Mats Hallenberg och Johan Holm drar i boken ”Man ur huse” slutsatsen att den svenska militärstaten var mer förhandlingsbenägen med representanter för
bondesamhället då landet styrdes av en kung. Under Gustav II Adolfs tid som regent fick adeln göra avkall på privilegier och efter 1650, när Karl X kommit till makten, tvingades adeln till reduktion av sitt gods. Under förmyndarregeringen (som verkade under den period som undersöks inom ramen för denna uppsats) skulle däremot rådsadeln vara mest intresserad av att stärka sina egna privilegier.102 Att
rådsherrarna i många fall hade egna intressen i de politiska beslut som tas spelar förstås roll i sammanhanget. När ett fredsvillkor med Polen är uppe för diskussion i mars 1632 ställer sig rådsherren Per Brahe frågan rakt ut; vilken nytta skulle vi själva ha av en fred? (”om bono privato, hvad nytto och fördeell vij dher af skola hafva”).103 Att adeln många gånger ser till sitt eget bästa framför rikets är något som också irriterar rikskanslern och i en diskussion 3 november 1636 konstaterar han att allt för många av diskussionerna går ut på att adeln ska hitta egna fördelar i stället för att
102 Hallenberg Mats & Holm Johan. Man ur huse – hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid, Lund: Nordic Academic press 2016, s 263-264
103 Svenska riksrådets protokoll 1632, s 143
30
sätta fäderneslandets bästa i främsta rummet (”alle våre discurser gå der oppå utt, huru vij skole söka vårt egit, men fåå vele see oppå fäderneslandzens bästa”)104 I de diskussioner som undersökts inom ramen för denna uppsats är det inte tydligt att medlemmarna i rådet skulle ha agerat utifrån egenintresse, men man bör dock vara medveten om att den egna agendan fanns med som en faktor vid de politiska
besluten. Samtidigt var en framgång för riket i kriget grunden för adelns välgång under denna tid varför det allmänna och det privata många gånger går hand i hand.
Något som Oxenstierna också försökte få rådsherrarna att inse.
Även om befolkningen i allra högsta grad var medveten om att Sverige deltog i ett mäktigt krig på kontinenten eftersom de drabbades hårt av skatter och utskrivningar var de inte på något sätt delaktiga i de tagna besluten. Ändå sker det under denna period inga större försök från allmogen att sätta sig upp och revoltera mot
statsmakten. Detta borde säga oss något om den politiska kulturen som det svenska riksrådet verkade i. Professor emerita Eva Österberg som har presenterat mycket forskning kring det tidigmoderna lokalsamhället menar att den politisk kulturen har växt fram genom att stat och lokalsamhälle interagerat med varandra. Detta gör dem enligt henne i 1) ett ömsesidigt strukturellt beroende mellan krona och bönder 2) en traditionalistisk ideologi som förutsatte viss ömsesidig solidaritet och 3)
institutionalisering av den politiska praktiken som bland annat
självstyreorganisationen utgjorde.105 Enligt min tolkning innebär det bland annat att det fanns möjlighet för bönder att göra sin röst hörd samtidigt som det i ett agrart samhälle fanns behov hos överheten att lyssna. I sammanhanget skall det dock påpekas att skattebönder inte var de som främst drabbades av centralmaktens beslut då det var torpare, hantverkare och andra obesuttna grupper som fick betala ett betydligt högre pris. Att inkludera bönderna visade sig vara ett smart drag då man uppifrån kunde tillskansa sig ekonomiskt stöd i utbyte mot politiskt inflytande. Detta är något som även Mats Hallenberg & Johan Holm konstaterar.106
Avslutningsvis kan jag konstatera att denna period då Sverige växte och blev en viktig aktör inom den europeiska storpolitiken kännetecknas av:
104 Svenska riksrådets protokoll 1636, s 695
105 Österberg Eva. Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige – Konflikt – kompromiss – politisk kultur, Scandia. Vol 55, nr 1 1989, s 90
106 Hallenberg Mats & Holm Johan. Man ur huse – hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid, Lund: Nordic academic press, 2016, s 249
31
1) En stark konsensuskultur där rådet vid beslut som rör finansiella frågor i besluten står enade utåt och att diskussionerna som föregått besluten i slutändan skall leda till en samförståndslösning. Samtidigt finns en väldigt pragmatisk hållning till de ekonomiska frågorna där besluten handlar om att laga efter läge. Det finns heller inga problem att prova nytt och ompröva tidigare beslut.
2) Värderingar och attityder som – i alla fall utåt – handlar om att sätta rikets bästa före de egna privilegierna. Eftersom Axel Oxenstierna var den som vid den här tiden, om inte kontrollerade så i alla fall dominerade, rådet lyckas han få sina meningsmotståndare inom rådet att förstå att rikets bästa även var det bästa för rådsaristokratin. Det tillsammans med den väl uppbyggda byråkratin som lät skattebönder få visst politiskt inflytande hjälpte till att gjuta olja på vågorna och skapade en attityd hos tillräckligt många som kom att gynna bygget av nationalstaten.
3) En politisk kultur inom rådet som uppmuntrar till deltagande men ändå har drag av lydnadskultur då det finns en tydlig ledare att förhålla sig till vid beslutsfattandet. Att rådet står enade i besluten ger dem också högre legitimitet utåt varför de är lättare att genomföra. Att skapandet av
myndigheter och institutioner bidragit till en politisk kultur som bidrar till en känsla av delaktighet och därför minskar viljan att opponera sig mot
centralmakten. Det går därför att dra slutsatsen att den politiska kulturen i allra högsta grad bidragit till att Sverige, trots sitt geografiska och
demografiska läge, kunde bli en stormakt samtidigt som den bidrog till att hålla ihop riket och kväva uppror.
32
Sammanfattning
Det finns många som ställt sig frågan hur Sverige, ett land som saknade både befolkningsunderlag och ekonomi, under 1600-talet kunde utveckla sig till en stormakt. En viktig förklaring finns att hitta i den rådande politiska kulturen som varit föremål för denna undersökning där jag närmare analyserat debatten kring två viktiga finansiella frågor. Det rör dels reformeringen av boskapsskatten, dels
mottagande av subsidier från Frankrike. De frågor som har undersökts är dels hur diskussionerna kring finansiering gick och hur rådet såg på skatter och ekonomisk hjälp utifrån, dels vad de värderingar och attityder som rådet ger uttryck för kan säga oss om den rådande politisk kulturen, och avslutningsvis vilken roll denna politiska kultur har haft för betydelse att göra Sverige till en stormakt.
Utifrån analysen av källmaterialet kan det konstateras att riksrådet argumenterar och diskuterar utifrån pragmatiska och rationella utgångspunkter och är i de aktuella frågorna väldigt lösningsorienterade. Även om argumenten många gånger skiljer sig markant åt finns det ändå en politisk konsensuskultur som gör att besluten ser ut att vara tagna i samförstånd vilket ger dem ökad legitimitet. Trots att det florerar flera särintressen bland medlemmarna i rådet är det vid denna tidpunkt uppenbart att man förstått att det som gagnar riket kommer också gagna det egna ståndet varför det vid denna tidpunkt inte förekommer några uppenbara konflikter mellan det privata och offentliga. Något som många gånger underlättar beslutsfattandet är att det finns en uttalad hierarki inom rådet där rikskanslern Axel Oxenstierna var den som satt högst upp (trots att rikskanslerämbetet var rangordnat som nummer fyra bland de fem riksämbetsmännen). Som strateg, talare och analytiker är det hans vilja som de övriga har att förhålla sig till, vilket blir tydligt i källmaterialet. Analysen visar också att rådet i hög grad avstod från att närma sig frågor som rör religion och
ideologi när det kom till alliansen med det katolska Frankrike eftersom de var en alltför viktig partner ekonomiskt. Detta trots att man i många andra fall kunde rättfärdiga ett handlande utifrån en religiös utgångspunkt.
Detta rationella handlande kombinerat med tydligt ledarskap, enighet i beslut har tillsammans med byggandet av en stark förvaltning skapat en politisk kultur som till stor del kan förklara hur Sverige lyckades bli en aktad allierad och en fruktad fiende i Europa under 1600-talet.
33