EG’s förslag till deponeringsdirektiv

Europeiska unionens hållning på avfallshanteringsområdet är reglerat i avfallsramdirektivet (75/442/EEC) och det kompletterande direktivet för farligt avfall (91/689/EEC). Under dessa sorterar två stycken grupper av direktiv. Den ena gruppen innehåller direktiv gällande specifikt avfall, såsom förpackningar, olja batterier och avloppsslam, medan den andra gruppen innehåller de direktiv som reglerar avfallsbehandlingsmetoderna förbränning av ofarligt avfall (89/429/EEC och 89/369/EEC), farligt avfall (94/67/EEC) respektive depo- nering av avfall (COM(97)105).

Kommissionen lämnade den 22 juli 1991 in ett förslag till direktiv för deponering av avfall till ministerrådet. En gemensam ståndpunkt om förslaget antogs av ministerrådet 1995. Europa- parlamentet ansåg förslaget vara otillräckligt och avslog det därför den 22 maj 1996. Parla- mentet invände mot att mer än 50% av europeiska unionens territorium undantogs förslaget på grund av en befolkningstäthet på mindre än 35 personer per kvadratkilometer. Kommis- sionen drog tillbaka förslaget och men blev inbjudna av rådet att inkomma med ett nytt omarbetat förslag så snart som möjligt.

Den 5 mars 1997 lade kommissionen fram ett förslag till deponeringsdirektiv (COM (97) 105) vilket i en något modifierad version (EU, The Council, 7028/99): antogs den 26 April 1999 men som ej ännu trätt i kraft. Förslaget skall genom lagstiftning implementeras i med- lemsländerna senast två år efter att det trätt i kraft (artikel 18).

De viktigaste punkterna i det antagna förslaget är följande:

• Klassificering av deponier i tre olika kategorier: för farligt-, icke farligt- samt inert avfall (artikel 4).

• Reducering av växthusgas emissioner har givits högsta prioritet och förslaget påbjuder en reducering av andelen biologiskt nedbrytbart material i det avfall som deponeras (artikel 5). Tre delmål för den deponerade mängden biologiskt nedbrytbart material (jämfört med den producerade mängden i landet 1995):

- reducering till 75 vikt-% senast 5 år efter att förslaget trätt i kraft. - reducering till 50 vikt-% senast 8 år efter att förslaget trätt i kraft. - reducering till 35 vikt-% senast 15 år efter att förslaget trätt i kraft.

I medlemsländer där mer än 80% av avfallet deponeras (1995) utökas ovanstående tidsfrister med fyra år.

• Krav på att allt avfall skall förbehandlas innan deponering. För att för att främja andra metoder än förbränning tillämpas en bred definition av förbehandling i förslaget (artikel 2). Förbehandling definieras som fysikaliska, kemiska och biologiska processer, inklusi-

ve sortering, som ändrar avfallets egenskaper så att dess mängd och farlighet minskas varigenom hanteringen underlättas och återvinningen gynnas.

• Restriktioner mot samdeponering av miljöfarligt och ofarligt avfall (artikel 6).

• Tekniska krav på bottentätning

• Internalisering av deponeringskostnaderna, dvs kostnaderna för anläggning, drift, över- vakning, efterbehandling och avslutning vård skall helt och hållet finansieras med avfalls- taxor (artikel 10).

Samdeponering av hushållsavfall, industriavfall och miljöfarligt avfall är en kontroversiell frå- ga. Tanken med samdeponering är att utnyttja deponin som ett anaerobt filter (Pohland, 1991). Metodens effektivitet att oskadliggöra föroreningar genom nedbrytning, transfor- mering och fastläggning är oomtvistad men pga av dåliga erfarenheter från gamla okontrol- lerade soptippar har metoden blivit bannlyst i flera länder, bl.a USA och Tyskland (Chris- tensen et al., 1992; Watson-Craik and Sinclair, 1995). I Storbrittanien är samdeponering en väletablerad praxis, under förutsättning att andelen miljöfarliga avfall begränsas till en nivå där det inte negativt inverkar på nedbrytningsprocessen och gas-och lakvattenkvaliten (Greedy, 1995). Samdeponering kommer enligt direktivet att vara tillåtet för en viss typ av ofarligt och farligt avfall. Vidare kommer däck kommer att tillåtas som konstruktionsmaterial i deponin.

Syftet med det nya förslaget är att säkertställa en hög standard för deponering och främja förebyggande av mängden avfall som deponeras genom sortering, återanvändning och åter- vinning av avfall. Förslaget syftar också till att skapa samma konkurrensvillkor för avfalls- hanteringskostnader så att onödig avfallstransport förebyggs.

Vid framläggandet av förslaget till direktivet för deponering av avfall kungjorde miljökom- missionär Ritt Bjerregaard (pressmeddelande ip/97/181, 1997-03-05):

“Huvudmålsättningen med förslaget är att fastslå en hög standard för deponeringen av avfall inom den Europeiska unionen och stimulera förbyggandet av uppkomsten av avfall genom återanvändning och återvinning. ……… Styrning av avfallet bort från deponierna till andra avfallsbehandlingsmetoder kommer att reducera förore- nandet av både grundvatten och mark och minska kostnaderna för sanering… …Investeringar i anläggningar för alternativa avfallsbehandlingsmetoder såsom kompostering, återvinning och förbänning kommer att skapa arbete……..Reduktion av biologiskt nedbrytbart avfall är ett kostnadseffektivt sätt att bidra till en reducer- ing av växthuseffekten. Till sist, förslaget kommer att öka kostnaden för deponering för att på detta sätt återställa balansen till andra behandlingsmetoder såsom miljö- mässigt sunda återanvändningsverksamheter.”

De föreslagna avfallsdirektiven och det synsätt som kommer till uttryck i Bjerregaards tal kan tolkas så att man från kommissionens sida ser ett motsatsförhållande mellan återanvänd- ning och återvinning å ena sidan och deponering å den andra. Deponering anses inte använ- da avfall som en resurs och inte ha någon inverkan på förebyggande av avfall.

Bakgrunden till kraven på reducering av mängden biologiskt nedbrytbart avfall är ett stra- tegidokument för att reducera metangasemissionerna som antogs av kommissionen år 1996 inom ramen för EU:s klimatförändringsprogram. Enligt siffror i detta dokument bidrar metan- gas med cirka 18 % av växthuseffekten vilket kan jämföras med bidraget från koldioxid som utgör cirka 66%. Över en tidshorisont på 20 år är metans GWP = 62 (IPCC). Detta bety- der att en även en moderat reducering av metangasemissionerna ger en relativt stor effekt. Enligt strategidokumentet kan en stabilisering av metankoncentration i atmosfären nås med en reducering av de antropogena metanemissionerna med 10 %, medan det skulle krävas en reducering med 60% för att stabilisera koldioxidkoncentrationen. Eftersom metan har en relativt kort livslängd i atmosfären jämfört med de andra växthusgaserna så kan en reducer- ing av metanemissionerna ge en snabb effekt på den samlade växthuseffekten. Det är detta resonemang ligger till grund för de ansträngningar som görs för att minska metangasemissio- nerna.

I strategidokumentet identifieras de tre sektorer som ger det största bidraget till den antro- pogena metangasemission inom EU:s territorium. Jordbruket, avfallshanteringen och energi (huvudsaklingen utvinning och distribution av fossila bränslen) svarar, enligt siffror från 1990, för 45%, 32% respektive 23% av metangasemissionen. Tillgänglig teknologi som tillsam- mans med andra åtgärder kan motverka den uppåtgående trenden rörande metangasemis- sioner diskuteras i dokumentet. Tre metoder att begränsa metanemissionerna från deponier tas upp: 1. Anaeroba processer i deponin med uppsamling av gas som antingen facklas av eller utnyttjas för energiproduktion. 2. Upprätthållande av aeroba förhållanden i deponin med diverse tekniska lösningar. 3. Reducerad deponering av organiskt avfall. Generellt drar kommissionen slutsatsen att en minskad deponering av organiskt avfall är det mest kost- nadseffektiva sättet att uppnå reducerade metangasutsläpp. Dessutom skall gasuppsamling ske från alla deponier som innehåller organiskt material. Biogasen bör i första hand utnyttjas för energiutvinning och i annat fall skall den facklas.

Sättningar i avfall uppstår när avfallet sjunker ihop på grund av nedbrytning av organiskt material, omlagring av avfallsmassan, konsolidering mm, se kap. 5.2. Detta sker ej uniformt över hela deponin utan sker ojämnt, sk differentiella sättningar. Detta kan orsaka deforma- tioner i topptätningen och bidra till försämrad ytvattenavrinning och sämre skydd för ytvat- ten- och gasläckage. Problemen med de differentiella sättningarna är en av orsakerna till EG direktivens krav på minskad mängd organiskt avfall till deponier. En mindre mängd organiskt avfall till deponier förväntas medföra att sättningarna blir mindre och därmed skulle även problemet med deformerade topptätningar med därpå följande gasläckage minska.