Effekter av övriga luftföroreningar på hälsan

Socialstyrelsen har i rapporten Miljöhälsorapport 2001 beskrivit de luftföroreningar som av Miljöhälsoutredningen 1996 bedömdes ge de största direkta hälsoeffekterna. Dessa är partiklar, kvävedioxid, ozon och cancerogena ämnen. Svaveldioxid ingår alltså inte i deras genomgång eftersom

15

APHEA (Air Pollution an Health – a European Approach) är ett EU-projekt med flera deltagande forskargrupper från olika delar av Europa. Projektet har genomförts i två omgångar där relationen mellan luftföroreningar (partiklar) och hälsoeffekter i ett flertal europeiska städer studeras.

koncentrationerna i svenska städer är så låga att de inte förväntas ha någon effekt på hälsan.

Kvävedioxid har sin huvudsakliga verkan på andningsorganen. Astmatiker och barn är särskilt känsliga för hög korttidsexponering (Vägverket, 2001b). Enligt Miljöhälsorapporten 2001 kan kvävedioxid speciellt påverka pollenastmatiker och förstärka eventuella astmareaktioner. Man anser att det finns anledning att undersöka om långtidsexponering av kvävedioxid kan bidra till att sätta igång en astmaprocess. Likaså verkar det finnas en samverkan mellan ozonexponering och kvävedioxid exponering så att effekter av ozon förstärks om man även utsätts för kvävedioxid. Epidemiologiska studier pekar på att det finns ett samband mellan kvävedioxidexponering och mortalitet eller morbiditet. Sambandet är dock, som framgår av resultaten från APHEA2-studien, osäkert till följd av korrelationen med partikelförekomsten. Deposition av kväve kan också indirekt få effekter på hälsan. Detta genom att nitrathalten i grundvattnet, och därigenom dricksvattnet på vissa fastigheter, ökar. Ökade nitrathalter innebär ökad cancerrisk (Ahlroth, 2000).

Ozon inverkar irriterande på andningsvägarna och ger i höga koncentrationer upphov till vävnadsskador. Ozon är mindre vattenslösligt än svaveldioxid och kvävedioxid och når därför längre ner i luftvägarna. Nedsatt lungfunktion efter korttidsexponering har påvisats både hos friska och astmatiker med ökat intag på sjukhus för luftvägssjukdomar som följd (Vägverket, 2001b). Ozon verkar kunna förstärka effekten av andra luftföroreningar, exempelvis svaveldioxid. Epidemiologiska undersökningar har framförallt påvisat ett samband mellan korttidsexponering, mortalitet och morbiditet. Däremot är effekterna av långtidsexponering mer osäkra.

Hälsoeffekter av svaveldioxid har observerats på andningsorganen främst hos speciellt känsliga grupper, t.ex. astmatiker. Det är främst de övre luftvägarna som påverkas av svaveldioxid. Kortvariga perioder med höga halter av svaveldioxid kan leda till ökat luftvägsmotstånd på grund av att de fina luftrören dras samman. En förhöjd förekomst av luftvägsinfektioner och bronkit hos barn har påvisats i områden med förhöjda svaveldioxid halter (Vägverket, 2001b). Resultaten från APHEA studien har etablerat ett samband mellan svaveldioxid och akut dödlighet samt troligtvis också med sjukhusbesök. Det kan dock vara så att svaveldioxid agerar som en indikator på förekomsten av andra föroreningar, speciellt fina partiklar (sulfater) som inte kan kvantifieras i de mätningar av partiklar som finns tillgängliga (Rowlatt et al., 1998).

Kolmonoxid tränger in i blodomloppet genom lungorna och minska blodets förmåga att bära syre ut till kroppens organ och vävnader vilket kan leda till påverkan på hjärtat och dess kranskärl och ge symtom framför allt hos personer med kärlkramp. Kolmonoxid från vägtrafik är främst ett problem i gatumiljö även om halterna numera är så låga i Sverige att effekterna sannolikt inte uppkommer (Vägverket, 2001b).

Av de ovan angivna föroreningarna så har WHO (2000) fastställt gränsvärden för svaveldioxid, kvävedioxid, kolmonoxid och ozon. Dessa överensstämmer i stort sett med de som angetts i Sverige (Vägverket, 2001b), se tabell 13. När det gäller dessa normer så överskrids de för kvävedioxid längs ett flertal trafikstråk i de större städerna samt även i vissa kommuner, speciellt under vinterhalvåret till följd av inversion. När det gäller ozon så inträffar det vanligtvis några gånger per

år att halterna stiger kraftigt till följd av soligt väder. De högsta halterna under dessa episoder ligger mellan 100–200 Pg/m3 (Socialstyrelsen, 2001).

Tabell 13 Gränsvärden för klassiska luftföroreningar.

Förorening WHO Vägverket Beräkningshandboken Normvärde Tidsperiod Normvärde Tidsperiod

Kolmonoxid 100Pg/m3 15 minuter – –

60Pg/m3 30 minuter – –

30Pg/m3 1 timme – –

10Pg/m3 8 timmar 6 mg/m3 8 timmar, glidande medelvärde Ozon 120Pg/m3 8 timmar 80Pg/m3 1 timme

Kvävedioxid 200Pg/m3 1 timme 110Pg/m3 1 timme 40Pg/m3 årligen 50Pg/m3 1 vinterhalvår Svaveldioxid 500Pg/m3 10 minuter – –

125Pg/m3 24 timmar 100Pg/m3 24 timmar 50Pg/m3 årligen 50Pg/m3 1 år

Andra ämnen som anses vara skadliga och som genereras vid transporter är olika typer av kolväten (inkl. olika VOC och olika PAH). VOC är ett samlingsnamn för en mängd flyktiga organiska ämnen med negativa miljö- och hälsoeffekter. De flyktiga organiska ämnen som släpps ut från fordon är huvudsakligen olika kolväten. Av VOC är det klarlagt att bensen är direkt cancerframkallande medan andra som1.3-butadien misstänks öka risken för cancer. När bensin och diesel förbränns släpps även ofullständigt förbrända kolväten, bl.a. polycykliska aromatiska kolväten (PAH), ut. Dessa kolväten sprids till luft men deponeras dessutom på åkermark och tillförs människor via födan. PAH bedöms utgöra viktiga indikatorer på cancerframkallande ämnen i svensk luftmiljö (Socialstyrelsen, 2001). PAH sprids även från däcken (Gustafsson, 2001). Den nivå av Bensen som uppmätts i urban bakgrundsmiljö är 1–4 Pg/m3 medan den exponering som bedöms utgöra en lågrisknivå16 är 1 Pg/m3. Årsmedelvärdet på S:t Eriksgatan i Stockholm 1992 uppmättes dock till 30 Pg/m3

. För BaP, ett PAH som vanligtvis mäts, var den uppskattade genomsnittliga exponeringen 1991 0,007 Pg/m3 _{medan lågrisknivån enligt IMM är 0,0001 Pg/m}3

. Johansson et al. (2001) rapporterar om halter uppmätta i Stockholm bakgrund (Aspvreten) 0,01–0,04Kg/m3_{och urban bakgrund (Rosenlundsgatan) 0,02–0,3 Kg/m}3

.

När det gäller metaller så frigörs ett antal sådana vid framförandet av olika fordon. Bly var tidigare ett problem eftersom det kan påverka centrala nervsystemet och barn är speciellt utsatta. Halterna har dock minskat avsevärt i Sverige till följd av ökad användning av blyfri bensin. Övriga metaller som är aktuella från vägtrafiken är; antimon (Sb) som påverkar lungor, lever och njurar, barium (Ba) som kan påverka nerver och muskler är och toxiskt för lägre organismer, tellur (Te) som påverkar flera mänskliga organ, t.ex. njurar och nervsystemet (Vägverket, 2001b). Även från järnväg sprids metaller men deras effekter är mindre utforskade.

16

Vad som också är viktigt att uppmärksamma är att teknikutvecklingen leder fram till att nya ämnen efterhand genereras av transporter. MTBE exempelvis har uppmärksammats i ExternE. Detta är en bränsletillsats som används eftersom det minskar utsläppen av ett flertal skadliga substanser. Enligt HEI (2001a) så har det upptäckts att MTBE sprider sig till sjöar och dricksvatten vilket gör det än mer viktigt att förstå eventuella hälsoeffekter. HEI har i en nyligen utgiven rapport redovisat några forskningsresultat kring MTBE men några resultat kring eventuell skadlighet har ännu inte kunnat fastställas. HEI (2001c) diskuterar även en metod för att minska utsläppen av partiklar från dieselfordon där cerium används. Det visar sig att metoden medför att ceriumoxid sprids. För att eventuella effekter till följd av detta ska kunna fastställas drar HEI slutsatsen att ytterligare forskning behövs kring ceriums effekter. Ett annat exempel är att användningen av katalysatorer inneburit att platina frigörs. Det är inte klarlagt om hälsoeffekter uppkommer vid de koncentrationer som uppstår i luft men platina har rapporterats som cancerogent i laboratoriestudier. Platina har dock sedan 1995 ersatts av palladium som anses vara mindre toxiskt än platina.