Implementering av direktiven i Sverige

I september 1995 gav regeringen Naturvårdsverket i uppgift att utarbeta konkreta förslag till en framtida avfallshanteringsstrategi. Naturvårdverket överlämnade resultatet i form av en rapport “Aktionsplan Avfall” till regeringen i augusti 1996. Enligt Naturvårdsverkets före- slagna mål (Naturvårdsverket, 1996a) skall:

• totala mängden deponerat produktionsavfall, utom gruvavfall, ha minskat till hälften år 2005 (jämfört med 1993)

• deponerade mängder konsumtionsavfall (hushållsavfall, branschspecifiktavfall, bygg- och rivningsavfall) ha minskat med 50 % till år 2000 och 70 % till år 2005.

I regeringens proposition (1996/97:172) föreslås att:

• deponering av utsorterat brännbart avfall bör förbjudas från och med år 2002.

Enligt riksdagsbeslut i juni månad 1998 trädde miljöbalken i kraft den 1 januari 1999. I samband med utarbetandet av miljöbalken togs även beslut om en mer omfattande och de- taljerad renhållningsförordning (SFS 1998:902), villken även den började gälla den 1 januari 1999. Genom förordningen införs EU:s definition av avfall i svensk rätt. Någon tidigare defi- nition finns ej. Vidare ställs krav på att utsortering av brännbart avfall och förbud mot depo- nering av brännbart avfall fr.o.m år 2002. All deponering av organiskt avfall kommer att vara förbjudet fr.om. år 2005. Förordningen innebär på denna punkt en betydligt strängare lag- stiftning vad gäller deponering av organiskt avfall jämfört med EG direktivet.

Genom beslut i februari 1997 (M96/3190/6) har regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att presentera riktlinjer (icke bindande rekommendationer) som skall tjäna som stöd för till- stånds- och tillsynsmyndigheterna. Naturvårdsverket har utarbetat förslag till allmänna råd för deponering av avfall (Naturvårdsverket, 1996b). Den slutliga rapporten är under utar- betande och beräknas ges ut i början av 1999 (pressmeddelande Naturvårdsverket 981207). På basis av förslaget till allmänna råd och förslaget till EG direktiv för avfallsdepo- nering har Naturvårdsverket, inom ramen för ett regeringsuppdrag om generella föreskrifter, utarbetat ett förslag till generella föreskrifter för deponering av avfall som gäller utöver det som föreskrivs i miljöbalken och renhållningsförordningen. (Naturvårdsverket, 1998a). Na- turvårdsverket har föreslagit att den slutliga versionen av föreskrifterna först bör ges ut när kommissionens förslag är slutgiltigt antaget. De viktigaste punkterna i förslaget till generella föreskrifter är följande (Naturvårdsverket, 1998a):

• Definition av deponins aktiva fas som den “period som sträcker sig från den första av- fallsuppläggningen till dess att deponeringen upphört och aktiva åtgärder för emissions- begränsning och kontroll inte längre behövs.” Definition av deponins passiva fas som den “period som omfattar tiden efter att avfallsuppläggning samt aktiva emissionsbe- gränsnings- och kontrollåtgärder avslutats fram till den tidpunkt när alla mobila förore- ningar lämnat deponin.”

• Klassificering av deponier i tre klasser: klass 1, 2 och 3, vilka innebär deponering av avfall med egenskaper som innebär att att riskerna för skada på på hälsa och miljö är höga, måttliga respektive låga (9§). Klassificeringen motsvarar den i artikel 4 i EG´s för- slag till deponeringsdirektiv.

• Endast förbehandlat avfall får deponeras i deponier som hänförs till klass 1 eller 2 (11§). Kravet motsvaras av artikel 6 punkt a i EG’s förslag till direktiv.

• För att förhindra att tät och skyddsskikt skadas genom sättning får avfall ej deponeras på klass 1 deponier så att differentiella sättningar på mer än 0.05m/m kan uppkomma. Detta gäller även klass 2 deponier som anläggs efter att föreskrifterna börjat gälla och generellt efter år 2005 (14§). Denna bestämmelse är ett nationellt tillägg som har sin motsvarighet i bilaga 1 punkt 6 i EG´s förslag till deponeringsdirektiv.

• Krav på lokalisering så att tiden innan lakvattnet når en skyddsvärd yt- eller grundvat- tenrecipient är minst 200 år, 50 år och 1 år för deponier av klass 1,2 respektive 3

(15§). Alternativt skall deponin vara försedd med barriärer i botten och sidor som uppfyller följande krav:

Deponiklass 1: permeabilitet < 1 0 10 9 1 . ⋅ − ms , mäktighet > 5 m− Deponiklass 2: permeabilitet < 1 0 10 9 1 . ⋅ − ms , mäktighet > 1 m− Deponiklass 3: permeabilitet < 1 0 10 7 1 . ⋅ − ms , mäktighet > 1 m−

Det sistnämnda alternativet är det som föreskrivs i förslaget till EG direktiv enligt bilaga 1 punkt 3.2, medan det förstnämnda alternativet skall enligt Naturvårdsverket ses som en anpassning till svenska förhållanden.

• Deponier under drift som tillhör klass 1 eller 2 skall vara försedda med bottentätning och uppsamlingssystem så att läckaget, dvs ej uppsamlat lakvatten, uppgår till högst 5 mm/år respektive 50 mm/år. Den uppsamlade lakvattenvolymen under tiden fram till sluttäckning får ej överstiga 15 mm/år respektive 150 mm/år. Uppsamlat lakvatten skall kontrolleras och behandlas(19§).

• Vid avslutad drift skall deponier som tillhör klass 1 eller 2 förses med sådan täckning att lakvattenbildningen ej överstiger 5 mm/år respektive 50 mm/år. Topptätningen skall vara tätare än bottentätningen (21§).

• Huvudmannen är ansvarig för underhåll, övervakning och kontroll av en avslutad deponi så länge tillsynsmyndigheten kräver det, dock i minst 20 år (23§). Motsvarar i huvudsak artikel 13 punkt a och b i EG´s förslag till deponeringsdirektiv.

I förslaget till allmäna råd för deponering (Naturvårdsverket, 1996b) presenteras ett förslag till deponeringsstrategi. Strategin är baserad på insikten att i ett långt tidsperspektiv så kom- mer alla deponier, även en deponi som är anlagd enligt barriär- och uppsamlingsprinciperna, att behöva förlita sig på utspädnings och fastläggningseffekterna i de underliggande mark- lagren eftersom barriärens funktion kommer oundvikligen att försämras med tiden. Deponin utgör därmed ingen definitiv slutstation. Utifrån detta scenario förespråkar Naturvårdsverket att tidsförloppet skall förlängas så att

• Emissionerna fördelas över en lång tid, vilket förväntas ge låga koncentrationer

• Nedbrytning hinner ske i deponin.

• Potentialen för fastläggnings-, nedbrytning och utspädning i mark och grund- och ytvat- ten inte överskrids.

Konkret innebär detta bl.a att:

• Förbehandling av avfall som innehåller lättlakade föreningar och lättnedbrytbart material.

• Minimering av föroreningsläckaget under den aktiva fasen genom temporär topptätning av deponins överyta för att minska lakvattenbildningen och bottentätning för uppsamling och behandling av lakvattnet. Därefter slutlig topptätning under den passiva fasen.

• Minska risken för sättningar som kan skada den slutliga topptätningen och biogasläcka- ge genom att starkt begänsa deponering av organiskt avfall

• Särskilt miljöfarliga ämnen bör inte deponeras i ytförvar. De bör, om möjligt, destrueras, koncentreras och sedan djupförvaras i berg.