I undersökningen av Elmhults Tidning riktades uppmärksamhet på förhållandet mellan lokal press och den lokala politiska arenan. Denna första temaunder- sökning knyter an till denna tematik. Undersökningen har två huvudsakliga syf- ten. För det första att undersöka hur den lokala politiken speglades i tidningarna och ge en bild av hur deras syn på den lokala politikern utvecklades. För det and- ra riktas särskild uppmärksamhet mot pressens agerande och dess betydelse i det lokalpolitiska spelet. Undersökningen är uppdelad i två delar. Den första delen behandlar valen till det lokala styrande organet, den andra valen till riksdagens andra kammare. Genom en systematisk genomgång av de diskussion-er och de- batter som fördes i de lokala tidningarna Smålandsposten och Nya Wexiöbladet kring de politiska valen hoppas jag kunna ge en allsidig belysning av vilka egen- skaper tidningarna ansåg önskvärda hos de personer som skulle ta plats i stadens respektive rikets styrande organ. Var det några särskilda kvaliteter som framhölls och vad såg man som särskilt negativt? Vilka förändringar är märkbara över tid? En aspekt som kommer att stå särskilt i blickpunkten är tidningarnas möjligheter att styra debatten och retorikens utformning. Dessutom undersöks i vilken mån lokala argument förs fram i debatten, samt om tidningarnas bevakning och skild- ring av valrörelserna med tiden blir mer ”professionell”.
Den lokala politikern i pressens spegel
Först skall alltså intresset riktas mot tidningarnas bevakning av valen till det lo- kala styrande organet. Eftersom undersökningen tidsmässigt omfattar över trettio år har det varit nödvändigt att göra vissa bestämda nedslag. Jag har valt att följa debatten kring valen till stadsfullmäktige i Växjö från 1880 fram till år 1912. An- ledningen till att undersökningen går fram till 1912 är att i och med valet detta år kom hela stadsfullmäktige att vara invalt på grundval av det proportionella val- systemet.
Den kommunala rösträtten var i hög grad bunden till inkomst och förmögenhet. För det första krävdes att man hade erlagt sina utskylder till kommunen, vilket i praktiken innebar en nedre inkomstgräns på 500 kr. Alla som erlade skatt hade rösträtt. Även ogifta kvinnor hade alltså rätt att deltaga i de
kommunala valen. De var emellertid inte valbara. Rösträtten var graderad på så sätt att man för varje skattekrona erhöll en röst. Det fanns dock såväl en absolut som en relativ maximigräns. Den absoluta gränsen var 100 röster, vilket motsvarade en årsinkomst på 10.000 kr. Den relativa rösträtten var sedan 1869 begränsad till 1/50 av stadens totala röstetal. Även skattepliktiga juridiska personer (bolag, föreningar, banker etc.) hade rösträtt på samma villkor som för enskilda medborgare.1
De ovan beskrivna rösträttsbestämmelserna var gällande under nästan hela undersökningsperioden. 1907 fattades beslut om att införa en ny rösträttsordning som innebar införandet av det proportionella valsystemet. Rösträtten till de kommunala valen skulle även fortsättningsvis vara kopplade till den röstandes skattskyldighet men antalet möjliga röster sänktes från 100 till 40. Eftersom det rörde sig om en grundlagsförändring kunde den nya ordningen inte genomföras omedelbart. Den skulle först bekräftas av ytterligare en riksdag med val emellan, vilket skedde 1909. De dröjde därför till år 1910 innan de nya bestämmelserna kom att tillämpas för första gången.2
Det var alltså en stor del av befolkningen som direkt förhindrades att deltaga i det lokala politiska livet. Det ligger nära till hands att anta att den graderade ska- lan hämmade det politiska intresset även bland de personer som endast hade få röster till sitt förfogande. Det faktum att valen förrättades på vardagar mitt på dagen, bidrog troligtvis till att en vanlig arbetstagare drog sig för att offra arbets- tid för att besöka vallokalen. Visserligen hade alla formellt rätt att rösta genom ombud, men det är troligt att denna möjlighet i större utsträckning utnyttjades bland de högre inkomstgrupperna än bland de lägre.3
För de kommunala valen lyser de öppna valrörelserna nästan helt med sin frånvaro. Organiserade valrörelser tycks ha förekommit först under de senaste åren av undersökningsperioden. Frånvaron av primärt material gör att den lokala pressen utgör ett unikt material för att spegla det politiska livet på lokal nivå un- der denna period. Denna möjlighet har dock sällan utnyttjats i tidigare forsk- ning.4
Innan den empiriska genomgången påbörjas bör några saker klargöras. För det första kan man notera att tidningarnas rapportering av stadsfullmäktigevalen präglades av stor oregelbundenhet. Vid vissa tillfällen kommenterades valet tämligen ingående, men ofta valde tidningarna att endast publicera valresultatet utan några som helst kommentarer. I den följande genomgången kommer dessa –––––––––
1 Björkman 1987 s. 20, Krantz 1988 s. 71. De bestämmelser som nu beskrivits gällde för städerna. För landsbygden var bestämmelserna något annorlunda. Vid beräkningen av rösterna användes här före år 1909 det s.k. fyrksystemet. Detta innebar att såväl innehav av jordegendom som inkomst medräknades. Enligt 1862 års kommunalförordning innebar ett mantal 100 röster. 1901 begränsades antalet röster (fyrkar) till 500 eller maximalt 10 % av det sammanlagda antalet röster i kommunen.
2 Hadenius m.fl. 1978 s. 57ff. 3 Björkman 1987 s. 32 not 12.
4 Även i de fall där pressen kommit till användning så har den inte primärt utnyttjats som ett huvudobjekt för undersökningen utan främst som en källa (som exempel kan nämnas Lindberg 1962). Den lokala politikens bevakning i lokalpressen i modern tid har ägnats större intresse. Som exempel kan nämnas Bannerhed 1994, B. Johansson 1998 och Palm & Rohdin 2000.
senare valtillfällen inte att ägnas någon fördjupad granskning. Det bör än en gång betonas att det här inte är frågan om att skildra lokalpolitiken som sådan utan den bild som framträder av den i de lokala tidningarna. Den konkreta utgången av valen kommer därför att kommenteras endast i den mån resultatet har någon betydelse för förståelsen av tidningarnas agerande och deras skildring av det lokalpolitiska skeendet.
Duglighet, erfarenhet och självständighet
Inför det ordinarie valet i december 1880 påpekade Nya Wexiöbladet att valet inte rönte något större intresse från väljarnas sida. Som en förklaring till det ringa intresset anförde tidningen en viss mättnad som infunnit sig hos väljarna sedan den viktiga skolfrågan avgjorts. Samtidigt påpekades att ointresset också kunde uppfattas som ett misstroendevotum mot stadens styresmän. Intresset för valet tycktes dock ha ökat dagarna innan valet, fortsatte tidningen, vilket man till viss del antog berodde på att valdagen närmade sig. En annan tänkbar orsak an- tyddes emellertid, nämligen
de från ett visst håll vidtagna sträfvandena att från omval utesluta ett par af de mest erfarne och för stadens angelägenheter varmast intresserade medlemmarna af stadsfullmäktige, men hvilka en och annan gång visat sig besvärliga genom att alltför sjelfständigt häfda en från flertalets åsigter afvikande mening.
Nya Wexiöbladet ansåg alla sådana försök vara förkastliga. Tidningen betonade vidare att kandidater till stadsfullmäktige borde besitta två egenskaper; duglighet och självständighet. Dessa båda egenskaper ansågs vara lika viktiga. Av de två listor som tidningen publicerade föredrog Nya Wexiöbladet den senare. Ytterligare två kandidatlistor hade sänts in till tidningen men dessa avvisades av tidningen med motiveringen att
de synbarligen äro dikterade af dumhet eller bitter ironi; vi tro det nemligen knappast kunna vara insändarnes allvarliga mening att till stads- fullmäktige föreslå sådana personer, om hvilka man bestämdt vet, att de allra flesta sakna all håg och lust att offra sin tid för kommunens angelägenheter, andra befinna sig i en underordnad och till följd deraf beroende ställning och ännu andra redan visat sig ega en allt för stor benägenhet att gå andras ärenden.5
Tidningens agerande i det här fallet är intressant då det visar på dess stora maktbefogenheter. Genom sin vägran att publicera de misshagliga kandidat- listorna, var det möjligt för tidningen att på ett tämligen godtyckligt sätt styra –––––––––
tillträdet till det offentliga samtalet. Ingen kunde ju kontrollera om listorna uteslutits på goda grunder eller ej.
Nya Wexiöbladets farhågor om ett dåligt intresse för valet visade sig komma ordentligt på skam. Inte mindre än 215 valsedlar avlämnades vid valet, enligt Smålandsposten det högsta antal någonsin i stadens historia.6 Om resultatet av valet säger sig Nya Wexiöbladet inte vilja lämna några reflexioner, men konstaterar att utgången borde tillfredsställa alla parter eftersom varken ”den yttersta högern” eller ”den yttersta vänstern” kunde betrakta sig som segrare i valet. Segrade gjorde istället ”de moderate, det vill här säga de mest opartiske”. Tidningen kan dock inte avhålla sig från kommentaren att antalet tjänstemän (17 av 24) föreföll vara väl stort. Man tillfogade att det inte hade skadat om de ”egentlige borgarne” hade kunnat förstärkt sina positioner.7 Det är intressant att notera tidningarnas ovilja att kommentera valutgången. Uppenbarligen ansågs det inte riktigt passande. Smålandsposten lämnar t.ex. inte några som helst kommentarer.
Det fyllnadsval som inföll 17 mars 1882 omfattades enligt Nya Wexiöbladet inte med något större intresse, eftersom inga ”brännande” frågor var på tapeten. Trots detta ansåg tidningen att de röstberättigade borde göra sin ”plikt”. Nya Wexiöbladet lämnade också en intressant kommentar om stadsfullmäktiginstitutionen som man ansåg hade hamnat i misskredit därför att ”börds- och penningaristokratin gent emot ’småfolket’ gjort sin makt vid valen gällande på ett alltför hänsynslöst och sårande sätt och till fullmäktige invalt uteslutande sina egna medlemmar - eller tjensteandar”. Istället borde stadsfullmäktiges portar öppnas för de mindre bemedlade, inte minst för arbetarklassen.8
Även inför fyllnadsvalet den 24 augusti samma år anmärkte Nya Wexiöbladet att intresset för valet var svalt, och lämnade följande kommentar:
Undras om någon gång de djupa leden skola komma sig för att deltaga i kommunvalen och när de skola komma till insigt om att äfven de ha ’intressen’ att bevaka.9
Nya Wexiöbladets kommentarer vid dessa båda valtillfällen visar tydligt att man från tidningens sida insett rösträttssystemets konsekvenser. Tanken att systemet borde ändras tycks dock ha varit tidningen avlägsen. Istället antydde man två samverkande lösningar inom systemets ram: dels borde samhällets röststarka personer ta sitt ansvar och frivilligt rösta fram mindre bemedlade personer, dels måste de röstsvaga deltaga i valen i mycket större utsträckning.
Inför det ordinarie stadsfullmäktigevalet den 7 december 1882 betonade Nya Wexiöbladet än starkare övervikten för ämbets- och tjänstemännen i stadsfull- –––––––––
6 Smålandsposten 24 december 1880. 7 Nya Wexiöbladet 23 december 1880. 8 Nya Wexiöbladet 14 mars 1882. 9 Nya Wexiöbladet 25 augusti 1882.
mäktige. Visserligen förnekades inte att Växjö var en utpräglad ämbets- och tjänstemannastad, men oaktat detta ansåg man att proportionerna var oriktiga.10 Smålandsposten var liksom tidigare sparsam med kommentarer. I samband med redovisandet av valresultatet kunde man dock denna gång inte undlåta att påpeka att även om röstningen skulle ha vidtagits per capita, så skulle ändå samma personer ha blivit valda, om än ordningen då skulle ha blivit något annorlunda.11 Detta påpekande får väl ses som ett försök att lindra kritiken mot det odemokratiska valsystemet, och ett hävdande av att inkomstgraderingen av rösterna i praktiken inte hade så stor betydelse.
Vid fyllnadsvalet den 29 april 1886 kommenterades övervikten av ämbets- och tjänstemän i stadsfullmäktige även av Smålandsposten. Eftersom Växjö var en så utpräglad ämbets- och tjänstemannastad var det rätt och riktigt att denna grupp var rikligt representerad i fullmäktige ansåg tidningen, men påpekade också att övervikten var väl stor. När garvare Johnsson skulle ersättas borde hans efterträdare också vara hantverkare ansåg man vidare.
Smålandsposten gav i samma nummer också en intressant beskrivning av Växjö, som fritt från ”split och partisinne”. Eftersom det inte fanns några ”stridiga klassintressen” så spelade det heller ingen roll från vilken samhällsklass en stadsfullmäktig kommer, hävdade tidningen, så länge han bara var hederlig, duglig och intresserad för kommunens intressen. Samtidigt riktades ett varningens ord mot att
genom bristande grannlagenhet eller för långt drivna anspråk från ena eller andra hållet rubba den lyckliga frid och enighet, hvaråt vi glädja oss.12
Inte heller det ordinarie valet i december 1886 ansågs enligt tidningarna ha omfattats med något större intresse. Smålandsposten meddelade att man endast fått in ett par insändare med förslag till kandidater. En av listorna bestod av enbart jurister, vilket gav tidningen anledning att upprepa kritiken mot ämbetsmännens övervikt i stadsfullmäktige. Smålandsposten frångick här sin vana att inte kommentera vallistorna vilket man motiverade med att dessa inkommit så sent att allmänheten inte hunnit ta del av dem. Man är också noga med att påpeka att om de hade haft den möjligheten, så skulle de naturligtvis ändå ha dragit precis samma slutsatser som Smålandsposten!13
Tidningens (påstådda) ovilja att kommentera vallistorna understryker tanken att detta inte riktigt ansågs passande. Kanske uppfattades ett sådant förfarande som ett försök att styra debatten, och därmed som ett hot mot väljarnas möjligheter att fatta självständiga beslut. Ambivalensen är dock uppenbar. Genom sina möjligheter att godtyckligt avgöra vilka vallistor som publicerades, –––––––––
10 Nya Wexiöbladet 28 november 1882.
11 Smålandsposten 9 december 1882. Intressant att notera är att en av de för omval uppställda ledamöterna för ovanlighetens skull inte lyckas bli omvald.
12 Smålandsposten 27 april 1886. 13 Smålandsposten 14 december 1886.
och genom att lämna ”lämpliga” kommentarer till vissa av dem kunde man ändå i stor utsträckning påverka och styra väljarkåren.
Vid det ordinarie valet i december 1888 rapporterade tidningarna om ett betydligt större intresse från väljarnas sida. Nya Wexiöbladet presenterade två vallistor. Efter ett ”halft offentligt möte” hade stadens nykterhetsvänner beslutat att ansluta sig till den lista som upptog flera välkända organiserade nykterhets- vänner. Allt som allt trodde Nya Wexiöbladet att tre huvudlistor skulle komma att begagnas vid valet, och utöver detta dessutom åtskilliga ”lösa” listor, ”då rätt många valmän antagligen icke kommer att känna sig tillfredsställda med alla kandidaterna å någondera af listorna”. Nya Wexiöbladet antydde att utgången av valet var osäkert: ”de olika partiernas styrka kan för närvarande ej med visshet beräknas”.14
I december 1889 avgick två av stadsfullmäktiges ledamöter.15 Inför fyllnadsvalet den 31 januari 1890 spådde Smålandsposten att valet ”såsom fallet plägar vara med fyllnadsval i nämnda korporation, endast tilldraga sig en till vissa smärre kretsar begränsad uppmärksamhet”.16 Det visade sig emellertid att valdeltagandet denna gång blev ännu högre än vid föregående val.17
De följande fyra stadsfullmäktigevalen uppvisar några gemensamma drag. Valdeltagandet var lågt, och i samtliga fall lyser valdebatterna med sin frånvaro. Tidningarnas bevakning inskränkte sig till okommenterad publicering av resultaten. Även inför det ordinarie valet i december 1892 konstaterade Nya Wexiöbladet avsaknaden av valrörelse i staden:
Det är ju också vanligt här i samhället, att man icke besvärar sig med några offentliga möten, där representanter ur skilda samhällsklasser och för särskilda intressen kunde få tillfälle att samråda och ena sig om de lämpligaste kandidaterna.18
Som en uppenbar förklaring till avsaknaden av valmöten framstår att de helt enkelt inte ansågs behövliga. I praktiken låg avgörandet i så få händer att det var fullt tillräckligt om dessa träffades i informella samtal. Nya Wexiöbladet påpekade också att valet diskuterades flitigt man och man emellan, men ansåg det inte vara lämpligt att ge offentlighet åt dessa förslag. Trots denna påstådda ovilja att kommentera eventuella kandidater fördes ändå flera personer fram som tidningen ansåg lämpliga.19 Återigen ser vi alltså ett exempel på den ambivalens som redan tidigare påtalats. Konventionen påbjöd uppenbarligen att pressen inte försökte påverka väljarkåren, men i praktiken gjorde man ändå sitt bästa för att göra just detta. Efter valet konstaterade Nya Wexiöbladet att ”ehuru ingen offentlig valrörelse förekommit, hade dock synbarligen före valet åtskilliga –––––––––
14 Nya Wexiöbladet 11 december 1888. 15 Smålandsposten 21 resp. 31 december 1889. 16 Smålandsposten 28 januari 1890.
17 Smålandsposten 1 februari 1890. 18 Nya Wexiöbladet 2 december 1892. 19 Nya Wexiöbladet 2 december 1892.
överenskommelser träffats rörande kandidatlistor.” En av dessa listor förekom dessutom i tryckt version, vilket tydligen var ovanligt.20
I november 1893 hölls ett fyllnadsval som Smålandsposten i vanlig ordning lämnades okommenterat. Nya Wexiöbladet påpekade att detta val ”på grund af vissa, välkända förhållanden” var ett af de mest intressanta som hållits i staden.
Det gälde för oppositionen att visa sin styrka, och motpartiet hade å sin sida beslutit anstränga sig till det yttersta för att ur kommunalrepresent- ationen utestänga den person kring hvilken de oppositionella flockat sig. Det visade sig till slut att oppositionen var den starkaste, i det den med betydlig majoritet genomdref sin specielle kandidat.
Oppositionens motståndare hade uppställt två kandidater som hade utsikter att få många röster, meddelade Nya Wexiöbladet vidare, som också ansåg att den ena av dem kunde förväntas samla många röster bland medelklassen och småfolket. Men, fortsatte tidningen,
trots denna skickligt utförda manöver förstod oppositionen att behålla segern. Det utslag valet sålunda gifvit kan sålunda icke missförstås - det talar ett tillräckligt tydligt språk.21
Det är uppenbart att det nu började smyga sig in element av partigrupperingar i valen. Den frihet från ”split och partisinne”, som Smålandsposten vid ett tidigare valtillfälle ansåg på ett positivt sätt präglade staden, verkar alltså inte längre vara för handen – om den nu någonsin varit det. Det verkar också som om åtminstone den ena av stadens båda tidningar öppet tog ställning för en sida i striden. Även om det inte sägs rakt ut så är det ganska uppenbart att Nya Wexiöbladet stödjer ”oppositionen”. För det första pekar tidningens kommentarer efter valet på att man inte var direkt missnöjd med utgången. En än klarare antydan om att Nya Wexiöbladet tog parti för de oppositionella utgör det faktum att man innan valet lämnar plats åt två insändare som tydligt förordar dessa båda herrar.
Av de båda insändarna framgår i klartext vilka egenskaper som uppskattas hos den tilltänkta stadsfullmäktigledamoten. Erfarenhet, självständighet, bildning, praktiskt kunnande och duglighet var några av de positiva omdömen som man gärna lyfte fram. Insändarna var också noga med att framhålla sina kandidater som ”småfolkets” män, och att de minsann inte företrädde några ”privatintress- en”. Det påpekades vidare att väljandet av de båda även var en opinionsyttring. Symptomatiskt nog undvek man att utveckla för vad.22
Det skall tilläggas att det även i Smålandsposten fanns en insändare där de båda ”oppositionskandidaterna” Apolloff och Johnsson förordades. I insändaren sägs det bl.a.: ”Genom att rösta på den sistnämnde [Isak Johnsson] ega valmän- –––––––––
20 Nya Wexiöbladet 2 december 1892, Smålandsposten 9 december 1892. 21 Nya Wexiöbladet 11 november 1893.
nen derjemte tillfälle att uttrycka sitt ogillande af det eländiga trakasseri, hvarför han från en viss korporations sida varit utsatt”.23
Att utgången av valet möttes av stort missnöje från visst håll får man en antydan om i Nya Wexiöbladet 14 november 1893, då det meddelades rykten om att valet skulle överklagas. ”Valkrångel är ju i våra dagar något modernt”, löd tidningens kommentar, med tillägget att prejudikat påvisade att magistraten hade handlat helt rätt.24 Valet blev också mycket riktigt överklagat. I en klagoskrift framförde överste H. Rappe och postmästare J. Lagerström åsikten att valet inte gått korrekt till. De krävde att valet upphävdes och att ett nytt val förrättades.25