5. RESULTAT & ANALYS
5.6 Egen inställning eller bristande insikt
I de flesta av de analyserade domarna refererar Förvaltningsrätten till den unges egen inställning eller bristande insikt som argument för att det finns ett socialt nedbrytande beteende i enlighet med 3 § LVU. Vad gäller egen inställning nämns detta exempelvis i Davids fall:
“David har under utredningstiden gett uttryck för en liberal och normbrytande inställning till droger och droganvändning.”
(David, 15 år)
Det som uppsatsförfattarna finner särskilt intressant i detta citat är hur Davids inställning beskrivs som “normbrytande” och “liberal”. För att, i enlighet med socialkonstruktivismen, försöka förstå vad som menas med dessa formuleringar krävs en dekonstruktion och demaskering (Barlebo Wenneberg, 2010). Detta eftersom uttryck som “liberal och normbrytande inställning” förutsätter en redan konstruerad språklig “verklighet” där läsaren förväntas förstå en bakomliggande innebörd av orden. Vad gäller “normbrytande inställning” är detta något som går hand i hand med vad förarbetet till det lagrum som är fokus i uppsatsen säger att annat socialt nedbrytande beteende avser: “Med "socialt nedbrytande beteende" menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer.” (Prop. 1989/90:28 s.109).
“Det har framkommit att hon dras till det som är farligt och spännande samt tänjer på gränser.” (Tiina, 15 år)
Även i Tiinas fall kopplas det socialt nedbrytande beteendet till hennes egna inställning. Precis som i citatet från Davids fall går utdraget ovan att koppla till föreställningar om normalitet och normbrytande beteende. Tiina beskrivs av Förvaltningsrätten som någon som ”dras till det som är farligt” och ”tänjer på gränser”. Båda dessa formuleringar förutsätter vad som anses som normalt respektive avvikande. Således lämnas inget utrymme för ”alternativa val” för den unge. Med detta menar uppsatsförfattarna att Tiinas beteende anses avvikande och socialt nedbrytande i förhållande till just de sociala konstruktionerna av normalitet och vad som är en ”bra inställning” (Barlebo Wenneberg, 2010). Av att endast titta på vad som står i citatet, utifrån socialkonstruktivistisk teori, framkommer ingen faktisk anledning eller förklaring till varför det som nämns skulle uppfylla
rekvisiten för socialt nedbrytande beteende i enlighet med 3 § LVU enligt
uppsatsförfattarna. Ovanstående går att se även i Jacks fall: “Med hänsyn till Jacks bagatelliserande inställning till allvaret i hans
situation samt hans bristande förankring i samhället står det enligt
rättens mening klart att det finns en påtaglig risk för att hans hälsa och
utveckling skadas.” (Jack, 18 år) Användandet av ordet bagatelliserande i samband med det som Förvaltningsrätten
konstaterar som allvaret i Jacks situation kan för läsaren framstå som
förminskande. Uppsatsförfattarna läser ordet bagatelliserande som ett negativt laddat begrepp. Enligt SAOB:s definition av begreppet är bagatellisera synonymt
med “förringa” och “förakta” (SAOB, 2015). Detta ordval väcker frågor hos uppsatsförfattarna om vad som menas med att Jack har en “bagatelliserande inställning till allvaret i hans situation”. Detta kan till viss del besvaras och
förklaras utifrån Ponnerts beskrivning av så kallade “otydliga symptom” då bagatelliserande inställning kan anses vara just ett sådant. Detta eftersom det är
jämförbart med de exempel på psykologisk tolkning av den unges beteende som
Ponnert tar upp (Ponnert, 2007). Överlag genomsyras citaten av att det existerar en risk, vilket är en förutsägelse
om den unges framtid. En sådan förutsägelse är grundläggande för att en person
skall kunna dömas till LVU i enlighet med 3 §. Valet av argument, för att en risk
ska föreligga i den unges fall, tycks således vila på vuxnas uppfattning av hens
egna inställning eller vad som anses som bristande insikt hos den unge. Uppsatsförfattarna tycker sig se en tydlig koppling mellan den unges “egen inställning” eller “bristande insikt” och förutsättningarna för att LVU ska bli aktuellt, det vill säga att det saknas samtycke till frivilliginsatser. Denna koppling väcker frågor om ifall det skulle kunna finnas ett samband mellan argumentation
om den unges inställning eller bristande insikt och att ett samtycke de facto saknas. I förarbetena till LVU uttalas följande beträffande vad som menas med den “påtaglig risk för skada” som behöver föreligga för att LVU ska vara aktuellt: “En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande av unga bör inte få
vidtas utan tungt vägande skäl. För ett ingripande med stöd av lagen
måste därför enligt min mening krävas att det inte är frågan om en
obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling.” (prop. 1989/90:28 s. 62)
Vidare utvecklas hur denna risk skall kunna beläggas. I ovan nämnda proposition framkommer även att en sådan risk eller riskfyllda omständigheter till den unges beteende inte får antagas utifrån subjektiva idéer kopplade till samhälleliga värderingar eller religiösa föreställningar. För uppsatsförfattarna som läsare, och med stöd i empirin, är det svårt att göra en definition av vad som exempelvis är en “dålig inställning” utan att se till samhälleliga värderingarna och normer. Propositionens uppmaning framstår här med som omöjlig att uppfylla, och nästintill motsägande de påståenden som görs gällande i flertalet LVU-fall i vilka talas om den unges normbrytande beteende. Detta då normer just kopplas till samhälleliga värderingar och ett normbrytande beteende inte kan förstås utan att se till hur ett strukturellt perspektiv påverkar synen på den unges beteende.