Aronsson, Peter (2013). Nordic Culture: An asset with many facets. Tillgänglig på Internet: http://www.google.se/books?hl=en&lr=&id=Rf6AAAAAQBAJ&oi=fnd&pg=PP1&dq=nordi c+culture+peter+aronsson&ots=5clnCZRMXA&sig=mHHcwIa-
FBL5DuXlSL_7oU8O1YQ&redir_esc=y#v=onepage&q=nordic%20culture%20peter%20aro nsson&f=false (22.10.2014)
Aronsson, Peter (2009). Svenska historiebruk – nationellt och lokalt. Tillgänglig på Internet: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:220411/FULLTEXT01.pdf (22.10.2014)
Aronsson, Peter (2002). Historiekultur, politik och historievetenskap i Norden. Tillgänglig på Internet:http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2002-2/pdf/HT_2002-2_189-
49
Aronsson, Peter (2012). Historiedidaktik i Norden 9. Del 2 Historisk Kunskap. Tillgänglig på Internet:http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:515564/FULLTEXT01.pdf (22.10.2014) Karlsson, Per-Arne (2014). Undervisning och lärande i historia - ett kreativt rum för narrativ
kompetens. Tillgänglig på Internet:
http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:740957/FULLTEXT01 (22.10.2014) http://www-museum.slu.se/gem/ (2014-10-06) http://www.bjarnumsmuseum.se/ (2014-10-06) http://www.hembygd.se/eslof (2014-10-06) http://www.loshultshembygd.se/ (2014-10-06) http://www.hembygd.se/skane/pedagogisk-verksamhet/(2014-10-19) Nora, Pierre (1989). Between Memory and History. Tillgänglig på Internet:
http://is.muni.cz/el/1423/jaro2013/SOC564/um/40802691/Nora_Between_Memory_and_Hist ory.pdf (22.10.2014)
Vetenskapsrådet, Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf (2014-10-27)
50 Bilaga ett: Guidning Alnarp
Guiden började med att berätta om huset som hyser utställningen vilket köptes upp från Baltiska utställningen 1914. Guiden menade att många lantbrukare köpte upp fastigheter från Baltiska utställningen. Guiden fokuserar helt på redskapen under den timme vi har
tillsammans. När hen talar om människor benämns de med allmänna termer och pronomen som inte identifierar vare sig kön eller mer beskrivande karakteristika. Hen säger: “man slog med lien…” “man tröskade...”, “man manglade…”. Guiden berättar om de tekniska
utvecklingar lantbruket sett och vari skillnaden ligger mellan olika typer av driftsenheter. Han berättar om hur de stora gårdarna och godsen tröskade hela året, och hur detta var ett tungt arbete. Guiden berättar om hur de stora gårdarna kunde fortsätta även under vintern genom att ta in folk för att arbete, bland annat arbetskraft från Göingebygden i norra Skåne. Guiden förklarar inte varför arbetskraft hämtades från Göinge eller arbetsförhållandena såg ut. Guiden gör hela tiden nedslag i tekniska detaljer. Hen berättar exempelvis hur sniglar kunde användas som smörjmedel till trähjul med dålig friktion. Hen går också tydligt och
systematiskt framåt i utställningens kronologi. Nyckelord är ord som markerar ordning och utveckling. Goda exempel: “Sveriges första” och “Sveriges enda”.
Guidningens genomgående tema är mekanisering av lantbruket och industrialisering av landsbygden. Hen talar vid ett tillfälle om urbaniseringen vid fasen för industrialiseringens intensifiering. Hen säger: “Det va ju på det viset att det tvingade lantbrukarna att mekanisera för att industrin började, och städerna började växa upp och folk drog sig till städerna och då, då togs folket från landet och lantbrukarna tvingades till att mekanisera”. Hen gör inga tillägg om incitament för de demografiska förändringarna.
När guiden beskriver museets föremål är han väldigt detaljerad: “Jag kan säga att det finns ingen gröda här i Skåne som man har rationaliserat så mycket som betan och det har med detta att göra att man fick fram monogamfrö. Jag vet inte om ni har hört talas om det? Det var ju en beta de forskade fram som bara ger en planta. De gamla plantorna de gav många plantor på varje frö.” Guiden förhåller sig under hela guidningen till utvecklingen utan att värdera olika stadier. Hens uppdrag är att föredra utvecklingen. Efter halva guidningen säger guiden dock i ett sammanhang då hen talar om den tekniska utvecklingen: “Ja de har
utvecklats”.
I slutet av guidningen stannar vi till vid maskiner som är inriktade på livsmedel, alkohol och mjölkning. Där talar guiden om när man började med separatorprovning på Alnarp. Guiden talar en längre stund om mjölkningen och mekaniseringen av densamma. Hen berör hur de
51
olika stegen gått till och vilka tekniska utmaningarna som uppstått under
utvecklingsprocessen. Hen säger: “Tryckmaskinerna kom ut på marknaden men de var sämre än handmjölkningen”. När vi frågar om utställningsbilder på mjölkerskor berättar guiden att mjölkerskorna var statarhustrur. Hen förklarar att statarna inte fick mat om inte hustrurna hjälpte till med mjölkningen. Hen säger: “Det var ju förr när vi hade statare på lantbruket. De hade sin försörjning på landet, de fick maten - och mat att laga - eller material till mat. Men en statare som skulle få det, han fick inte det, utan att frun kunde hjälpa till att mjölka.” Guiden talar aldrig om människor eller om det kunde existera någon könsarbetsdelning på
landsbygden.
I den livsmedelsorienterade avdelningen av museet berättar guiden kort om olika föremål som har med livsmedelshantering och hemarbete att göra. Avdelningen är en liten del av utställningen som i övrigt domineras av lantbruksmaskiner från olika tider.
Sist under guidningen förklarar vår guide varför SLU ligger i Alnarp och hur det gick till när det grundades. Ultuna, utanför Uppsala fick först ett lärosäte i undervisning i högre lantbruk. Guiden förklarar rekationerna på följade sätt: “Och då blev de förbannade här nere i Skåne och Halland. Det va vi som födde landet, vi med våra stora grödor det är vi som borde ha det här nere. Landshövdingen och de starka mannarna här i Skåne åkte till regeringen och trumfade genom detta så att vi också skulle ha en högre utbildning för lantbruket här nere.”
Skriftligt material Alnarp
Det skriftliga material vi använt oss av från Alnarp heter Bördig mylla. Från Alnarp till
Burlövs kyrkby. Materialet är en 72 sidor lång pocketguide utgiven av The Explorers
Handbook. Boken består av tio kapitel, vilka är följande: Den bördiga myllans identitet, Från bukt till mosse, Alnarp - skönhet och kunskap, Lantbrukets arv, Byarnas och odlarnas
landskap, Kyrkans landskap, Burlövs prästgård, Industrins landskap, The explorers map och Praktisk information.
Boken tar sin utgångspunkt i en diskussion om identitet kopplat till geologi och ekologiska förutsättningar. Boken författare beskriver initialt det område Alnarp ligger i och hur detta är särskilt bördigt. Boken berör även initialt den skånska särprägeln - kulturellt och politiskt. Vidare berör boken de så kallade “öar” inom Skåne där den lokala identiteten är stark: “Tydligt kommer detta till uttryck i den bördiga myllans område norr om Malmö”. Trots utmaningar i form av urbanisering och Malmö stads expansion så kvarstår den
52
‘öar’ av ursprunglighet i den alltjämt pågående förtätningen av transportleder och bebyggelse”.
Under rubriken Byarnas och odlarnas landskap talar författarna om att den bördiga jorden som sedan urminnes tider brukats i området. De beskriver de olika byarnas utformning. Om Åkarp står följande: “Åkarps by bestod vid mitten av 1700-talet av tolv gårdar samt en del mindre s k gatuhus”. Författarna beskriver byns fördelning av ägor. Vidare beskrivs den enskiftesreform som förändrade landsbygden under 1700- och 1800-talen. Författarna förklarar att vissa gårdar tvingades flytta och det innebar stora kulturomvälvningar i
landskapet. Författarna beskriver även Burlövs kyrkby. Storskiftet i mitten av 1700-talet var inte en tvångsförordning enligt guiden. De menar att byn “fortfarande utstrålar mycket av gammal historia med Burlövs kyrka och prästgård som hembygdsmuseum”.
Vidare talar författarna om odlingens förändringar under 1800 - och 1900-talen. Det talar om en radikal förändring - från självhushåll till mekanisering och stordrift. De förklarar även att tillgången på billig arbetskraft blev mindre eftersom många försvann till städerna. Detta tvingade fram en mekanisering, menar guiden. Vidare beskrivs sockerbetan som en väldigt lönsam gröda. I sammanhanget nämns även Olle Hagmann, känd som
“Dahliakungen”. Hagmanns blommor fick Gustav VI Adolf att bli intresserad av dahlior, menar guiden. Avsnittet om Burlövs prästgård fokuserar på placeringen i byn, trädgården och vad de olika prästerna som bott där sysselsatt sig med. Författarna beskriver kort
prästfamiljens familjeförhållande under 1700- och 1800-talen. De förklarar att fru och döttrar stannade hemma och hur hushållet hade både drängar och pigor. Den bördiga myllan
återkommer i detta kapitlet som exempel på hur rika familjer kunde bedriva mer estetisk verksamhet eftersom jorden gav god avkastning, och hur en rik hemgiftskista var viktig under slutet av 1700- och 1800-talet.
I kapitlet Industrins landskap talar författarna om hantverkets utveckling under 1800- talet, framförallt näringslivsförordningen 1864: “När näringsfriheten slutligen fastställdes vid 1864 års näringslivsförordning kunde hantverkarna arbeta under bättre och friare villkor”. Författarna förklarar i sammanhanget om förutsättningarna för butiker och näringslivet runt Alnarp, hur antalet näringsidkare ökade under 1900-talets första år. Författarna nämner flera olika företag, framförallt företagsledare, alla enbart män. De talar även om järnvägens betydelse när stambanan drogs vid mitten av 1800-talet. Sockerbrukets påverkan på den lokala ekonomin nämns också. Sockret förklaras en viktig vara och en arbetsskapare: 1000 personer arbetade vid bruket i Burlöv vid slutet av 1800-talet.
53 Bilaga två: Guidning Bjärnum
Guiden poängterar initialt i guidningen att föreningen och museet grundats av John Åkesson Peto, en tilldelt soldat som levde i bygden under 1800-talet. Petos familjeporträtt hänger i entrén och vår guide uppehöll sig även vid familjen Peto och deras driftiga försök att rädda bygden på olika sätt. Guiden påpekade att Peto var samlare och att många av museets föremål kommer från honom. Guiden berättar vidare om de byggnader museet förfogar över, bland annat en kyrka, en gamma skolbyggnad och en backstuga som “ligger i backen”. Guiden uppehöll sig även vid stolarna i entrén som är gjorda av träslag från platsen. Hen säger: “Våra stolar är ovanliga - 36 stolar och 34 träslag”. I anslutning till rummet med stolar finns en större samling träfigurer i döderhultarstil. Figurerna är gjorda av konstnären A. Nilsson som enligt guiden aldrig sålde sina verk utan skänkte dem till vänner. Guiden pratar om motiven bland figurerna och uppehåller sig vid en diskussion om att bygdens fattiga historia och att vissa av de buttra figurerna speglar just fattigdomen. Guiden går även genom vilka olika yrkesgrupper, eller personer, som finns representerade bland figurerna: “En gårdfarihandlare, en hantverkare, en manglerska, en lusakamning, en smed, en jordbrukare, nån som vässar sin lie - det är allt möjligt”.
Guiden förklarar vidare hur bygden inte förrän runt 1900 börjar industrialiseras då järnvägens existens började påverka näringslivet. Hen menar att detta hade att göra med “skogen och driftigt folk som velat ta fatt i något att göra. Att bygga något annat”. Hen poängterar att träindustrin varit viktigt för byggden. I Bjärnum har till exempel mycket möbler tillverkats.
Guidningen fortsätter med att lyfta upp lokala stoltheter bland annat Axel Henrik som instiftade en fond för bygdens ungdomar som vill läsa vidare vid högskola. En annan profil som nämns är Tore Bulgin som samlade böcker, talade minst sju språk och erhöll en
hedersdoktorstitel i litteraturhistoria genom att skänka böcker till Uppsala universitet. Guiden berättar: “Till slut hade han tiotusentals band på sin herrgård”. Guiden berättar vidare: “Det finns en doktorshatt och allt detta. Så vi har några bilder på när han har den. Det är rätt pampigt.”
Guiden går sedan kort genom vilka byggnader som mer finns på ägorna, däribland ett lantbruksmusem som visar “allt vad som ett lantbruk innehåller”. Guiden talar även om Ivars snickeri, där Ivar med familj bodde, Tea Bergströms spettkaksbageri och den gamla skolan med tillhörande lärarbostad samt backstugan som beboddes av Tockapären.94 Guiden
54
förklarar: “Han hade tockar i sitt hus”. Det andra huset är från 1750-tal och benämns som “rätt pampigt.” Guiden förklarar även vad museet har i sina ägor: “340 000 föremål, 130 000 diabilder och 250 000 fotografier”.
Vi rör oss efter det inledande samtalet in i det första utställningsrummet i museets huvudbyggnad. Folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren som guiden menar är “den största folklivsforskaren” var på plats i Bjärnum under 1800-talet och tecknade av altaret i kyrkan, vilket innebar att de kunde bygga en exakt kopia i “fullskala precis som det ska va” efter att den gamla kyrkan rivits. Guiden påpekar också att Mandelgrens bild är “den enda bild som finns på altaret”.Guidningen fortsätter till en del av rummet där folkrörelserna skildras. Guiden påpekar att över 200 föreningar har funnits i Bjärnum: “Allt från
akvarieföreningar till vad du vill”. Guiden förklarar även att fabrikerna skapade grogrund för folkrörelser, bland annat nykterhetsrörelse, arbetarrörelse och idrottsrörelse. Han berättar om konflikterna kring Bjärnums arbetarekommun bildadande 1908. Guiden förklarar att
Bjärnums kommun slängde ut arbetarna ur lokalen de hyrt. Detta för att kommunen hade en annan politisk färg. Han påpekar att de dock lyckades ändå genom att hyra en ny lokal. Han berör i övrigt inte fler aspekter av det tidiga 1900-talets föreningspolitiska förutsättningar och samhälleliga motsättningar.
Guidningen fortsätter vidare in i ett rum fyllt med glasmontrar. Guiden påpekar att föremålen är värdefulla, bland annat hakofyndet och en myntsamling. Guiden berättar om en kanna som är “riktigt värdefull”. Hakofyndet och kannan blev tillsammans värderat till 20 miljoner förklarar guiden.
Vi vandrar vidare ner i källaren där två utrymmen som guiden låser om finns. Det ena är ett vapenförråd med bland annat “28 Winchester-gevär från svenska armén”. Guiden visar även upp vapen från en monter, bland annat ett spjut som “är taget ur kroppen på en död inföding i Kongo”. I källaren finns också en utställning om allmogens möblemang. Guiden förklarar när torparna började måla möbler, något som endast mer förmögna gjort tidigare: “Det är ganska intressant det här med målade möbler. Man började måla möbler för att skorstenen blev använd. Innan hade man bara ett hål i väggen. Nu började man måla möbler, inte bara till de rika, men även till sig själv”.
Vi går vidare i utställningen och guiden säger då att vi går in i skattkammaren. Inne i den så kallade skattkammaren berättar hen att det bland annat finns elfenben, dyra tavlor, tyska sedlar från inflationsåren samt mynt från alla konungar i Sverige från 1300-tal och framåt. Sist i utställningen ställs olika högtidsdräkter ut, både svenska och asiatiska. Guiden
55
menar att de är “pampiga”. Bland kläderna hen särskilt talar om finns annat högtidsdräkter för män, studenthattar samt asiatiska kläder insamlade av kinamissionären Ella Nilsson.
Vi går vidare till lantbruksutställningen som är inhyst i en annan byggnad. I
Lantbruksutställningen blir vi guidade av en annan person. Guiden lägger väldigt stort fokus på årtal - när föremålen kommit till Sverige, använts eller tillverkats. Hen talar även om funktionen hos föremålen men inte om människorna som kan ha använt dem eller arbetsförhållanden.
Sist under guidningen går vi genom snickeriet och Tockapärens backstuga. Guiden berättar: “Vi vet mycket om han som ägde stugan. Vi vet när han föddes och vi vet när han dog. Vi vet vad han jobbade med och vilka som var hans goda vänner. Det var min farfar”. Guiden visar runt i den lilla backstugan och säger att den är “ganska mysig”. I övrigt talar hen inte om backstugusittarna som grupp eller deras specifika levnadsvillkor. Guiden säger
slutligen, angående folket i bygden: “Jag tycker att folket från bygderna här har varit väldigt driftiga, väldigt arbetssamma. Med väldigt dåliga förutsättningar har de ändå lyckats skapa någonting. Jag imponeras av det”.
Skriftligt material Bjärnum
Texten som vi tittat på från Bjärnum är skriften Bjärnums museum och hembygdssamlingar.
Beskrivningar av samlingarna och kortfattad historik över museets tillkomst. Innehållet i
skriften är en genomgång av museets och parkens tillkomst, historik kring donationer, en genomgång av intressanta föremål, fornminnesförenings uppgift och återkommande
arrangemang. Skriften inleds med en motivering till varför satsningen på en jubilieumsskrift är motiverad. Grundaren John Åkesson Peto nämns samt hans fornfynd. Vidare nämner man bildandet av fornminnesföreningen av sonen Atto Peto och handlaren Åke Peto. Även dotter Karin nämns som aktiv i föreningen. Vidare beskrivs parkområdets tillkomst och fru Matildha Johansson som donerar tio tunnland skogsområde till föreningen. Johansson ska enligt
skriften ha kallats för “riga Matildha” .
I kapitlet med titeln Från dåtid till nutid görs en exposé av museets historia. Där nämns bland annat familjen Peto igen, samt Atto Petos kamp för att rädda socknens gamla 1100-tals kyrka: “Denna framgång för den unga Atto Peto vidgade hans intresse och blev grunden för ett livslångt osjälviskt arbete i att bevara det gamla”. Vidare förklaras att föreningen samlat in gamla föremål från bonde - och bygdekulturer och arkeologiska fynd från svunnen tid. Sedan går författaren igenom de olika byggnaderna från området - var de
56
kommer ifrån och vem som donerat dem. Man nämner Stavhultsstugan som man fått från en familj i närområdet.
Nästa kapitel går igenom donationerna från bygden. De donationer som nämns är bland annat kinesiska konstföremål från Axel Henrik Pedersen. De benämns som “värdefulla saker, även om den inte var direkt knuten till övriga föremål i museet”. Dessa föremål var bland annat kinesiska föremål, elfenben och jade. Författaren fortsätter med att beskriva lantbruksmuseet som består av donationer från främst Egon Nilsson. Bland annat en munktellstraktor från 1927.
Nästa kapitel beskriver flera byggnader i parken, bland annat backstugan som korgmakaren Pär Bengtsson bodde i: “Pär Bengtsson var den sista backstugusittaren i socknen”. Bengtsson benämns som “oäkta” och bodde med sin mamma tills hon dog. I nästkommande kapitel som bär titeln Museets hembygdssamlingar, talar författaren om en ständig ström av gåvor. Bjärnum förklaras även vara ett möbelsamhälle, där väldigt många viktiga möbelindustrier fanns. I ett porträtt beskrivs grundaren Atto Peto. Författaren förklarar hur man i källarplanet har föremål “som visar dåtidens mer kvinnliga uppgifter såsom
tvättning, mangling och strykning”. Vidare beskrivs museets “skattkammare” som är i ett inrett kassavalv. I skattkammaren finns fornfynd från området och “exotiska föremål från Kina och Japan”. Sist i materialet stället föreningen ett par frågor till läsaren: “Vad är vi utan vår historia?” och “Kan vi verkligen blicka framåt utan att först blicka bakåt?”. Föreningen avslutar skriften med ett konstaterande: “Utan kunskap om sitt ursprung är man bara en vilsen själ”.
Bilaga tre: Guidning Eslöv
Utställningen i Eslöv var tydlig genomtänkt och sparsmakad. Varje rum hade ett tema som tydligt kopplades till Eslövs historia. Det första rummet vi besökte tematiserade järnvägen. Guiden menade att järnvägen var helt avgörande för Eslöv som stad: “ Staden grundades genom att järnvägen drogs hit 1858. Det gick järnvägar till Kristianstad, Helsingborg, Klippan och Ystad och då blommade staden upp”. Rummet som tematiserade järnvägen var uppbyggt med teknik från Eslövs gamla station, biljettlucka , spår och väntsal.
Efter stoppet i järnvägsrummet gick vi vidare i byggnaden och hamnade i affären. Rummet är inrett som en gammal lanthandel. Inredningen är hämtad från en liten ort norr om Eslöv. Rummet pryds av konst från lokala konstnärer, bland annat träfigurer i döderhultarstil. Guiden berättar om Eslövs idrottsförening som “var rätt duktiga i brottning en gång i tiden”.