I detta avsnitt analyseras vilka effekter som följer av problemrepresentationerna i form av vart ansvaret för problemet läggs samt vilka subjektspositioner och diskurser som framträder. 6.4.1. Våldet/konflikten som det huvudsakliga problemet
Våld och konflikter framställs i flera domar som problemet, vilket kan tolkas som att problemet representeras för vad det är. Diskurser bidrar till en särskild förståelse för ett socialt fenomen genom hur det talas och skrivs om (Heikkinen, 2014; Bolander & Fejes, 2015). Förvaltningsrättens syn på våld kan tänkas medföra en diskurs om vad våld är. Bacchi och Goodwin (2016) menar att problemrepresentationer får diskursiva effekter eftersom de möjliggör och/eller begränsar vad som kan tänkas eller sägas om ett fenomen. Som tidigare visats motiveras förvaltningsrättens bedömningar med hjälp av lagar och förarbeten, vilket kan anses påverka hur förvaltningsrätten ser på föräldrars våld. Genom att förvaltningsrätten utgår från lagar och förarbeten kan tänkas att den syn på våld som yttrar sig där reproduceras i LVU-domar. Vad som kan anses problematiskt med det är att andra typer av våld och förståelser av våld kan finnas, vilka riskerar att osynliggöras i och med att problemrepresentationen medför ett specifikt sätt att se på våld.
En del av syftet med att synliggöra problemrepresentationer menar Bacchi (2016) är att uppmärksamma vem som tillskrivs ansvaret för problemet. I några av domarna beskrivs våldet i termer av våld och konflikter “mellan” föräldrarna och svårigheter i deras relation, vilket antyder att ansvaret för våldet ligger på båda föräldrarna. Beskrivningar av våldet som något som sker föräldrarna emellan förekommer även i domar där mamman uppgett att hon blivit utsatt för våld av pappan (dom nr. 3, 7, 16), vilket antyder att båda föräldrarna har ett ansvar för våldet även om det egentligen endast är den ena föräldern som utövat våld. Våldet som problem förklaras i föräldrarnas relation och något som sker mellan dem, även när mamman uttryckt att hon själv blivit utsatt, vilket kan tänkas säga något om den position som kvinnan har i en relation. Mattsson (2016) menar att det finns strukturella ojämlikheter mellan män och kvinnor och både Mattsson (2016) och Hirdman (1988) poängterar att genus handlar om att synliggöra dessa maktstrukturer. Att våldet beskrivs i föräldrarnas relation kan förstås utifrån de föreställningar som finns om män och kvinnor och som bidrar till ojämlikheter på strukturell nivå. Att domarna indirekt lägger ansvar även på mamman i de fall hon själv uppgett att hon blivit utsatt kan även tänkas medföra att en subjektsposition konstrueras. Dokument möjliggör olika subjektspositioner genom att de i form av problemrepresentationer konstruerar sociala relationer och människans position inom dem (Bacchi, 2009). Eftersom våldet konstrueras som ett problem mellan föräldrarna finns inte någon möjlighet för den våldsutsatta att inte ta ansvar för problemet och den subjektsposition
som möjliggörs för kvinnan i relationen är en ansvarstagande mamma som även bär ansvar för det våld hon själv och/eller barnen utsätts för av pappan. Ytterligare ett resultat som visats är att pappor som utövar våld mot sina barn inte själva anses vara ansvariga för våldet, utan ansvaret ligger hos båda föräldrarna. Pappor konstrueras därmed inte som pappor som använder våld utan som en del av ett föräldrapar likt Erikssons (2004) resonemang, vilket kan medföra en subjektsposition där pappors ansvar blir sekundärt. Att våldet framställs som mammans ansvar och att pappans ansvar inte lika tydligt framgår ligger även i linje med diskursen om mammans ansvar som framträder i tidigare forskning (se t.ex. Eriksson, 2004; McLaren, 2013; Naughton et al., 2019) vilket tyder på att en liknande diskurs reproduceras i domarna. Sammantaget kan konstateras att problemrepresentationen som framträder i domarna medför att ansvaret ligger hos båda föräldrarna, oavsett vem som utövat våld och att diskurser om både mammor och pappor reproduceras i domarna. Effekterna av detta kan således tänkas vara att domarna, genom de problemrepresentationer som framträder, påverkar synen på föräldrar, exempelvis vem som blir ansvarig för våldet i familjen.
6.4.2. Föräldrarnas brist på insikt och oförmåga att skydda barnet
Att problemet i flera domar framställs som att ingen av föräldrarna har insikt i problemet och att de saknar förmåga att skydda barnet tyder på att båda föräldrarna tillskrivs ansvaret för problemet. I de flesta domar där det endast framkommer att den ena föräldern utövat våld skrivs även uttryckligen att den andra föräldern inte har förmåga att skydda barnen (dom nr. 3, 6, 7, 9, 10, 13, 19). I alla ovan nämnda domar läggs alltså ansvaret för skydd från våldet dels på båda föräldrarna, dels på den som inte utövat våld. För att tydliggöra detta följer två citat från samma dom (dom nr. 6) där det framkommit att pappan i hemmet använt våld; först beskrivs att “mamma inte förmår förstå behovet av skydd för henne och barnet” (s. 4), därefter att “ingen av barnets vårdnadshavare bedöms i nuläget kunna tillgodose barnets behov av skydd och grundläggande omsorg” (s. 6). I en dom (nr. 13) framkommer att pappan använder våld mot mamman framför barnen, här framskrivs till skillnad från andra domar enbart att mamman brister i sitt föräldraansvar; “förvaltningsrätten anser att mamma genom denna passivitet och oförmåga att skydda barnen brustit i sitt föräldraansvar” (s. 10). Med grund i tanken om att någon eller några tillskrivs ansvaret för problemet i problemrepresentationer (Bacchi, 2016), kan problemrepresentationen i detta fall tänkas medföra att föräldrarna tillskrivs ansvaret för våldet och för att skydda barnen. Det kan tolkas som att ansvaret för att skydda barnet ligger på båda föräldrarna oavsett om det handlar om en konfliktfylld/våldsam relation eller att den ena föräldern varit våldsam, men också att den föräldern som inte använt våld även enskilt pekas ut som ansvarig. Att den ena föräldern beskrivs som ansvarig för våldet och den andra för barnets skydd kan ses som ett sätt att ställa föräldrarna mot varandra. Bacchi (2009) menar att uppdelandet av människor leder till att uppmuntra respektive stigmatisera vissa typer av beteenden. I domarna framställs den ena föräldern vara problemet men de båda eller den andra föräldern tillskrivs ansvaret för problemet, båda ska alltså ta sitt föräldraansvar. Därtill framställs det som negativt att inte ha insikt och att inte skydda vilket kan anses antyda att insikt och förmåga att skydda barnet istället är det eftersträvansvärda beteendet, det som föräldrarna bör göra. Värt att uppmärksamma avseende resultatet är att den föräldern som inte utövat våld alltid utpekas som ansvarig oavsett kön, det vill säga oavsett om det är en mamma eller pappa som utsätter den andra eller barnet för våld beskrivs den andra föräldern ha ett ansvar för att skydda barnet. Det kan både liknas vid och skiljas från tidigare studiers resultat som tyder på att det finns en diskurs om att mammor är ansvariga för att skydda barnen från pappors våld (se t.ex. Eriksson, 2004; McLaren, 2013; Naughton et al., 2019). I domarna framställs båda föräldrarna ansvariga för våldet, vilket innebär att mammor pekas ut som ansvariga för skyddet i de fall pappor utövat våld, men även pappor i de fall mammor utövat våld. Utifrån
definitionen om diskurs som ett sätt att förstå, tala och skriva om ett socialt fenomen (Heikkinen, 2014; Bolander & Fejes, 2015) kan tänkas att en diskurs om att en god föräldraförmåga innebär insikt i problematiken och förmåga skydda barnet framgår i domarna. En diskursiv effekt, det vill säga vad som till följd av problemrepresentationen blir möjligt respektive omöjligt att tänkas och sägas (Bacchi & Goodwin, 2016), kan således bli att det inte finns några gråzoner avseende förmågan att skydda. Antingen beskrivs att föräldrarna skyddar eller att de inte skyddar barnet vilket kan medföra en effekt i form av att det blir omöjligt att tänka att det kan finnas olika sätt att skydda eller skäl till att inte skydda. 6.4.3. Föräldrarnas psykiska ohälsa/psykiska funktionsnedsättning som förklaring till våldet
Att psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning och dess kopplingar till våld och brister i omsorgen skrivs fram i flera domar, kan även ses som ett sätt att kategorisera människor. Enligt Bacchi (2009) bör kategorier inte accepteras som givna utan istället ifrågasättas med fokus på hur de skrivs fram för att bidra till innebörden av en problemrepresentation. I två domar poängterar förvaltningsrätten uttryckligen att psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning i sig inte kan ligga till grund för ett LVU-beslut (dom nr. 6, 8). Förvaltningsrätten menar “att en vårdnadshavare har en intellektuell funktionsnedsättning kan dock inte i sig ligga till grund för vård med stöd av LVU. Avgörande är istället om, och i så fall hur, funktionsnedsättningen påverkar vårdnadshavarens omsorgsförmåga” (dom nr. 6, s. 12-13). Hur den psykiska ohälsan/psykiska funktionsnedsättningen medför att föräldern agerar på ett visst sätt motiveras i samtliga domar som berör psykisk ohälsa/psykiska funktionsnedsättning, vilket tolkas som att förvaltningsrätten menar att det inte nödvändigtvis behöver ligga till grund för föräldrarnas brister. Å andra sidan används många negativa beskrivningar i dessa domar i jämförelse med andra domar, formuleringar som förekommer är exempelvis “hon har stora begränsningar” eller “hon bedöms i alltför stor utsträckning ha svårigheter […]”. Det kan således tolkas som att föräldern reduceras till sin psykiska ohälsa/psykiska funktionsnedsättning på grund av de negativa beskrivningarna även om det inte varit förvaltningsrättens intention. Användningen av och sättet att skriva fram denna typ av kategori medför således en särskild förståelse för problemet (Bacchi, 2009), i detta fall av våld som en följd av tillkortakommanden som grundar sig i psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning. Likt Bacchis (2009) resonemang läggs ansvaret för problemet således på en utpekad grupp i samhället, föräldrar med psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning, vilket kan ses som en diskurs som kan påverka synen på dessa föräldrar.
Eftersom psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning konstrueras som en del av problemet gällande våld, skapas även subjekt och subjektspositioner. Som Bacchi (2009) beskriver är människan ett subjekt som påverkas av de subjektspositioner som möjliggörs i problemrepresentationer. I domar där våldet förklaras genom en förälders psykiska ohälsa/psykiska funktionsnedsättning finns ett ensidigt fokus på vad dessa föräldrar inte har, det vill säga vilka förmågor de saknar och vilka svårigheter de har i sitt föräldraskap i förhållande till sin psykiska ohälsa/psykiska funktionsnedsättning. Mammor beskrivs genomgående sakna förmågor och i ett fall utdöms hennes förändringspotential (dom nr. 7). På så sätt kan tolkas att den subjektsposition som möjliggörs för personer med psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning i denna problemrepresentation är en inkompetent förälder. Likt det Bacchi (2009) säger om subjektsposition, att det påverkar vilka vi är och vad vi tänker och känner om oss själva kan tänkas att effekten av subjektspositionen som konstrueras i problemrepresentationen blir att mammor med psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning begränsas i vad de kan bli och vara.
7. Diskussion
Syftet med denna studie var att undersöka aktuella diskurser som framträder om föräldrar i ett antal av förvaltningsrättens LVU-domar som innehåller uppgifter om våld mot barn. För att undersöka diskurser identifierades och analyserades problemrepresentationer med hjälp av Carol Bacchis WPR-ansats. Följande frågeställningar har använts för att besvara syftet: Vilka problemrepresentationer framträder i domarna? Vad möjliggör problemrepresentationerna? Vad lämnas oproblematiserat i domarna? Vilka effekter kan problemrepresentationerna få? De problemrepresentationer som framkommit i studien är våld och konflikter som det huvudsakliga problemet, föräldrarnas brist på insikt och oförmåga att skydda barnet samt föräldrars psykiska ohälsa/psykiska funktionsnedsättning som förklaring till våldet. Hur problemet framställs kan skilja sig mellan domarna men flera olika problemrepresentationer framträder i vissa fall även i samma dom. Det som möjliggör problemrepresentationerna verkar vara föreställningar och diskurser om våld, kvinnor, kvinnors ansvar, barns behov av båda sina föräldrar, personer med psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning och mäns delaktighet i familjen. Föreställningarna och diskurserna medför antaganden som speglas i domarna och kan därmed tänkas ligga till grund för de tidigare identifierade problemrepresentationerna. Det som lämnas oproblematiserat i domarna är pappors våld mot mammor, våldsutövarens insikt i problematiken och förmåga att skydda barnet samt pappors våld och ansvar. Därtill kan sättet att se på skydd ifrågasättas då ett annat sätt att se på problemet uppmärksammats. De effekter som framkommit av problemrepresentationerna är kopplade till hur subjekt och diskurser konstrueras och reproduceras i domarna. De subjektspositioner som konstrueras i domarna är mammor som ansvariga för våld och skydd, pappor som en del av ett föräldrapar samt personer med psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning som inkompetenta föräldrar. Därtill framgår av resultatet diskurser om vad våld är, om mammans ansvar, föräldrars ansvar för skydd samt psykisk ohälsa/psykisk funktionsnedsättning som en negativ inverkan på föräldraförmågan.
Studiens resultat kan både liknas vid och skiljas från den tidigare forskning som finns på området där diskurser som barnets behov av båda sina föräldrar, mammans ansvar oavsett vem som utövar våld och övergrepp samt den moderna närvarande pappan framträder. Tidigare forskning visar på en diskurs om barnets behov av båda sina föräldrar (se Macdonald, 2017; Regber et al., 2018). Av resultatet framgår att diskursen kan vara en förutsättning för hur förvaltningsrätten resonerar kring föräldrarnas ansvar, eftersom föräldrarna förväntas ha insikt i barnens behov och således tillgodose dem även om de själva utsatt barnen för våld eller brister i omsorgen. I övrigt framträder inte diskursen i domarna. I varje dom som legat till grund för studien har beslut om LVU bifallits vilket innebär att barnet flyttats från sina föräldrar, vilket snarare tyder på att barnets rätt till hälsa och utveckling tillmäts stor betydelse. Av resultatet framgår att mamman tillskrivs ansvar för våld men även för skydd i vissa domar, likt flera studier som identifierat en diskurs om mammans ansvar (se Eriksson, 2004; McLaren, 2013; Naughton et al., 2019). Diskursen om mammans ansvar yttrar sig i domarna på olika sätt; mamman skuldbeläggs för pappans våld genom att våldet beskrivs ske mellan föräldrarna och pappans våld och ansvar lämnas oproblematiserat. Samtidigt som mamman tillskrivs ansvaret i några domar tyder flera domar på att båda föräldrarna bär ansvaret för problemet och barnets skydd. Eftersom den föräldern som inte utövat våld i många fall särskilt utpekas som ansvarig för barnets skydd oavsett kön tillskrivs båda föräldrarna ansvaret, vilket skiljer sig från diskursen om mammans ansvar. I domarna förekommer således flera olika ansvarsförklaringar (jfr. Bacchi, 2009). Att pappan tillskrivs mer ansvar i vissa domar går att likna vid diskursen om den närvarande moderna pappan som framgår av tidigare forskning (se. Bangura Arvidsson, 2003; Peled et al., 2012; Söderström & Skårderud, 2013). Att pappans våld och ansvar utelämnas och lämnas oproblematiserat i
andra domar stämmer däremot inte överens med diskursen om den närvarande moderna pappan där mannen är delaktig i och ansvarig för barnets liv. Resultatet visar att våldet beskrivs ske mellan föräldrarna, även i de fall mamman uttryckt att hon blivit utsatt för våld av pappan, detta kan istället liknas vid det Eriksson (2004) funnit i sin studie om att pappor som använder våld ses som en del av ett föräldrapar snarare än en pappa som använder våld. Att pappan framställs som delvis inte ansvarig för våldet och barnets skydd kan tänkas innebära att diskursen om mammans ansvar för våld oavsett utövare reproduceras och bidrar till att konstruera föreställningar om män och kvinnor som föräldrar. Å andra sidan kan framställningen av båda föräldrarna som ansvariga tyda på ett motsatt tankesätt vilket möjliggör en mer jämställd syn på föräldraskapet. Sammantaget kan konstateras att diskurser som framträder i tidigare forskning reproduceras i domarna vilket vi anser är viktigt att vara medveten om inom socialt arbete.
Bacchi (2016) menar att politikens intention aldrig är att producera olika typer av problem, men att politiska dokument oavsett intention innehåller problemrepresentationer. Likaväl tänker vi att det aldrig är förvaltningsrättens intention att skapa eller reproducera föreställningar om problem, trots detta skapas problemrepresentationer. Exempelvis tänker vi att det inte är förvaltningsrättens intention att inte ta hänsyn till mammors beskrivningar av våld, utan att det kan finnas legitima anledningar till det såsom svårigheter att utreda våld. Det är troligtvis inte heller förvaltningsrättens intention att förklara våldet utifrån föräldrarnas psykiska ohälsa/psyskiska funktionsnedsättning men genom att härleda våldet till den psykiska ohälsan/psykiska funktionsnedsättningen skapas en problemrepresentation. Utifrån dessa resonemang finns en tanke om att vår studie har bidragit med att synliggöra hur problem framställs, oavsett vilka intentioner som finns bakom texten.
Av resultatet framgår det tydligt att förvaltningsrätten utgår från lagar och propositioner, vilket står i linje med 1 kap. 9 § RF, där det regleras att förvaltningsrätten är skyldiga att iaktta saklighet och opartiskhet. I många domar framställs våldet som det huvudsakliga problemet vilket kan tänkas vara ett resultat av lagarna och propositionerna men det innebär även en form av saklighet att se och beskriva problemet för vad det är, vilket vi anser är positivt eftersom det faktiska problemet även är det som framträder i domarna. Vi blev positivt överraskade över att domarna var väl underbyggda med stöd från propositioner och lagar i bedömningarna, vi tänker att det ökar förtroendet för förvaltningsrätten. Något som vi uppmärksammat som skiljer sig i domarna jämfört med tidigare forskning och vår förförståelse är hur mammor och pappor framställs i domarna. Tidigare forskning har visat att kvinnor anses som primära omsorgsgivare och att de till följd av det blir ansvariga för våldet deras barn utsätts för (se t.ex. McLaren, 2013). Utifrån vår förförståelse och att ha läst tidigare forskning var vår tanke att det skulle vara större skillnader i hur mammor och pappor framställs i domarna. Istället visar vårt resultat att det i de flesta domar inte skiljer sig hur mamman eller pappan framställs beroende på deras kön. Att förvaltningsrätten sällan gör skillnad eller skriver fram föräldrarna olika bidrar till en form av objektivitet, vilket i sin tur leder till att rättssäkerheten ökar, i linje med 1 kap. 9 § RF. De problemrepresentationer som identifierats och analyserats i denna uppsats kan bidra till en ökad medvetenhet kring hur problem och diskurser konstrueras och reproduceras i LVU-domar, vilket vi hoppas kan möjliggöra objektivitet i framtida bedömningar.
I framtida forskning hade det varit intressant att göra en liknande studie men med barnavårdsutredningar som underlag eftersom de ligger till grund för förvaltningsrättens beslut och då vi uppmärksammat att en del beskrivningar skiljt sig mellan socialnämnden och förvaltningsrätten. Det hade även varit intressant att se hur innehållet i barnavårdsutredningar
som leder till ansökan om LVU ser ut i jämförelse med utredningar som innehåller uppgifter om våld men som inte leder till ansökan om LVU. Dessutom skulle det vara intressant för framtida forskning att studera domarna med hjälp av etnicitet- och klassbegrepp, eller ur ett historiskt perspektiv genom att jämföra äldre och nutida LVU-domar.
8. Referenslista
Allwood, C-M., & Erikson M. G. (2017). Grundläggande vetenskapsteori: för psykologi och andra beteendevetenskaper. Lund: Studentlitteratur.
Annerbäck, E-M., Vingren, G., Svedin CG., & Gustafsson PA. (2010). Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden: findings from a population-based youth survey. Acta Paediatrica, 99 (8), 1229-1236, doi:10.1111/j.1651-2227.2010.01792.x.
Azzopardi, C., Alaggia, R., & Fallon, B. (2018). From Freud to Feminism: Gendered Constructions of Blame Across Theories of Child Sexual Abuse. Journal of Child Sexual Abuse, 27(3), 254–275. doi: 10.1080/10538712.2017.1390717.
Bacchi, C. L. (2009). Analysing policy: what's the problem represented to be?. Frenchs Forest, N.S.W.: Pearson.
Bacchi, C. L. (2016). Problematizations in Health Policy: Questioning How “Problems” Are Constituted in Policies. SAGE Open, 6(2), 2158244016653986. https://doi.org/10.1177/2158244016653986.
Bacchi, C.L. & Goodwin, S. (2016). Poststructural policy analysis: a guide to practice. New