Krig, finanser och maktspel: den politiska kulturen vid tiden innan det Torstensonska kriget

(1)

C-Uppsats 15 hp Historia

Vt 2021

KRIG, FINANSER OCH MAKTSPEL

Den politiska kulturen vid tiden innan det Torstensonska kriget

Mattias Hansson

(2)

Mattias Hansson

1

Innehållsförteckning

1. Inledning 2

1.1 Syfte och frågeställningar 3

1.2 Tidigare forskning 4

1.3 Politisk kultur som analytiskt begrepp 7

1.4 Avgränsning 8

1.5 Källmaterial 8

1.5.1 Källkritik 10

1.6 Bakgrund – Sverige går in i det 30-åriga kriget 12

2. Undersökningsdel 14

2.1 Datainsamling 14

2.2 Kriget mot Danmark – anledning och förutsättningar 15 2.3 Förhållandet till Frankrike och finansiell hjälp 19

2.4 Boskapsskattens reformerande 23

3. Diskussion 27

3.1 Pragmatik, hierarki och enighet 27

3.2 Egenintresse, lojalitet och lyhördhet 29

4. Sammanfattning 32

5. Käll- och litteraturförteckning 33

(3)

2 1. Inledning

Frantzosen söker och till ingen annan ända een alliance medh oss, än att han kan holla oss fast, till dess han kan snoo sigh der uthur.

Riksrådets protokoll, november 1636

Från 161o-talet och över 100 år framåt var Sverige i krig under stort sett hela

perioden. Krig som krävde en stor mängd militära utskrivningar för att kunna skicka stridande trupper ut i Europa. Många av de som skrevs in i det militära och fick lämna Sverige återsåg aldrig sitt fädernesland. Mellan 1621 och 1632 beräknas minst 50 000 svenska knektar ha omkommit på slagfältet.¹ I ”Knektänkornas land”

beskriver också historikern Jan Lindegren effekten av utskrivningarna i den

västerbottniska socken Andersvattnet. Eftersom det i huvudsak var de högproduktiva männen i arbetsför ålder som skrevs in i det militära lämnades det åt kvinnor, gamla och barn att ta hand om sysslorna på hemmaplan. I och med utskrivningarna

försvann både viktig arbetskraft och skatteunderlag för många byar.²

Förutom det humanitära lidande som kriget åstadkom så var det en oerhört kostsam affär som tärde hårt på de svenska finanserna. Trots de enorma skattebördor på såväl egendom 0ch handel som lades på befolkningen räckte inte pengarna till. Föresatsen var inledningsvis att kriget skulle ”föda sig själv” då bönder och stadsbor i de av svenskarna ockuperade områdena skulle tvingas försörja de svenska arméerna.

Under 30-åriga kriget var plundring fortfarande vanligt då provianteringen var dåligt organiserad och det inte fanns pengar att betala de stora arméerna regelbundet.

Plundringen (i det här fallet av förnödenheter och inte av kulturella föremål som också förekom under kriget) hade dock sina baksidor eftersom drabbade

civilbefolkningen hårt, var okontrollerad och kortsiktig.³ Därför förekom också brandskattning och kontributioner. Det förstnämnda kan sägas vara en typ av

1 Norrhem Svante Subsidier – Svenska krig och franska pengar 1631-1796, Lund: Nordic Academic Press 2019, s 8

2 Lindegren, Jan ”Knektänkornas land – i den dolda historien”, Den dolda historien, Ambjörnsson Ronny och Gaunt David (red) 1984 s.374

3 Hårdstedt Martin, Om krigets förutsättningar – Den militära underhållsproblematiken och det civila samhället i norra Sverige och Finland under finska vinterkriget 1808-1809, Diss Umeå universitet 2002 s 56

(4)

3

lösensumma som kunde skydda en stad från att plundras av fienden, ett exempel på när det tillämpades var när svenskarna i maj 1632 under Gustav II Adolfs ledning tågade in i München. Tack vare att stadens borgare betalade en brandskatt slapp staden undan plundring.⁴ Kontributionen var ytterligare en form av

”beskyddarverksamhet” och var utformad som en skatt som lades på befolkningen i det område där armén befann sig. Kontributionen kunde bestå av både pengar, proviant och foder.⁵ Fördelen med kontributionen gentemot plundringen är att den tidigare går att använda löpande under en längre tid. Ytterligare en finansiell

möjlighet dök under krigets gång upp. Nämligen de så kallade subsidierna som skulle säkra finansiellt stöd till Sverige samtidigt som landet lovade att stå till tjänst militärt och ingripa vid eventuella konflikter i allians med subsidiegivarna. 1631 skrevs det första subsidieavtalet mellan Sverige och Frankrike och det kom att följas av många fler fram till 1796.⁶ Avtal som innebar att Sverige visserligen gavs ekonomiska muskler att fortsätta kriga, men samtidigt hamnade i en beroendeställning till givarna Frankrike. Ett land som dessutom var katolskt, vilket borde vara en given antagonist till det protestantiska Sverige som i religionens namn gett sig ut i Europa för att försvara protestantismen. Men de många konflikterna som tillhörde det 30- åriga kriget handlade om betydligt mycket mer än religion. I denna uppsats

undersöks hur de politiska diskussionerna gick i riksrådet under denna turbulenta tid då ett relativt fattigt land i norr gick till att bli en viktig spelare i världspolitiken.

Fokus kommer ligga på de diskussioner som rör krigshandlingar och finansiella frågor som fördes i rådet kring hur Sverige skulle ha råd att fortsätta kriga. Eller dra sig ur.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att ge en djupare förklaring inte bara till varför Sverige 1643 valde att anfalla Danmark i det som senare kom att kallas det Torstensonska kriget. Utan också hur det var möjligt. Framför allt är det de finansiella

förutsättningarna och hur de det Svenska riksrådet förde diskussioner kring

finansieringen som ämnas undersökas. Vidare vill jag föra en diskussion om vad den

4 Villstrand Nils Erik. Sveriges historia 1600 – 1721, Stockholm: Norstedts förlag 2011, s 110

5 Kujava Christer. Försörjning av en ockupationsarmé; den ryska arméns underhållssystem i Finland 1713-1721, Åbo akademi, Diss. Åbo 1999, s 8

6 Norrhem Svante Subsidier – Svenska krig och franska pengar 1631-1796, Lund: Nordic Academic Press 2019, s 10

(5)

4

politik som bedrevs kan säga om den politiska kulturen vid tiden för 30-åriga kriget.

Inom forskning av politisk teori förekommer olika antaganden av hur politiska ledare agerar utifrån sin roll. De kan antingen vara rationella och basera sin antaganden på kalkyler om för- och nackdelar med olika beslut. Alternativt är att rollen styr aktörens handlande.⁷ I denna uppsats kommer jag utgå från och testa hypotesen att den

politiska kulturen tvingar Svenska riksrådets medlemmar att agera enligt den förstnämnda gruppens handlande, det vill säga rationellt och kalkylerande.

Några konkreta frågeställningar som uppsatsen kommer att kretsa kring rör:

1) Hur gick diskussionerna kring finansiering av de kostsamma krigen och hur såg den politiska eliten på skatter och ekonomisk hjälp utifrån?

2) Vad säger de värderingar och attityder som riksrådet ger uttryck för om samtidens politiska kultur?

3) Vilken roll har den politiska kulturen spelat för att göra Sverige framgångsrikt under denna period?

Efter att ha tagit del av åtskilligt material om Sverige under stormaktstiden kan jag konstatera att just finansiering av krigen bara delvis berörs och ofta väldigt

fragmentariskt, trots att det allt som ofta är en central fråga för riksrådet. Vidare är det min övertygelse att en studie kring den rådande politiska kulturen kommer bidra till ökad förståelse för hur det lilla landet i norr lyckades nå så stora framgångar på både slagfältet och vid förhandlingsbordet under denna period. I tidigare förklaringar har i huvudsak pekats på att Sverige, trots sitt geografiska läge och ringa befolkning, lyckades hålla sig i storpolitikens maktcentrum under 1600-talet främst är att

tillskriva dess byråkrati och effektiva förvaltning⁸. Det råder visserligen stor

konsensus om att byråkratin var viktig, men denna har ju inte skapats ur ett vakuum utan under en rådande politisk kultur vilken jag ämnar undersöka.

1.2 Tidigare forskning

Eftersom källmaterialet kring svenskt 1600-tal är både omfattande och välbevarat finns det mycket forskning kring stormaktstiden och tiden för det 30-åriga kriget. Då det delvis är diskussionerna kring de finansiella frågorna som är i centrum för denna uppsats har jag redan inledningsvis refererat till Svante Norrhems ”Subsidier -

7 Denk Thomas. Politisk kultur, Malmö; Liber AB 2009, s 86

8 Lindegren Jan. 2000. Men, money and Means. Phillipe Contamine (red). War and competition between states, New York och Oxford; Oxford university press 2000, s 347

(6)

5

Svenska krig och franska pengar 1631 – 1796” som är en omredigerad version av en engelskspråkig version. Norrhem drar slutsatsen att Sverige under Stormaktstiden var en stat i behov av bidrag och att landets närvaro i 30-åriga kriget förutsatte ekonomiskt stöd.⁹ Ytterligare ett bidrag som ger en bild av svensk allianspolitik och subsidiemottagande på 1600-talet återfinns i uppsatsen ”Farliga förbindelser” där Viggo Johnson undersöker hur det svenska riksrådets diskussioner om allianspolitik påverkades av ideal kring vänskap, status och suveränitet samt hur denna politik uppfattades av rådet mellan åren 1680-1683.¹⁰ Annan intressant forskning som går i linje med denna undersökning återfinns i Mats Hallenberg och Johan Holms

forskning som resulterat i boken ”Man ur huse” där författarna har som huvudtes att krigen har bidragit till den svenska förhandlingskulturen. Bland annat konstaterar de att den adliga förmyndarregeringen som tog över vid Gustaf II Adolfs död hade en svagare ställning gentemot rikets ständer och därför tvingades till skattelättnader och minskade utskrivningar.¹¹ Något som i förlängningen kan ha bidragit till Sveriges behov av att hitta nya finansiella lösningar för att ha råd att kriga. Hallenberg och Holms bidrag till forskningen är också intressant eftersom den i stora delar handlar om hur riksrådet hade att förhålla sig till bönder och allmoge ute i landet vilket ger oss en bild av den politiska kultur till vilken riksrådet hade att förhålla sig till.

William Thams ”Den svenska utrikes politikens historia 1560 -1648” har också bidragit med stor förståelse kring hur Sveriges utrikespolitik fördes och vilka utmaningar de svenska diplomaterna stod inför. Verket ger också en grund för hur rådets arbete bedrevs i utrikespolitiska frågor.¹² Ett område som är relativt väl genomlyst när det gäller svensk 1600-talsforskning handlar om relationen mellan statsmakten och bondesamhället och inom denna forskning finns det i huvudsak två skolor. En klassisk historiematerialistisk som menar att Sverige var en militärstat som stod för kontroll av bondesamhället. Den skolan företräds av bland annat Sven A Nilsson som i ”De stora krigens tid” förklarar hur den svenska staten under

tidigmodern tid växer fram som en militärstat där kungen och adelns behov var

9 Norrhem Svante. Subsidier – Svenska krig och franska pengar 1631-1796. Lund: Nordic Academic Press 2019, s 24

10 Johansson Viggo. Farliga förbindelser – betydelsen av vänskap, status och suveränitet i diskussioner om svensk allianspolitik 1680-1683. Studentuppsats, Lunds universitet 2020

11 Hallenberg Mats & Holm Johan. Man ur huse – Hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid. Lund: Nordic Academic Press 2016, s 262.

12 Wilhem Tham. Den svenska utrikes politikens historia 1560 – 1648. Stockholm; P.A Norstedt & söners förlag 1960, s 148.

(7)

6

överordnad allmogens ställning och att statsmakten drivit sin vilja igenom på bekostnad av lokala intressen.

Den andra skolan beskriver Sverige som en förhandlingsstat där bönder hade ett politiskt inflytande via lokalsamhälleliga institutioner som byastämmor och häradsting. Ett inflytande som ledde till att lokalsamhälle och centralmakt interagerar med varandra vilket bidrar till bygget av den svenska staten.

Ett viktigt bidrag till hur svensk beskattning har sett ut historiskt bidrar Åsa Karlsson med i avhandlingen ”Den jämlike undersåten – Karl XII förmögenhetsbeskattning 1713” där hon redogör för hur den nya kontributionsförordningen kom till stånd och fick till konsekvens att alla undersåtar skulle vara jämlika med varandra ur

skattehänseende. Karlsson konstaterar bland annat att krigen under 1600-talet var en viktig orsak till statsapparatens framväxt då finansieringen av militären

möjliggjorde enväldets framväxt under senare delen av 1600-talet då den gamla högadeln, som i denna undersökning är i centrum, tvingades tillbaka från de ledande byråkratiska posterna¹³. En stor vikt i Karlssons avhandling läggs på genomförandet och reaktioner på skattereformen som hade till syfte att bredda skattebasen. Mest motstånd mot denna typ av beskattning på egendom kom från ämbets- och

godsägaradeln, men en majoritet av undersåtarna betalade trots allt sin skatt lojalt.¹⁴ Historikern Joachim Scherp har också bidragit till att nyansera bilden av den svenska stormaktstiden. I den vetenskapliga artikeln ”Krig har en lång rumpa” refererar han till den tyske filosofen Immanuel Kant som redan på 1700-talet påpekade att det endast var regenter och de i dess närhet som tjänade på krig¹⁵ något som Scherp menar passar in väl på 1600-talets Sverige där en liten elit, bland annat riksrådet, låg bakom politiken som manade till krig då det i förlängningen kunde gynna den egna gruppen. Han pekar också på paradoxen att den militärstat som Sverige växer till under 1600-talet till stor del finns kvar kommande århundrade trots det växande motståndet mot att föra krig.¹⁶

13 Karlsson Åsa. Den jämlike undersåten – Karl XII förmögenhetsbeskattning 1713. Uppsala, Historiska institutionen 1994, s 18

14 Ibid, s 254

15 Scherp Joakim. Krig har en lång rumpa – riksdagen och den 200-åriga fredens tidigmoderna rötter, Historisk tidskrift. 136:2, 2016:156

16 Ibid, s 152

(8)

7

1.3 Politisk kultur som analytiskt begrepp

Som teoretisk utgångspunkt i detta arbete har jag använt mig av begreppet politisk kultur. Teorin har sitt ursprung inom statsvetenskapen och brukar vara flitigt använd vid bland annat demokratistudier. Trots att 1600-talets Sverige är så långt ifrån vi kan komma att referera till som en demokrati är teorin applicerbar även på andra politiska processer och därför alltmer vanlig inom historievetenskapen. Själva termen

”politisk kultur” börjades användas på 1960-talet av de amerikanska statsvetarna Gabriel A. Almond och Sidney Verba som jämför politisk kultur med begrepp som religiös kultur och ekonomisk kultur. När Almond och Verba började använda termen hänvisar de till ett samhälle där det politiska systemet består av individuella åsikter, tankemönster och känslor.¹⁷ Individen är alltså socialiserad in i kulturen men är inte bunden av den utan kan även påverka den genom sitt handlande. Inom forskning om svenskt 1600-tal har begreppet använts som analytiskt verktyg, men då främst

handlat om politisk kultur på lokal nivå.¹⁸ Ett exempel är Peter Lindströms avhandling ”Prästval och politisk kultur” där han slår fast att värderingsmönster formas inom ramarna för en given historisk kontext och begreppet politisk kultur kan definieras som ett mönster av värderingar till politiska objekt, både det politiska systemet och jagets roll i detta system.¹⁹ När det gäller svensk litteratur inom

området är det främst Thomas Denks ”politisk kultur” som varit behjälplig. Även om den i huvudsak koncentrerar sig på medborgarnas politiska kultur tar Denk även upp hur politiska eliter handlar och agerar utifrån sitt politiska förhållningssätt.²⁰

Karin Sennefelt skriver i sin avhandling ”Den politiska sjukan – Dalaupproret 1743 och frihetstida politisk kultur” att det är viktigt att poängtera att politisk interaktion kan ske på en mängd olika arenor och inte är bunden till de politiska

institutionerna.²¹ I denna uppsats kommer den dock i viss mån vara bunden då rådsprotokollen och de diskussioner som fördes där är centrala för arbetet.

Eftersom riksrådet, som vid den undersökta tidsperioden var de som i realiteten styrde Sverige och tog de avgörande finansiella besluten för riket, bestod av dåtidens

17 Almond A. Gabriel & Verba Sidney. The civic culture – political attitudes and democrazy in five nations, Boston: Little, Brown and company 1965, s 12.

18 Karlsson Åsa. Den jämlike undersåten – Karl XII förmögenhetsbeskattning 1713, Uppsala, Historiska institutionen 1994, s 20.

19 Lindström Peter. Prästval och politisk kultur 1650-1800. Diss. Umeå universitet, 2003, s 19

21 Sennefelt Karin. Den politiska sjukan: Dalaupproret 1743 och frihetstida politisk kultur, Hedemora; Gidlunds förlag, 2001, s 18

(9)

8

politiska elit kommer denna uppsats rikta fokus på maktens politiska kultur. Hur politiken utvecklades via de olika aktörerna och det samspel de hade med sin

omgivning. Det är i sammanhanget också viktigt att nämna att en gemensam politisk kultur inte utesluter meningsskiljaktigheter och motsättningar inom den. Och att politisk kultur inte är detsamma som politisk taktik.

1.4 Avgränsning

Sverige brukar i dag anses som ett högskatteland, men dagens skattetryck är blott en viskning jämfört med det uttag som staten krävde under 1600-talet. Men trots det räckte inte pengarna till för att hålla de stridande trupperna ute i Europa. Ett tillskott i statskassan var de så kallade subsidierna från den franska staten som dock emottogs med vissa motkrav. Eftersom ekonomin ofta var i fokus under stormaktstiden och inte minst under det 30-åriga kriget kommer denna uppsats att kretsa kring de

ekonomiska frågor som den politiska eliten inom Sveriges riksråd brottades med. Jag har valt att titta på åren före det Torstensonska kriget då Sverige går till anfall mot ärkefienden Danmark. Något som inte kunde ha gjorts utan rätt finansiella

förutsättningar. Men då, 1643, efter att ha bidat sin tid för att få de ekonomiska muskler som krävs var Sverige redo. Därför har jag valt att fokusera på några viktiga diskussioner som rör både det egna skatteuttaget och mottagandet av ekonomisk hjälp från andra europeiska stater inför det stundande kriget. De rådsprotokoll som jag studerat närmare rör åren 1638 till 1643.

1.5 Källmaterial

Källmaterialet till denna uppsats består av svenska riksrådets protokoll som är ett tacksamt och inte sällan använt material i den svenska historieforskningen. Det som gör källmaterialet intressant är att protokollföraren inte bara har till uppgift att nedteckna det slutgiltiga beslutet som tagits utan även argumenten från rådets medlemmar som legat till grund för beslutet. Det var på 1620-talet som dessa

protokoll i denna form börjar upprättas.²² Det som utmärker källmaterialet är just att du som läsare kan följa hur debatten innan beslut har gått och få en tydlig bild av hur de olika rådsmedlemmarna ställer sig till olika spörsmål. Ur materialet kan man

22 Bergh Severin, Rådsprotokoll och därmed jämförliga i riksarkivet förvarade protokoll, Stockholm; Norstedt &

Söner 1912, s 279.

Severin hänvisar visserligen till att det finns tidigare protokoll som till exempel regementsrådet i slutet av 1530 och början av 1540-talet.

(10)

9

därför läsa in både attityder och värderingar bland de närvarande. Det svenska

riksrådet blev under 1620-talet under långa perioder bundet att verka i Stockholm då den svenske kungen Gustaf II Adolf gav dem uttryckliga instruktioner att verka som en tillförordnad regering. Det blev till och med bestämt att rådet skulle sammanträda vissa bestämda dagar, ja till och med klockslag.²³ I princip kan man säga att riksrådet under långa tider i praktiken fungerade som regering och också kallade sig så.²⁴ 1626 skrevs det en ny kansliordning för riksrådet som sade att det skulle vara

kansliets sekreterare som skulle föra protokoll och även om rådsregeringen, som var tänkt att vara tillfällig, antog permanent form så var protokollföringen i

regeringsärenden fortfarande på 1620-talet på ett försöksstadium.²⁵ Även om protokollen inte är undertecknade finns det god kännedom om vilka som var

författarna bakom dem. Detta då man via handstil från rådets protokoll har jämfört dem med andra upprättade handlingar. Mellan åren 1626 och 1635 är det ett tiotal personer som skrivit protokollen och mellan 1630 och 1635 är uppdraget i stort sett uppdelat mellan två personer, Nils Nilsson och Johan Månsson.²⁶

Rådsprotokollen består många gånger av två delar, först ett memorialprotokoll som kan liknas vid mötesanteckningar och sedan det renskrivna konceptprotokollet och ordförande i rådet var rikskanslern. Noterbart i sammanhanget om källorna är också att rådet tillämpade två olika argumentationstekniker, för och emot och överläggning, pro et contra och consultatio. De förstnämnda går i korta drag ut på att alla i den aktuella debatten får lägga för- och emot-argument och på så sätt försöka göra båda sidor rättvisa i en fråga. Consultatio som argumentationsform i stället går ut på att alla inblandade i tur och ordning får lägga fram sina argument med syfte att

övervinna övriga innan votering.²⁷ I den tidpunkt jag granskar rådsprotokollen har också Sverige fått en ny regeringsform som i princip upplöser skillnaden mellan råd och regering vilket är egentligen är en följd av den ställning rådet tillskansade sig redan under sin tid som förmyndarregering. Men i och med regeringsformen

förekommer också viss opposition mot rådsaristokratins maktställning, framför allt

23 Bergh Severin. Rådsprotokoll och därmed jämförliga i riksarkivet förvarade protokoll, Stockholm; Norstedt &

Söner 1912, s 279

24 Lindberg Bo. ”Den förmoderna offentligheten”, Förmoderna offentligheter – arenor och uttryck för politisk debatt 1550-1830. Runefelt Leif & Sjöström Oskar (red), Lund: Academic press, 2014, s.24.

25 Bergh Severin. Rådsprotokoll och därmed jämförliga i riksarkivet förvarade protokoll, Stockholm: Norstedt &

Söner, 1912, s.282.

26 Ibid, s.283,284.

27 Åslund Leif, Pro et contra och consultio I 1600-talets svenska riksråd (1626-1658). Samlaren, 110, 1989:, s 2-7

(11)

10

när det gäller ämbetstillsättningar.²⁸ I mitt arbete att leta svar på de för uppsatsen relevanta frågorna har jag använt mig av protokollens register för att hitta ämnen och rådsdiskussioner. Rådsprotokollen finns digitaliserade och är inför skrivandet av uppsatsen nedladdade via Libris hemsida, libris.kb.se.

1.5.1 Källkritik

Severin Bergh, förstearkivarie och den som ligger bakom arbetet med ”Svenska riksarkivet 1618 – 1837” tillämpade en arkivariemetod som bestod i att i möjligaste mån bevara arkivalierna i den ordning arkivskaparen själv skapat dem, allt enligt den så kallade proveniensprincipen som blev standard i svensk arkivföring 1903.²⁹

Tidigare hade det förespråkats att det skulle ske en form av selektering av arkiven utifrån olika ämnen vilket riskerade att det skedde viss godtycklighet kring vad som hamnade i arkiven. Den gärning Severin och hans kollegor gjort för svensk

historievetenskap bör glädja många historiker då den inte bara ger oss ovärderlig vägledning utan också kapar ett led i granskningen av källorna då hans metod gjort att vi kommer än närmare originalet. Därmed inte sagt att det finns problem med källmaterialet som kräver granskning. Eftersom källorna innehåller ”arbetsmaterial”

i form av förda diskussioner och meningsutbyten går det att ifrågasätta huruvida all argumentation verkligen bokfördes och i så fall hur. Det är, som konstaterat, olika personer som suttit vid pennan och det är högst sannolikt att deras arbetssätt varierar. Severin har själv konstaterat att det på vissa håll skiljer på

memorialprotokollen och de i efterhand uppsatta rådsprotokollen och att detta kan bero på felskrivningar eller missförstånd från avskrivarens sida.³⁰

Vidare måste förstås källan även i det här fallet granskas utifrån vad som syns i dem.

Även om det är samtida nedskrivna anteckningar måste vi, på samma sätt som vi ställer frågan om vad som har sagts, också ställa oss frågan vad som inte sagts. Att det inte syns i källorna behöver inte betyda att det inte alls har förekommit.³¹ Detta kan till exempel bero på sekreterarens relation till de olika rådsmedlemmarna. Liksom inom all historisk forskning är det viktigt att hålla sig till det historiska kontext då

28 Rystad Göran. Svenskt 1600-tal, Malmö; Studentlitteratur, Akademiskt förlag 1997, s 233 -235

29 Severin Bergh, urn:sbl: 18611, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius, hämtad 2021-03-25

30 Bergh Severin. Rådsprotokoll och därmed jämförliga i riksarkivet förvarade protokoll, Norstedt & Söner, Stockholm 1912, s.285.

31 Ågren Maria. Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning. Historisk tidskrift, 125:2, 2005, s.253.

(12)

11

källan är skapad annars förefaller historieskrivningen att bli anakronistisk. I analysen av källorna måste vi också ge varje enskild aktör ett sammanhang då det finns

rådsmedlemmar som framträder ofta och vars synpunkter och förslag tillskrivs mer vikt. En sådan är förstås rikskanslern Axel Oxenstierna som förutom att han bar en ledarroll inom rådet också verkade som diplomat ute i Europa och på egen hand försökte få till stånd ett antal avtal mellan Sverige och Frankrike. Han förhandlade även med Holland och England om olika avtal, ofta utan att ha hemmaregeringens förtroende.³²

1.6 Metod

Det skulle visserligen gå att göra en kvantifiering av vilka som deltagit och varit mer eller mindre aktiva i beslut och debatter. Men eftersom anslaget i denna uppsats är att undersöka hur politiken formades av den politiska kultur som rådde vid

tidpunkten har jag tillämpad en kvalitativ forskningsmetod där jag vill undersöka värderingar och tankegångar bakom de politiska frågorna. Detta då jag eftersträvar att hitta ett mönster av värderingar till både det politiska systemet i stort och olika individers mentala förhållningssätt till politiken. Det handlar således om att studera den förda politiken och de reaktioner som föregick besluten, i synnerhet de som gällde mottagande av subsidiemedel och diskussioner om skatter. Eftersom det till stor del kommer att handla om att tolka innebörden av de förda diskussionerna och tagna besluten blir ansatsen också hermeneutisk. Inom denna metod så handlar det inte bara om att redovisa vad som visar sig utan också att ta reda på innebörden i det.

Enligt den hermeneutiska forskningstraditionen är också semantiken, det vill säga språkets funktion, många gånger viktigare än de fysiska handlingarna.³³ I materialet har jag därför i första hand sökt efter det som kan vara uttryck för åsikter och

attityder.

32 Tham Wilhelm. Den svenska utrikes politikens historia 1560 – 1648, Stockholm; P.A Norstedt & söners förlag 1960, s 267

33 Fairburn Miles. Social history, New York; MacMillan Press LTD, 1999, s 212-213

(13)

12

1.7 Bakgrund – Sverige går in i det 30-åriga kriget

För att förstå i vilken historisk och politisk kontext som rådet verkade i under den undersöka perioden tänker jag här teckna en kort bakgrund till Sveriges deltagande i 30-åriga kriget. Ett krig som började 1618 och avslutades med Westfaliska freden 1648 där Sverige får betecknas som en av vinnarna i konflikten som man gick med i militärt 1630. Varför Sverige gick med i kriget är noga undersökt i

historieforskningen och svaren har varit varierande. Inom äldre forskning pekar man ofta på religiösa motiv medan modernare historiker menar att motiven är mer

ekonomiska och handelsstrategiska då svenskarna inriktade sig på att erövra finansiellt viktiga platser som hamnar och flodmynningar där man i framtiden hoppades kunna ta ut tullar. Även säkerhetspolitiska aspekter har betonats av olika forskare och en majoritet menar att det är alla dessa orsaker tillsammans som spelar in.³⁴ I riksrådsprotokollet den 4 maj 1630 år går det bland annat att läsa att

”fundamentet till kriget ähr vår säkerhet³⁵” och det är ett rimligt antagande att

Sverige börjar bli oroliga när katolikerna i de tyska furstendömena börjar vinna mark allt längre norrut. Ytterligare förluster för de tyska protestanterna skulle innebära ett direkt hot mot Sverige. Var det något Sverige inte ville ha så var det ett krig på

hemmaplan som skulle riskera en tillbakagång till 1500-talets religiösa och politiska makt. Det var dock viktigt att kriget skulle rättfärdigas och i rådet fördes också en debatt om hur det skulle gå till. Kungen var dock tydligt med att ett krig är

oundvikligt och resonerade att det endast fanns två alternativ, antingen bege sig till Strålsund för att möta fienden eller invänta fienden i Kalmarsund.³⁶ I början av sommaren 1630 beger sig den svenska flottan i väg med Gustav II Adolf. Resan börjar dock lite trögt och den 15 juni nås riksrådet av beskedet att kungen och hans armé fått förhinder och tvingats tillbaka in i skärgården på grund av ofördelaktiga vindar.³⁷ Trots att svenskarna saknar allierade bjuder det första halvåret på framgångar, både på slagfältet och inom storpolitiken. 2 februari 1631 kan bland annat riksrådet ta del av nyheten om svenskarnas lyckade stormning av staden Greifenhagen och rådet är måna om att nyheten ska spridas ut till kyrkorna så att ”låta gjöra Gudh een solen

34 Harrison Dick, Ett stort lidande har kommit över oss – Historien om 30-åriga kriget, Stockholm; Ordfront 2014, s 214-215

35 Svenska riksrådets protokoll 1630, s 2

36 Svenska riksrådets protokoll 1621 – 1629, s 227

(14)

13

tackseijellse för samma victoria”³⁸. I januari firas också en stor diplomatisk framgång via fördraget i Bärwalde som ger Sverige en allierad i Frankrike. I rådet finner man denna allians som godtagbar eftersom det är kungen själv som ingått i uppgörelsen och där lyckats lägga religionsfrågan med det katolska Frankrike åt sidan.³⁹ Nu börjar också missnöjet med Danmarks agerande att komma på agendan då man menar att danskarna riskerar att konspirera med kejsaren Fredinand II mot Sverige samtidigt som man ser en militär rustning både till lands och till sjöss.⁴⁰ Den viktigaste svenska militära framgången nås senare under hösten vid slaget vid Breitenfeld (i protokollen benämnt Manssleben) som beskrivits som en avgörande vändpunkt i kampen mot den tyske kejsaren.⁴¹ Samtidigt betyder framgången att Sverige nu är fast i ett

europeiskt storkrig som inte bara kommer kosta landet en kung utan också massor av mänskligt lidande, stora utskrivningar, skattepålagor och mängder av finansiella problem att lösa. Eller som rikskansler Axel Oxenstierna uttrycker det efter sex år av svenskt deltagande i kriget när han ska redogöra för det minst sagt komplicerade politiska läget i Europa sommaren 1636; ”Dedt är fuller svårtt att komma till vapnen, men myckit svårare att komma der uthur”.⁴²

1.7.1 Bakgrund - Det svenska riksrådet

De som satt i denna beslutande församling var hämtade från den mest inflytelserika gruppen i landet, nämligen adeln som dominerade såväl politiskt som ekonomiskt och socialt eftersom de kom från de allra förnämsta adelssläkterna. Riksrådet var alltså från början ämnade att vara en rådgivande instans utsedd av kungen för att rådslå med denne i politiska spörsmål. Vid den undersökta perioden var riksrådets roll särskilt stark eftersom Sverige stod utan monark då Gustav II Adolf omkommit i strid och den blivande tronföljaren Kristina ännu inte nått myndig ålder. 12 maj 1643 är hon för första gången med vid rådets möte och hon välkomnas med ett långt och högtidligt tal (som visserligen bara är fragmentariskt återgivet) hållet av rikskanslern Axel Oxenstierna.⁴³ Totalt närvarade drottningen vid 34 rådssammanträden 1943.⁴⁴

39 Ibid, s 54

40 Ibid, s 53-55

41 Sundberg Ulf. Svenska krig Del 3: 1630-1814, Svenskt militärhistoriskt Biblioteks förlag, 2010, s 74.

Författaren drar här paralleller till Röda armens seger vid Stalingrad under andra världskriget, samt de brittiska framgångarna i el-Alamein under samma krig.

44 Ibid, Severin Berghs förord, s VIII

(15)

14

Hon höll dock förvånansvärt låg profil, inte minst när frågan om ett krig mot

Danmark stod på dagordningen. För att förstå rådsherrarnas roll i Sverige måste man också vara bekant med de privilegier som följde med adelstiteln, bland annat bar de ensamrätt till ämbeten och tjänster. Almond och Verba använder termen ”civic competence” när de undersöker individers uppfattning om sig själva som politiska aktörer. De menar att den attityd man har gentemot politik och politiska institutioner formas av i första hand familj, skolgång och arbete⁴⁵. Vid studier av politisk kultur bruka det generellt säga att individer med hög social status har ett mer aktivt

förhållningssätt till politik än individer med lägre social status⁴⁶. Eftersom samtliga rådsmedlemmar tillhörde den svenska högadeln innebär det att rådet är en tämligen homogen politisk grupp utifrån socioekonomiska och kulturella faktorer och därmed ser sig själva som viktiga politiska aktörer. Under 1600-talets första hälft var

ståndslära dessutom ett viktigt ideologiskt inslag i samhället och det sågs som grundläggande för adeln att de olika stånden hade olika uppgifter att fullfölja något som förstås måste tas hänsyn till i denna kontext.

2 Undersökningsdel

I denna del av uppsatsen kommer jag inledningsvis att redogöra för kort för hur insamlingen av data har gått till samt. Sedan följer tre avsnitt där jag redogör för olika frågor knutna till forskningsuppdraget, nämligen att undersöka hur

diskussionerna kring krig och finansiering av dem gick. I det första avsnittet

redovisar jag debatten som avgjorde att Sverige valde att gå till anfall mot Danmark och i de följande delarna tar jag upp boskapsskattens reformering samt hur rådet såg på ekonomisk hjälp från det vid tidpunkten allierade Frankrike.

2.1 Datainsamling

Jag har valt att granska fyra volymer av riksrådets protokoll mer ingående. Det handlar om protokollen för åren 1637-39, 1640-41, 1642 och 1643. Bland dessa protokoll har jag närmare undersökt tidpunkterna då finansiering av de pågående krigen diskuteras mer ingående. Utifrån det har jag valt att studera debatten kring Boskapsskattens reformering samt subsidiemottagandet från Frankrike. Detta är två

45 Almond A. Gabriel & Verba Sidney. The civic culture – political attitudes and democrazy in five nations, Boston: Little, Brown and company 1965, s 271

(16)

15

frågor som återkommer vid flera tillfällen under den undersökta tidsperioden och båda går i linje med det jag ämnar undersöka. Dessutom säger oss debatterna i dessa frågor en hel del om den politiska kulturen då den politiska eliten i rådet tydligt blottar sina attityder och värderingar i dessa frågor. Utöver det har jag också tittat närmare på de diskussioner som föregår det direkta beslutet att ta till vapen mot Danmark 1643 i det som kommer att kallas ”Det Torstensonska kriget”. Protokollens register har varit till god hjälp i arbetet, trots det har arbetat med att begränsa

undersökningsmaterialet varit lika digert som det varit att hitta rätt bland materialet.

2.2 Kriget mot Danmark – anledning och förutsättningar

Inom ramen för det 30-åriga kriget förekommer det en lång rad olika konflikter runt om i det lapptäcke av kejsardömen som Europa består i. En av dessa konflikter var det så kallade Torstensonska kriget där Sverige angriper ärkefienden Danmark utan någon egentlig krigsförklaring. När detta sker har det under lång tid varit ett spänt läge mellan länderna bland annat beroende på att Danmarks kung Kristian IV tog ut omfattande tullar i Öresund. Riksrådet reagerade kraftfullt mot dessa tullar ett flertal gånger men när attacken mot Danmark skedde så var det dock inte tullarna som ensamt var den stora tvistefrågan.⁴⁷ Sverige och Danmark hade en lång tradition av fiendskap och av att döma av rådets diskussioner var inte frågan om Sverige skulle gå i krig med Danmark, utan när. Ju längre in på 30-talet vi kommer desto mer tydligt är att det förbereds för en attack mot grannlandet i söder. Den drivande bakom linjen att Danmark måste attackeras är rikskanslern Axel Oxenstierna som fortfarande hade ansträngningarna att betala Älvsborgs andra lösen i minnet. Älvsborgs andra lösen ingick i fredsuppgörelsen med Danmark 1613 och sade att Sverige skulle få behålla Älvsborgs fästning mot att man betalade ett krigsskadestånd på en miljon riksdaler.

Något som innebar att ständerna beslutade att summan skulle tas in av hela

befolkningen via en personskatt.⁴⁸ Även adeln var tvungna att vara med och betala, men de lovades att just denna beskattning var ett undantag från framtida

skatteuttag.⁴⁹ Det råder fortfarande delade meningar inom historieforskningen vilket

48 Andersson Martin. Migration i 1600-talets Sverige – Älvsborgs lösen 1613-1618, Diss., Södertörns högskola, 2018

49 Karlsson Åsa Den jämlike undersåten – Karl XII:s förmögenhetsbeskattning 1713, Uppsala, Historiska institutionen 1994, s 85

(17)

16

Sveriges egentliga motiv till krig var men uppenbart var också att den danske kungens stöd till Sveriges fiender under fredsförhandlingarna i Tyskland retade de svenske och inte minst Oxenstierna.⁵⁰ Lägg därtill att Danmark vid ett flertal tillfällen enligt svenskarna uppträder provokativ i sundet när man inte bara tar tull av

svenskarna utan också envisas med att visitera och hindra fartyg att passera obehindrat, något som inte minst upprör riksmarskalken Åke Axelsson.⁵¹ Det formella beslutet att anfalla Danmark kom i maj 1643 och föregicks av flera överläggningar i rådet. Nedan följer en närmare granskning rådets arbete och argument kring att ”lösa Danmarksfrågan” och själv diskussionen tas upp på allvar redan i januari då rikskanslern Axel Oxenstierna menar att det är hög tid att börja agera även om Sverige är upptagna med andra krig. Hans förslag är i det närmaste att ses som en form av militär mobilisering.⁵² Här betonar han också att det är viktigt att Sverige står fast vid alliansen med Frankrike.

17 februari förs ytterligare diskussioner om Jutharnas⁵³ agerande och leder samtalet gör i vanlig ordning rikskansler Oxenstierna som anser att det danska agerandet går ut på att 1) hindra svenskarna från handel och 2) ta tull av svenskarna för att få medel så han kan fortsätta plåga Sverige och nu börjar det råda konsensus kring frågan om ett krig mot Danmark varför diskussionerna går in på att handla om att lösa de finansiella delarna. Ett sätt är att dra in holländarna med vilka Sverige har en allians och dessutom idkar mycket handel med Sverige och påverkas av de danska tullarna.

Riksrådet Claes Flemming anser att skottar och engelsmän också borde uppvaktas då de blivit lika illa behandlade av danskarna.

En fråga som måste vara löst innan Danmark kan anfallas är den ekonomiska och från rådets medlemmar kommer flera förslag som inte får något gehör av

rikskanslern Axel Oxenstierna. Först är det Claes Flemming som vill att var och en av kollegierna ser över sina utgifter och undrar om inte hovstaten kan minskas och därefter föreslår riksdrots Per Brahe att man kan utöka den så kallade lilla tullen.⁵⁴ Den lilla tullen, eller landtullen som den också kallas, inrättades 1622 och infördes

50 Frandsen Karl Erik. Da Ostdanmark blev til Sydsverige 1645-1720, Ebeltoft: Skippershoved 2003, s 12

51 Svenska riksrådets protokoll 1943, s 138, här menas bland annat att danskarna konfiskerar skepp och gods och på så sätt förhindrar Sveriges handel och att de här övertrampen bara med tiden blivit grövre.

52 Ibid, s 8, Oxenstierna föreslår bland annat en mönstring i Örebro samt att ta tillbaka vissa trupper från Tyskland samtidigt som man ska lägga 2 000 man på gränsen vid Göteborgs fästning.

53 Eftersom den tyska benämningen på den danska halvön Jylland är Jutland utgår jag från att Jutar är danskar (företrädelsevis boende på Jylland)

54 Svenska riksrådets protokoll, 1643, s 25.

(18)

17

huvudsakligen för att finansiera det då pågående kriget mot Polen. Själva tullen betalades på alla varor som fördes in från landsbygden och sedan såldes på

marknader.⁵⁵ Lilla tullen var dessutom den första skatt där adeln ingick på samma villkor som övrig befolkning i landet och vid argumentationen av införandet menades att tullen var mer rättvis och tog mer hänsyn till var och ens förmögenhet.⁵⁶ Brahe ansåg vidare att det kanske skulle gå och pressa borgerskapet och ridderskapet på lite pengar. Båda dessa herrars förslag finner ingen nåd hos rikskanslern som ser faror med att dra ned på skolor, kyrkor och landshövdingar, det skulle inte bara försvaga landet, det skulle också dra på sig en vrede hos de drabbade. Och att ge sig på

uppkomlingarna går inte för sig enligt Oxenstierna och därmed är diskussionen över.

I maj, när rådet är på väg att ta beslutet att gå i krig med Danmark, frågar samme Oxenstierna retoriskt om vi har skäl till krig med ett land som så länge de tillåts agera som de gör. Han konstaterar att danskarnas agerande gjort att ”vi har ett rep runt halsen”. Den ende som opponerar sig mot en direkt krigshandling är Pedher Banér som menar att ett krig måste vara rättfärdigat och ha goda skäl. Speciellt som danskarna faktiskt varit betydligt hårdare mot både engelska och holländska skepp.

Han hävdar också att salig kung Gustav II Adolf alltid övervägde eventuella

krigshandlingar noga⁵⁷. Därefter uppsköts frågan till kommande dag, 13 maj, där Axel Oxenstierna upprepar vad danskarna ställer till med när de hindrar

inkomstmöjligheter, försvårar för manufakturerna och stoppar viktig handel.⁵⁸ Riksdrots Per Brahe ger ytterligare skäl till att starta ett anfallskrig med bland annat argumentet att danskarna gått bakom ryggen när de förhandlar med Sveriges fiender samtidigt som de faktiskt erhållit svenskt stöd i kriget. Dessutom var det också

danskarna som hjälpt änkedrottningen att lämna landet, något som från rådets sida sågs som landsförräderi.⁵⁹ En som argumenten biter föga på är Pedher Banér som säger att skälen till krig inte är tillräckligt starka. Banér (som var gift med riksrådet Clas Flemmings dotter) hade varit en av de drivande krafterna vid mötet i Ulfsbäck 1629 då Gustav II Adolf och Danmarks kung Kristian IV träffades. Meningen med mötet, åtminstone från svensk sida, var att de skulle komma överens om en allians

55 Strandberg Åsa. 650 stycken citroner, 120 stycken påmerantzer, 200 stycken apellisiner - Vägledning till tullarkiven på Landsarkivet i Uppsala, s 7

56 Karlsson Åsa. Den jämlike undersåten – Karl XII:s förmögenhetsbeskattning 1713, Uppsala, Historiska institutionen 1994, s 106

58 Ibid, s 139

59 Ibid, s 139

(19)

18

där Danmark stödde Sverige militärt eller ekonomiskt, något som aldrig var riktigt nära att bli verklighet⁶⁰. Detta kan förklara hans något danskvänligare attityd

samtidigt som han var den som oftast opponerade sig mot rikskanslerns finans- och utrikespolitik⁶¹. Övriga riksråd ställer sig dock bakom önskemålet om ett krig mot Danmark och tydligast i detta är faktiskt Banérs svärfar Claes Flemming när han säger att ”man seer, hvart uth det vill och alltså inthet vara att hindra; dy är det att vedergöra”. Det går alltså inte att undvika ett krig längre.

Att rikskansler Axel Oxenstierna är den som driver på i frågan om ett krig mot Danmark vid denna tidpunkt är förvisso en vedertagen historisk sanning⁶² men det kan också säga oss något om den politiska kulturen.

När man studerar debatten som föregår beslutet om ett krig mot Danmark är det uppenbart att samtliga i rådet har att förhålla sig till rikskanslern. Hans förslag och argument dominerar debatten på ett sätt som gör att övriga i rådet inte äger frågan.

Det är tydligt att det i maj 1643 när frågan om ett krig mot Danmark är på gång så råder en tydlig asymmetrisk maktstruktur i rådet vilket innebär att makten inom gruppen inte är jämnt fördelad utan det finns de som sitter på mer makt än andra.⁶³ Om man ser politik som en del i att utöva makt och skapa kontroll så kan man tydligt se mönstret att det bildas ett förhållande av över- och underordning i denna fråga.

Rådet, som i många andra frågor framstår som - en för tiden - någorlunda

demokratisk församling blir vid just detta tillfälle auktoritärt styrd av rikskanslern.

Hans erfarenhet och kunnande ger honom naturligtvis ett politiskt övertag på övriga adelsherrar, även det faktum att han tänkt igenom praktiska lösningar under längre tid ger honom en fördel i debatten då han noga förberett olika scenarier och i stort förklarar hela krigsplanen. Eftersom en god retorik tar sin början i goda argument kan han övertyga om att det enda rätta är att starta ett krig mot Danmark. Lägg därtill att han använder ett tilltaget bildspråk för att måla upp situationen och förstärka sin argumentation och därmed vinna legitimitet för ett anfallskrig mot ärkefienden Danmark⁶⁴. Men när beslutet tas är det i enighet och kriget mot

60 Harrison Dick Ett stort lidande har kommit över oss – Historien om 30-åriga kriget, Stockholm; Ordfront, s 192-193

61 Per Banér, urn:sbl: 19048, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius), hämtad 2021-04-18

62 Se bland annat; Sundberg Ulf, Svenska krig – del 3 1630-1814, Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, s 111. Författaren menar att Oxenstiernas hade ett uttalat hat mot danskarna och att krigets rätta namn borde vara Oxenstiernas krig.

63 Denk Thomas, Politisk kultur, Åbo; Liber AB 2009, s 116

64 Exempel: ”Kejsaren är som en fågel, det duger inte att ta en fjäder i taget, utan vi måste bryta av huvudet på honom”, ”Vi har ett rep om vår hals” ” Bättre att vi binder vår häst vid hans gärsgård än tvärtom”.

(20)

19

Danmark är åter en krigshandling som är att betrakta som en nödvändig oundviklighet. I oktober fastställer riksdagen beslutet att anfalla Danmark.

2.3 Förhållandet till Frankrike och finansiell hjälp

Det första subsidieavtalet upprättas som tidigare nämnt 1631 och då är det ett avtal skrivet mellan den svenske och franske kungen. Avtalet gav Sverige, förutom en ekonomisk och politisk bundsförvant, 300 000 livres för år 1630 och ytterligare 1 000 000 livres årligen för de kommande fem åren samtidigt som kungen fick behålla en stor del av sin handlingsfrihet. För en kung känd för sitt mod och skicklighet i fält innebar avtalet också en diplomatisk seger då Sverige fått en bundsförvant med ekonomisk styrka. Avtalet blev också en ersättning för den förlorade alliansen med Holland, vilket för rikskansler Axel Oxenstierna då var den mest naturliga partnern att samarbeta med i Europa.⁶⁵ I och med kungens död 6 november 1632 upphörde automatiskt fördraget, men snart hade ett nytt sett dagens ljus då rikskanslern Axel Oxenstierna undertecknade det så kallade Heilbronnavtalet 1633 som i sin utformning var liknade föregångaren med den skillnaden att detta avtal skulle gälla tills kriget tog slut.⁶⁶ Fem år senare, mitt under pågående krig, skrevs ytterligare avtal med Frankrike om ekonomiskt stöd – traktatet i Hamburg – som kom till efter intensiva förhandlingar ledda av Johan Adler Salvius som var Sveriges legat i det tyska riket. Det är den sistnämnda händelsen som ligger i centrum för den här delen av uppsatsen och nedan kommer jag att redogöra de diskussioner som föregick avtalet.

1636 placerade Sverige den då 48-årige Johan Adler Salvius som diplomat i Hamburg som under det 30-åriga kriget kommit att bli ett centrum för den internationella demokratin. Sedan tidigare var även Sten Bielke Sveriges representant i staden, men vid dennes bortgång i början av 1638 (rådet nås av Bielkes bortgång 3 april) fick Salvius ensam axla ansvaret som svensk legat i det tyska riket.⁶⁷ En av hans många diplomatiska framgångar var när han lyckades ro i hamn det så kallade fördraget i

65 Tham Wilhelm. Den svenska utrikes politikens historia 1560 – 1648, Stockholm; P.A Norstedt & söners förlag 1960, s 212, 213

66 Norrhem Svante. Subsidier – Franska krig och svenska pengar 1631 – 1796, Lund: Nordic academic press 2019, s 24

(21)

20

Hamburg som skulle gälla tre år framåt och gav Sverige årliga subsidier om 400 000 riksdaler från Frankrike.

Men var det självklart att Sverige skulle teckna detta avtal?

Året innan fördraget skrivs förs en livlig debatt om debatt i riksrådet om Sveriges förhållande till Frankrike och det är uppenbart att det till stor del handlar om att säkra ekonomiska medel och mindre om ett eventuellt beroende till en annan makt.

Även om det fortfarande fanns viss skepsis mot fransmännen så kom den sig inte lika mycket till uttryck nu som den gjort tidigare. När rådet stod inför att ratificera ett avtal två år tidigare sade rikskansler Axel Oxenstierna uttryckligen att Sverige och Frankrike står på olika sidor i flera frågor samtidigt som han menade på att ett avtal skulle ge respekt både bland soldater och ständer i Tyskland.⁶⁸ Ett av problemen med de tidigare avtalen är helt enkelt att Frankrike inte betalat vad de lovat fullt ut och 27 oktober 1637 upplästes en rapport från Axel Oxenstiernas handsekreterare Peder Smaltz som redogjorde för de pågående förhandlingarna mellan det svenska sändebudet Salvius och den franske diplomaten d´Avoix⁶⁹. Samme d´Avoix som i november året innan getts en gåva (jag tolkar detta som en muta) på 20 000 riksdaler som tack för att han förskotterat de subsidier som avtalats om.⁷⁰ I den debatt som följer de närmaste veckorna kan man konstatera ett missnöje mot Frankrikes agerande samtidigt som rådet, om än inte rakt på sak säger det, erkänner att man sitter i ett beroende till Frankrike. Den 29 november slås bland annat fast att

Frankrike bör betala fyra tunnor guld årligen samt erbjuda medel att hålla soldaterna nöjda.⁷¹ På eftermiddagen samma dag får rådets medlemmar yttra sig över

Frankrikes förslag om ett krigsstillestånd som också skulle innebära att de svenska trupperna stärks och placeras i Pommern. Fördelen med förslaget är att Sverige kan vinna tid och få i gång en starkare handel, medan nackdelen består i att fienden kommer att kunna stärka sig samtidigt som Sverige behöver medlen för att kunna hålla kvar soldaterna under stilleståndet.⁷² Rådet konstaterar enigt att Sverige är i krig med Frankrike som bundsförvant samtidigt som grunden för Sveriges

medverkan är att man måste föra krig ”till dess att vi komme medh ähran deruthur”.

När rådets medlemmar får yttra sig i frågan ger Axel Oxenstierna fyra argument mot

72 Ibid, s 117, 118

(22)

21

ett stillestånd; 1) Ingen träta kommer att upphävas, 2) är det säkert att stilleståndet hålls? 3) måste vi göras oss av med militär? 4) ingår vi i stilleståndet måste vi leva i fred med det pommerska folket vilket är besvärligt. Nedan följer en kort

sammanfattning av respektive riksråds syn på frågan.⁷³

Åke Axelsson: Vill veta mer om skälen till stilleståndet och hur man ska hantera soldater som måste ha fortsatt betalt.

Erik Ryning: Ställer sig positiv till ett stillestånd under förutsättning att Frankrike kan garantera Sverige goda villkor.

Åke Axelsson: Det är alltid bra att komma ur striderna och kan vi genom att gå med på stilleståndet bara fortsätta få underhåll av Frankrike så kommer vi också att vinna tid och längre fram få ännu bättre villkor än nu.

Carl Bonde: Finns det medel ska vi sluta stillestånd.

Matthias Soop: Ett stillestånd är skadligt eftersom vi försvagas om vi måste göra oss av med soldater.

Claes Flemming: Ett slut på kriget ger oss säkerhet och kan stilleståndet leda till fred är det väl bra. Men vi måste få goda villkor så att vi inte fastnar i kriget under ett vapenstillestånd.

Pedher Banér: Ett stillestånd är inte bra då det bara är svaga stater som söker sådant, bättre då att arbeta för en långvarig fred som får slut på alla trätor.

Gabriel Oxenstierna (riksskattmästare): Kan vi få villkoren vi vill kan ett stillestånd vara bra.

Jacob de la Gardie (riksmarsalk): Att förhandla om stillestånd kan inte vara dåligt eftersom det är början på en fred. Och fred förhandlas bäst genom traktat som kan upprättas under ett stillestånd.

Gabriel Oxenstierna Gustafsson (riksdrots): Kan vi inte nå en fred är ett

stillestånd ett alternativ för när vi når ett stillestånd med våra villkor kan vi stärka vår stat och sinom tid dra oss ur kriget med traktat. Så kan Frankrike förhandla fram ett stillestånd är det bra.

Som så många gånger förr i rådet går sista ordet till rikskansler Axel Oxenstierna som konstaterar att ett vapenstillestånd inte är något skadligt och nås det inte spelar det heller inte någon roll. Oxenstierna anser det dock vara viktigt att man får löften om att kunna hålla en armé vars kostnad inte belastar kronan och att Frankrike snarast

73 Svenska riksrådets protokoll 1637, s 118-120

(23)

22

betalar ut de medel de lovat inom ramen för allianskontraktet. Därefter beslutas att man ska bevilja Frankrike att förhandla om ett vapenstillestånd under tre villkor, bland annat att mot att de betalar ut de lovade pengarna i tid.

Under de första månaderna 1938 har diskussionerna om man ska teckna ett avtal övergått till att handla om hur förhandlingarna fortlöper. 24 februari uppläses ett brev från Johan Adler Salvius som säger att de fortfarande ”voro fjerran stadde ifrån vhar andre”.⁷⁴ Men bara en månad senare är avtalet ett faktum och Sverige får 400 000 riksdaler årligen (en miljon franska livres) samtidigt som de båda parterna lovar varandra att föra ett gemensamt krig mot Habsburgarna och inte skriva några separata fredsavtal. Därmed är Sverige än mer fast i kriget, men samtidigt har man fått de ekonomiska möjligheter som gör att man på allvar kan börja diskutera en attack mot ärkefienden Danmark. I början av 1643, då kriget mot Danmark står för dörren, slår rådet fast att Sverige måste hålla hårt i alliansen för att kunna få

ytterligare bidrag från Frankrike⁷⁵.

Varför jag väljer att fokusera på denna debatt, som i grunden handlar om hur Sverige ska ställa sig till ett franskt förslag om vapenstillestånd, är att den visar hur svårt det i det här läget är att dra sig ur kriget på grund av de finansiella frågorna. I

diskussionen blir det tydligt att det krig som var tänkt att ”föda sig själv” inte går att föda utan plundring, brandskatter och kontributioner. Vid ett vapenstillestånd skulle ju inte dessa kunna tas ut, i vilket fall inte i samma omfattning, varför Frankrikes utlovade pengar blir en garanti för att Sverige ska kunna hålla kvar sina trupper under rådande stillestånd. Så gott som alla rådsmedlemmar hänvisar ju också till att de måste gå att få loss ekonomiska medel till de militära trupperna under ett

eventuellt tillfälligt eldupphör.

Även om det är rikskansler Oxenstierna som även i det här fallet dominerar debatten så finns det mer utrymme för individuella åsikter bland rådsmedlemmarna. I det här fallet råder dessutom enighet om att kronan måste öka intäkterna vilket ett förbund med Frankrike och fortsatta subsidier garanterar. Den ovan återgivna diskussionen visar också på att det är viktigt för rådet att visa på enad front när beslut är tagna. Det är därför i det här fallet lika intressant att se vilka som inte var med när beslutet togs.

Jag syftar i det här fallet på riksrådet Johan Skytte som i mitten av 1630-talet besökt England i syfte att värva trupper och 1640 deltog i arbetet med att återskapa det

(24)

23

tidigare förbundet mellan Sverige och Nederländerna.⁷⁶ Skytte var också den ende som påpekade det olämpliga att vara i allians med Frankrike när frågan var uppe i riksrådet i maj 1637. Han tyckte att det var dags att upphäva förbundet på grund av ländernas olika religion eftersom Skytte menade att det ”Tyska kriget vara anstelt pro defendenda religione”.⁷⁷

Hans frånvaro kan antingen tolkas som en protest mot beslutet men det kan också ha varit så att med hans närvaro hade inte beslutet kunnat tas enigt vilket var av högsta vikt för rådet. Att det bör råda enighet kring fattade beslut tycker jag ska ses som ett uttryck för den politiska kulturen eftersom individerna utvecklar ett förhållningssätt utifrån institutionens utformning och rådets gemensamma värden och normer överförs till individerna. Inom statsvetenskapen brukar man tala om att individerna strävar efter att vara rationella i förhållande till sin omgivning⁷⁸ och det tycker jag ovan exempel visar på.

2.4 Boskapsskattens reformerande

1620 infördes den så kallade boskapsskatten som fungerade som en form av förmögenhetsskatt som allmogen betalade på boskap och utsäde. 1642 kom denna skatt att debatteras flitigt i rådet. Skattens styrka var att den var bunden till just boskap och utsäde som var den vanligaste formen av förmögenhet och ägdes av såväl bönder, borgare, adel och präster. Och hade man inte råd att betala den så fick man helt enkelt se staten beslagta djuren. Men detta var också en svaghet eftersom det fanns ett enkelt sätta att undkomma skatten, nämligen att undanhålla själva

skattebasen genom att slakta den. Efter Gustav II Adolfs död, i samband med att den nya regeringsformen skulle skrivas var boskapsskatten en het potatis och bönderna som till stor del hade sett kungen som sin allierade⁷⁹ protesterade vid ett flertal tillfällen mot skatten.⁸⁰ 4 januari 1642 konstaterar Axel Oxenstierna som drygt 20 år tidigare varit hjärnan bakom införandet av skatten att det finns all anledning att se över den av ovan nämnda skäl. ”Mongen genom ovillja slach tar sin koos deres

76 Johan Skytte, urn:sbl: 6037, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erland Sellberg), hämtad 2021-05-04

78 Denk Thomas Politisk kultur, Åbo; Liber AB 2009, s 109

79 Holm Johan. Att välja sin fiende - allmogens konflikter och allianser i riksdagen 1595-1635, Historisk tidskrift, 123:1, 2003, s 49. Författaren menar i sin slutsats att kungen kunde nyttja konflikten mellan bönder och adel för att bedriva sin politik. När han satte press på adeln fick han helt enkelt bönderna med sig.

80 Svenska riksrådets protokoll 1633, s 44. Bönder från Småland framförde själva sina klagomål, men eftersom beslutet var taget i riksdagen året innan fick de fint vända med mössan i hand. Månss Dagesson tackade innan han gick med orden ”Eder gode Herrar att I vele taga Eder den regementsbördan uppå”.

(25)

24

boskap, förän han vill gifva uth en pening eller två, därigenom handelen af smör, talg och allehanda slags hudhar till en ganska stoor deel hafver blifvit förminskat” står det bland annat att läsa i protokollet där han vill att en annan form av krigsskatt på hemmanen utreds.⁸¹ Intressant i det här sammanhanget kan vara att nämna de protester mot skattetrycket som flera grupper framförde till rådet hösten 1638.

Protester som bland annat mynnade ut i rena upplopp på flera ställen i landet.⁸² Detta fick till följd att ett antal rådsherrar begav sig ut i landet där de i kombination med att lyssna på folket och mana dem till rätta lyckades gjuta olja på vågorna⁸³. Nedan följer nu en redovisning av debatten kring en förändrad boskapsskatt som sedan också återfinns i ett särskilt protokoll och ligger som en bilaga till

rådsprotokollen.⁸⁴ Det är tydligt att de övriga rådsmedlemmarna ser problemet som Oxenstierna pekar på, men det är också minst lika tydligt att de anser att pengarna måste in till kronan. Riksdrotsen Per Brahe menar att den kan betalas med andra varor som spannmål, smör och fisk som åläggs olika värderingar.⁸⁵ En som är mycket engagerad i frågan och också får en del gehör för sina ståndpunkter är Johan Skytte som tycker att man ska lägga en skattebörda på varje gård för att förhindra det pågående skattefusket med slaktat boskap.⁸⁶ Riksamiralen Klas Fleming är dock emot förslaget och tycker att beskattningen på boskap ska ligga kvar⁸⁷. Fleming drar parallellen med kvarntullarna som många rundande genom att skaffa handkvarnar och skvaltkvarnar för att mala i lönndom och därmed gjorde indrivningen allt för svår.⁸⁸ Kvarntullen kan ses som en konsumtionsskatt som lades på varje tunna säd som maldes och vid införandet diskuterades om att den skulle betalas efter

förmögenhet då den bidrog till rikets välstånd vilket i första hand låg i de rikas intresse.⁸⁹

82 Svenska riksrådets protokoll 1638, s 320. Vid mötet upplästes ett brev från landshövdingen Göstaff

Leijonhufvud som berättar hur allmogen i Värmland ”riffvit neder ballkar och portar” som protest. Även i Hova har det uppstått tumult enligt ytterligare en rapport från tulltjänstemannen Petter Flygge.

83 Hallenberg Mats & Holm Johan. Man ur huse, Lund; Nordic academic press 2016

84 Svenska riksrådets protokoll 1638, s 488-492

85 Ibid, s 3

86 Ibid, s 23

87 Ibid, s 24

88 Wetterberg Gunnar. Riksdagen. Axel Oxenstierna – furstespegel för 2000-talet, https://data.riksdagen.se/dokument/GRB41, hämtad 2021-03-17

89 Karlsson Åsa. Den jämlike undersåten – Karl XII:s förmögenhetsbeskattning 1713, Uppsala, Historiska institutionen 1994, s 106

(26)

25

Fleming menade dock i fallet med boskapsskatten skulle man i detta fall tala

allmogen till rätta, ett alternativ skulle vara att bonden fick hjälpa till med härbärge och skjuts av kronans folk. På så sätt skulle kronan också tjäna pengar då man fick allmogen att ställa upp på bekostnad av en avlönad uppbördsman.⁹⁰ På detta svarar Per Brahe att det blir väldigt mycket skjutsande och övernattningar så han anmodade att man satte en krigsskatt på var gård utifrån storlek.⁹¹ Generalmajor Lars Kagge röstar för avskaffning av boskapsskatten och förordar i stället en skatt på var gård.

Knuth Posse anger samma ståndpunkt eftersom boskapsskatten i dess nuvarande form gör att många döljer sitt innehav. Lars Sparre håller samma linje och

sammaledes gör Pedher Sparre och Erik Rynning⁹². Fältmarsalk Herman Wrangell menar att skatteuttaget bäst sker efter utsädet, något som direkt får avslag av rikskansler Axel Oxenstierna som menar att böndernas villkor är så olika i landets norra och södra delar att det inte är genomförbart. Matthias Soop tycker att skatten ska vara kvar i dess nuvarande form, men med bättre kontroll (av prästerna och sexmännen). 11 dagar senare, 15 januari är skatten åter uppe till diskussion då rikskansler Axel Oxenstierna menar att de tidigare överläggningarna tydligt visar på skattens svaghet i dess nuvarande form och får chans att återkomma till detta på en direkt fråga från adeln vad de tänker med den nya kontributionen. Oxenstierna hänvisar till ”villervallan medh booskapsskrifvandet” och det faktum att det råder brist på oxar, talg, smör och hudar på grund av skatten.⁹³ 17 januari är det dags att debattera skatten igen och Claes Flemming menar att det är svårt att bestämma skatt på ett hemmanen utifrån dess storlek varpå rikskanslern kort svarar att som det är nu går allt för många djur till spillo vilket påverkar både gödsling och brist på ull till vantmakeriet.⁹⁴ I en påföljande diskussion om boskapsskatten 20 januari tillkommer ytterligare ett argument från Oxenstierna för en omgörning av skatten, nämligen hur förlusten av den nuvarande utformningen skall kompenseras, vad ska läggas på borgarna och prästerskapet i så fall, undrar rikskanslern.⁹⁵ Efter omröstning så kommer den tidigare boskapsskatten som bestod av en avgift per kreatur och varje tunnlands utsäde att bli en efter mantal utgående grundränta.

91 Ibid, s 25

92 Ibid, s 26

93 Ibid, s 50

94 Ibid, s 51