Egenskaper

De medmänskliga egenskaperna hos de professionella analyseras genom Scheffs socio-emotionella teori. Scheff (1994) menar att stolthet i sociala band kan förstärka relationen. I frågan om viktiga egenskaper uttrycker den professionella:

“Ja, bemötandet är ju jätteviktigt. För många har ju dåliga erfarenheter, och att man inger förtroende att man lyssnar på dem och liksom ser de, att de blir bekräftade. För många berättar liksom ganska tuffa upplevelser vad man varit med om och ibland för hela gruppen, och alla sitter liksom och lyssnar och bekräftar och ställer frågor. Jag tror det är väldigt läkande faktiskt...“ Här pratar den professionella om bemötandet och att inge ett förtroende genom att lyssna för att bekräfta. Teorin om de sociala bandens betydelse i rehabiliteringen genomsyrar respondentens svar. Scheff (Starrin 2013) menar att individer undanhåller information som kan skada de sociala banden om de upplevs osäkra för att undvika att bli sedd som avvikare. Deltagarens exponering kan tyda på trygga sociala band i NUR.

I citatet bekräftas det medmänskliga i relationen till deltagaren genom att vara närvarande tillsammans och visa empati. Det här visar på att det relationella har en betydelse i NUR och att relationen vidare kan kopplas till sociala band. Den professionella och deltagarna får ett tryggt socialt band där det är naturligt att dela med sig av känslor och upplevelser. Scheff (1994) skriver att ett optimalt socialt band innebär en uppdelning som balanserar både den enskildes behov men också gruppens, trots individernas olikheter kan det sociala bandet upprätthållas. Den här balansen stärks om den professionellas emotionella arbete är i balans. Om den professionella känner att det krävs alltför mycket energi i att försöka förmedla ett gott bemötande som i situationen är passande, finns det utifrån Hochschild risk att den professionella utvecklar en känsla av skam om hen känner sig oärlig i den roll hen befinner sig i. I NUR möts olika individer med erfarenheter som troligtvis påminner om varandras men med egna värderingar och känslor. Respondenten beskriver hur deltagarna bekräftas med frågor och lyhördhet i sin exponering, den professionella upplever det här som läkande.

Scheff (1994) skriver att det krävs en närhet och insikt om varandra i de sociala banden för ett tryggt socialt band, i bandet behövs inte överensstämmelse men acceptans för varandras olikheter. Att deltagarna har möjlighet att kommunicera sina känslor och erfarenheter i gemenskapen kan skapa en känsla av samhörighet. Scheff (1994) menar att människan är en social varelse som är beroende av sociala band, en förutsättning för att det sociala bandet ska vara tryggt är att individen synliggörs och ges möjlighet att vara delaktig, Scheff menar att dessa faktorer skapar en känsla av stolthet.

“Vi är väldigt måna om att de är välkomna precis som dem är, känna att de blir förstådda och accepterade utifrån där de är i sin sjukdomsbild och i sin verklighet. Att man får tillhöra hos oss...”

Respondenten uttrycker sig om de viktiga egenskaperna hos de professionella. De professionella vill skapa en gemenskap utan värderingar om tidigare bakgrund, där deltagarna ska få känna sig samhöriga och fria från stigmatisering. Frånvaron av stigmatisering kan kopplas till deltagarnas möjlighet att frånkoppla vad Goffman (2014b) skriver om den främre regionen. Deltagarna kan agera fritt och på så vis få kontakt med sina verkliga känslor som kan vara nödvändigt i

rehabiliteringen. Goffman beskriver att de “verkliga känsloreaktionerna” är de som yttrar sig i den bakre regionen. Det vill säga där individen inte behöver upprätthålla en fasad för att tillgodose förväntningar.

Scheff (Starrin 2013) menar att för att sociala band skall uppstå krävs

kommunikation och förståelse där den intellektuella nivån av kommunikation är liknande. Vidare beskriver han om hur kommunikationen utförs, både när det gäller innehållet men också hur kommunikationen förs. För att knyta an till respondenternas uttalande om de viktiga egenskaperna hos de professionella kan tillsynes ömsesidigheten och lyhördheten i kommunikationen ha betydelse i deltagarens rehabiliteringsprocess:

“Flexibilitet, lyhördhet, klassiska empati, men empati på distans, man måste liksom koppla bort sig själv... man ska liksom inte lyssna för att hitta

kopplingar till sig själv och börja prata om det, för då blir det väldigt fel. Så lyssna och sätta sig in i den här personen utan att lägga liksom värderingar

om hur man själv reagerar... det får man liksom koppla bort... men empati för att förstå personens situation, och lyhördhet och flexibilitet, förståelse, stöttning, ibland är dem så trötta att dem inte orkar säga ett ord, och det är okej, men att man stöttar i att det är bra att du kommer hit... och då har vi det här salutogena synsättet. Lyhördhet när de gäller det här med pauser och rutinmönster som följs... sen måste man också förstå att varje person är här för sin personliga rehabilitering, så det kan inte vara exakt lika för alla... “ Den professionella beskriver en av de viktiga egenskaperna som flexibilitet, genom att de professionella är flexibla befrias deltagarna från anpassning. Scheff (1994) ifrågasätter varför individer respekterar och följer andra trots att det inte överensstämmer med det individen egentligen vill. Scheff menar att följsamheten och anpassningen kännetecknas som belöning, agerar däremot individen inte enligt följsamheten kan det resultera i vad Scheff benämner som bestraffning. Att de professionella anpassar sig och är flexibla, leder till att deltagarna synliggörs, vilket Scheff poängterar skapar stolthet i de sociala banden (Herz & Johansson 2015).

Rehabiliteringen beskrivs som individuell trots det rutinmönster som NUR

innehåller. De professionellas flexibilitet minskar deltagarens behov av att behöva anstränga sig för att rätta sitt mående efter gruppen. Ytterligare en respondent uttrycker:

“Vi måste vara väldigt flexibla, både när det gäller att ta emot individer och känna efter både dagsform och var de befinner sig. Och sen också så att gruppen funkar liksom. Ja, flexibel och inkännande skulle jag säga.” Respondenterna påpekar vikten av lyhördheten hos de professionella för

möjligheten att verksamheten skall vara anpassad för alla deltagare. Skau (2018) framhäver den sociala relationen mellan vad som nämns som klient och hjälpare. Rollen är ofta i obalans vad de gäller kunskap, hjälparen har förklarligt mer kunskap i området än klienten. Skillnad i kunskap skall inte påverka det medmänskliga i arbetet med individen, att den professionella har förmågan att identifiera sig med individen känslomässigt kan snarare vara en positiv aspekt. Det krävs dock att den professionella är medveten om sina gränser för att inte bli för emotionellt belastad.

Hochschild (2012) beskriver hur människor i sina privat- och yrkesliv ställs inför emotionella dilemman. Det emotionella arbetet med bytesvärde som de

professionella utför; att hålla energin uppe, förmedla lugn och trygghet etc. innebär att den professionella behöver åsidosätta sitt eget mående, för att det ytagerande emotionella arbetet ska framstå som trovärdigt. Gränskännedom blir härmed viktigt för att upprätthålla den yrkesroll som hen befinner sig i. Om den professionella skulle bli alltför djupagerande i sitt emotionella arbete genom att försöka känna som deltagaren, som för i stunden mår dåligt, kan hen riskera att själv bli utbränd.

De viktiga egenskaper för professionella som respondenterna framhäver i intervjuerna indikerar förmåga till flexibilitet, lyhördhet, förstående och att vara empatisk, men att vara empatisk på distans. Trots att det finns olika roller som professionell och deltagare, så hanterar de professionella makten genom att å ena

sidan kunna uppmärksamma deltagarnas behov av paus, och å andra sidan att kunna vara ödmjuk i sitt förhållningssätt.

6.2.2 Attityder

Goffman (2014a) skriver om hur den stigmatiserade individen kontrollerar information för att undvika att avslöjas. Detta kallar Goffman för

informationskontroll, individen väljer då själv vilken information som skall delas med andra men begränsar den fullständiga informationen för att undvika att bli stigmatiserad eller sedd som en avvikare.

“Och sen en nackdel för de här är ju ofta också att de inte...jag tror inte de berättar hur dåligt de faktiskt mår, utan de mår...försöker ha en fasad utåt att jamen...jojo. Alltså för jag menar om de berättade att de var

självmordsbenägna...då skulle de inte få komma hit ju. Tänker jag i alla fall.”

Utifrån Goffmans (2014a) teori begränsar deltagarna enligt den professionella informationen om hur de egentligen mår. Om deltagaren skulle vara fullt ärlig i hur hen egentligen mår finns det en risk att en annan rehabilitering hade

föreslagits istället. Goffman kallar en individ som har ett stigma men som kan undvika stigmatisering för misskreditabel. Individen riskerar att bli stigmatiserad men kan genom informationskontroll göra att det undviks. Hade däremot

individen haft en utmärkande egenskap som inte går att dölja skriver Goffman att individen är misskrediterad (a.a.). Genom att deltagaren inte vill riskera att bli utesluten ur rehabiliteringen trots sämre mående än vad som förmedlas och på så vis håller uppe en fasad för att få vara kvar i gemenskapen kan enligt Goffman ses som att individen använder sig av informationskontroll. Här kan även citatet knytas an till hjälp- och maktapparaten som Skau (2018) nämner som de olika rollerna i mötet med exempelvis vården, som klient och professionell för en organisation.

Skau (2018) skriver om hur klientens känsla av maktlöshet i mötet med

professionella kan orsaka att klienten undanhåller information för att försvara sig. För att deltagaren skall bli remitterad till en NUR-verksamhet bedöms tillståndet hos individen, det vill säga att individen skall ha ett utlåtande från läkare om stressrelaterade syndrom och/eller måttlig depression. Bedöms individen som sämre rekommenderas annan vård. Vi tolkar baserat på citatet, att deltagaren upplever en positiv effekt av NUR och vågar därav inte tala om det faktiska måendet i risk om att få annan vård.

Goffman (2014a) skriver om hur en person undviker att tala om det som kan ses som avvikande för att undvika att stigmatiseras.

“...sen kan det vara att någon har svårt att acceptera den situationen dem har hamnat i, att ha varit väldigt effektiv på sitt jobb och haft många bollar i luften och mycket ansvar, så blir det mycket skam när man går in i väggen, om man får använda de uttrycket då...”

I citatet kan det tolkas som att drabbas av utmattningssyndrom kan upplevas skamligt för individen. Orsaken till att deltagaren får en känsla av skam kan tolkas vara rädslan för att stigmatiseras. För att undvika stigmatiseringen skriver

Goffman (2014a) att individen emellanåt kan anstränga sig för att motbevisa sig. Här kan det återigen kopplas till det som Goffman benämner som misskreditabel,

genom informationskontroll väljer individen vad hen vill dela med sig av. Johansson och Lalander (2018) skriver om stigmas konsekvenser för individen, genom att stigmatiseras riskerar individen att hamna utanför gemenskapen. Som nämnts tidigare är människan en social varelse enligt många sociologer (Goffman 2014a; Starrin 2013). Att inte tillhöra en samhörighet kan orsaka lidande och allvarliga konsekvenser för individen (Johansson & Lalander 2018). Den

stigmatiserade kan också uppleva en känsla av skam eftersom de sociala banden hotas (Starrin 2013).

Herz & Johansson skriver om begreppet avvikande som problematiskt, det samhället beskriver som avvikelser upprätthålls genom användandet. Begreppet betecknas som något som inte är önskvärt och kan leda till vad som nämns som självstämpling hos individen. Det avvikande attribut som samhället format i de regelverk och normer som existerar skapar stämplingar för vad som är tillhörande i det som samhället delar upp i olika kategorier. Individer blir medvetna om vad som anses vara avvikande och stämplar sig själv som en avvikare. Det är den stämplingen som Goffman (2014a) beskriver som stigma. För att undvika

stämplingen kan individen använda sig av olika strategier för att dölja stigmat. Att stigmatiseras påverkar individens självvärderingssystem, där individens sociala status påverkas i vad Goffman nämner som moralisk karriär. Att vistas med individer som delar stigmat eller som har förståelse för stigmat kan göra att individen känner tillhörighet och befrias från att undanhålla informationen.

“De behöver inte förställa sig. Många har det där väldigt starkt att ”jag kan inte visa hur det verkligen är”, har inte blivit förstådd. Också det som händer i gruppen är minst lika viktigt. Alla har varit med om utmattning och förstår varandra, och förstår när jalousiet går ner och man inte orkar någonting. Faktiskt också om man tittar rent biologiskt hos oss människor på vårt nervsystem, hur vi behöver hantera den trötta hjärnan, att göra det möjligt med vila...”

Tillsammans med de som Goffman (2014a) beskriver som de goda och de visa kan individen befrias från att upprätthålla en fasad. Individen kan agera fritt och behöver inte anstränga sig för att passa in. Det kan tolkas som att individerna befinner sig i den bakre regionen tillsammans med de som delar stigmatiseringen och de som har förståelse, det vill säga de goda och de visa.

7 DISKUSSION

I det här kapitlet kommer vi till en början att redogöra för analysresultatet. Vi kommer även att diskutera hur vårt metodval kan ha påverkat arbetet. Därefter diskuterar vi analysresultatet och dess betydelse. Avslutningsvis kommer vi att diskutera och redogöra för förslag till vidare forskning.

7.1 Sammanfattning

Syftet med arbetet har varit att undersöka hur professionella upplever NUR och utifrån deras perspektiv förstå hur de ser på deltagarnas rehabiliteringsprocess. Det som framkommit i tidigare forskning är det övervägande positiva effekterna av NUR. Det här är något som vi genom arbetet velat fördjupa oss i att förstå vad det är som gör att det fungerar så bra som forskningen säger. Det som

förhållningssättet mellan professionella och deltagare i främjandet av delaktighet. Respondenternas svar påvisade även ett erkännande av deltagarnas förflutna och deras sårbara situation. Det här har vi haft i beaktande och kopplat till Goffmans interaktionsteori för att tydliggöra professionellas bemötande i hantering vad gäller attityder gentemot deltagarna. Det relationella visade sig vara kärnan i rehabiliteringen, och troligen det som gör NUR till det som forskningsstudiernas goda resultat påvisat.

Det som framförallt också har varit centralt ur de professionellas perspektiv är naturens roll i deltagarnas återhämtningsprocess. De professionellas kompetens och utbildningsbakgrund har visat sig vara av mindre relevans bland majoriteten av de intervjuade, utan det är det relationella i kombination med den miljö som deltagarna omges av som enligt de professionella hjälper deltagaren framåt. Det är trygga sociala band som skapas, där de professionella inte lägger någon värdering i deltagarens rehabiliteringsprocess. Rehabiliteringen blir kravlös, och får ta sin naturliga tid. Rollen som yrkesutövare kan vara svår att skilja från den privata rollen, vilket innebär att det emotionella arbete som de professionella utför, sker på djupagerande, med risk för att själva bli utbrända känslomässigt.

7.2 Metoddiskussion

Semistrukturerade intervjuer resulterade i varierande svar och gav respondenten möjlighet att utveckla sina svar. Intervjuguiden gav oss en struktur för att få en gemensam utgångspunkt med de olika respondenterna, men med möjlighet till utvecklande svar för ytterligare information som vi ej tagit upp. En del frågor hade kunnat vara mer specifika, då respondenterna fick be om ett förtydligande vid vissa frågor, där vi fick exemplifiera för att respondenterna skulle förstå vad vi menade med frågan. Intervjuprocessen blev lättare efter hand, då vi kände oss mer bekväma i våra roller som intervjuare efter att första intervjun hade genomförts. Som vi beskrivit i metodavsnittet, genomfördes fyra intervjuer per telefon men det är svårt att avgöra hur det kan ha påverkat respondenternas svar. Vi upplevde att det fanns svårigheter i att få en naturligare gång i intervjun, då avsaknad av synlig mimik och kroppsspråk gjorde att vi fick bekräfta verbalt för respondenten att vi uppfattat det som sades.

Vi hade för avsikt att genomföra deltagande observationer och semistrukturerade intervjuer. Bryman (2018) menar att en av fördelarna med deltagande observation ligger i att forskaren kan observera beteendet hos det/de som studeras, istället för att behöva förlita sig på verbala utsagor. Däremot kan kvalitativa intervjuer ge ett mer riktat fokus kring de frågeställningar som forskaren är ute efter, vilket är svårare i deltagande observation. Deltagande observationer hade kunnat vara ytterligare en källa till information, dessvärre omöjliggjordes detta på grund av Coronaepidemin. Vad det gäller vår ena frågeställning, som har för avsikt att ta reda på deltagarnas delaktighet i rehabiliteringsprocessen, är tillförlitligheten baserat på sekundära utsagor, det vill säga de professionellas upplevelser. Den information vi fått av våra respondenter, har varit övervägande positiv. Trots sekundära utsagor, anser vi att respondenternas svar varit trovärdiga.

7.3 Resultatdiskussion

Vi har genom våra teman försökt förstå det insamlade materialet. Analysens resultat påvisar det som professionella anser vara väsentligt för deltagarnas rehabilitering. Resultatet visar att det som professionella anser har betydelse i deltagarnas rehabilitering är deras förhållningssätt och medkännande för

deltagarna, att vara medmänniskor. Det som definierar en NUR-verksamhet, det vill säga naturen som grund och i vissa verksamheter även djur, upplevs som kravlöst. Det kravlösa är det som anses vara läkande enligt samtliga respondenter och det som är en bidragande faktor till deltagarnas återhämtning.

Arbetets syfte har varit att få en inblick i de professionellas upplevelser av NUR, dels i deras emotionella arbete och dels i hur deltagarnas delaktighet kommer till uttryck. Genom undertemat “Naturen som föreningspunkt” kunde vi analysera det som NUR står för, att använda naturen som stöd i rehabiliteringen. Vi ville

undersöka vad naturen hade för funktion för deltagarens rehabilitering. Aktiviteter som gjordes tillsammans i naturen var bland annat att skörda, laga mat av det som skördades, trädgårdssysslor, alstra av ting i naturen, skogspromenader och umgås med djur om så fanns. Dagarna i NUR är strukturerade i fyra steg som

presenterats i analysavsnittet. I analysen framgick det, att trots strukturen i

verksamheten, är betydelsen av att kunna vara flexibel som professionell en viktig funktion, där möjligheten att anpassa aktiviteter utifrån deltagarens dagsform synliggjordes. För de deltagarna med låg energi och mycket ångest är djuren till fördel för att koppla av, respondenterna uttryckte vikten i att sitta ute och blicka ut mot landskapet och fåren i hagen.

Naturen har en positiv effekt för deltagare som behöver återhämtas, likt studier från tidigare forskning visat på (Adevi & Mårtensson 2013; Grahn m.fl. 2017; Pálsdóttir m.fl. 2014a; Pálsdóttir m.fl. 2014b). Det bekräftas också att de olika områdena i naturmiljön hade olika funktioner beroende på deltagarens mående, likt Sonntag-Öström m.fl.:s (2011) och Grahn m.fl.:s (2017) studier. Den positiva effekt som de professionella påpekar att djuren i NUR har för deltagarna styrker även Byström m.fl.:s (2019) studie där deltagarna med autism visade tecken på ökad mentaliseringsförmåga och delad uppmärksamhet i kontakten med djur och natur, vilket i vanliga fall är svårt för personer med autism.

Deltagarna i NUR delar liknande erfarenheter vad gäller sjukskrivning och psykisk ohälsa, i gemenskapen med andra finner deltagarna samhörighet. Deltagarna beskrivs även ha fått nya vänner som även bevarats efter

rehabiliteringen. Deras gemensamma problematik är något Adevi & Mårtensson (2013) belyser i sin studie som positiv effekt för deltagarna i

återhämtningsprocessen. Det här är något som uppmärksammats även i respondenternas uttryck gällande delaktighet i rehabiliteringen. De nya gemenskaperna som skapats har ett positivt inflytande både i, men även efter avslutad rehabilitering. Det positiva i gemenskapen visade sig också i Grahn m.fl.:s (2017) studie vara den ömsesidiga förståelsen för varandras

begränsningar i att upprätthålla det sociala, det ovillkorliga var gynnande för deltagarnas rehabilitering. Rehabiliteringsträdgårdens olika områden, ökade deltagarnas delaktighet där de kunde variera aktiviteter och platser beroende på