Domstolen versus lagstiftaren

Lagstiftaren har till uppgift att stifta lagar och därmed skapa rättsstaten. Domstolen utgör den dömande parten och har därför till uppgift att tillämpa lagarna. När lagstiftaren väljer att inte lagstifta principen, men att domstolen ska kunna döma utifrån principen, sker en förskjutning i maktbalansen, som inte är vår rättstradition. Domstolen har inte till uppgift att stifta lagar åt lagstiftaren, vilket sker när lagstiftaren väljer att ignorera problematiken med

ansvarsgenombrott. Domstolen väljer att inte ge några tydliga svar gällande vad som utgör rekvisiten för ansvarsgenombrott, på grund av att det inte är deras uppgift att stifta lagen. Vi anser att domstolen, genom att döma utifrån principen, istället ger uttryck för vad lagstiftaren borde göra, lagstifta ansvarsgenombrott. Genom att döma utifrån principen belyser domstolen att det föreligger ett problem gällande missbruket av aktiebolagsformen, vilket är lagstiftarens uppgift att förebygga. Dock är det inte domstolens uppgift att fundera över hur lagstiftaren borde göra. Domstolen ska utifrån tillämpliga lagar och allmänna principer döma och förebygga det rättssäkra samhället, som lagstiftaren har till uppgift att skapa.

Vi anser att domstolen väljer att inte ta något ställningstagande i frågan om vad som utgör ansvarsgenombrott, och av den anledningen uppfattas domskälen som tvetydiga. Tvetydigheten bekräftas i det senaste rättsfallet, T 2133-14, när HD återigen väljer att döma utifrån principen. Ett klargörande är något som författarna efterfrågar, men som rättsfallet inte innebar. Vi anser att avsaknaden av ett klargörande om ansvarsgenombrott, från HD, beror på att domstolen inte vill göra lagstiftarens arbete. Domstolen gör följaktligen ett medvetet val att inte definiera ansvarsgenombrott, vilket får konsekvensen att domskälen uppfattats som tvetydiga. Vi anser att domstolen, i och med de tvetydiga domskälen, efterfrågar en lagregel ifrån lagstiftaren för att förebygga problematiken med att aktieägare i en högre utsträckning missbrukar aktiebolagsformen.

Lagstiftaren anser att lagregeln kommer att bli komplex i avseende att det är flera aspekter att beakta, som medför att lagtexten blir för generellt utformad.134 Vidare föreligger det en risk att den generella utformningen leder till tvetydighet gällande hur rekvisiten ska tolkas. En lagstiftning kräver tydlighet och förutsebarhet, varför tolkningsutrymmet medför att en eventuell lagregel inte får den preventiva effekt som efterfrågas, utan att den istället medför ytterligare ett osäkerhetsmoment i näringslivet. Osäkerhetsmomentet uppstår till följd av det blir mer osäkert på vilka grunder huvudregeln i 1:3 ABL kan brytas igenom.

Vi anser att lagstiftaren gömmer sig bakom anförda argument, att en lagregel kommer bli för komplex att utforma, för att undvika att lagstifta. När lagförslaget135 ställs i relation till andra lagregler belyser det att principen inte innebär en mer komplex lagregel. Exempelvis förekommer 36 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område om jämkning av avtal, vilken utgör en komplex lagregel. Att lagstadga ansvarsgenombrott kommer inte innebära en mer komplex lagregel än 36 § AvtL, vilket stärker vårt anförda argument att lagstiftaren gömmer sig bakom komplexiteten i lagregelns utformning. Vad är det som gör ansvarsgenombrott till en mer komplex lagregel? Bygger det enbart på argumentet att en lagregel kommer bli för allmänt hållen och därmed ge upphov till tolkningar eller är påverkan på näringslivet av avgörande betydelse?

Vi är av uppfattningen att lagstiftaren undviker frågan om ett lagstadgande av anledningen att de befarar att en lagregel medför negativa konsekvenser på näringslivet, eftersom det föreligger en risk att aktiebolagsformens attraktivitet minskar. Vi anser att det är enklare, för lagstiftaren, att försvara att det inte föreligger något behov av en lagregel, än vad det är att försvara att de väljer att inte lagstadga på grund av de eventuella effekter lagregeln kommer medföra på näringslivet. Beslutet att inte lagstadga förslaget kan inte lagstiftaren motivera med att de vet att det föreligger ett behov av en lagregel i och med missbruket av aktiebolagsformen, men att det inte utgör ett tillräckligt starkt skäl för att äventyra aktiebolagsformens användarbarhet. Det anförda skulle innebära ett erkännande av att aktiebolagsformen, i vissa fall, missbrukas enbart för egen ekonomisk vinning, men att lagstiftaren inte tänker lagstifta för att förebygga problemet. Det tyder på att lagstiftaren inte strävar efter ett rättssäkert samhälle och istället väljer att acceptera ett otillbörligt beteende, som är att betrakta som moraliskt klandervärt. Genom att acceptera det otillbörliga beteendet                                                                                                                

134 _{Jfr prop. 2004/05:85, 207f.} 135 _{Se avsnitt 4.2.1.}

äventyrar lagstiftaren rättsstaten och avviker från vår rättstradition. Lagstiftaren har till uppgift att skapa lagar på känsliga områden, och således ska inte politiska aspekter ha en avgörande betydelse när det föreligger ett konkret problem. Det tyder på att lagstiftaren är feg och inte vågar ta konsekvenserna av ett eventuellt lagstadgande samt att de väljer att förskjuta makten till domstolen, vilken inte har till uppgift att skapa lagen.

Konsekvenserna som en lagregel medför på näringslivet och samhället har förstorats upp att det idag uppfattas som något som är omöjligt att lagstifta om, men så är inte fallet. Lagstiftaren har inom andra rättsområden försökt införa lagregler som kommer påverka samhället mer än principen om ansvarsgenombrott. Ett exempel är lagstiftarens förslag på amorteringskrav. Amorteringskravet skulle medföra konsekvenser på bostädernas priser och omsättning, eftersom individer inte kommer ha de finansiella möjligheterna att förvärva bostäder kommer det påverka det svenska samhället negativt. Det visar att lagstiftaren är kapabel att lagstifta på andra känsliga områden, vilket medför negativa effekter på det svenska samhället och att det likväl borde kunna ske inom associationsrätten. Det belyser hur frågan om ansvarsgenombrott har blivit uppförstorad gällande de effekter ett lagstadgande kommer få.

Lagstiftaren har anfört att en lagregel kommer minska rättssäkerheten som ett skäl till att inte lagstadga. Dock bör det ifrågasättas vad som är mest rättssäkert, en princip eller en lagregel? Vi anser att en lagregel är mer rättssäkert, eftersom lagen står över principen i hierarkin. Dock befarar lagstiftaren att en lagregel kommer luckra upp rättspraxis, men vi delar inte den uppfattningen. Rättspraxis och förarbeten kommer finnas kvar och användas för att understryka nästkommande domslut, eftersom det är rättspraxis och förarbeten som belyst problemet och lagt grunden för lagregeln.