Så här reflekterade några av aktörerna.
Göthe Anderson hävdade att inom socialdemokratin och facket i Öster- götland har Norrköpings arbetarekommun och fackliga företrädare alltid an-
Han ansåg också att de statliga verkens etablering innebar, att trycket på universitetet att etablera sig i Norrköping blev mindre. Därigenom försenades högskolesatsningarna i staden med ett par decennier, ansåg han (intervju Göran Färm 22 februari 2008). 308 Intervju med Ulf Jönsson 17 juni 2010.
sett sig som ledande och betraktat detta som något självklart. Han ger några exempel; Det gick inte att ifrågasätta att Norrköping skulle ha två ”säkra” platser till riksdagen, medan Linköping fick nöja sig med en. När det gällde sjukhusfrågan och en satsning på att utveckla Regionsjukhuset i Linköping till ett universitetssjukhus stördes detta hela tiden av Norrköpings arbetare- kommuns krav på att ha en likvärdig sjukhussatsning. En ledande sjukvårds- politiker från Norrköping, hamnade i den politiska kylan när han ifrågasatte behovet av två stora läns/regionsjukhus, berättade han.
Även när det gällde universitetet blev det problem med Norrköping, me- nade Göthe Anderson. Ansträngningarna att etablera och utveckla högskola/ universitet i Linköping ledde till krav på att även Norrköping skulle ha en teknisk högskola. Dessa krav komplicerade och försvårade högskolelokalise- ringen till Linköping och Östergötland överhuvudtaget.
När statliga resurser och institutioner fördelades gnälldes det i Norrköping över att Linköping fick mycket gratis, ansåg Göthe Anderson. Han medgav dock att det fanns ett visst fog för synpunkterna. Exempelvis finns det mer av forskningsmiljöer i de statliga verk som efterhand fanns i Linköping, till ex- empel Statens kriminaltekniska laboratorium och Försvarets materielverk.310
Ragnar Gustafsson bekräftade att det var en stenhård diskussion inom den socialdemokratiska gruppen beträffande sjukvården till och med så sent som på 1970- och 1980-talen. Den östra länsdelens socialdemokrater ville ha ett med regionsjukhuset likvärdigt länslasarett; arbetarekommunerna i Linkö- ping och västra länsdelen var emot. Bakgrunden till motsättningarna i det socialdemokratiska partidistriktet var tillsättandet av en utredning, som kom att få namnet ”Kapacitetsutredningen”, och som skulle analysera behoven av sjukhusvård inom landstinget. Utredarna kom fram till att ett länslasarett i Norrköping skulle innebära en överkapacitet av länssjukvård i Östergötland. Ragnar Gustafsson menade att utredningen aldrig borde kommit till stånd – ifrågasättandet av ett nytt lasarett i Norrköping från resten av länet, och från moderata riksdagsledamöter skapade djupa sår i länet. Detta med tanke på tidigare diskussioner och löften som gavs i samband med Norrköpings inträde i landstinget 1967.
Ragnar Gustafsson fortsatte med att kommentera omvandlingen av det tidigare stadsläkarsystemet, den organisation av generell medicinsk vård i stä- derna som föregick primärvårdsreformen. Detta fanns kvar länge i Norrkö- ping, men fungerade bristfälligt. Vårdcentralsutbyggnaden blev försenad, del- vis på grund av att det nya sjukhuset tog all kraft, men även därför att det var svårt att rekrytera allmänläkare. Vårdcentralerna byggdes också alltför stora. I realiteten blev de som minisjukhus, vilket förfuskade hälsoperspektiv och förebyggande hälsovård. Han övergick därefter till att reflektera kring den utredning och realisering av medicinsk universitetsutbildning, som skulle bli av central betydelse för länet, ett regionalt hälsouniversitet i Östergötland. De nya tankarna om focus på salutogena faktorer och folkhälsa samt med en
inledningsvis sammanhållen utbildning för olika yrkesgrupper var viktiga för länets utveckling och blev också ”kronan på verket” i hans egen politiska gär- ning. Utredningen och tankarna i denna utbildning var en grundbult för att få med bland annat universitetskanslersämbetet på tankarna om att etablera en medicinsk fakultet vid Linköpings universitet.311
Stig Breström påpekade det faktum, att Linköping växte om Norrköping i slutet på 1980-talet, som betydelsefullt. Det har påverkat maktförhållan- dena. Tjugotusen studenter i Linköping, det är klart att det betyder något, sade han. Sedan fick ju ändå Norrköping så småningom ett campus, fort- satte han. Riksbanken flyttade till Linköping, inte till Norrköping, klart det påverkar. I Norrköping hade man ingen statlig verksamhet att falla tillbaka på. Staden har fått klara sig själv och konkurrera med andra industristäder för sin utveckling. Man har dock ansträngt sig att kompensera en sämre ar- betsmarknad. Norrköpings kommun har varit bra på arbetsmarknadspolitik, reflekterade han. Som exempel nämner han byggandet av Lindökanalen som var ett viktigt arbetsmarknadsprojekt.312
Jan Fridén ansåg det uppenbart att Linköpings regionsjukhus och senare universitetssjukhuset hela tiden fått relativt mer resurser än Norrköpings cen- trallasarett och efterhand Vrinnevisjukhuset. Man hade bland annat en helt annan och bättre rehabilitering med infarktsköterskor, träningsgrupper och andra resurser. Numera, 2010, har man ingen hjärtinfarktavdelning längre på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Det är anmärkningsvärt när det handlar om 150-tusen invånare som man har ansvar för, sade han.
Fridén tog även upp ett aktuellt spörsmål, nämligen ambulanssjukvår- den som också är till Norrköpings nackdel, ansåg han. Linköping har sex ambulanser och Norrköping fem. Transporttiderna har betydelse även om ambulanserna har utvecklats. Försöken att slå ihop organisationen av rädd- ningstjänsterna i de bägge städerna har ju gått åt h-e och inte bidragit till att förbättra Norrköpings ambulanssjukvård, var hans slutkommentar.313
Barbro Beck-Friis kommenterade fördelningspolitiken inom landstinget. Norrköping fick backa när Linköping gick framåt, och det påverkade också synen på framtiden. Det är klart att om framtidstron är ljus eller mörk spelar roll för hälsan, också för hjärtinfarktsfrekvensen, berättade hon. Samtidigt ansåg hon att neddragningarna av vården på 1980- och framför allt 1990-ta- len, drabbade befolkningarna i båda städerna lika. Hon menade att det alltid har varit en dragkamp om vårdresurserna mellan Norrköping och Linköping. Den dragkampen kulminerade när Linköping blev universitetssjukhus.314
311 Intervju med Ragnar Gustafsson, 15 februari 2008. 312 Intervju med Stig Breström, 1 december 2010. 313 Intervju med Jan Fridén 21 februari 2011. 314 Intervju med Barbro Beck-Friis, 8 februari 2011.
Boendevillkoren
Hans-Olov Ahnlund berättade om en kollega som var barnläkare. Hon gjorde hembesök hos en sjuk patient i Norrköping. När hon kom in i bostaden fick hon kliva över sju sovande personer i det lilla järnspiselrummet, innan hon nådde fram till den sjuka patienten – och detta var på 1960-talet.315
Kaj Krantz kommenterade nedgången av infarkter i Norrköping redan på 1970-talet. Den dramatiskt förbättrade bostadsstandarden kan ha påverkat. Bostäderna stod färdiga på 1970-talet och även ålderdomshemmen byggdes ut tidigt, redan på 1960- och 1970-talen. Det kan ha påverkat utvecklingen positivt, var hans mening. Boendestandarden i Norrköping räknades till den sämsta bland Sveriges städer långt in på 1960-talet. En stor del av bostadsbe- ståndet var undermåligt, med små trånga lägenheter, dass på gården, ohyra och brist på varmvatten. Det är uppenbart att detta skapade många olägen- heter och större smitto- och hälsorisker än i de flesta andra större städer. Miljonprogrammets många nya moderna lägenheter och utbyggnaden av ålderdomshem innebar med all säkerhet att de sanitära förhållandena blev bättre, vilket Kaj Krantz påpekade. Samtidigt skapades andra problem i dessa omfattande nya bostadsområden, som växte fram hastigt, och där omfattande omflyttning och tomma lägenheter blev ett stort problem under de komman- de årtiondena som följde, ett faktum som heller inte förnekades av Krantz.316