och januari till september 1976 1 133 fall.
— Att det är jordägarna som går till angrepp mot lantarbetarna och att kast täcker klass är en sak. Men det är inte vilka jordägare som helst. I Rupaspur-Chandwa by i Purnea brändes flera lantarbetare till döds av den förre talmannen i Bihars lagstiftande församling. De som nu slår ihjäl lantarbetare och bränner upp dem är inte så ofta högkast som under tjugotalets strider; nu är det lågkast som bränner upp kastlösa. Det vill säga båda fallen förekommer. Men offren är alltid de låga, de fattiga. Det är detta som Indira stupar på. Ty hon bärs upp av eliten.
Det är hennes partiorganisatörer som håller sig med livegna, som bränner ihjäl lantarbetare och som står över lagarna. Men samtidigt har hon ropat Garib Raj, de fattigas rätt och välde. När myndigheterna och jordägarna dödade Gambhira Sau, de fattigas ledare i Champaran, då demonstrerade tiotusen fattiga bybor för Garib Raj.
Fascismen är ingen lösning; populismen föder sin egen motståndare!
— Britterna sökte utbilda en egen klass av babuer, av intellektuell medelklass som skulle hjälpa dem
administrera Indien. Det lönade sig till en början för dem. Den nybildade bengaliska medelklassens intellektuella ställde sig på britternas sida 1857 men 1860 kunde de samarbeta med bönderna mot de brittiska plantageägarna under
indigostri-256derna. Så småningom fick också denna intellektuella medelklass intressen motsatta sina brittiska herrar och de blev nationalister. Man skall hålla detta i minnet när man iakttar vad som sker här i Bihar. Vad Prasad säger om bondeklassen kan diskuteras. I stort är jag överens. Men tänk om det i stället blir som fransk självägande bondeklass på adertonhundratalet? Tänk om lågkasternas mellanbönder blir massbasen för en indisk Napoleon III. Det är också möjligt.
— Nej, de jordlösa blir allt fler. Det kan inte bli någon stabil bondeklass av fransk eller serbisk typ här i Bihar.
Men klasskampen på landsbygden kommer att skärpas i takt med stegringen av jordbruksproduktionen och frågan blir vilken klassallians som kan bildas mellan de fattiga på landsbygden och städernas underklasser ... och vilka dessa klasser i städerna är som faktiskt tar ställning mot det rådande halvfeodala förtrycket i byarna.
När vi kommer ut på gatan och lämnar A.N.S. Institute of Social Sciences bakom oss vilande i sin stilla park stiger larmet och folkljuden upp som en flodvåg mot oss. Trehjuliga cykeltaxis, dragkärror, folk som bär på
huvudet. Hela Bihars underklass tycks forsa förbi institutets vita avskärmande mur. Också så kan man se det!
— Du skall läsa Agrarian relations in India som Arvind N. Das och V. Nilakat just gett ut, säger Anand, där finns en hel del material. Vad man skall komma ihåg är att under senare decennier har ojämlikheten på landsbygden ökat, kvinnornas situation har försämrats och överdödligheten bland kvinnliga spädbarn fortsätter. Det är med flickebarn som med sinkor; man dödar dem inte men man låter dem självdö.
Vi tar vägen mot höger. Framför oss ligger maidan, men där högerut väster om maidan reser sig gholgarh, det runda huset. Det är britternas märkligaste byggnadsverk i Indien.
— Du kan se den som symbol för britternas välde om du vill, säger Anand. Den är magnifik, den är märklig, den är funktionslös. Som en väldig bikupa reser den sig över staden. Ett surrealistiskt objekt.
Kupan är 30 meter hög. Väggarna vid basen är 3,75 meter tjocka. Den inre diametern är 34 meter. Mot vart och ett av de fyra väderstrecken öppnar sig en portgång in i den tjocka muren. Nu går portens dörrar utåt. När kupan byggdes gick de inåt. Utanpå kupan vandrar två trappor i spiral omlott upp mot krönet. Däruppe finns ett hål 75 centimeter i diameter rakt ner i kupan. Mot det hålet leder trappstegen. Nu ligger en sten för hålet; man vill förebygga olyckshändelser.
Folk klättrar i trapporna. De sitter vid kupans fot och pratar och röker. Den är en sevärdhet för varje lantbo som besöker Patna. Inuti kupan kan höras ett eko berömt över hela Nordindien. På kupans
257vägg sitter mot norr en plakett:
Som del av en allmän Plan beordrad av Generalguvernören och Rådet den 20 januari 1781 För Hungersnöds eviga förebyggande
i dessa Provinser har DETTA SPANNMÅLSMAGASIN Upprättats av Kapten John Garstin, ingenjörstrupperna och färdigställts den 20 juli 1786 Första gången fyllt och offentligen förseglat av
— Du ser att sista raden fattas. Stenen är jungfrulig, säger Anand. Det hela var ett misslyckande. Det fylldes aldrig. Det har aldrig använts.
Vi går runt det, vi klättrar upp i det, vi tittar på det. Ett märkligt byggnadsverk. De indiska murarmästare som kapten John Garstin förde befäl över var de stora kupolmästarna och de uppförde här det som skulle bli den sista stora indiska kupolen. En byggnad med himlahål som Pantheon i Rom och ett eko mäktigt som ekot i stora kupolen i Bijapur men en byggnad helt utan mening. Sedan det uppfördes 1786 har det använts som
krutkammare och militärförråd och nu är det lagerlokal för Patna stad. Och även om det varit möjligt att fylla burken med spannmål och försluta den och sedan öppna portarna vid behov och få ut riset så rymde den trots allt inte
en enda dags förbrukning i provinsen som Walter Hamilton påpekade i East-India Gazeteer år 1828.
— Men hungersnöderna var verkliga nog, säger Anand. 1770 års svält var den första brittiska hungersnöden i Indien. Fast det var inte förrän senare på adertonhundratalet indiska hungersnöder blev samtalsämnen i Europa.
Offrens antal har uppskattats olika. Kanske var det tio millioner som dog. En tredjedel av fälten kom i träda.
Barn såldes men fann få köpare. Det var kannibalism. Men Ostindiska Kompaniet fortsatte skatteindrivningen.
Det blev en kvalitativ skillnad i hungersnöderna med britterna. Man kan säga att hungersnöderna under brittisk tid var en funktion av brittisk effektivitet i skatteindrivning och administration. Den senaste, den i Bengalen och Orissa 1943, tog kanske tre och en halv million liv. Gholgarh är en administrativ fantasi. Ett drömbygge.