stationssamhällen
För att ytterligare fördjupa analysen av lokalpressens villkor och särskilt tydlig- göra de problem som kan uppstå vid lokalt tidningsutgivande kommer nu intres- set att riktas mot två försök till tidningsetableringar utanför länets centralort Väx- jö. Från stifts- och residensstaden förflyttar vi oss till stationssamhällena Alvesta och Älmhult. I dessa orter utkom under min undersökningsperiod två tidningar. Den ena var Alfvesta Tidning vars första nummer utkom den åttonde oktober 1898. Utgivare och redaktör var boktryckare Oscar Lindström. Han hade redan 1883 startat ett litet tryckeri i Moheda, där han efter ett antal arbetsår i Stock- holm och Mellansverige hade varit bosatt sedan 1865.1 Så småningom utvidga- des verksamheten och flyttades 1895 till Storgatan 14 i Växjö. Det var också här som Alfvesta Tidning kom att tryckas.2 Den andra tidningen var Elmhults Tid-
ning som utkom med ett första provnummer den 14 december 1899. Tidningens
ägare var notarien Fredrik E:son von Schantz som även fungerade som redaktör och ansvarig utgivare. Enligt gällande lag var tidningsutgivande vid denna tid ett stadsprivilegium. Därför fick tryckningen av den nya tidningen förläggas till Nya Wexiöbladets tryckeri i Växjö.3
Båda tidningarna ansåg sig vara motarbetade av krafter i lokalsamhället. I en artikel i Alfvesta Tidning den 3 mars 1899 rubricerad ”öppet hugg” hävdades att tidningen ”af vissa ljusskygga personer alltifrån sin tillkomst motarbetats genom små intriger”. Som exempel nämndes att då en stor auktion hade hållits i Alvesta ingen som helst annonsering hade skett i tidningen.4 Den främsta anledningen till motståndet angavs vara tidningens rättframma sätt att framföra sin mening.5
Även Elmhults Tidning ansåg sig i början av februari 1900 ha blivit utsatt för, som man uttrycker det, ”ett anfall”. Genom Generalpoststyrelsens beslut överfördes distributionen av Elmhults Tidning från postkontoret i Älmhult till –––––––––
1 Lindström 1993 s. 1. 2 L.J. Larsson 1981 s. 118.
3 Här trycktes tidningen fram till år 1903. Åren 1904-1905 överflyttades tryckningen till Norra Skånes tryckeri i Hässleholm. Först under de två sista åren som tidningen utkom trycktes den vid egen officin i Älmhult (Anderek och Kronberg 1950 s. 167).
4 Alfvesta Tidning 3 mars 1899. 5 Alfvesta Tidning 23 mars 1899.
postkontoret i Växjö. Anledningen till denna åtgärd skulle ha varit ett rykte om att postkontoret i Älmhult skulle ha nekat att ta emot prenumerationer på tidningen. Denna uppgift dementerades kraftigt såväl av tidningens redaktion som genom ett bifogat intyg från postmästare John Forsström.6
Det hela förefaller mycket märkligt och reser en rad frågor. Vad kan ha varit bakgrunden till händelsen? Vem låg bakom ”angreppet”, och vilka motiv kan denne ha haft? Vem motsatte sig att tidningen skulle distribueras från Älmhult? Hur kom det sig att en statlig myndighet genomdrev åtgärden på så lösa grunder som ett rykte? Vilken rimlig anledning kunde postkontoret ha haft att neka folk att prenumerera på tidningen? Tydligen hade någon eller några personer redan vid tidningens grundande ett horn i sidan till von Schantz och utnyttjade en stat- lig myndighets byråkratiska regelverk för att motarbeta honom.
För Oscar Lindström tycks motståndet ha blivit övermäktigt. Redan den 2 juni 1899 tvingas han ge upp sitt företag. Det allra sista numret av Alfvesta Tidning bestod av endast två sidor. Med följande bittra ord tog man farväl av sin läse- krets:
Vår tidning.
Då det inom redaktionen varit starkt fråga om, att vår tidning skulle följa vår tids arbetares exempel h.l. [?] att icke vidare utkomma, så torde en li- ten förklaring vara på sin plats. Då Alfvesta Tidning uppsattes, lofvades af flera framstående personer, om icke precis guld och gröna skogar åt- minstone litet understöd första året, såvida tidningen ville arbeta i kristlig, verklig fosterländsk riktning och dertill vara nykterhetsvänlig och ko- nungsk. Tidningen har sökt gå i denna riktning, men något understöd har den icke vunnit, om icke det räknas att en hemmansegare från Blädinge skänkt tidningen 1 kr. till uppmuntran att tjena kristendomens sak och dermed äfven befordra det lägre folkets sanna bästa.
Tidningen har således rönt ingen uppmuntran, utan på flera sätt mot- arbetats, icke minst derigenom att personer som annonserat i den-samma, dels oskäligt nedprutat kostnaden, dels ej alls betalat den.
Om tidningen kunnat för sina grundsatser slå öfver till tidens hutlösa radikalism och arbetat för strejkares, fritänkares, gudsförsmädares och li- kasinnades åsigter hade den nog stått sig. Nu återstår tidningen endast att afgå med ära, då den ej kan eller vill tjena tidens samhällsupplösande lä- ror.7
Visserligen lyckades Elmhults Tidning något bättre än sin kollega i Alfvesta, men även denna tidning hade problem med att få tidningens garanter att hålla fast vid sitt utlovade stöd. Detta ledde så småningom företaget in i en krissituation. Som kommer att framgå i det följande så tacklade de båda tidningarna problemet på helt olika sätt. Istället för den uppgivna attityd som Alfvesta Tidning uppvisade tog nämligen Elmhults Tidning strid mot sina –––––––––
6 Elmhults Tidning 8 februari 1900. 7 Alfvesta Tidning 2 juni 1899.
garanter och lyckades också så småningom få de flesta av dem att uppfylla sina löften. Kanske var detta en bidragande anledning till att tidningen kunde fortsätta sin utgivning.
Tidningens ekonomiska situation var dock även fortsättningsvis synnerligen prekär. Situationen förvärrades ytterligare av att tidningens redaktör så småning- om kom på kant med några av ortens mest inflytelserika personer. Dessa utnyttjade sitt inflytande till att på olika sätt motarbeta tidningen. Bland annat såg man till så att kommunens officiella kungörelser inte längre infördes i Elmhults Tidning.8 Detta kan ha varit en bidragande orsak till att tryckningen av tidningen i augusti 1903 flyttades över till Hässleholm. Från och med februari 1906 utgavs tidningen från egen officin i Älmhult. I samma veva tvingades man dock att dra ner tidningens format till ett litet tvåsidigt blad. I en anmälan till läsarna meddelades att detta endast var en tillfällig lösning. Ett aktiebolag angavs vara under bildande som skulle utge tidningen från eget tryckeri. Tanken var att tidningen sedermera skulle utkomma i femspaltigt format två gånger i veckan.9 Av detta blev dock ingenting. Tvärtom minskade utgivningstiden till en gång i månaden. Tidningens sista nummer utkom i augusti 1907.
Mötet mellan modernitet och tradition i två
tidningar
Att de båda tidningar som är föremål för denna undersökning utkom i stationssamhällen tillför analysen en särskild dimension. Det intressanta med stationssamhällen är att det här skapades en plats där mötet mellan gammalt och nytt blev mycket påtagligt. Samtidigt som nya impulser strömmade in med full kraft så stod man kvar med en fot i det gamla, i och med de täta kontakterna med och den fysiska närheten till den agrara miljön.10 Denna dubbelhet gör stationssamhällena till särskilt lämpliga studieobjekt för att undersöka mötet mellan det gamla och det nya, mellan tradition och modernitet. I denna miljö finns det stora möjligheter att synliggöra olika handlingsstrategier i mötet med det moderna.11
Vid undersökningen av hur dessa strategier tog sig uttryck i de undersökta tidningarna kommer särskild vikt att fästas vid de sociala rörelser som växte –––––––––
8 Elmhults Tidning 1 maj 1903. 9 Elmhults Tidning 23 februari 1906.
10 För ytterligare fördjupning av detta perspektiv se Aronsson & Johansson (red) 1999 s. 9ff och passim.
11 Det finns i detta sammanhang inte utrymme för några längre utredningar kring begreppsparet tradition och modernitet. För en diskussion kring begreppet modern och modernism, se J.O. Nilsson 1994 s. 25ff, samt där anförd litteratur.
fram under senare hälften av 1800-talet. Även om de framväxande folkrörelserna inte entydigt kan sägas representera det moderna så utmanade de ändå på olika sätt det traditionella samhällets värderingsgrunder. Att undersöka hur tidningarna förhöll sig till dessa företeelser kan vara ett sätt att få en inblick i människors förhållningssätt visavi det moderna. Även andra teman som på olika sätt berör förhållandet traditionellt/modernt kommer dock att beaktas.
Utgångspunkten kommer att utgöras av tre omedelbart urskiljbara huvud- strategier. För det första kan man välja ett avståndstagandets strategi, vilket innebär ett fullkomligt avståndstagande från och motarbetande av det moderna. Den andra huvudstrategin innebär omvänt ett accepterande av det nya, som då uppfattas som önskvärt och eftersträvansvärt.12 Den tredje huvudstrategin innebär en anpassning. Detta kan antingen ske ur ett traditionalistiskt perspektiv genom bedömningen att vissa aspekter av det nya inte går att hejda. Man tar till sig de element som man tycker sig kunna förlika sig med och anpassar dem så att de kan integreras med traditionella normer och värderingar. Ur ett modernistiskt perspektiv kan det ta sig uttryck i insikten om att vissa önskvärda förändringar inte är fullt ut genomförbara för tillfället. Man väljer att tona ned dessa inslag och istället betona sådant som man tror kan få gensvar.
De olika handlingsstrategierna handlar alltså mycket om en balansgång mellan konflikt och konsensus. Det som skall undersökas är vilken typ av handlingsstrategi tidningarna väljer i olika sammanhang. Jag vill också försöka komma underfund med de yttersta bevekelsegrunderna för valet. Varför väljer man att ta avstånd från, respektive acceptera, det nya? Vilka värden hänvisar man till?
Analysen kommer alltså att fokusera på olika sätt att hantera och bearbeta inträdet i det moderna. Vilka olika förhållningssätt framträder i tidningarna till de nya strömningarna i tiden och vilka handlingsstrategier begagnar man sig av: avståndstagande, accepterande eller anpassning? En annan fråga man kan ställa sig är vilken betydelse det hade i sammanhanget att tidningarna utgavs i just stationssamhällen. Vilka specifika funktioner kom pressen att fylla i denna sociala och kulturella smältdegel? I detta avseende har undersökningen en begränsad ambition. Syftet är att undersöka tidningarnas förhållningssätt vad gäller spänningsförhållandet mellan traditionellt och modernt. Frågan om vilken förankring dessa förhållningssätt kunde ha haft bland tidningarnas läsekrets har det inte varit möjligt att mer än antydningsvis beröra. En mer ambitiös undersökning skulle kräva en ingående analys av de sociala, ekonomiska och kulturella nätverk som stod bakom tidningsprojekten. En sådan uppgift skulle bli allt för omfattande och försvåras dessutom av den bristande tillgången till källor. Något primärt arkivmaterial finns nämligen inte bevarat för någon av tidningarna.
–––––––––
12 Med termen acceptera avses i detta sammanhang endast ett bejakande accepterande. Det är alltså inte frågan om att acceptera något av passivitet eller resignation.
Alfvesta Tidning och värnandet om traditionella värden
Vilka motiv låg bakom grundandet av Alfvesta Tidning? I den anmälan som inledde det första numret av tidningen betonades att den fyllde ett uppenbart behov. I de första raderna kan man läsa: ”En hvar torde inse vigten af för oss här i Alfvesta att erhålla en liten annonstidning för samhället och omnejd”. Samtidigt var man noga med att påtala att projektet inte motiverades av något snävt vinstbegär. När man nu gav ut ett första provnummer av tidningen var det av ”ren pietet för samhällets framskridande och utveckling”.
I anmälan deklareras vidare tidningens politiska linje under det något luddiga begreppet ”landtmannavänlig”. Visserligen skulle det kunna uppfattas som en anslutning till det vid denna tid återförenade Lantmannapartiet. Som mer troligt framstår dock att man avsåg ett mer allmänt hävdande av vad man uppfattade som landsbygdens intressen. Tidningen försäkrade vidare att man skulle arbeta för ”Gudsfruktan, Nykterhet och Lagens Helgd”.13 Hur bar sig tidningen åt för att förverkliga detta program? På vilka sätt avspeglas tidningens uttalade ambitioner i dess spalter? Vilka medel använde man sig av och vilka uttryck tog det sig? En genomgång av samtliga nummer som utkom av tidningen uppvisar några intressanta mönster. Analysen underlättas av att tidningen konsekvent i varje nummer hade en ledarartikel, där man tydligt och klart markerade sin ståndpunkt i tidens aktuella frågor. Detta var ovanligt vid denna tid, då ledarartikeln inte var något givet inslag ens i huvudstadens tidningar.14
Nykterhetsrörelsen låg boktryckare Lindström varmt om hjärtat och han var själv redan från starten aktiv i den första IOGT-logen som bildades i Moheda 1882.15 Lindströms engagemang i nykterhetsrörelsen avspeglades också i tidningens spalter. De lokala nykterhetsföreningarna annonserade i tidningen och redogörelser från deras mötesverksamhet ägnades relativt stort utrymme. När tillfälle gavs passade man också på att med hjälp av drastiska exempel visa på alkoholbrukets negativa konsekvenser.
Alfvesta Tidning uppvisar dock en mindre dogmatiskt inställning i nykterhets- frågan än den tidigare undersökta Smålands-Kuriren. Detta visar sig bland annat av att man tillät spritannonser i tidningen. Ett än tydligare uttryck för tidningens odogmatiska attityd får man i en ledarartikel den 28 april 1899. I artikeln betonas att ”om vi äro goodtemplare, så förhäfva vi oss ej öfver andra, som begagna spirituosa”.16
Tidningens hållning i nykterhetsfrågan skulle kunna tolkas som ett modernt drag. Ronny Ambjörnsson har betonat hur nykterhetsidealet ingick som ett –––––––––
13 Alfvesta Tidning 8 oktober 1898. 14 Oscarsson och Rydén 1972, s. 19.
15 IOGT-logen N:o 234 Magneten i Moheda, medlemsmatrikel. 16 Alfvesta Tidning 28 april 1899.
viktigt element i skötsamhetskulturen. Med sin tonvikt på nykterhet, skötsamhet, renlighet etc, kan dessa drag tydligt inplaceras i den moderna diskursen.17 Det har dock framhållits att nykterhetsrörelsen inte entydigt kan betraktas som ett uttryck för det moderna. Den kunde också fungera som ett försvar av tradition- ella värderingar.18 Med denna dubbeltydighet i åtanke faller tidningens agerande i nykterhetsfrågan snarare in i ett traditionellt värderingsmönster. Det verkar rimligare att uppfatta tidningens nykterhetsvänliga attityd som en protest mot det moderna samhällets avigsidor snarare än ett uttryck för radikalism.
Alfvesta Tidning intog en mycket hård attityd i frågor som rörde det militära. Företrädare för fredstanken hånades hänsynslöst. ”Det låter något der, sade han som klampade i klaveret” var tidningens kommentar till inbjudan till en allmän fredskonferens. Tidningens inställning till dylika arrangemang framgår med önskvärd tydlighet i artikelns avslutande rader: ”Må svensken arbeta för allmän afväpning, men må om honom fortfarande vara sanning i skaldens ord: ‘För ära och för rätt, för kung och fosterland han slösade ej ord, men väpnade sin hand”.19 Hotet mot de nordiska folkens frihet utgjordes enligt Alfvesta Tidning av det aggressiva Tyskland. Tidningen uppvisar ibland en nästan hätsk antitysk atti- tyd.20 I dessa sammanhang framskymtar också en tydlig organisk samhällssyn. Följande passage är ganska talande och ger också en illustration av den religiösa grundton som färgar tidningens agerande: ”Fri från kristendomen följer staten sina naturliga böjelser. Den förökar med otrolig hastighet sina medlemmars antal, då den kristliga sedligheten ej lägger sin hämsko på det fria naturlifvet”. Alfvesta Tidning utmålar sedan de möjliga konsekvenserna av detta: ”Tyskland blir alldeles för trångt för tyskarne, och hon utser de Nordiska folken till offer”. Man passar också på att kritisera fredsivrarna: ”Hvarken permanent neutralitet eller fredskonferenser hjelpa oss. Vi måste beväpna oss och öfva oss så, att vi kunna försvara vårt land och dess sjelfständighet”.21
I en ledarartikel den 26 maj 1899 med rubriken ”Världsfreden” fick tidningen åter anledning att ironisera över motionen om permanent neutralitet. Att motion- en skulle tryckas på franska, föranledde tidningen att lämna följande kommentar: ”Fiasco gör naturligtvis skriften, men papperet kan väl begagnas till något”. Den deterministiska samhällssynen kom nu än tydligare till uttryck då man hävdade att ”kriget bestämmes af en naturlag och är under vissa förhållanden nödvändigt”. 22 Man kan onekligen tycka att detta budskap rimmar dåligt med det kristna kärleksbudskapet, men Alfvesta Tidning upplevde uppenbarligen inte detta som någon konflikt. Tvärtom rättfärdigades krig och upprustning med just –––––––––
17 Ambjörnsson 1988, s. 71f och passim. 18 Johansson 1999 s. 107f.
19 Alfvesta Tidning 21 oktober 1898.
20 Se fr.a. Alfvesta Tidning 28 oktober 1898 där Dreyfusaffären behandlas.
21 Alfvesta Tidning 10 mars 1899 (mina kursiveringar). Organismtänkandet som en tydlig indikator för traditionella tankemönster har bland annat diskuterats av Åke Abrahamsson. Abrahamsson gör en åtskillnad mellan den hierarkiska Agrippamodellen vars utgångspunkt är legitimerandet av den rådande ordningen och den balanserade Polybiosmodellen som istället betonar vikten av social harmoni. Under 1700-talet framträdde alltmer en mekanistisk samhällssyn. Abrahamsson 1990 s. 68ff.
religiösa motiveringar. Att satsa på permanent neutralitet eller fredskonferenser var enligt tidningen lönlöst, enda sättet att förekomma krig var att förhålla sig till den enda och rätta tron och avvisa tidens uppsplittrande tendenser.
Ett av Alfvesta Tidnings främsta angreppsmål var socialism i allmänhet och fackföreningsrörelsen i synnerhet. I en årskavalkad över årets viktigaste händel- ser i det sista numret för år 1898, kom denna inställning till tydligt uttryck. Om de strejker som utbrutit under året ansåg man att de ”hafva icke haft sin grund i någon nöd, utan hafva de samtliga föranledts af socialistiska inverkningar”.23
Det skarpaste utfallet mot socialismen gjorde tidningen i en ledarartikel den 7 april 1899 benämnd ”klasskillnad”. Man gick till kraftig attack mot alla former av socialism och menade att den endast kan vara till skada för arbetarna. Särskilt intressant i sammanhanget är angreppet på föreningsrätten. Tidningen uppgav en rak och entydig motivering till varför man ogillade den fackliga organiseringen: ”En arbetare och arbetsgifvare likställiga i samhället är omöjligt. Må arbetarna inse detta och frukta socialismens sirensång, som lockar dem i en afgrund”.24
Den främsta anledningen till oviljan mot fackföreningsrörelsen tycks alltså vara att den uppfattades som ett hot mot den naturliga, hierarkiska ordningen i samhället. Att arbetare och arbetsgivare ställdes mot varandra som likvärdiga parter stod i motsats till den kallelsetanke som Alfvesta Tidning uppenbarligen uppställde som ett ideal. Varje människa har enligt detta synsätt sin speciella uppgift att fylla i samhället och bör lugnt och fogligt finna sig i den lott man blivit tilldelad. Fackföreningsrörelsen utgjorde alltså en allvarlig utmaning mot den naturliga, av Gud påbjudna ordningen, något som tidningen inte kunde acceptera.
I en ledarartikel den 18 november 1898 med titeln ”orsaken till strejker” kommer dessa tankar klart och tydligt till uttryck. Som den yttersta anledningen till strejker angav man arbetarbefolkningens stigande bildningsgrad. Denna utvecklig medverkade till att dessa inte längre fann sig i sin ställning i samhällshierarkin utan traktade efter ett ”finare lefnadssätt”. En tydlig indikation på att tidningen ansåg att en naturlig ordning var rubbad är att man i artikeln flera gånger uttryckte uppfattningen att arbetet tillhör ”det lägre folket”. Det ansågs därför som helt förkastligt att, som var fallet vid en strejk bland lantarbetare i Svedala, studenter grep in och utförde arbetet med att lossa bet- vagnarna. Tidningens uppfattning summerades i artikelns avslutande rader, där man hänvisade till en gammal beprövad regel: ”När hvar och en sin syssla sköter, så går det väl, ehvad oss möter”.25
Ett annat av Alfvesta Tidnings angreppsmål var det sedliga förfall som man ansåg vara kännetecknande för det moderna samhället. I en ledarartikel med rubriken ”uppfostringsinspektörer” behandlades vad tidningen uppfattade som ungdomens förfall i sedligt avseende. Man påtalade hur brottsligheten bland ungdomen ökade och att det enbart i Stockholm enligt uppgift fanns över 20.000 ”moraliskt förstörda ungdomar”. Tidningen föreslog tillsättandet av uppfost- –––––––––
23 Alfvesta Tidning 30 december 1898. 24 Alfvesta Tidning 7 april 1899.
ringsinspektorer som skulle ha till uppgift att åka omkring och inspektera hemmen och ge råd och förhållningsorder och i nödfall till och med ”suspendera föräldrarnes uppfostringsrätt och öfverlemna den till främmande personer”. Artikeln avslutades:
Icke skolor, icke presterskap, och fängelser kunna uppfostra. Det är endast hemmet, som kan detta; men för att tillse att hemmet verkligen fyller sin pligt mot barnen fordras uppfostringsinspektörer.26
Några veckor senare fick tidningen åter anledning att beröra frågan om det sedliga tillståndet i landet. Den moderna människans rastlöshet och rotlöshet angavs vara roten till problemet. ”Ett allmänt missnöje med det bestående är ett