Malmö högskola Lärande och samhälle Individ och samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng
Den strävsamma bonden och andra
berättelser.
En diskursiv studie av skånska hembygdsföreningars historiebruk.The strenous farmer and other stories. A discoursive study of local history
societies in Scania.
Andreas Sjölin
Johanna Mårtensson
Historievetenskap och lärande 270 hp Handledare: Handledare: Thomas Småberg
Förord
Vi har under vår studie mött personer som varit intresserade och hjälpsamma i att ge oss en inblick i hur skånska hembygdsföreningar ser ut och verkar idag. De föreningsaktiva personer vi träffat har haft olika yrkesmässiga bakgrunder och relation till historien, men har varit ovärderliga i vår undersökning. Vi har stor respekt för deras arbete. Utan deras bidrag och entusiasm skulle denna undersökning inte existerat.
I arbetet med att sammanställa den faktiska texten och analysen har Andreas varit ansvarig för den historiedidaktiska forskningsgenomgången. Johanna har ansvarat för den museologiska forskningsgenomgången, genomgången av hembygdsforskningen, samt inledningen. Vi har tillsammans skrivit empiriavsnittet, metodavsnittet och analysen.
Abstract
The subject for this thesis is to examine the portrayal of the local farmer in four different museums in Scania.
The purpose is to examine these two questions:
1. Which narrative and museal strategies are used in the portrayal of the local farmer by the local history societies?
2. How do the actors of the local societies relate to the living conditions and hierarchies of the rural society of Scania?
The source material consists of guided tours and text material from the museums. The
theoretical fields consists of history culture, use of history, historical narrative, museology and rural science act as our theoretical fields. Peter Aronsson, Anna Eskilsson and Maria
Björkroth act as our main theoretical framework.
Our research presents two central discourses in the portrayal of the local farmer. The stories that we have identified in our results are those of success, of exhibitionistic value. Stories that carry elements of success and exhibitionistic value are both desirable and displayed. The stories portrayed are also neglecting the gender aspect. They are genderblind.
The local history societies of Scania in the year of 2014 could be seen as museal activities focused more on conservation and nostalgia than on activities aimed at new visitors and the challenges of the present day.
Key words: Rural history, local history society, use of history, history culture, historical narrative and Scanian history.
Innehållsförteckning
1. Inledning………..………...1
2. Syfte och frågeställningar………...……3
3. Forskningsläge………..……….……….3
3.1 Historiedidaktik……….………...……....3
3.2 Museologi………...…….………....9
3.3Hembygdsforskning……….…... 12
4. Metod och material………..………..………...16
4.1 Sökandet efter den historiska berättelsen………..………..16
4.2 Delvis deltagande observation………17
4.3 Diskursiv textanalys………...…...19 4.4 Urval av hembygdsföreningar………..……...22 4.5 Material………....………...……23 4.6 Undersökningsetik………..23 4.7 Avgränsningar……….…....24 5. Empiri………...………25 5.1.1 Alnarps lantbruksmuseum………..……….25 5.1.2 Resultat Alnarp……….……….…..25
5.2.1 Bjärnums museum och hembygdssamlingar……….………..27
5.2.2 Resultat Bjärnum……….…………28 5.3.1 Eslöfs museiförening……….……….30 5.3.2 Resultat Eslöv……….30 5.4.1 Loshult hembygdsmuseum ………..…...32 5.4.2 Resultat Loshult………..……….32 6. Analys………..………….33
6.1. Narrationsstrategier och bruk av historien……….34
6.2 Den strävsamma bonden och andra berättelser……….………..39
6.3 Slutsats och avslutande reflektioner…………...………..………...43
7. Referenslista………..45
7.1 Muntliga källor………45
7.2 Litteratur………..45
7.3 Tryckta källor………..47
1
1. Inledning
Den svenska historien är en berättelse om enhetsstat och centralism. Den svenska historien är en berättelse om socken och hembygd. I Skåne är historien om socknen och hembygden inte sällan en skildring av armod och ojämlikhet. I boken Svenska folkslag från 1918 förklaras den skånska bondeklassens särprägel på följande sätt: ”Mellan bonden och hans tjänare är i Skåne avståndet större än i kanske någon annan landsdel, tjänarna äro i regel helt och hållet
hänvisade till sig själva”. 1
Det skånska landskapet har sedan dansk tid sett långt fler gods än Sverige som helhet. Adeln i Skåne behöll, vid införlivandet i den svenska landskroppen, de mer fördelaktiga adelsprivilegierna från den danska tiden. 2 Samtidigt som adeln var stark i Skåne fanns också en stor grupp obesuttna - landsbygden var inte en jämlik plats. Den skånska landsbygdens befolkning har aldrig varit en homogen grupp och berättelsen om det skånska kynnet är inte en, men kanske finns det vissa återkommande narrativ: upprorsmannen; den starka bonden; den självständiga skånska själen. Idén om den regionala särprägeln är ett essentialistiskt försök att tala om något bakom politiska konstruktioner. De regionala och lokala identiteterna är antagligen långt mer flexibla och kan studeras som fenomen, som aktiv historieanvändning.
Den skånska bonden är ett kulturarv. I snart sagt varje gammal härad finns idag en hembygdsförening med någon typ av agrarutställning som sin verksamhet. Då
hembygdsrörelsen var ung verkade den för bonderomantik, lugn och enighet.3 Den folkliga gemenskapen skulle konkurrera ut det unga industrisamhällets oro. Nationalism och
agrarinism4 blev rörelsens nav. Med hembygden som exempel skulle historien fostra och ena i splittringens tid. Det har nu gått dryga hundra år sedan denna rörelse såg dagens ljus. Frågan är idag inte bara hur strategin ser ut på nationell nivå, utan lika mycket hur den faktiska praktiken ser ut.
Skånes hembygdsförbund har tillsammans med de lokala hembygdsföreningarna ett regionalt uppdrag i kulturpedagogik delvis finansierat av Region Skåne.5 I alla Skånes kommuner ska hembygdsrörelsen arbeta kulturpedagogiskt. Verksamheten bedrivs ute i kulturlandskapet eller i på skolor runt om i regionen. Vad allmänheten och de skånska
1 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/85917?programid=2068, 2014-09-30
2 Ibid
3 Eskilsson, 2008, s. 13
4 Agrarinismen är en partipolitisk överskridande rörelse vilken fokuserar på ekologiska värden inom jordbruket. 5 http://www.hembygd.se/skane/pedagogisk-verksamhet/, 2014-10-19
2
eleverna kan möta hos hembygdsföreningarna är således en viktig historiedidaktisk fråga att ställa. De lokala hembygdsmuseerna är spelplatser för lokal existens. På sin hemsida skriver Skånes hembygdsförbund: “Alla barn har rätt till sin historia och sina rötter. Först när man står stadigt med fötterna vågar man ta sats och lyfta!”. 6 Eller som museologen Sten Rentzhog uttrycker sig i Museet som makt och motstånd: ”Låt oss aldrig glömma detta – att museernas egenart varken är teknik eller byråkrati, utan att museiverksamheten handlar om människor, att erbjuda mänsklig kontakt som förenar förr, nu och framtiden”. 7
De forskare som intresserar sig för hembygdsrörelsens arbete i nutid fokuserar bland annat på lokala exempel, hur dessa exempel agerar i de identitetsskapande processer de är en del av, men även på hur hembygdsrörelsen har hanterat de senaste decenniernas utveckling av globalisering, ökad urbanisering och förändrade migrationsmönster. Hembygdsrörelsens otvetydiga fokus på den svenska bonden kan kanske utmanas av nya och yngre medlemmar? Vi vill förstå hembygdsföreningarna som historiska konstruktioner och som nutida fenomen. Vi tror att de utgör ett slags dokument över demarkationslinjer i det moderna och det
postmoderna samhället. Vi tror också att deras arbete och historiebruk kan studeras som del av olika historiska och samhälleliga diskurser. Vi vill därför försöka förstå hur lokala
hembygdsföreningar i Skåne fungerar idag. Hur den lokala självständigheten tar sig uttryck i de historiska berättelserna. Vi kommer att undra vad skånsk hembygd är år 2014.
6Ibid
3
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med detta examensarbete är att syna och utreda de historiska berättelser skånska hembygdsföreningar presenterar i sin museiverksamhet. Vi vill förstå hur några av dagens skånska hembygdsföreningar förhåller sig till och presenterar sin lokala historia. Vi kommer att fokusera på material som riktar sig mot allmänheten eller skolelever och som utgör en del av museernas utställningsverksamhet. Vi söker exempel på hur lokala föreningar gör
hembygd idag, men vi söker inte representanter för en hel rörelse utan istället lokala exempel som på sin höjd kan vara just typer av dagens hembygdsrörelse. Texterna vi kommer arbeta med ska i första hand vara i muntlig form och i andra hand i skriftlig. Vi kommer således främst vara intresserade av de muntliga historiska berättelserna. För att besvara vårt syfte har vi använt oss av två forskningsfrågor:
1. Vilka narrativa och museala strategier använder sig hembygdsföreningarna av för att framställa den lokala bonden?
2. Hur förhåller sig hembygdsaktörerna till det skånska agrarsamhällets levnadsvillkor och hierarkier?
Nyckelord: Agrarhistoria, hembygdsrörelse, historiebruk, historiekultur, historisk berättelse och skånsk historia.
3. Forskningsläge
Den forskning vi kommer att använda oss av går att dela in i tre underkategorier:
historiedidaktisk forskning, hembygdsforskning och museologi. Nedan redogör vi för de olika kategorierna och hur vi kommer att förstå fältens tidigare forskning.
3.1 Historiedidaktik
Tre begrepp är särskilt viktiga i den nutida historiedidaktiska diskussionen: historiekultur, historiemedvetande och historiebruk. I detta avsnitt går vi genom definitioner av främst begreppen historiekultur och historiebruk. Då vi främst kommer att analysera guidningarna i de olika föreningarna samt deras skriftliga material utelämnar vi historiemedvetande som del i teorin till förmån för historiekultur och historiebruk. Detta eftersom historiemedvetande främst berör de mentala processerna på individnivå snarare än kollektivt skapade berättelser. Två historiker är framträdande inom området: Klas-Göran Karlsson, som utarbetat en typologi
4
över olika historiebruk, samt Peter Aronsson som med sin bakgrund inom kulturarvsforskning och historiebruk är av relevans för vår undersökning.
Sverige har sett en nationell historiedidaktisk debatt sedan 1980-tal. Under 1980-talet gjordes ansträngningar för att utveckla den svenska pedagogiska forskningen, liksom den nordiska. Historiedidaktik benämndes då först som historiepedagogik, men det var det
förstnämnda begreppet som senare blev norm.8 Det rådde dock meningsskiljaktigheter mellan företrädare för pedagogisk forskning och historisk forskning. Christer Karlegärd och Klas-Göran Karlsson publicerade 1997 den första svenska antologin helt inriktad på
historiedidaktik. Karlsson ser historiemedvetande som det centrala i historiedidaktisk forskning. Den sentida människan och det sentida samhället och dess olika förbindelse med dåtiden är det centrala för historiedidaktiken. Vidare liknar Karlsson historiemedvetandet vid en mental process ur vilken erfarenheter från förr och framtida förväntningar bearbetas och ges riktning. Historiedidaktikern skulle kunna sägas vara historiemedvetandeforskare menar Karlsson.9 Karlssons forskning grundas mycket i totalitära staters, framförallt sovjetiskt bruk, av historia.
2002 publicerades ett temanummer av Historisk Tidsskrift med rubriken Historiebruk signerat Peter Aronsson. Aronsson kan sägas representera en delvis annan forskningsskola än Karlegärd och Karlsson. Aronsson betonar bland annat vikten av att vidga
historieforskningens fält till att även inbegripa meningsproduktionen utanför skolan.10 Aronsson använder sig av Svenska Akademins definition av historia. I den framkommer att historia är de “viktigare händelser som haft avgörande betydelse för ett lands eller ett folks eller hela mänsklighetens öde”. Vad som anses vara av vikt är den meningsskapande historien - historia som handling. Aronsson blickar internationellt och pekar på det historiska
forskningsfältets fördjupade intresse för utomvetenskapliga framställningar av bilder, berättelser och kunskaper. Förklaringen finner Aronsson i det utvidgade intresset av media och globalisering, samt lärobokens minskade betydelse som historieförmedlare.11 Aronsson försöker även lyfta fokus från användandet av historia i informations och avskräckningssyfte till att istället påvisa historiebrukets meningsskapande värde, samt utveckla historiska
perspektiv i syfte att genom våra erfarenheter finna framtida handlingsmöjligheter.12
8 Karlsson, Per Arne, 2014, s. 14 9 Karlsson, Klas-Göran, 2009, s. 48-50
10 Aronsson, 2012, Historiedidaktik i Norden 9. Del 2 Historisk Kunskap, s. 8 11 Aronsson, 2000, Makten över minnet, s. 5
5 Historiekultur
Det finns olika sätt att definiera historiekultur. Klas-Göran Karlsson menar att historiekultur är något som existerar överallt i form av olika kanaler och aktörer så som massmedia, film och i underhållningsbranschen. Dessa olika kanaler både producerar och konsumerar historia. Denna kommunikationskedja utgör i sin tur en historiekultur. Karlsson poängterar att den historia som är central i historiekulturen ska ses som en kulturprodukt skapad och använd av olika individer och samhällen för att svara mot specifika behov eller intressen.13 Karlsson delar upp historiekulturen i två analytiska perspektiv - det processuella och det strukturella. Det processuella syftar till tidsaspekten - tekniska framsteg som television och internet har bidragit till en mer pluralistisk historieförmedling och därmed kanske underminerat familjens eller släktens roll som historieförmedlare. Det strukturella perspektivet för upp
villkorsaspekten - hur skillnader rent kulturhistoriskt måste respekteras. Ryssland exemplifieras som ett land med en intim relation till sin historia som påverkat deras
historiekultur. Vidare lyfter Karlsson fram två hypoteser: olika kategorier av människor tolkar och brukar historia på olika sätt. Den med makten i samhället har företräde till både tolkning som bruk av det.14
Peter Aronsson definierar i sin tur historiekultur som “de källor, artefakter, ritualer, sedvänjor och påståenden med referenser till det förflutna som erbjuder påtagliga möjligheter att forma länkar mellan dåtid, nutid och framtid.” 15 Det knyter an till hans tankar kring historiskt minne; hur individer och grupper tillgodogör sig och väljer ut delar av historien. Historiekultur är då ett samlande begrepp som ringar in berättelserna som det historiska minnet väljer ur.16 Aronsson visar på hur historiekulturen förändras i takt med samhällets förändring. Det tidiga 1900-talet genomsyrades av nationella strömningar, vilket också påverkade historiekulturen till att tillgodogöra sig nationalistiska symboler. Detta skapade ett kollektivt delat minne som syntes i kulturlivet och bland statliga institutioner. Det
postmoderna samhället präglas istället av självförverkligande och individualism framför kollektivism och övergripande berättelser. Postmodernismens kritik och ifrågasättande av tidigare historieskrivning och den egna nationens roll i historien har skapat rum för andra aktörer att påverka historiekulturen.17
13 Karlsson, Klas-Göran, 2009, s. 39 14 Ibid, s. 40,41
15 Aronsson, 2002, Historiekultur, politik och historievetenskap i Norden, s. 2 16 Aronsson, 2000 makten över minnet s.19
6
Aronsson menar att formeringen av en historiekultur grundas i vilken bakgrund ett land eller plats har, vilket korrelerar med Karlssons strukturella villkorsanalys. Aronsson ger en bakgrund till Sveriges historiekultur genom att peka på vår tradition av sekularitet, snabba modernisering, urbaniseringsprocesser samt avsaknad av krig, vilka alla kommit att påverka svensk historiekultur till att vara mer öppen för lekfullhet, stark tilltro till modernitet,
universellt förnuft, pragmatisk rationalitet samt en stark kultur av individuell självutveckling. Avsaknaden av kollektiva trauman har kopplat loss oss från kollektivet. Självförverkligande har blivit vårt högsta mål.18
Historiebruk
För vår undersökning utgör historiebruk ett av det viktigaste historiedidaktiska begreppen. Vi kommer ställa frågor om hur historien bevarats, hur den framställts och vilka typer av
tolkningar som gjorts. Hembygdsrörelsen har inte sällan betraktats med skepsis från professionella historiker påpekar Anna Eskilsson i sin avhandling På plats i historien. Hembygdsrörelsen har förknippats med nationalromantik, konservatism och nostalgi.19
Historiebruk är intimt länkat till historiemedvetande och historiekultur. Peter
Aronsson förklarar i sin bok Historiebruk, begreppet historiebruk som ”de processer då delar av historiekulturen aktiveras för att forma bestämda meningsskapande och
handlingsorienterande helheter”.20 Ett bestämt urval av historiekulturen iscensätts genom historiebruket och skapar på så vis ett historiemedvetande. Historiebruket sker i en dynamisk process där både erfarenhetsrum och kunskaper om det förflutna, som förväntningshorisont, förhoppning och fruktan som framtidsbilder skapar i samtiden - sammanbinds i en bestämd situation.21 Den dynamiska processen sker då historiebruket omedvetet eller medvetet iscensätts genom att organisera minne och glömska i erfarenhetsrummet. I Svenska
historiebruk – nationellt och lokalt visar Aronsson på hur regionala skillnader förekommer i
framställningen av olika händelser, som exempelvis Dackefejden som ges större utrymme i skånska framställningar än på Nordiska museet.22
Det går att identifiera skillnader i förhållningssätt mellan Klas-Göran Karlsson och Peter Aronssons syn på historiebruk. Karlsson var med i 1980-talets historiedidaktiska
18 Aronsson, 2009, Svenska historiebruk - nationellt och lokalt, s. 5,6 19 Eskilsson, 2008, s. 34
20 Aronsson, 2004, Historiebruk s, 17 21 Ibid, s. 17,18
7
och-dalbane-utveckling och producerade flitigt verk om historiebruk och missbruk av historia. Karlsson utvecklade begreppet historiebruk och framhåller vikten av att behålla den snäva ursprungsmeningen. Risken med att historiebruk som begrepp breddas är att det förlorar sin analytiska funktion, menar Karlsson.23 Aronsson är professor i historia vid Linköpings Universitet och har inriktning mot historiebruk och kulturarvsforskning. Aronsson är av meningen att historiekultur, historiebruk och historiemedvetande är nyckelbegrepp som kommer innebära ett paradigmskifte inom historievetenskapen. Aronsson menar att det utomakademiska historiebruket har ökat med fler aktörer och fler tolkningar vilket kräver en bredare syn för att inbegripa olika historiekulturer, historebruk och historiemedvetanden.
Peter Aronsson presenterar fyra kategorier som utgör vad han kallar
historiekulturens grundtroper: Framsteget, guldåldern, inget nytt under solen och allt är ständigt nytt. Dessa olika troper kan samexistera och kombineras för att bilda olika historiekulturer. Framstegsmyten framhåller att allt går mot en bättre och ljusare framtid. Denna berättelse genomsyrade Sverige under den modernistiska efterkrigstiden då framåtblickandet var strategin. Det mörka skulle lämnas därhän.
Artikeln Uses of the Past; Nordic Historical Cultures in a Comparative Perspective av Maria Varitti lyfts fram av Aronsson. I artikeln presenteras en jämförelse mellan norska och kinesiska museeer och deras representation av statsbildningen. Båda museerna uppvisar hur nationerna genomgått en period av mörker genom en gyllene era och vidare in i moderniteten och selektiv glömska.24 Guldåldersmyten blickar istället tillbaka mot ett romantiserat förr med risk för att skönmåla det förflutna, vilket hembygdsföreningarnas etablerande kan sägas mynna ut ur. Deras existens kan beskrivas som ett sätt att gripa tag i en tid som är på flykt. Mer om det i hembygdsforskningen.
Klas-Göran Karlsson presenterar en typologi med sju kategorier över historiebruk som initialt var tänkt till att analysera det sovjetiska historiebruket. Flera av kategorierna
överlappar varandra, men typologin är inte heller tänkt att vara fullständig, vilket bland andra Anna Eskilsson konstaterar i sin avhandling om På plats i historien - studier av
hembygdsföreningar under 2000-talet. Eskilsson menar även att det är svårt att särskilja de
olika kategorierna åt.25 Tanken hos Karlsson är att typologin ska kunna användas som redskap för att analysera hur olika samhällen och aktörer i olika tider brukat historia. Kategorierna som Karlsson listar upp är: vetenskapligt, existentiellt, moraliskt, ideologiskt, icke-bruk,
23 Karlsson, 2009, s.58
24 Aronsson, 2010, Uses of the Past; Nordic Historical Cultures in a Comparative Perspective ,s. 5-9 25 Eskilsson, 2009, s. 38
8
politiskt-pedagogiskt samt kommersiellt historiebruk. Det ideologiska bruket bygger på att skapa ett relevant meningssammanhang. Syftet är att mobilisera stora grupper människor för en ideologisk uppgift. Maktpositioner legitimeras i det ideologiska bruket genom att
exempelvis undanhålla information eller delar av historien som kan skada berättelsen. Det kommersiella bruket drivs av vinstintresse och använder sig då av händelser med stort pathos. Händelser som skapar starka emotioner bland grupper av människor. Det existentiella bruket är ofta av privat natur och handlar om att glömma eller minnas för att orientera sig och finna trygghet under en period av förändring och omvälvande händelser. Karlsson nämner även missbruk av historia och definierar missbruket av historia som ett våldförande, direkt eller indirekt, av allmänmänskliga rättigheter och värden.26 Typologin har både vidareutvecklats och kritiserats. Historikern Fredrik Persson är en av kritikerna och menar på att typologin dels är för skarpt uppdelad och sluten, samt att det är en empirisk generalisering grundad i en postsovjetisk kontext och därför svår att tillämpa på exempelvis en skånsk kontext. Persson efterlyser ett mer dynamiskt och öppet analysperspektiv av historieproduktionen. Genom att använda sig av en bred ideologianalytisk ingång där politiska och administrativa ideal, ekonomiska förutsättningar och sociala konfliktytor analyseras skulle ökad förståelse för historieproduktionens både politiska kraft och funktion kunna tolkas och förstås.27
Historikern Henrik Åström Elmersjö har också varit utvecklat idéer om samhälleligt bruk av historia. Åström Elmersjö är av meningen att bruket av det förflutna alltid är moralisk eller politisk samt att det alltid skapar likhet eller olikhet människor emellan.28 Vidare menar Åström Elmersjö att de referenser till det förflutna som inte uppfyller kriterierna om det moraliska eller politiska faller i glömska. Referenserna till det förflutna måste alltså vara meningsbärande för att bli ihågkomna. Historikern Pierre Nora talar också om den politiska dimensionen av historia, om relationen mellan historia, minne och historiska minnesplatser. Dessa minnesplatser liknar han vid snäckskal som i en push och pull- rörelse ryckts ifrån sitt historiska sammanhang och återinförts i ett annat. Det levande havet är borta, men kvar är snäckskalet, varken levande eller dött. De har växt fram som en effekt av att den riktiga miljön, försvunnit eller hotats av att försvinna. Nora ger exemplet på jordbrukssamhället som övergick i industrisamhället och tomrummet som uppstod vid skiftet.29
Hembygdsföreningarna kan sägas fungera som just historiska minnesplatser.
26 Karlsson, 2009, s. 56-69 27 Persson, 2008, s.20,21 28 Åström, 2009, s. 31 29 Nora, 1989, s, 2-7
9 3.2 Museologi och hembygdsforskning
För att förstå de lokala museets specifika villkor och hembygdsrörelsens kulturella anatomi har vi använt oss av museologi forskning och studier av hembygdsrörelsen. Nedan redogör vi för de olika begrepp och idéer vi har tagit fasta på i den tidigare forskningen på områdena.
Museologi
Museer är en av flera arenor i samhället där förmedling och historiebruk pågår. Museerna är i sig konstruktioner. Vi har intresserat oss för hur svenska och internationella forskare skrivit om museerna som maktmedel och museernas som pedagogisk resurs. Nedan redogör vi för hur vi förstår denna forskning, hur forskningsfältet ser ut idag och vilka centrala begrepp vi tar med i vårt fortsatta arbete.
En forskare som varit viktig i en nationell kontext är museologen Per-Uno Ågren. I antologin Museet som makt och motstånd menar Ågren att museer ofta är knutna till autonoma kamper mot överhetens maktanspråk. Museer kan fungera som spelplatser för rätten till historisk existens. I tider av snabba förändringar föds lokala initiativ med bäring på det egna existensberättigandet. 30 Huges de Variane, före detta direktör för den europeiska museiorganisationen ICOM, slår i samma antologi fast att det traditionella museet har som främsta uppgift att främja kunskapsspridning och kulturell utveckling. de Variane menar att varje lokalsamhälle som strävar efter framgång behöver utveckla sina kulturella och
kulturhistoriska existens likt ett museum. Lokalsamhället har psykologiska och kulturella rötter som behöver bevaras och underhållas. För att beskriva det lokala museets specifika villkor talar de Variane om det lokala museet som en process. Det lokala museet kan inte stängas in en byggnad, en form eller en begränsad uppgift. Det lokala museet ska istället utvecklas i samspel med befolkningen på orten, i en dialog. Detta folkliga sätt att bygga museer kallar de Variane folklig museologi. När den inkluderande processen avstannar kommer museet enligt de Variane att bli föråldrat och överspelat - den kulturella alienationen tar över.
Ekonomhistorikern Svante Beckman och kulturhistorikern Magdalena Hillström gör i essän Museiväsendets väsen. Om en institutions identitet nedslag i den museala verkligheten. Beckman och Hillström vill försöka ringa in vad ett museum är idag. Museet är, för Beckman och Hillström, en historiskt variabel verksamhet. Samhällets ekonomiska, politiska och sociala förändringar kommer att förändra innebörden av ordet museum. Förväntningarna på
10
museer förändras och är idag kanske mer än någonsin marknadsanpassade och upplevelseorienterade, menar Beckman och Hillström.
Beckman och Hillström presenterar fyra idealtyper av museer som den menar att alla typer av museer pendlar mellan. Idealtyperna är: skattkammaren, arkivet, folkhögskolan och teatern. 31 Skattkammaren är den äldsta typen av museum. I skattkammaren är dyrbarheter och märkvärdigheter viktigt. För arkivet sågs guldåldern vid början av 1900-talet då museernas vetenskapliga självbild var som starkast. Folkhögskolan kom under perioden mellan 1960-1990 vara som starkast. Då fick kultur- och skolpolitiken en stark prägel av demokratiska och deltagande ideal. Museet som teater är enligt Beckman och Hillström delvis en fråga om en mer upplevelseorienterad museiverksamhet, som har sina rötter i den nationalromantiska eran runt förra sekelskiftet. Museernas samlingar definierar ofta vilken idealtyp som tydligast kommer att definiera verksamheten. Många museer vacklar dessutom mellan idealtyperna. Beckman och Hillström menar att den moderna museihistorien egentligen är en dragkamp mellan dikotomin lärdomskultur - upplevelsekultur. Oavsett om många museer säger sig vara en slags avvägning mellan de båda polerna menar författarna att spänningen begreppen emellan är den moderna museidebattens pedagogiska centra. Parallellt med denna spänning menar Beckman och Hillström att en annan spänning utmanat museifält: Spänningen mellan samlingsorientering eller publikorientering. Trenden under 1900-talet, menar författarna, är en förskjutning från en tydlig samlingsorientering till en tydlig publikorientering.
Med hjälp av modellen med de fyra idealtyperna och spänningen inom museifältet över hela 1900-talet sett går det att isolera kategorier av bruk som kan användas vid analys av verksamheten och dess syfte. Museet som skattkammare värderar sina artefakter högre än något annat - de äger autencitet, helgd och ypperlighet. Typen för värde är enligt Beckman och Hillström totemistisk. Märkvärdigheten hos dessa märkvärdiga föremål lockar besökare. I arkividealet är funktionen hos tingen att dokumentera verkligheten. De har enligt Backman och Hillström ett informationsvärde. I arkivet kan de faktiska tingen ersättas med texter, bilder och repliker. I folkhögskolemuseet ligger fokus hos deltagarna. Fokus ligger nu på folkbildning och tingen får därför ett instrumentellt syfte - att bilda besökarna. I
folkhögskoleorienterade museer är fasta föremål ovanliga och istället arbetar museet med pedagogiska installationer. Teatermuseets artefakter fungerar som rekvisita eller scenerier. Deras autencitet underordnas deras suggestionsvärde, menar Beckman och Hillström.32
31http://tvarsnitt.vr.se/tvarsnittjoel/tvarsnitt/huvudmeny/nummer401/museivasendetsvasenomeninstitutionsidenti tet.4.427cb4d511c4bb6e38680006092.html?key=33d6768aa5328fcc0f480db0ee1a962d6d7e2f6d, 2014-10-13
11
Tingen är renodlat leksaker i en scenisk framställning. Ackumulerade samlingar är mest en börda för denna typ av museum.
Konstruktioner av Norden i och utanför museer har bland annat undersökts av historikern Peter Aronsson och Lizette Gradén, professor i skandinaviska studier. I boken
Performing Nordic Heritage har Aronsson och Gradén samlat forskare från Sverige och USA
som på olika sätt hanterat konstruktioner av Norden som politisk och social enhet. Utgångspunkten för antologin är en kritisk granskning av den nordiska berättelsen och forskarna undersöker därför bland annat konstruktioner av Norden på institutioner som museer. Länge har Norden betraktats som något mer än en geografiska plats: Norden har varit välfärdsstat, jämställdhet och vikingar. 33 Boken är ett sätt att anlägga ett kritiskt narrativ kring hur nordiska stereotyper skapats de senaste 200 åren. Aronsson och Gradén gör i sitt inledande kapitel en del markeringar. Författarna menar att den nordiska självbilden länge varit fred och effektivitet. Idén om norden är, menar författarna, konceptet om norden som medelvägen - mellan totarialism och otyglad kapitalism. Frågan om konstruktionen blir essentiell för diskussionen om skapande av berättelser.
Aronsson och Gradén menar att kulturarv strikt kan förstås på två sätt: händelser i det förflutna som påverkar nutiden, ofta brukade av större institutioner. Kulturarv kan också förstås som en metakulturell aktivitet i vilken både materiella och icke-materiella arv förstås och tolkas i nutid, men med rötter i en förfluten tid. Användning av historia och skapandet av kulturarv tar sig konkret form genom museer menar Aronsson och Gradén. Museernas bidrar till identitetsskapande genom selektiva processer där det förflutna tilldelas symboliskt värde. Museer, jubileer och enskilt agerande blir performativt - de skapar och statuerar kulturarv. Aronsson och Gardén fokuserar även på museers bruk och urvalsprocesser. Museers arbete är selektivt. Processen i vilken historia tillmäts symboliskt värde är en skeende där delar av det vi vet om svunna tider lyfts ut och placeras i montrar. Den nordiska traditionen har i den processen varit att värna självbilden av natur, tillhörighet, jämlikhet och fred. 34
I boken Museums and education. Purpose, pedagogy, performance skissar den brittiska museologen Eilean Greenhill på idéer om en museal framtid. Hooper-Greenhill menar att 2000-talets museer står inför stora utmaningar. Det politiska landskapet har förändrats och publiken förväntar sig mer än förr. Kulturen ska representera, reproducera och forma identitet. Museer ska representera, reproducera och forma identitet.
33 Aronsson och Gradén, 2013, s. 13
12
Greenhill menar att de kulturella och museala uppdragen kräver ett socialt och etiskt
ansvarstagande. I takt med att medvetandet om kulturens makt har blivit större har frågor om bruket, subjektivitet och meningen av identitet blivit viktiga begrepp i diskussionen. Museer är aktiva aktörer i skapandet av ny kunskap. Hooper- Greenhill menar att museer genom att skapa faktiska utställningar skapar synliga berättelser av det förflutna men också av nutiden. Museer sätter samman disparata artefakter till begripliga koheranta helheter. 35
Hooper-Greenhill förhåller sig också till museerna som pedagogiska redskap och menar att museerna genom sina bildliga och textuella berättelser skapar läranderesurser. Lärande på museer handlar inte bara är att förvärva kunskaper och färdigheter utan är lika mycket ett sätt att bli till på. Museets inverkan på individens självuppfattning är alltså viktigt för den som vill förstå museets pedagogiska verksamhet. Att kunna känna igen sig i museers utställningar och koppla den egna existensen till tidigare samhällen, platser och människor blir viktiga steg i formandet av identitet. Mycket av den didaktiska museiforskningen har emellertid inte fokuserat på frågor om vad museerna vill lära sina besökare.36 Begreppet bricolage kan illustrera hur kunskapande processer på museer kan förklaras. Begreppet används för att beskriva hur delar av verkligheten klistras samman till en helhet som gör verkligheten greppbar. Hålen lappas igen med nya kunskapsbitar. Den bästa typen av lärande, menar Hooper-Greenhill, sker när vi kan addera det nya till vår redan existerande kunskap. När kunskapen hör samman, logiskt och emotionellt. Problemet med lärandets emotionella och logiska anatomi är dock vilka sociala konsekvenser det skapar. 37 Museer har en unik chans att pussla samman förflutna tiders människor med dagen. De har en unik chans att få unga av idag att se mening med historia och historiskt tänkande. Frågor om museers sociala ansvar blir dock viktiga att accentuera: Vilka människor skapas i utställningar? Vilka historiska processer synliggörs? Vilka sorteras bort?
Hembygdsforskning
Hembygdsforskningen i Sverige har främst fokuserat på perioden för hembygdsrörelsen tillblivelse och de första årens hembygdsarbete. Fokus har främst legat på de nationella organisationernas strategier. Den största studie som gjort på hembygdsrörelsens verksamhet under 2000-talet står historikern Anna Eskilsson för. Eskilsson har varit verksam på
Linköpings universitet, där annan nutida hembygdsforskning även bedrivits. Bland annat
35 Hooper- Greenhill, 2007
36 Ibid
13
inom ramen för projektet Tema Q, ett tvärvetenskapligt forskningssymposiom med kulturen i fokus.
Maria Björkroth är hembygdskännare och filosofie doktor i museologi. Björkroths namn är återkommande i hembygdssammanhang. Hennes texter och forskning om
hembygdsrörelsen, och för den angränsande rörelser, är viktiga för förståelse av rörelsens tillblivelse och uppdrag. Med avhandlingen Hembygd i samtid och framtid 1890-1930
presenterade Björkroth den första svenska avhandlingen i museologi. En av Björkroths tydliga poänger är att hembygdsrörelsen kan kopplas till identitetsbildade processer och
framtidsperspektiv. Vid den tid då hembygdsrörelsen formerades existerade redan fornminnes- och museiföreningar. Det som skilde hembygdsföreningarna från de redan existerade historieaktörerna var främst kopplingen till framtiden. Hembygdsföreningarna ville inte bara presentera en dåtid utan även forma en framtid. Eftersom hembygdsrörelsen ofta just sökt framtiden i sitt arbete menar Björkroth att hembygdsrörelsen har särskilda möjligheter till påverkan. Björkroth menar att lokala historieinitiativ har ett tydligare uppdrag att bidra till reproduktionen av värden än större historieinstitutioner, detta för att stora museiinstitutioner på ett tydligare sätt utgör korrektiv eller skriver historia preskriptivt. 38 Hembygdsaktörer har andra möjligheter att arbeta med sina besökare, menar Björkroth. Hembygdens historia kan alltså förstås som historia på en fri marknad. Hembygdshistoria är på så vis ett processinriktat arbete som befinner sig mitt i identitetsprocesser. För Björkroth är hembygdsmuseet ett medel men inte ett mål. Ett medel för förvaltande, samlande och vårdande men kanske också för produktion och reproduktion.
Lektorn Annika Alzén har studerat Hembygdsrörelsens koppling till Gräv där du står-rörelsen men även hembygdsstår-rörelsen strategier gentemot omgivande samhälle. Både
hembygdsrörelsen och gräv-rörelsen tilldelas av Alzén en slags stabiliserande roll men också en utmanande. Rörelsernas folkliga och upplevelsebaserade historiebruk har utgjort ett slags kritiskt ifrågasättande av de stora institutionernas historieberättande. Mobiliseringen har handlat om att bryta alienation inför historien och framtiden. 39 Alzén driver samma tes om den framtidsinriktade hembygdsrörelsen som Maria Björkroth gjort i sina texter. Alzén menar i sin text Rörelser i det förflutna i rapporten Idéer om hembygden att en helt central strategi för hembygdsrörelsen är den dubbla ansatsen: blicka bakåt och forma framåt. Framtiden byggdes med hjälp av goda historiska exempel. Under 1930-talet stärktes idén om hembygden som just en rekonstruktör av den trygga agrargemenskapen. Det museala idealet stärktes och
38 Björkroth, 2000 39 Alzén, 2007
14
idén om bevarande och nostalgiska tripper blev tydligare. Alzén talar om en mer kulturellt konservativ hembygdsrörelse. Hembygdsrörelsen kan, enligt Alzén, förstås som en slags ö i det socialdemokratiska folkhemsprojektet och en social proteströrelse i kollisionskurs mot det moderna projektet. 40 En rörelse som skapade mothegemonier och alternativ till den moderna framtiden.
Den hembygdsforskning som bedrivits i Sverige har i stort varit inriktad på de nationella organisationernas retorik, eller perioden då rörelsen föddes. Historikern Anna Eskilsson disputerade 2008 på avhandlingen På plats i historien. Studier av
hembygdsföreningar på 2000-talet och gjorde därmed forskningen kring hembygd mer
nutidsorienterad. Eskilsson har fokuserat på några hembygdsföreningar i Östergötland. Eskilssons lokala fokus handlar om att hon menar att hembygdsrörelsen främst är en lokal rörelse och att studier av dess nationella strategier därför tenderar att missa stora delar av rörelsens verksamhet. Den som vill förstå hembygdsföreningar på 2000-talet måste ställa frågor till de lokala aktörerna, menar Eskilsson. De nationella och regionala strategierna är inte alltid synonyma med de lokala strategierna. De nationella och regionala organisationerna är professionella organisationer med anställd personal i form av hembygdskonsulenter, pedagoger och utvecklare. De lokala organisationerna är främst drivna av ideella krafter och dessa personer kan i varierande grad betraktas som representanter för rörelsen. Det är emellertid i det lokala som rörelsen en gång startade. År 1916 fick hembygdsrörelsen en centralorganisation i Sverige. Innan dess hade lokala initiativ fungerat på egen hand. Den centrala hembygdsorganisationen hade dock svårt att locka lokala initiativ under stora delar av 1900-talet. 41 Eskilsson visar hur det på flera håll i landet funnits aktiva lokalföreningar och hur antalet lokalföreningar ökat samtidigt som den regionala föreningen varit
dysfunktionell eller i vissa fall inte ens existerat. Hembygdsrörelsen är en rörelse med organisationer som på varje enskild nivå driver en verksamhet fri från den samlande nivån över.
Till skillnad från andra lokala eller nationella folkrörelser med rötter i den tidiga industrialiseringen har hembygdsrörelsen inga rötter i klasskampen. Det förhåller sig snarare precis tvärt om. Eskilsson menar att hembygdsrörelsen var en slags uppifrån initierad idé om enighet i folklagren. Eskilsson poängterar hur hembygdsföreningar ofta grundades av
akademiker eller förmögna bönder, men hur medlemmarna ofta kom från alla typer av
40 Alzén, 2007
15
samhällsskikt. 42 Det var dock inte lort-Sverige eller statarlivet som skulle komma att ställas ut i hembygdsgårdarnas längor. Den unga hembygdsrörelsen hade helt andra historiekulturella ambitioner.
Eskilsson använder sig, i sitt teoribygge kring hembygdsföreningarna, av Andreas Önnefors forskning om hembygden som kollektiv konstruktion. Eskilsson menar att hembygden blir meningsbärande först när den används av föreningarna. Platsen utgör i hembygdshistoriken hela poängen - den allmänna historien är inte intressant och
hembygdshistorikern strävar inte efter att använda sig av forskning som knyter samman platsen med andra platser.43 I hembygdsrörelsens lokala historieskrivande menar Eskilsson att skönmålningar inte sällan dyker upp. Eskilsson använder sig av Peter Aronssons begrepp guldåldersmyt som tydligt illustrerar skönmålningens konsekvens. Guldåldersmytens motsats utgörs av framtidsmyten som byggs upp av idéer om de ständiga framstegens triumf.
Eskilsson menar att processerna ska förstås som en typ av nostalgiska utflykter. Med hjälp av idéhistorikern Karin Johanissons begreppsapparat om nostalgi och eskapism driver Eskilsson en tes om den dubbelbottnade nostalgin, främst via historikern Christian Gerners begrepp reflexiv nostalgi. Nostalgin kan enligt idén om reflexivitet fungera både som en längtan tillbaka till fornstora dagar, men lika mycket vara en drivkraft för förändringar i nutiden. 44
Historikern Peter Aronsson har intresserat sig för hembygdsrörelsens arbete. I rapporten Idéer om hembygden samlar Aronsson och Annika Sandén forskare med hembygdsrörelsen i fokus. Syftet med antologin sägs vara att fokusera på och förstå
framtidens problem och utmaningar för hembygdsrörelsen, men även traditionens styrka och svaghet. Aronsson beskriver, i sin inledande text i rapporten, hembygdsrörelsen som en välutvecklad folkrörelse med en stabil organisation som ramverk. Den omvärld som kringgärdar hembygdsrörelsen är emellertid radikalt annorlunda det samhälle rörelsen bildades i. Faktum är att de processer rörelsen bildades som en protest mot snarare förstärkts än avmattats. Detta faktum reser en del frågor kring rörelsens strategier och metoder.
Aronsson menar att forskning kring 00-talets hembygdsstrategi är önskvärd bland annat för att studera och förstå hur hembygdsrörelsen hanterat urbanisering, jämställdhet och den nya upplevelseekonomins konsekvenser. 45
42 Eskilsson, 2008, s. 15
43 Eskilsson, 2008, s. 23
44 Ibid
16
Aronsson menar att det går att finna likheter med vår tid och den tid då hembygdsrörelsen såg sin ungdom. 46 Idag liksom då är framtiden oviss. Då var Sverige på väg att utvecklas till en stark, modern stat. Nu lämnar vi den eran och rör oss mot en framtid mer fragmentarisk och lös i konturerna. Lokala sammanhang kan komma att bli mer intressanta igen. Aronsson gör nedslag i hembygdsrörelsens siffror och konstaterar att den över tid lyckats stå sig stark, även under tydligt modernistiska och så kallat historielösa tider som 1950-1970-tal. Rörelsen ser dock en rad utmaningar. Kommer rörelsens tydliga fokus på bondeklassen utmanas i takt med att medlemskåren blir yngre och mer urban? Aronsson menar att hembygdens drivkrafter om igenkännande, erkännande, traditioner och trygghet kommer stå sig starka framgent men utmanas av nya aktörer. Historien är inte slut. Inte ens för hembygdsföreningarna.
4. Metod och material
De metoder vi kommer att använda kan delas upp i flera underkategorier. Vår metodologiska genomgång börjar i den historiska berättelsen, som för oss hanteras som en form av
berättelser och därmed blir en levande enhet snarare än ett abstrakt teoretiskt begrepp. Vi kommer med hjälp av våra metoder att söka strategier för historiskt berättande och diskursiva sanningar. Vi har därför arbetat med en typ av deltagande observation istället för intervjuer eller enkäter.
4.1 Sökandet efter den historiska berättelsen
Vi hanterar den historiska berättelsen som en levande kategori snarare än som ett abstrakt teoretiskt begrepp. Den historiska berättelsen är en särskild företeelse som skiljer sig från skönlitteratur eller vardagliga berättelser på en rad punkter. Historiedidaktikern Christer Karlegärd menar att berättelsen har funnits i alla tider och i alla kulturer och fyllt både
nostalgiska och existentiella funktioner.47 Karlegärd nämner även berättarens mer eller mindre medvetna värderingar som påverkar berättelsens konstruktion. Vidare framlägger Karlegärd hur berättelsen påverkas av fyra olika kriterier: Berättarens historieuppfattning, historiens subjekt och objekt, förklaringar, samt historia som tolkning. Historieuppfattning handlar om den historiska utvecklingens grundläggande krafter, det vill säga: vad som förklaras vara drivkrafter och orsaker till den historiska händelser. En strukturalistisk syn för in ekonomiska
46 Aronsson och Sandén, 2007, s. 5
17
faktorer som drivkraft till förändringar medan en idealistisk historieuppfattning väljer att framhäva människan och hennes idéer som utvecklande kraft. Historiens subjekt och objekt behandlar vilka i berättelsen som tillskrivs vilka roller. Exempelvis skulle en syn på “stora män” fokusera på framgångsrika entreprenörer som sina berättelsers subjekt, medan en emancipatorisk syn tillskriver subjektet till människor av kött och blod - enskilda eller i grupp. Den tredje berör hur olika förklaringsmodeller kan användas för olika syften. Kausalförklaringar passar bättre för att skildra strukturer. Intentionella berättelser placerar människors vilja och handlingar i centrum för narrativet. En narrativ förklaring kan vara passande när tidsaspekten – kronologin - är central för berättelsen. Den sista kategorin berör tolkningen av historia. Karlegärd betonar vikten av att berättaren tydliggör att det är dess tolkning av händelseförloppet som styr berättelsen. 48
Den historiska berättelsen ska enligt både Christer Karlegärd och Magnus Hermansson Adler följa några kriterier: vara sanningsenliga, berättas kronologiskt samt vara
meningsskapande.49 Sanningskriteriet benämns som skiljemärket mellan berättelser och historiska berättelser. Den historiska berättelsen ska vara så sann som möjligt och beröra faktiska händelser. Meningskategorin behandlar handlingen - alla delar i berättelsen ska bilda en helhet och vara meningsfulla.50
Berättelser kan hjälpa oss att förstå oss själva - hur vi formats av samhället och hur vi har format samhället, nu, då och i framtiden. Den tyske historiedidaktikern Jörn Rüsen menar att berättandet styr det historiska tänkandet - genom berättelsen blir förändringar
meningsbärande. Vidare menar Rüsen att det historiska tänkandet blir meningsfullt när människan påverkas emotionellt. Berättelser skapar reda i vårt liv - att skapa ordning är att sätta händelser i ett sammanhang. Rüsen pekar dock på att berättelser, särskilt de vardagliga, utmärks av spillror av berättelser, minnesfragment och historiska anspelningar. Den historiska berättelsen ska enligt Rüsen upprätta sammanhang mellan det förflutna, nutiden och
framtiden. Sammanhanget ska bidra till att tolkningen av det förflutna ska generera en ökad förståelse för nutiden och förväntan om framtiden.51 Rüsen framhåller att berättelser i grunden handlar om fakta och normer. Det handlar om vad som sker och vad som bör ske.52 Peter Aronsson framhåller att historia alltid är narrativ och med ett syfte.53 Den historiska
48 Karlegärd, Toftenow 1996, s. 35-37
49 Hermansson Adler, 2004, s.116 Karlegärd, Toftenow, 1996,s. 12-15 50 Karlegärd, Toftenow, 1996, s. 12-15
51 Rüsen, 2004, s. 102,103, 159 52 Ibid, s. 62
18
berättelsen skulle kunna ses som en förmedlare över vad som skett, men också över önskad riktning. Den historiska berättelsen fyller på så vis funktionen av en faktaförmedlande och normativ vägledare.
4.2 Delvis deltagande observation
Vi kommer arbeta med deltagande observation som metod för insamling av material. Metoden har kanske främst kommit att nyttjas av etnologer som vill studera lokalsamhällen eller slutna system, men har också använts som synonym till “fältarbete”. 54 Vår kontakt med hembygdsföreningarna har bestått av möten som befunnit sig i gränslandet mellan guidningar och intervjuer, i en miljö som för våra informanter varit välkänd. 55 Vid insamlandet av material till vår studie har vi vandrat med våra informanter genom deras respektive museer och på vägen samtalat och observerat hur de talat om sitt museum och sina föremål.
En observation kan i olika grad vara deltagande. Forskare kan enbart observera eller fullt ut försöka bli en del av gruppen. Vår strategi har varit att snarare observera än att assimileras. Vi har försökt varit konsekventa med att inte tala ledande eller ställa frågor som kunnat indikera vår undersöknings fokusering. Vår studie är trots våra försök, att inte lämna personliga avtryck i materialet, en studie som på intet sätt resulterat i ett objektivt material. Idealbilden för vår medverkan har varit att inte påverka våra informanter eller göra dem nervösa. Vi har därför försökt vara vänliga, personliga och intimiserande. Att ställa sig helt utanför våra informanters värld och inta en renodlad åskådarposition har inte fungerat i guidningssituationerna. Katrine Fangen förklarar i metodboken Deltagande observation hur det eftersträvansvärda för en deltagande forskare inte kan vara att objektivt ställa sig utanför situationen, utan istället försöka skapa möten för att nå ett trovärdigt resultat. Denna typ av observation kallas delvis deltagande observation.
En av den deltagande observationens tydligaste skillnader gentemot andra metoder är att den genomförs i en miljö eller kontexter som inte konstruerats av forskaren. 56 Forskaren måste därmed arbeta på ett sätt så att friktion inte uppstår. Det ideala är om forskaren försöker ingå i det sociala spelet gruppen utarbetat, men inte inkräktar på de miljöspecifika aktiviteterna. I vårt fall innebär denna hållning att vi försökt skapa ett gott samtal och en avslappnad stämning vid varje guidning, men vi har inte lagt oss i guidningarnas faktiska innehåll.
Skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ forskning kan beskrivas som skillnader i
54 Fangen, 2005, s. 29 55 Ibid
19
objektivitet, kontroll och struktur. Ett annat sätt att tala om skillnaderna är att tala om att kvantitativa undersökningar fokuserar på omfattning och kvalitativa på betydelse och innehåll. 57 Både kvantitativa och kvalitativa studier ska oavsett de ovan nämnda ambitionerna uppvisa validitet och reliabilitet. Fangen menar att det är möjligt att tala på andra sätt om kvalitativa undersökningarnas vetenskaplighet. Undersökningar som fokuserar på innehåll och kvalitet snarare än siffror kan istället bedömas för sin överförbarhet, bekräftarbarhet och avhängighet. Med detta menar Fangen att studien ska ha utförts på ett förtroendeingivande sätt. Det som är förtroendeingivande ska kunna stödjas av annan forskning och överföras till andra sammanhang. Intersubjektiviteten kan således garanteras genom en tydlig begreppsredovisning och forskningsinramning.
4.3 Diskursiv textanalys
Vi utgår ifrån att det som förmedlas på museer är berättelser om historien. En berättelse är en utsaga som med en inledning, en mitt och ett slut skapar en begriplig helhet. Sociologen Christer Johansson utreder i Narrativ forskning. Biografiskt perspektiv på berättelser begreppet ”berättelse” eller ”narrativ”. I vardagligt tal används berättelsen som synonym till ”skildring” eller ”utsaga”. Akademiskt är begreppet mer komplext. Johansson använder sig av Christer Hydéns definition som säger att berättelser alltid måste innehålla: ”händelser, som sker i ett visst sammanhang, är orsakade eller förorsakade av något och upplevda av någon och som
framställs av någon”.58 Johansson menar vidare att den verkligt intressanta i berättelseforskning kan ske när informanten talar fritt utan ledande frågor och formulärliknande inramningar. När informanten rekapitulerar sin eller någon annans historia kan en trovärdig källa skapas. Den narrativa metoden utvecklas beroende av hur informanten väljer att berätta. Och hur forskaren ställer frågor.
Att analysera berättelser kan innebära att identifiera narrationsstrategier. Narrationens strategi kan se ut på en rad olika sätt. För att kunna tolka texterna vi möter vill vi arbeta med att söka nyckelord och återkommande tematiker. Med en teoretisk utgångspunkt i nyare agrarhistorisk forskning och hembygdsforskning ska vi urskilja och upptäcka betydelsefulla fenomen, strukturer och diskurser.
Sociologen Anna Johansson skissar i boken Narrativ teori och metod strategier för narrativ forskning. Johansson menar att berättelsen måste förstås inte bara som en förmedlare
57 Fangen, 2005, s. 255 58 Johansson, 1999, s. 12
20
av händelsen utan som en händelse. Berättelsen är en händelse i nutid men är enligt kommunikationsforskaren Viveca Adelswärd också något som utspelar sig i förfluten tid. 59Att berätta en historia är att uppvisa samband och lägga historien tillrätta.
Att analysera muntligt historieberättande handlar alltså om att identifiera strategier och signifikans. Johansson menar vidare att den som ska studera muntlig berättelse även är tvungen att förstå den dubbla ansatsen. Den dubbla ansatsen är ett begrepp initierat av den engelska sociologen Anthony Giddens. Giddens menar att berättelser som studeras inom humanvetenskapen är dubbla till sin natur. I tolkningen måste nämligen humanisten tolka både andra människors tolkningar och berättelserna de producerar. I vår studie tolkar vi hembygdsföreningars tolkningar av den lokala historien. Hembygdsföreningarnas guider och föreningsaktiva har inte som främsta uppdrag att agera historiker. De är personer som handskas med historieförmedling på fritiden eller efter pensionen. Detta faktum utgör en särskild metodologisk utmaning vid en studie av hembygdsrörelsens historiska berättelser.
Anna Johansson rekommenderar tre förhållningssätt för analys av berättad text. Dessa förhållningssätt är en del av en språklig-funktionell analys av berättelsen och är: innehållsanalys, analys av uttrycksmedel och analys av livsberättelse. Vi kommer i vårt arbete att fokusera på innehållsanalysen. Johansson redovisar ett batteri av frågor i sin genomgång av berättaranalysens dimensioner. Vi har valt att använda oss av några av de frågor Johansson lyfter. De frågor vi väljer att arbeta med fokuserar på berättarstrategier och berättelsens logik. Följande frågor har vi arbetat med:
- Vilken är berättelsens handling? Vilka händelser skildras?
- Vilka är karaktärerna? Vem är protagonist respektive antagonist? - Vilka är genomgående, ytliga respektive underliggande teman?
- Vilken är berättelsens poäng, det värderande elementet i berättelsen som besvarar frågan: Varför berättas denna historia? 60
Det är viktigt att minnas att det uttalade inte alltid utgör helheten. Att bedöma en text för vad som uttalas är att inte fokusera på det underförstådda, det implicerade. Det kan så klart uppfattas som ett problem att inte analysera det outtalade. Inte sällan styr det outtalade, eller de tysta överenskommelserna, ett samtal. I skriftliga material har omarbetningar gjorts och intentioner som i tal är underförstådda blir i skrift manifesta. Vi har försökt hantera denna skillnad mellan
59 Johansson 2009, s. 15 60 Johansson 2009, s. 286
21
de olika materialen och framförallt i hanteringen av guidningarna. Det som sagts är inte allt som kan sägas.
Vi arbetar i vår studie med att tolka utsagor och identifiera strategier och metanarrativ. Vi samlar in ett muntligt och skriftligt material som vi sedan försöker förstå utifrån de agrar- och hembygdshistoriska kunskaper vi har med oss. Analysen vi gör bär drag av den metod som kallas diskursanalys. I boken Diskurser och konstruktioner. En sorts metodbok gör sociologen Mats Börjesson nedslag i diskursanalysens teori och metod. Börjesson menar att diskursanalysen är ett sätt att förstå tal och berättelselogiker inom skilda sociala domäner. Diskursanalysen är intresserad av att studera vad som sägs, hur det sägs och vad som skulle ha kunna ha sagts istället. Diskursanalysen utgör en slags avtäckande av hur verkligheten skapas inom olika domäner. 61 Att arbeta med diskursanalysen som metod är att försöka förstå det märkvärdiga i något alldagligt, menar Börjesson. Diskursananalysens framfart inom human- och samhällsvetenskapen kallas för den språkliga vändningen. Språket är för den postmoderna diskursanalytikern inte det vi beskriver världen med utan det som konstituerar världen. Språk utgör gränser för förståelsen av det vi ser och ramarna för våra berättelser. Ord är inte bara språk utan också handlingar. 62 Diskursanalysen ligger nära den trend som kallas Cultural studies.63 Inom dessa studier är bland annat kontextualisering snarare än generalisering strategin för analys. Börjesson förklarar hur det lokala i Cultural studies får tala för sig själv snarare än att bli representant för något större. Förankringen i specifika kulturella sammanhang är viktigare än metaberättelserna.
Att utföra en diskursanalys är att systematiskt studera diskurser. Att studera diskurs är att studera vad som är möjliga talhandlingar och vad som är omöjliga talhandlingar. Diskursen kan inte sägas existera ute i verkligheten utan är istället något som konstrueras av forskaren med hjälp av teori och metod.64 Den diskurs vi skriver fram är dessutom bara en av många möjliga sätt att förstå vårt resultat på. Vi avtäcker inte en sanning utan konstruerar en idé om det vi sett.
Diskursanalysen förklaras i Textens mening och makt som en typ av breddad form av textanalys. Analysen av diskurs kan betraktas som en metod. Det existerar en rad begrepp som kan underlätta och strukturera en diskursanalytisk studie. Det existerar även olika typer av
61 Börjesson 2003, s. 23 62 Ibid, s. 72
63 Ibid, s. 18
22
diskursbegrepp. Den snäva och den vidgade är de två huvudkategorierna. Den snäva diskursen är den definition som används i lingvistiska sammanhang. Diskursen utgörs av en samling ord, talade eller skrivna. Ingen koppling görs till sammanhang. Den vidgade diskursanalysen, som vi valt att använda oss av, har utvecklats av Norman Faircloughs forskning. Fairclough samgifter lingvistisk och samhällsvetenskapliga traditioner och ger en metod som fokuserar både på språk men också på samhälle och sammanhang. Diskurs blir frågor som har med makt och hegemoni att göra. 65 Den breddade diskursanalysen serverar en rad begrepp som kan hjälpa till att förstå språkets mångtydighet och skiftande värde. Dessa är bland annat element och nodalpunkt. Begreppet element kan förstås som de begrepp som är utsatta för kamp eller motsättningar. Elementen utgör diskursens mångtydighet. Nodalpunkten i en diskurs är de viktiga element som utgör diskursens själva nav. Med noden fixeras mening för omgivande tecken. Utan diskursers nodalpunkter blir de innehållslösa. Vi kommer att använda oss av dessa två analytiska begrepp för att identifiera diskursiva sanningar.
Diskursanalytiska studier kan ha en abstrakt karaktär. Det är viktigt för den som använder sig av en diskursanalys att tydligt redovisa sina övriga teoretiska ramar. Att inkludera det sociala sammanhang som diskursen skrivits fram inom blir en viktig strategi för genomskinlighet. Diskursanalysen har vidare svårt att lyfta människor. Den fokuserar helt på språkliga system och dess sammanhang. Intention och agens saknas ofta. 66 För oss är det detta ointresse för person i linje med hur vi vill hantera våra resultat och informanter. Vi är inte intresserade av enskilda personers uttalande utan av något större. Ett ytterligare problem med diskursanalysen, som är viktigt att förhålla sig till, är reliabilitetsfrågan. En strikt lingvistisk diskursanalys har större möjligheter att uppnå god reliabilitet. Börjesson och Boréus menar i sin genomlysning av diskursanalysen att alla forskare som sysselsätter sig med kvalitativa studier måste vara noga med att visa samband mellan material och resultat. Att noggrant förklara hur studien gått till ökar möjligheten för intersubjektivitet.
4.4 Urval av hembygdsföreningar
Skånes hembygdsförbund är en paraplyorganisation som samlar 102 lokalföreningar med över 40 000 medlemmar. 67 Vi har valt att besöka fyra av dessa föreningar. Anledningen till att vi valt bara fyra föreningar handlar om möjligheten till djupare samtal och insyn. Vi ville möta de olika föreningarna under minst en timme och beslutade oss därför för att fyra föreningar från
65 Börjesson och Boréus, 2012, s. 356 66 Börjesson och Boréus, 2012, s. 402
23
skilda delar av Skåne skulle räcka för studien. Med utgångspunkt i vårt arbetes särskilda fokus på ägande och bondeklassens inbördes skiktningar har det varit viktigt att göra ett urval som tar hänsyn till just dessa parametrar. Med hjälp av agrarhistorisk forskning har vi valt ut områden i Skåne där ägarkoncentrationen varit stor respektive svag. I norra Skåne var de självägande bönderna fler än i delar av det gamla Malmöhus län. 68 Loshults socken utmärker sig dessutom i Johan Söderlunds genomgång av fattigdomen i Skåne i boken Agrar fattigdom i sydsverige
under 1800-talet som den fattigaste i Skåne under mitten av 1800-talet.Vi har därför valt ut två föreningar från det gamla Malmöhus län och två föreningar från det gamla Kristianstads län.
De två hembygdsmuseer vi besökt i norra Skåne ligger i Bjärnum och Loshult. Södra Skåne representeras i vår studie av Alnarp och Eslöv. Alla fyra museer vi besökt, förutom det i Bjärnum, är medlemmar i Skånes hembygdsförbund. Bjärnums museum definierar sig emellertid som ett hembygds- och fornminnesmuseum trots det ekonomiska ställningstagandet att ställa sig utanför förbundet.
4.5 Material
Materialet är av två typer: inspelningar från guidningar samt informationsfoldrar om hembygdsföreningarnas arbete. Dessa två olika materialtyperna utgör hela vårt underlag. Det inspelade materialet utgör tillsammans cirka 5 timmars guidningar. De skriftliga materialen är mellan 4 till 72 sidor långa.
4.6 Undersökningsetik
Vi är i vår studie inte intresserade av att skissa på lokalhistoriska korrektiv eller döma hembygdens historieförmedlare. Intentionen är istället att upptäcka hur lokala historieaktörer väljer att förmedla historiska berättelser. Det intressanta för denna studie är vilka som berättar om vad. Det intressanta kommer inte vara att föreslå förändring eller alternativ. Den uppgiften vilar på andra aktörer.
Vi har arbetat efter Vetenskapsrådets Forskningsetiska principer inom
humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Vetenskapsrådets fyra krav som humanistisk eller
samhällsvetenskaplig forskning bör följa är följande: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Dessa fyra krav innebär, om de följs, att deltagarna är informerade om studiens syfte, har rätt att avbryta sin medverkan när som helst, inte kommer kunna identifieras samt att materialet de medverkar på endast kommer att
24 användas i forskningsändamål.
De personer som deltagit i vår studie har alla godkänt sin medverkan och innan godkännandet informerats om att vi skriver ett examensarbete med fokus på hembygdsföreningars museiarbete. Ett informerat samtycke mellan oss och våra informanter har därmed förekommit. Vi har inför guidningar mer specifikt informerat om vårt intresse av att undersöka utställningarna och dess särskilda fokuseringar, men vi har i övrigt inte varit detaljerade med vilka historiska epoker eller grupper vi varit intresserade av. Alla deltagande har muntligen godkänt att vi tagit upp ljud eller filmat guidningarna, och har varit fria att avböja eller avsluta sin medverkan när som under guidningarna. Ingen av våra informanter har dock begärt detta utan snarare varit väldigt hjälpsamma, och intresserade av att deltaga i studien. Våra informanter kommer vara anonymiserade i vår studies empiri-kapitel samt i referaten av guidningarna.
Deltagarna har informerats om hur vi kommer att använda det inspelade materialet och var uppsatsen kommer att publiceras. De har även erbjudits att läsa vårt resultat i fulltext efter deadline.
4.7 Avgränsningar
Vi har varit särskilt intresserade av hur ägandeförhållandena och skiktningar inom den skånska bondeklassen gestaltats och behandlats. Studien är således skarpt omgärdad av våra frågeställningar. Vi är enbart intresserade av hur aktörerna talar om och presenterar sin bygds befolkning och den lokala bonden. Många andra yrkesgrupper faller därför bort. Vi är heller inte intresserade av de museipedagogiska metoder hembygdsföreningarna använder sig av i sitt lokala arbete. Vår studie är ett försök att förstå fyra olika hembygdsföreningar i olika delar av det skånska landskapet. De representerar olika ekonomiska och sociala zoner i den skånska historien men vår studie gör inga försök att säga något heltäckande om den skånska hembygdsrörelsen eller all typ av historiebruk i de undersökta föreningarna.
Skåne är ett landskap som på många sätt uppvisar alla de olika typer av samhälleliga grupper som det svenska samhället också uppvisar. I Skåne finns adel och godsherrar, i Skåne finns obesuttna och statare, i Skåne finns industriarbetaren och en akademisk medelklass. Att försöka hitta områden i Skåne med hög andel självägande bönder är möjligt. Det riktigt intressanta hade emellertid varit att jämföra Skåne med ett landskap helt utan adelsinslag. I norra Sverige finns den typen av landskap. Hur ser hembygdsrörelsen ut på de platser där självägandet alltid varit norm? Hur förhåller sig lokala historieaktörer till bondeklassen på platser där adeln aldrig funnits? Detta är frågor vi inte kommer ha den minsta möjlighet att
25
fundera över i denna studie. Men som framtida hembygdsforskning mycket väl kan komma att besvara.
5. Empiri
Det material som vi presenterar i detta kapitel är resultatet av våra guidningar. Vi inleder varje delkapitel med en kort beskrivning av respektive hembygdsförening, sedan följer att
delavsnitt med resultat. Resultatet är en analytisk text som baseras på de olika referat som återfinns sist i materialet, som bilagor. Referaten följer guidningarnas kronologi och gör nedslag i de passager där guiden, eller författaren, lägger särskilt fokus.
Under de delavsnitt som i detta kapitel presenterar resultat har vi utgått från de frågor och de tekniker som vi nämner i metodavsnittet. För att sträva efter en hög reliabilitet
redovisar vi på vilket sätt varje guidning svarat på de frågor vi ställt, samt vilka nyckelord som varit framträdande under respektive guidning. I nästa avsnitt diskuterar vi våra sammantagna observationer och försöker säga någonting sammanvägt om vårt resultat.
5.1.1 Alnarps lantbruksmuseum
Alnarps lantbruksmuseum är medlemmar i Skånes hembygdsförbund och driver som primär verksamhet ett museum beläget vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp (SLU). Museet drivs av ideella krafter. På sin hemsida beskriver museet sig som ett museum som ”speglar lantbrukets utveckling från 1700-talet och framåt. Hovbeslagsmuseet belyser den tidigare hovslagar-utbildningen och i vagnsmuseet visas rullande klenoder från tre sekler. Alnarps historia introduceras i den permanenta utställningen”. 69
Personen som guidar oss har en bakgrund som lärare i lantbruksteknik vid SLU. Guidningen spelades in med en ljudupptagning. Guidningen varade i sammanlagt 59 minuter.
Vi har även tagit del av ett skriftligt material med titeln Bördig mylla. Från Alnarp till
Burlövs kyrkby.
5.1.2 Resultat Alnarp
1. Vilken är berättelsens handling? Vilka händelser skildras?
