Egna åsikter och slutsats av arbetet

Frågorna jag ställde mig inför skrivandet var dessa:

- Hur kan bemötandet mot elever med dyslexi vara på skolor som arbetar enligt de två alternativa lärandesätten?

- Hur kan pedagogerna arbeta förebyggande mot dyslexi i dessa två alternativa pedagogiska rörelserna?

- Hur kan pedagogerna arbeta med dyslexi inom de nämnda skolorna?

Jag tycker mig ha fått svar på dem och är nöjd med mina undersökningar. Jag kommer nedan att redogöra för frågorna, en åt gången, för att efteråt komma fram till en slutsats angående vad jag fått reda på.

7.3.1 Hur kan bemötandet mot elever med dyslexi vara på skolor som arbetar enligt de två alternativa lärandesätten?

Bemötandet varierar mycket från skola till skola. Men den generella åsikten hos både Waldorfpedagogerna och Montessoripedagogerna verkar vara att eleverna inte ska ge upp. Det går att övervinna dyslexi och alla kan lära sig läsa, men har ett barn dyslexi så är det självklart svårare. Det påpekas att ett bra sätt är att uppmuntra eleven med dess andra positiva egenskaper. Är eleven bra på att teckna eller springa så bör pedagogen satsa på att få eleven att känna sig tillfreds med detta. Pedagogen bör visa på att andra egenskaper kan vara lika värdefulla som läsning och skrivning. Att inte kunna läsa och skriva är ofta förknippat med något skamligt och detta måste vi överbygga menar Miranda på Waldorfskolan. Klara från Montessoripedagogiken säger att alla barn har olika härkomst och i och med det har alla olika förutsättningar. Det är viktigt att inte jämföra eleverna med varandra utan att inse att varje elev lär på olika sätt och i olika takt. Vad jag har förstått det som verkar Waldorfpedagogiken anse att dyslexi är ett allt för välanvänt begrepp. Många barn som får diagnosen har inte dyslexi utan läs- och skrivsvårigheter. Inom Waldorfpedagogiken existerar inte heller tester för dyslexi utan pedagogerna ser istället hur eleverna beter sig och utgår därifrån.

Enligt litteraturen är det mycket ovanligt med elever med dyslexi inom de nämnda skolorna. Pedagogikerna uppfattas som näst intill fantastiska och overkliga i sitt arbete mot dyslexi. Läs- och skrivinlärningen är utarbetad till att vara anpassad för elever med dyslektiska problem och tack vare detta förekommer dyslexi i väldigt liten utsträckning. I mina studier däremot kan jag se att dyslexi är precis lika vanligt inom Waldorfpedagogiken och Montessoripedagogiken som i den traditionella skolan. Jag ställer mig då frågan varför detta inte skrivs om i litteraturen? Varför framställs pedagogikerna som osannolikt bra när verkligheten inte är på det viset? Klara påpekar att:

”Vi får precis samma barn hit som de som kommer till den vanliga skolan. Varför skulle det vara någon skillnad på barnen? De som går här har också problem och svårigheter. Då gör inte pedagogiken någon skillnad”.

Jag tycker att citatet representerar ett bra tänk. Olika pedagogiker kan ha olika inverkan på elever och det kan hjälpa eller stjälpa. Men i grund och botten så har eleverna en viss förutsättning och alla har olika bagage att släpa på.

7.3.2 Hur kan pedagogerna arbeta förebyggande mot dyslexi i dessa två alternativa pedagogiska rörelserna?

Inom Waldorfpedagogiken anses bokstavstecknen vara tomma och främmande för barnen. Därför är det viktigt att barnen får något att förknippa dem med. Ska eleverna lära sig bokstaven S är det bra om de får se en bild på en svan, då de förknippar ljudet med bilden. Att de får en känsla av bilden som de kan plocka fram när bokstaven ska användas är en viktig del. Detta är ett av sätten som Waldorfpedagogiken använder sig av för att förhindra att läs- och skrivsvårigheter uppstår. Att eleverna får använda hela kroppen för bokstavsinlärningen är en annan del. De får forma bokstäverna med armarna, gå bokstavsformerna på golvet och de målar dem i glada färger. Miranda menar att ett förebyggande arbetssätt är att ta det lugnt med läsningen och skrivningen som de gör. Att eleverna slipper känna stressen att de måste behärska detta i ett tidigt stadium. I undervisningssättet ingår mycket konst, musik, teater och rörelse vilket också bidrar till ett förebyggande arbetssätt mot dyslexi.

Inom Montessoripedagogiken däremot undviker de att använda sig av bokstavsnamnen vid inlärningen. Istället benämns bokstäverna med sina bokstavsljud. Även inom den här pedagogiken används hela kroppen och alla sinnen. Det menas att tack vare materialen som

hjälper eleverna att gå från konkret till abstrakt läggs förståelsen på ett djupare plan. Inom Montessoripedagogik är helhetstanken oerhört viktig. Pedagogerna anser att allt ska utgå ifrån det stora till det lilla. Från den stora världen till den lilla människan, förhoppningsvis får eleverna ett större perspektiv på saker och ting. De får se varför det är bra att kunna läsa och skriva och det motiverar dem till att lära sig det, istället för att traggla med bokstäver som de inte ser någon mening med. Att introducera skriftspråkets historia är ett exempel på hur det går att motivera eleverna till att lära sig läsa och skriva.

Båda pedagogikerna förespråkar skrivstil. I många fall där eleven har problem med skrivningen avvaktar pedagogen med att introducera skrivstil för eleven. Dock har det visat sig att det ofta underlättar för denne. Elever tappar ofta bort sig vid textning och tappar fokus då pennan släpper pappret för att börja på en ny bokstav. I skrivstil däremot följer handen och pennan pappret och det blir ett annat flyt på skrivandet. Detta är något jag blev ytterst fascinerad av. Skrivstil är en utdöende skrivform som ofta användes förr i tiden och som den äldre generationen i dagens samhälle är uppvuxen med. Den yngre generationen är inte lika vana vid detta skrivsätt då textande och dataskrift har tagit över samhället. Men nog känns det logiskt och nog flyter det på bättre vid skrivande med skrivstil. Kanske är det en bra idé att införa skrivstil redan i årskurs ett och använda det som standardskrift åter igen?

En annan fundering jag fick av mina studier var Montessoris val av att använda sig av Pilen istället för pedagogikens ursprungliga material. Sker detta på flera Montessoriskolor tro? Har flera anammat detta undervisningssätt och hur mycket bättre än det Montessoriska materialet är detta? Hur kan Montessoripedagogiken förespråka sitt läs- och skrivmaterial så oerhört om inte ens deras egna pedagoger väljer att använda sig av det? Som ni ser så väcks en mängd frågor från min sida och jag undrar om inte denna uppsats genererar mer frågor än svar.

7.3.3 Hur kan pedagogerna arbeta med dyslexi inom de nämnda skolorna?

Både Waldorfpedagogiken och Montessoripedagogiken förespråkar stöttning av elever med dyslexi inom klassrummet. Det som är bra för elever med dyslexi är även bra för hela klassen. Waldorfpedagogiken innebär mycket avskrivning från tavlan. Har en elev dyslexi kan detta som sagt vara ett svårt problem och det är då bra om pedagogen tar sig tid att skriva ner vad som står på tavlan på ett papper som eleven kan ha bredvid sig. Eleven kan då följa skrivandet med fingret och eventuellt stryka över det denne har skrivit. På detta vis underlättas skrivningen oerhört för

eleven. På de flesta Waldorfskolorna finns läkepedagoger och läkeeurytmister att fråga om hjälp då pedagogerna inte vet hur de ska bemöta en problematik.

Waldorfpedagogik står för att använda och utveckla sin kropp som instrument först och främst. Därför ser pedagogerna gärna att eleverna kan skriva för hand först och att de kan bruka datorn senare. De är inte emot att använda dator som ett hjälpmedel, men däremot är de emot att eleverna ska bli låsta vid ett hjälpmedel och inte kunna fungera utan det. Montessoripedagogiken däremot är för datorer som hjälpmedel. Klara menar att många elever med dyslexi har problem med arbetsminnet och att dator eller alfasmart är en stor tillgång. Här skiljer sig alltså pedagogikerna avsevärt. Enligt mig låter båda tankegångarna som bra idéer men i dagens moderna samhälle känns Montessoripedagogikens sätt att arbeta som det mest ultimata. Jag håller med om att eleven bör utveckla sitt eget instrument först till en viss del men jag tror inte att risken för att beroendet av datorn som hjälpmedel är farlig. I dagens samhälle är datorn en viktig del och att kunna behärska skrift via dator är betydelsefullt. Dock fungerar då inte tanken om skivstil som start i skolan men vem säger att det inte går att kombinera dessa två arbetssätt? Klara på Montessoriskolan påpekar även att alla elever bör få känna känslan att lyckas. Därför får elever med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter inte lika många arbetsuppgifter. Om eleverna aldrig lyckas får de känslan av att de inte duger, självförtroendet sjunker och de presterar sämre.

7.3.4 Slutsats

Jag känner att jag har fått svar på det jag ville få veta, detta med undantag från Bifrostpedagogiken som jag gärna hade undersökt närmare också. Det var synd att pedagogen jag fick kontakt med försvann och slutade svara för jag tror som sagt att forskningsvärlden hade mått bra av att veta lite mer om denna speciella pedagogik. Kanske finns det en anledning till att det inte existerar speciellt mycket information om Bifrostpedagogiken då pedagogerna inte vill bli intervjuade?...

Jag har kommit fram till att Waldorfpedagogik och Montessoripedagogik skiljer sig mycket vad gäller just läsning och skrivning, men i stort finns det även många likheter. Jag har inte kommit fram till vilken pedagogik som är bäst fungerande för elever med svårigheter men jag tror att båda arbetssätten har mycket bra att erbjuda. Jag tänker på det Miranda sa om pedagogernas okunskap och kopplar det vidare till att pedagogiken nog är mindre viktig. Det är pedagogens kunskap och intresse som styr. Och som vi kunde se hos Montessoripedagogiken så är alternativa pedagogiker inte låsta vid att arbeta på ett visst sätt, det går att använda diverse andra arbetssätt och

undervisningsmetoder. Jag tror på att anamma Waldorfskolans arbete med bokstäver (att forma, skriva, färglägga) men att bruka Montessoriskolans synsätt av datorer som hjälpmedel.

Alla elever är olika och vissa inriktningar passar inte alla elever. Både Waldorfpedagogik och Montessoripedagogik lutar mycket åt det estetiska hållet i sina inlärningsmetoder. Jag vill påpeka att många barn inte tycker om vare sig att måla, agera eller sjunga och då kanske varken Waldorfpedagogik eller Montessoripedagogik är lämpad för dessa barn?