Ekonomiskt bistånd

Bland dem som tvingades söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) blev framför allt det långvariga biståndstagandet alltmer vanligt under 1990-talet. Ett långvarigt biståndstagande betyder enligt Socialstyrelsens definition tio månader eller fler per år (52). Enligt Statistiska centralbyrån handlade det nästan om en tredubbling vilket medförde att det långvariga biståndstagandet utgjorde huvuddelen av de ökade kostnaderna för ekonomiskt bistånd.

Förändrade bostadsbidrag, höjda hyror, höjda barnomsorgsavgifter och nedskärningar i olika ersättningar och bidrag medverkade till att bidragsperioderna förlängdes för många (53). I sin uppföljning av långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet konstaterade Socialstyrelsen att orsakerna till ökningen kunde återfinnas i den

stora andelen arbetslösa utan arbetslöshetsersättning samt den ökade invandringen (54).

Kommunernas ekonomi har påverkats negativt av det ökade biståndstagandet vilket har lett fram till olika sparstrategier såsom mer restriktiva biståndsbedömningar. I ett pressmeddelande från februari 2006 påminner Socialstyrelsen om att:

”...socialtjänsten har under de senaste åren fått många nya uppgifter.

Det handlar om att tillhandahålla bostäder, erbjuda praktikplatser, finansiera läkarbedömningar och mycket annat. Eftersom resurserna inte ökar riskerar alla nya uppgifter att minska utrymmet för att hjälpa de mest utsatta i samhället.” (55)

Det långvariga biståndstagandet minskade från och med 1997, men 2004 ökade det igen. En jämförelse mellan 1990 och 2004 visar på en ökning med 74 procent av långvariga biståndstagare. Dessutom hade en dryg tredjedel av dem som 1991 hade bistånd tio månader eller fler fortsatt bistånd tio år senare. Många förefaller således ha stora svårigheter att ta sig ur bidragssystemet (52).

Av samtliga som fick ekonomiskt bistånd 2005 utgjordes 40 procent av 18-29-åringar. Det finns en stark överrepresentation av utrikes födda i de yngsta åldersgrupperna (18-24 år). Ett problem som lyfts fram är att alltfler unga vuxna med försörjningsproblem dessutom får bistånd under lång tid. För både de unga vuxna och de utrikes födda ligger problem med att etablera sig på arbetsmarknaden till grund för bidragsberoendet. Historiskt sett är det annars ensamstående män som utgjort det största antalet socialbidragstagare, medan den största andelen har kunnat återfinnas bland ensamstående kvinnor med barn.

De senare framhålls också som överrepresenterade jämfört med andra typer av hushåll år 2005 då ungefär 21 procent av de ensamstående kvinnorna med barn fick ekonomiskt bistånd (55).

Den största andelen bland biståndstagarna i Stockholms län fördelat på hushållstyp utgörs av utrikes födda hushåll (exklusive flykting- hushåll) med 46 procent. Detta är en större andel än i riket där 36 procent av biståndstagarna utgörs av utrikes födda hushåll. Bland

länets kommuner har Botkyrka den största andelen i denna hushållstyp. För de övriga hushållstyperna följer siffrorna för Stockholms län i princip andelarna för riket storleksmässigt.

Andelen ensamstående kvinnor med barn bland biståndstagarna är t ex 16 procent både i Stockholms län och i riket. Södertälje har den största andelen gifta/sammanboende biståndstagare med barn (17 procent) jämfört med Danderyd som har den lägsta andelen (4 procent) i denna hushållstyp (56).

Nollplacerade (nollklassade)

Bland de långvariga biståndsmottagarna ryms också de som benämns nollplacerade av Försäkringskassan (d v s saknar

sjukpenning-grundande inkomst). De är sjuka (med sjukintyg) och arbetslösa och har därmed varken rätt till ersättning från sjukförsäkringen eller arbetslöshetsersättning. Enligt en specialstudie av ULF-data 2002 (Statistiska centralbyråns Undersökning av levnadsförhållanden) rör det sig storleksmässigt om mellan 15-35 000 personer. En första rikstäckande kartläggning av problemets omfattning genomfördes 2003. Den visade att de hushåll som är nollplacerade och får ekonomiskt bistånd i stort sett saknar hemvist i det svenska socialförsäkringssystemet (57).

”De saknar arbete men står sällan till arbetsmarknaden förfogande och är därför antingen inte inskrivna eller lågprioriterade på

arbets-förmedlingen. De är sjuka men har ingen sjukpenning. Eftersom ansvaret för rehabilitering är oklart får de sällan del av någon medicinsk

bedömning eller några insatser.” (57, s. 34)

Författarna menar att för vissa i gruppen kan det sannolikt vara aktuellt med förtidspension, men för andra kan adekvata insatser underlätta för tillträde till arbetsmarknaden. I rapporten konstateras att problemet är en konsekvens av välfärdssystemens koppling till principen om inkomstbortfall. I samband med ovanstående kartläggning gjordes speciella statistiska bearbetningar av

Utrednings- och statistikkontoret i Stockholm (USK) för att ta fram lokala data för staden. De dåvarande siffrorna visade att andelen vuxna biståndsmottagare som var sjukskrivna (med läkarintyg) och

nollplacerade uppgick till 6,7 procent. Enligt telefonsamtal med USK i mars 2007 bestod gruppen av 853 personer i juni 2003. I december 2006 hade antalet ökat till 1808 personer. Siffrorna är emellertid inte helt jämförbara eftersom vissa förändringar i registreringen har genomförts.

I en studie av Riksförsäkringsverket var andelen sjukskrivna högre bland dem som är arbetslösa än bland dem som har ett arbete. I

Stockholms län var överrepresentationen av sjukskrivna störst. Studien visar också att missbruk och psykiska besvär var vanligare diagnoser bland de sjukskrivna arbetslösa än bland andra sjukskrivna. En större andel av de sjukskrivna arbetslösa var kvinnor (65 procent) än bland dem som var sjukskrivna anställda (54 procent). Åldersfördelningen visar att de sjukskrivna arbetslösa också var signifikant yngre; en knapp tredjedel var 20-34 år jämfört med 21 procent av de sjukskrivna anställda i samma åldersgrupp. Gruppen bestod också av en större andel utrikes födda och fler var ogifta eller frånskilda (58).