därmed ställdes andra krav på metodologiskt tillvägagångssätt. Under denna period blev vetenskaplighet extremt viktigt och forskare behövde visa hur noggrant de gått tillväga för att minska risken för exempelvis kontaminering i studier där olika typer av vätskor undersöktes. Undersökningarna gjordes om flera gånger för att försäkra att resultatet inte byggde på någon tillfällighet. Alla kvinnor som deltog i studierna behövde även genomgå både fysiska och psykiska undersökningar för att utesluta att en eventuell ejakulation skulle bero på någon känd dysfunktion som skulle kunna ifrågasätta forskarnas resultat.
För att nå upp till de nya krav som ställdes på forskningens korrekthet introducerades nu teknik som inte tidigare använts i någon större utsträckning för denna typ av forskning. I studier inkluderades olika typer av katetrar, ballonger, ultraljud, MRI (magnetröntgen) och elektroder för att nå säkrare resultat och höja reliabiliteten (Wimpissinger et al., 2007; Shafik et al., 2009: Wimpissinger et al., 2009; Schubach, 2001). I samband med detta nya kliniska förhållningssätt inom forskningen ansågs inte anekdotisk kunskap från kvinnor själva vara lika accepterad som tidigare och många forskare yttrade en rädsla för att de kvalitativa inslagen skulle kunna skada sexualitetsforskningens anseende. Eftersom många studier inte inkluderade kvinnors egna röster gick kvinnan från att ses som ett subjekt, som forskare undersökte tillsammans med, till ett objekt som forskare experimenterade på. Utan subjektiv information kring fenomenet blev ejakulationen även mer och mer bortkopplad från
sexualiteten och beskrevs istället som ett fysiologiskt fenomen eller en reflex som uppstår i samband med sexuell stimulans och/eller orgasm. En reflex som ska fungera på samma sätt varje gång för att få existera.
En studie som på ett tydligt sätt visade på denna förändring var Shafik et al. (2009). De ställde sig kritiska till att kvinnor skulle kunna ejakulera och deras syfte med studien var att
undersöka om orgasmen är sammankopplad med ejakulation hos kvinnor. De hävdade att om kvinnlig ejakulation existerar bör dess frånvaro tolkas som patologisk. För att pröva sin hypotes använde de sig av en metod som heter elektromyografi, vilken används inom medicinen för att mäta musklers respons på stimulering från nervsystemet. Responsen mäts med hjälp av tunna trådar eller nålar som fästs inne i muskeln som undersöks, vilket i detta fall var runt och inuti vagina. När de sedan stimulerade klitorisollonet med elektrovibration, med samma nivå på vibratorn, tills deltagarna upplevde orgasm visade det sig att ingen av kvinnorna i studien ejakulerade i samband med orgasmen (ibid.). Detta resonemang för författarna i slutet av sin artikel:
As orgasm was not associated with ejaculation, passage of fluid at orgasm could be pathologic and may need to be investigated. The study may assist in the diagnosis of female orgasmic disorders […] (Shafik et al., 2009, s. 344).
Forskarnas slutsats blev då att kvinnlig ejakulation var en dysfunktion och inte sammankopplad med orgasmen.
Kampen inom fältet
I detta avsnitt kommer en presentation göras av den motdiskurs som existerade parallellt med den ovan beskrivna dominerande diskursen.
En inflytelserik forskare som ställde sig kritisk till det faktum att ejakulationen allt mer sågs som en fysiologisk reaktion helt bortkopplat från sexualiteten som helhet var Beverly Whipple. Hon har varit en stark röst inom det medicinska sexualitetsfältet sedan 1980-talet. Trots att hon i detta diskursiva spår inte specifikt forskade kring kvinnlig ejakulation deltog
hon fortfarande i debatten om fenomenet och forskningens hantering av den kvinnliga sexualiteten. Hon ville höja ett varningens finger mot de slutsatser som drogs inom sexualitetsforskningen under denna tid, speciellt för kvinnor, och påminna sina
forskningskollegor om sexualitetens komplexitet (Whipple, 2002). Som inom många andra medicinska områden baserades majoriteten av all forskning på studier som var gjorda på män. Whipple ställde sig kritisk till att sexuella dysfunktioner var baserade på Masters och
Johnsons responsmodell då ny forskning inom området kommit fram till att kvinnor inte alltid passade in i denna linjära modell. I diagnoskriterierna för sexuella dysfunktioner användes variabler med manligt fokus för både män och kvinnor, trots att kvinnor själva uppgett att andra variabler hade en större påverkan på deras sexuella respons. Whipple hävdade därför att det var viktigt, men också mer vetenskapligt, att framtida forskning kring den kvinnliga sexualiteten inkluderar frågor som kvinnor själva anser har betydelse för deras sexualitet. På detta sätt kan forskningsresultaten bidra till att främja en hälsosam sexualitet och fokusera på den sexuella funktionen snarare än den sexuella dysfunktionen (ibid.) Följande resonemang förde Whipple kring kvinnans orgasm och sexualitet i ett försök att inkludera kvinnan i forskningen om hennes sexualitet:
I want to conclude by saying that orgasm in women is in the brain, it is felt in many body regions, and it can be stimulated from many body regions as well as from imagery alone. Orgasm is not a just a reflex, it is a total body experience. We need to continue to be open to documenting the various pleasurable sensual and sexual experiences reported by women. It is important to be aware of the variety of sexual responses that women report and that have been documented in the laboratory. It is also important not to put women into a model of only one or two ways to experience sensual and sexual pleasure, satisfaction, and orgasm. Women need to be encouraged to feel good about the variety of ways they experience sexual pleasure, without setting up specific goals (such as finding the G-spot, experiencing female ejaculation, or experiencing a VAO [vaginally activated orgasm]). Healthy sexuality begins with acceptance of the self, in addition to an emphasis of the process, rather than the goals, of sexual interactions (Jannini et al., 2012, s. 959).
Whipple var inte ensam om att sakna kvinnors egna röster i debatten. För att uppmärksamma kvinnor och deras partners upplevelser av kvinnlig ejakulation, ur flera perspektiv, gjordes en internationell onlinestudie med 23 frågor som skickades ut till 320 personer (Wimpissinger et al., 2013). Grundkravet för att delta i studien var att de svarande själva, eller deras partner(s) hade erfarenhet av kvinnlig ejakulation. Syftet var att genomföra en mer storskalig studie avseende kvinnors egna erfarenheter, då många studier fått kritik för att vara väldigt
småskaliga och därför inte kunnat generaliseras. Forskarna valde att kvinnorna själva skulle identifiera om de ejakulerar eller inte och i studien använde de sig av formuleringen
“perceived female ejaculation” istället för “female ejaculation”. Resultatet visade att kvinnlig ejakulation existerar hos alla typer av kvinnor, oberoende ålder, och att de kvinnor som ejakulerar ofta gör detta regelbundet. Studien pekade också på att kvinnlig ejakulation berikar sexlivet, både för kvinnorna själva men också för deras partners (Wimpissinger et al., 2013). Wimpissinger et al. (2013) studie blev i direkt anslutning till publiceringen starkt kritiserad för att vara ovetenskaplig (Puppo, 2013). Mest anmärkningar fick studiens begreppsval och
tillvägagångssätt. Artikelns rubrik innehöll begreppet “female ejaculation” trots att det inte var kliniskt bevisat att kvinnorna i studien hade erfarenheter av ejakulation då de enbart svarat utifrån tolkning av sina egna erfarenheter (Puppo, 2013). Puppo beskriver vad ovetenskapliga studier kan ge upphov till på följande sätt:
The use of such unscientifically based terms by researchers and scientists serves as the fuel for the evolution of myths, which are then amplified by mass-media and become popular and well accepted ones. Some medical professionals take advantage of these myths and of the expectations (or the distress) of women influenced by the myth for their own personal benefit. I warn colleagues to maintain a high level of professionalism and not to be tempted by non-medical considerations (Puppo, 2013, s. E264).
Detta tydliggörs också i nedanstående citat:
Anatomical evidence has been scarce and full physiological explanations have been conjectural. These features have led some observers to doubt the existence of either the G-spot or FE [female ejaculation]. Others have been persuaded by their own empirical research or by anecdotal reports or small surveys of women (Leiblum & Needle, 2006, s. 85).
Dessa uttalanden beskriver hur svårt det var att frångå de starka normer och krav som
omgärdade vetenskaplig forskning under denna period men också hur synen på den kvinnliga ejakulationen såg ut och framställdes.
Analys: Kraven på vetenskaplig korrekthet höjs
Att forskningen under denna period gick mot ett mer kliniskt förhållningssätt tolkar vi som en reaktion mot den frihet som feminismen tog sig men också mot den tvärvetenskapliga
inriktning som tidigare forskning haft. Den forskning som tidigare bedrivits ansågs nu ha vanärat forskningstraditionen genom att ha inkluderat kvinnors subjektiva erfarenheter som grund för vetenskap. Dessa tillvägagångssätt benämndes nu mer som sociala utredningar och ansågs inte ha tillräcklig tillförlitlighet. Dagens syn på forskningen som bedrevs under 1980- talet innebar också att de resultat som det tidigare rått konsensus kring nu åter var uppe för granskning. Vi kan också se att den forskning som skedde under 1980-talet öppnade upp för den sexpositiva feminismen längre fram, genom att lägga stor vikt vid anekdotisk kunskap. Detta användes sedan av feministiska förespråkare för att förmedla praktisk kunskap. Johannisson (1994) beskriver förhållandet mellan feministers krav på inflytande i forskning som gäller kvinnor och vetenskapens rädsla att förlora i auktoritet, som en dragkamp. För att försöka kontrollera situationen resulterade denna dragkamp i att forskningens ramar blev mer rigida och inte gav kvinnors röster något utrymme.
Till följd av de nya krav som ställdes på forskningen minimerades möjligheterna för hur forskning kunde bedrivas på ett vetenskapligt korrekt sätt. Detta innebar att det
tvärvetenskapliga perspektivet skalades av och med detta försvann även helhetsperspektivet som är en förutsättning för att förstå kvinnlig ejakulation som en del i sexualiteten (Jannini et al., 2012). En naturlig följd av att forskning försökte efterleva dessa villkor var att den
var att fenomenet förstods som en fysiologisk reaktion fristående från andra aspekter som kunde vara avgörande. Denna förståelse skapade även förändring i vilken sanning som
reproducerades och accepterades av majoriteten. Att denna förändring har skett blir tydligt när liknande enkätstudier som tidigare varit accepterade nu får kritik för att vara ovetenskapliga och bidra till mytbildning som riskerar att påverka kvinnor negativt. Med anledning av detta uppmärksammar vi också att det kan det vara svårt att jämföra resultat från dessa olika perioder eftersom de inte undersöker samma sak. Då fokuserade forskningen på ett sexuellt fenomen, idag på ett fysiologiskt.
Johannisson (1994) beskriver hur tidigare forskare har rättfärdigat alla möjliga typer av experiment på den kvinnliga kroppen med hänvisning till hennes obegripliga natur. Kvinnlig ejakulation kan i många avseenden inkluderas i denna obegripliga natur som kräver så mycket vetenskaplig uppmärksamhet som den kan få. Genom att se fenomenet bortkopplat från den kvinnliga sexualiteten och endast som en reaktion kan det vara lättare att berättiga de
experiment som utfördes i samband med forskningsstudier. För att återkomma till Shafik et al. (2009) som vi kortfattat beskrev under rubriken Ejakulationen som fysiologiskt fenomen drog de slutsatser kring den kvinnliga ejakulationen efter att bland annat ha använt sig av metoder som ur ett tvärvetenskapligt perspektiv skulle kunna påverka slutresultatet. Denna studie kan ses som en ytterlighet av vad det kan innebära med forskning som eftersträvar vetenskaplig korrekthet och enbart tolkar fenomenet ur ett specifikt synsätt. Genom att enbart utgå ifrån ett fysiologiskt perspektiv bortsåg de samtidigt från aspekter som, med ett tvärvetenskapligt synsätt, kan ses som avgörande för att förstå sådana här sexuella fenomen. Att forskarna helt bortsåg från att en individs psyke spelar en viktig roll i den kvinnliga ejakulationen visade sig i bristande hänsyn till individuella variationer exempelvis genom att de använde samma inställning på vibratorn till alla deltagarna. De reflekterade inte heller över vilken påverkan nålar, både utanpå och inuti, vagina kunde ha på deltagarnas förmåga att få orgasm men även ejakulera. Avsaknaden av helhetsperspektiv där de helt bortsåg från att fenomenet skulle kunna vara sammankopplat med kvinnans sexualitet ledde till att de kunde dra slutsatsen att kvinnlig ejakulation inte existerade. Vi anser att forskarnas intentioner om att vara
vetenskapligt korrekta i detta exempel snarare ett hinder för att förstå fenomenet ur ett helhetsperspektiv.
Nya begrepp introduceras
I detta diskursiva spår där det ställdes allt högre krav på forskningens tillvägagångssätt kritiserades resultat som tidigare stått oemotsagda. Många uttryckte en osäkerhet kring hur tidigare forskningsresultat skulle tolkas utifrån det nya förhållningssätt som tillkommit och många ansåg att resultaten var motsägelsefulla. Parallellt med forskningen hade kvinnor själva vittnat om sina erfarenheter av att utsöndra stora vätskemängder vid orgasm vilket gick emot äldre beskrivningar av kvinnlig ejakulation i fråga om mängd. Dessa vittnesmål
upphörde inte vilket ledde till att många omvärderade sin syn på vad kvinnlig ejakulation var, men kanske främst vad den inte var. Många forskare inom det vetenskapliga fältet delade hypotesen om att det inte var möjligt att denna rikliga utlösning som beskrevs härstammade från Skenes körtlar och därför inte kunde förstås som ejakulation. Nedanstående citat är två olika exempel på hur forskare resonerade om källan för denna rikliga ejakulation:
The most anatomically and physiologically plausible explanation is that such fluid is emitted from the bladder. Perhaps because of these misleading depictions of female ejaculation, it remains controversial whether the fluid passed contains vaginal
secretions, urine, or a mixture of the two (Cartwright et al., 2007, s. 1655).
No research has been done in this area for over 20 years, and we still do not have an answer satisfying to most sexologists as to what female ejaculate fluid is or where it is manufactured. While small amounts of fluid may be produced by the female prostate, logic tells us that large amounts of fluid must be stored and released from the bladder. Copious amounts of fluid must be produced by an organ (Gilliand, 2009, s. 131).
På grund av den stora mängden antogs vätskan istället ha sitt ursprung i urinblåsan (O’Brien, 2005; Cartwright et al., 2007; Gilliand, 2009). Detta av den enkla anledningen att Skenes körtlar inte ansågs ha kapacitet till att producera de kvantiteter som beskrevs. Hypotesen att kvinnlig ejakulation egentligen var flera olika fenomen och inte enbart ett började smyga sig fram långt innan kliniska bevis presenterades. Detta visade sig genom att allt fler studier, både kliniska och översiktsstudier, började dela upp de olika vätskorna beroende på vilken
vätskemängd som utsöndrades. I samband med dessa studier uppkom det nya begreppet
gushing som en beskrivning av den vätska som inte ansågs komma från Skenes körtlar
(Schubach, 2001; O’Brien, 2005). Namnet togs från engelskans ’gush’ som översätts till spruta, forsa och strömma då vätskan sades välla ut, likt en flod, vid det orgasmiska ögonblicket.
Den första studie som kliniskt prövade denna hypotes var Schubach (2001). Genom att
använda sig av katetrar, samt en ballong för att säkerställa att ingen vätska skulle läcka ut, var målet främst att fastställa vätskans ursprung till urinblåsan men också att jämföra vätskans innehåll med komponenter i urin. I och med att vätska samlades in från katetrarna, kunde det fastslås att vätskan måste ha kommit från urinblåsan, och efter analys kom forskarna fram till att den orgasmiska vätskan skulle kunna ses som en form av utspädd urin. Under
undersökningens gång sågs även en vitaktig vätska utsöndras utanför katetern men denna vätska hann inte samlas in för vidare analys. Utan kemiska analyser kunde ändå slutsatsen dras att denna vätska inte härstammade från urinblåsan i och med att kateter använts, vilket styrkte tesen om två olika vätskor från två olika delar av kroppen. Forskarna menade att resultatet kunde förklara de till synes motsägelsefulla utfallen som många tidigare studier visat på. Vätskan kunde alltså ha sitt ursprung enbart från urinblåsan, enbart från Skenes körtlar, eller från båda (ibid.).
Trots att denna studie var den första som bevisade att uretriska utstötningar vid sexuell upphetsning också kunde komma från urinblåsan och dess kanal fick begreppet gushing inget större genomslag inom forskningsfältet. Inte heller bevisen för att ejakulationen egentligen skulle kunna vara två olika fenomen slog igenom. Detta blev tydligt i boken The Orgasm
Answer Guide (Komisaruk et al., 2010) där framstående forskare inom sexualitetsfältet
svarade på frågor kring olika typer av orgasmer och där kvinnlig ejakulation fortfarande beskrevs som ett enhetligt fenomen. Trots att delar av forskningsfältet diskuterat
ejakulationen som två olika fenomen blev det tydligt att inte ens vetenskapliga bevis kunde ses som tillräckligt för att få legitimitet för sina resultat.
Det tog tio år från det att forskningsfältet börjar tala om den kvinnliga ejakulationen som två fenomen istället för ett, tills Rubio-Casillas och Jannini (2011) bevisade denna hypotes genom att presentera biokemiska skillnader mellan de olika vätskorna. Det var även i deras studie
som begreppet squirting användes i vetenskaplig kontext för första gången. Studien baserades på en 43-årig kvinna som regelbundet erfarit orgasm, både genom vaginal- och
klitorisstimulering. Kvinnan genomgick en rad olika undersökningar för att säkerställa hennes fysiska, psykiska och endokrina hälsa. Prover av morgonurin togs för att kunna jämföra koncentrationen av urinsyra, urea och keratin (som tillsammans benämns som urinmarkörer) med de insamlade vätskorna, men även prover av lubrikation samlades in för jämförelse. Kvinnan ombads även att avstå från all typ av sex fem dagar inför experimentet. Väl vid undersökningen stimulerades kvinnan kring CUV-området (klitoris, urinrör samt vagina) och insamling av lubrikation, squirting och ejakulation skedde. Efter biokemiska analyser av alla insamlade vätskor visade resultatet att squirting skiljde sig från ejakulatet, både vad gällde dess kemiska sammansättning och också avseende var i kroppen vätskan producerades. Vätskan som utsöndras vid squirting hade ingen lukt eller synlig färg och hade inte någon visuell likhet med urin. I jämförelse med morgonurin innehöll den en lägre mängd
urinmarkörer och även spår av PSA, som tidigare enbart hittats i ejakulat. Trots att forskarna var förvånade över PSA-värdet valde de att beskriva fenomenet squirting som utspädd urin som, i vissa fall, kan utsöndras tillsammans med ejakulat från Skenes körtlar. Av detta resultat drog de samma slutsatser som Schubach (2001) presenterat tio år tidigare – att squirting härstammar från urinblåsan (ibid.).
Begreppet squirting fick större genomslagskraft än gushing. Detta skulle kunna bero på att begreppet myntades i samband med en gedigen underbyggd forskning som inte kunde avfärdas eller lika lätt ifrågasättas som tidigare resultat. Detta blev en tydlig brytpunkt inom forskningsfältet. Eftersom det redan fanns en del forskning på området blev det nu inte lika viktigt att själv genomföra kliniska studier. Istället publicerades en rad olika översiktsstudier som kategoriserade forskningsresultaten som redan fanns kring kvinnlig ejakulation in i den nya mallen där ejakulation och squirting var två olika fenomen (Leiblum & Needle, 2006; Moalem & Reidenberg, 2009). Särskiljandet mellan de olika fenomenen blev viktigare i dessa artiklar och i två översiktsartiklar beskrevs detta på följande sätt:
The term “FE” [female ejaculation] should be used only for the small volumes of female prostate secretions expulsed during orgasm. As a differential diagnosis, the term “squirting” refers to uncontrolled pulsing orgasmic transurethral fluid expulsions of a larger quantity under pressure. These are two different