Elev A och C är överens: skolflytten har inneburit en rejäl försämring för dem. Lokalerna är sämre, schemat är sämre och det är ingen blandning av eleverna. De ditflyttade eleverna (som alla läser på samhällsprogrammet) håller till i den ena änden av skolbyggnaden medan de som redan gick på skolan (som är naturvetare) håller till i den andra och ingenting har gjorts för att skapa någon samhörighetskänsla dem emellan. Livet på den gamla skolan var enklare, och det är inte bara flyttens fel. Nu i trean har det tillkommit nya ämnen och dessutom har man
arbetat mycket med projektarbetet. Det var visserligen kul, men också mycket tungt. Både elev A och C upplever att de fick för lite hjälp och stöd från sina respektive handledare och att de var helt oförberedda på uppgiften (till skillnad från tidigare årskullar som först fick gå en förberedelsekurs inför projektarbetet) vilket skapade en väldig obalans i arbetsbördan. Det blev helt enkelt ingen tid över för hemarbete i de andra ämnena vilket innebar att resultaten där, och därmed betygen, kan ha blivit lidande. A och C är nästan smärtsamt medvetna om hur viktigt det är med bra betyg och att det nu, när sista terminen snabbt närmar sig sitt slut, är för sent att kompensera för eventuellt skolk från läxläsning och slarvigt utförda hemuppgifter.
Elev C poängterar särskilt att nu är det framtiden som är viktig – sådant som tidigare ockuperade deras värld, som t.ex. konflikter i klassen, känns oväsentligt nu. Klassen som helhet har mognat, vilket elev C tror beror på att många individer i klassen har blivit mer vuxna i sitt sätt att uppträda mot varandra. Man accepterar varandra i högre grad och det har blivit allt tydligare att de som ägnar sig åt skitsnack och mobbning är de som själva är mest osäkra. Själv tar elev C inte längre åt sig av andras kommentarer och han tycker inte längre att det är lika viktigt att ha hög social status i klassen (vilket han tidigare kämpade för t.ex. genom att alltid ha märkeskläder och vara kompis med ”rätt” personer). Elev A håller med; förut tyckte hon också det var viktigt att ha dyra kläder och prylar, men nu när hon själv måste spara ihop till och betala för sina saker sätter hon mer värde på pengarna och skulle aldrig
köpa en tröja för tusen kronor när hon vet att hon lika gärna kan köpa en på H&M för ett par hundralappar. Elev C jobbar extra på en pizzeria och har blivit lovad fortsatt jobb där efter studenten, så han är inte speciellt orolig för den närmsta framtiden. Mycket längre än så har han inte planerat sin framtid (även om han tidigare påpekade hur viktigt det är att se framåt). Kanske ska han och hans kusin starta ett företag ihop, kanske blir det något helt annat. Han trivs bra i nuet och vill inte längre (som ju var fallet för 1,5 år sedan) flytta hemifrån eller lämna Malmö i brådrasket. Elev A däremot skulle hemskt gärna vilja veta vad framtiden innehåller för henne. Hon längtar efter att få reda på vad som ska hända framöver! Hon vill så mycket, och allra mest angeläget just nu är att komma in på en bra utbildning (frågan är bara vad hon ska söka in till) så att hon kan få ett bra jobb så småningom. Elev A säger att hennes pappa har pressat henne ganska mycket för att hon ska prestera bra i skolan och att han skulle bli besviken om hon inte studerar vidare. Han lever nästan genom henne, tycker hon, och säger att det beror på att han är från Filippinerna. Där är det viktigt att barnen lyckas; det är deras plikt att göra föräldrarna stolta. Hon gillar inte att pappan ”skryter om” henne inför släktingarna, men enligt henne gör alla så på hennes filippinska sida av släkten. Mamman stöttar henne mer, utan att kräva så mycket, och det är elev A tacksam för. Inte heller hon vill flytta hemifrån efter studenten, utan kommer att bo kvar hos föräldrarna tills vidare medan hon söker något tillfälligt jobb och bestämmer sig för vad hon vill göra i framtiden. Till skillnad från elev C trivs hon dock inte med ovetskapen utan önskar nästan att hon hade en kristallkula som man kunde tjuvkika i för att se hur livet kommer att arta sig framöver.
När jag ber elev A och C att blicka tillbaka istället för framåt får jag många goda råd om hur en bra lärare bör vara. Efter en stunds livlig diskussion enas de båda om att man som elev behöver just en lärare, inte en kompis, för att göra bra ifrån sig. Det finns lärare som är roliga och omtyckta, men för den skull inte bra i bemärkelsen att han/hon lär ut på ett bra sätt. En bra lärare ska nämligen vara sträng, och med det menar elev A och C att han/hon ska vara tydlig, ha auktoritet och vara en ledartyp. Han/hon ska ge klara direktiv och köra med raka regler. Ingen diskussion ska tillåtas och inga undantag göras. Elev A tror att det är lättare för män att uppfylla de här kraven och själv föredrar hon manliga lärare. Elev C tycker inte det spelar någon roll om läraren är en man eller kvinna, men fyller på med att det är bra om läraren i god tid delar ut en planering för terminen så man vet när det ska vara prov, och att dessa ska kompletteras med oförberedda läxförhör, för då får ju läraren ett mer allsidigt
bedömningsunderlag för betygssättningen. Elev C fortsätter med att beskriva hur en lärare inte ska vara: han/hon ska inte vara velig och låta sig köras över av eleverna, för det finns alltid de
som kommer att utnyttja den typen av osäkerhet. Många elever är bra på att manipulera läraren och försöker dra ut på tiden genom att i all oändlighet vilja förhandla om provdatum, läxor etc. Elev A skrattar lite och erkänner att hon är den typen av elev. Egentligen vill man inte att läraren ska ge med sig, men hon kan ändå inte låta bli att försöka varje gång hon t.ex. upptäcker att dom ska ha mer än ett prov samma vecka. I slutändan blir det ändå inte bra, för flyttar man fram ett prov kommer det bara att krocka med ett annat istället. Elev A och C talar om en lärare som de båda har och som C tycker om för att hon är kunnig och engagerad i sitt ämne, och vars största minus är att hon ofta tillåter den typen av förhandlingar, medan elev A inte gillar henne för hon tycker att hon kan vara orättvis. Vad den orättvisan består i är svårt för elev A att precisera, men hon säger att hon tror att läraren ifråga är för gammal; hon förstår inte hur det är att vara elev och hon bryr sig inte om hur dom har det. Hon skulle önska att läraren såg mer till varje individ och lyssnade mer på dem. Nu är det istället så att hon ofta håller långa föreläsningar och antecknar massor på tavlan, och sen förväntar hon sig att alla ska kunna det. Elev A tror att det är en av anledningarna till att hon ofta vill förhala prov och redovisningar i hennes ämne – det är så mycket fakta och teorier att hålla reda på och A är ofta osäker på om hon verkligen förstått allt eller om hon kanske missat något. Elev C har en mer avslappnad attityd till det och säger att han numera inte har några problem att hänga med i hennes undervisning, men att det i början (under första året på gymnasiet) var svårt för honom också att förstå allt eftersom hon använder ett så ”fint språk”, som han uttrycker det. På hans högstadieskola pratade lärarna så att eleverna förstod, men han kunde ju knappast räcka upp handen och be henne prata ”blattesvenska” för hans skull. Det var rätt jobbigt i början, men nu är han glad att han inte gav upp utan ansträngde sig för att komma ikapp och lära sig alla svåra ord och termer, för han tror att han kommer att ha nytta av det i framtiden, t.ex. när man lyssnar på politiska debatter i tv. Elev A håller med om att det är stor skillnad i hur lärarna talade med en på högstadiet och på gymnasiet och även hon känner igen sig i att det var lite av en kulturkrock i början, även om hon inte hade lika svårt med själva
språkförståelsen.
Jag ber elev A och C att tillsammans summera sin skolgång. Vilket är deras samlade intryck av att ha gått i svensk skola under så många år? Återigen är A och C överens: skolan har varit bra. Visserligen har de glömt mycket av de faktakunskaper de matats med under årens lopp, men å andra sidan har de lärt sig att samarbeta och att fungera socialt i grupp. De har
utvecklat sin förmåga att tala med främlingar och de har lärt sig att resonera, diskutera och göra muntliga framställningar. Elev C säger att han under sitt första gymnasieår vägrade att
redovisa inför klassen, han var helt enkelt rädd att göra bort sig inför de andra, men att han nu inte har några svårigheter med det – inte ens inför främlingar. Han säger att det var ett aktivt val från hans sida; han ville lämna sitt gamla liv bakom sig. Om man inte vågar chansa kan man inte heller lyckas. Det är en erfarenhet han kommer ta med sig från skoltiden som han tror gäller även i verkliga livet. Elev A har också ett råd till yngre elever, och det är att lyssna på sina föräldrar. Även om man tycker att de ställer höga krav så är det för att de vill en väl, och deras erfarenheter och värderingar är värdefulla. Lärare kommer och går, men familjen består! Fast egna barn vill hon vänta med, det finns så mycket annat i livet som måste falla på plats först. Kanske sen, när frågetecknen rätats ut och hon har en mer stabil tillvaro med jobb och bostad.
Att det är skolans (lärarnas) fel att skolarbetet ibland klumpar ihop sig till nästintill oöverstigliga berg av läxor och uppgifter är en attityd som inte är helt ovanlig bland gymnasieeleverna. Jag känner igen tongångarna från min egen gymnasietid. Även om eleverna vet om att det på gymnasienivå i högre grad än tidigare ställs krav på att man själv ska klara av att ta ansvar för sina studier (där ingår att kunna planera så att tiden räcker till) kan det behövas fasta ramar för dem som inte riktigt tillägnat sig den förmågan än. Ett sätt att arbeta för att undvika att eleverna känner sig svikna är att göra
betygskriterierna så tydliga som möjligt. Genom att eleverna vet vad som förväntas av dem för att nå de olika betygsstegen kan de inte längre skylla på lärarna om de eventuellt misslyckas. Ett sätt för lärarna att hjälpa sina elever är att ofta gå tillbaka till
betygskriterierna och att i både ord och handling poängtera individens ansvar för sin egen inlärning och kunskapsutveckling. När man, som elev A och C, är nära slutet av sitt tredje gymnasieår, ska man inte längre behöva känna sig vilsen inför hur bedömning och
betygssättning egentligen är tänkta att fungera. Att eleverna själva önskar större tydlighet från skolans håll, med terminsplaneringar för de olika ämnen och andra liknande åtgärder, framkommer under intervjun, och det bör man som lärare lyssna på eftersom det kan vara ett bra sätt att stärka elevernas ansvarskänsla. Att de också önskar en högre grad av
lärarstyrning är kanske ett mer förvånande resultat, men jag tror inte att man gör eleverna någon tjänst genom att sänka kraven på deras självständighet – så fungerar det ju varken på deras framtida arbetsplatser eller på högskolan. Och det är ju precis det som elev A och C själva konstaterar: förlängda tidsfrister för prov och inlämningsuppgifter fostrar möjligen goda förhandlare, men gynnar normalt sett egentligen inte elevernas kunskapsutveckling
eftersom dessa frister inte används för fördjupningar utan snarare till att skjuta upp det nödvändiga arbetet ytterligare.
Både elev A och C har den närmsta framtiden någorlunda utstakad för sig; elev A vill utbilda sig och elev C ska arbeta. Skillnaden är att medan elev A oroar sig tar elev C livet som det kommer. Elev A hade redan vid det förra intervjutillfället mycket höga krav på sig själv, och det är nog fortfarande rädslan att inte lyckas leva upp till de egna förväntningarna som gör henne stressad inför framtiden. Det här kan möjligen vara en genusfråga. Jag upplever det som att det är vanligare att tjejer ställer orimligt höga krav på sin egen skolprestation än att killar gör det, men eftersom fokus i den här uppsatsen inte ligger på genusperspektivet får jag låta frågan om varför det i såna fall är så hänga i luften.
Elev C kan själv tydligt se hur han mognat som individ under sin gymnasietid – både på ett rent personligt plan och som elev. Han är mycket positiv till sin skolgång vilket jag tror hänger samman med den utveckling han har genomgått. Ett av läroplanens uttalade mål är att stärka elevernas självkänsla och självförtroende så att de vågar ta sig an nya utmaningar inom olika områden. Elev C är ett bra exempel på just detta. Han har klarat av att ta sig igenom svårigheter och motgångar, i skolan såväl som privat, och har funnit en trygg, positiv identitet (något som många tonåringar kämpar med, oavsett etnicitet och
hemförhållanden) och en plats i samhället där han upplever att han fyller en viktig funktion. Det är svårt att tro att inte skolan haft en viktig roll i att forma och fostra elev C. Personligen tror jag att det är en av skolans allra viktigaste uppgifter att erbjuda ett fungerande
arbetsklimat där alla har chansen att utvecklas utifrån sina förutsättningar och nå sina personligt satta mål. Att det inte går att skylla enbart på vissa skolors elevsammansättning eller geografiska placering, som ibland anges som skäl till varför elever från dessa skolor presterar sämre eller har högre frånvaro, för att ta ett par exempel, tycker jag att denna undersökning visar. Elev C (liksom de övriga fyra intervjuade eleverna) har ju klarat sig bra, för att inte säga utmärkt, trots att de inte har gått på några statusskolor. Istället för att alltid fokusera på problem och misslyckanden måste man också se möjligheterna på de olika skolorna samt fundera över vilka friskfaktorer som bidrar till elevernas framgångar och positiva utveckling. I elev C:s fall kan en välgrundad gissning vara att moderns engagemang och stöd genom hela skolgången varit en viktig faktor. Även som gymnasielärare bör man vara medveten om att det stöd (eller brist på stöd) eleven har hemifrån kan vara avgörande
för huruvida han eller hon är tillräckligt motiverad för att ta sig över eventuella hinder och svårigheter - i elev C:s fall såväl språkliga som sociala sådana.
Elev D
Elev D har starka känslor kring skolflytten och skräder inte orden i sin kritik. Stämningen är sämre, lektionslokalerna och matsalen likaså. Det saknas gemenskap på den nya skolan. Det är en ”blatteskola” med dåligt rykte och han skäms för att berätta för andra vilken skola han går på. Elev D säger att han protesterade mot flytten innan den genomfördes, men att det var lönlöst. Han är säker på att han inte kommer att sakna något från sin sista tid som gymnasist nu när han snart tar studenten. Inte ens sin gamla klass kommer han att sakna, det har varit så mycket skitsnack och konflikter. Tre tjejer har hoppat av, två för att dom blivit gravida (varav elev B är den ena och en kompis till henne den andra) och en för att hon blev mobbad av klasskamraterna. Nu under det tredje året på gymnasiet har kraven varit snudd på för höga på eleverna. Tiden har inte räckt till allt. Bra betyg är viktigt och elev D har fått offra både fotbollsträningen och umgänget med kompisarna. Men man kan inte gnälla över allt, ibland är det bara att anpassa sig som gäller. Man får kämpa för sin egen skull, för att man ska få de betyg man vill ha. Var och en är ansvarig för sina prestationer och det går inte, som en del elever gör, att alltid skylla ifrån sig (t.ex. på lärarna, på tidsbristen eller på proven) om man misslyckas. Elev D gillar muntliga redovisningar för då får man verkligen chansen att visa vad man kan.
Elev D kallar sig själv för realist; han har gjort en helt ok insats under sin gymnasietid och är nöjd med sina betyg som han fortfarande anser är rättvisa. Visst kunde de varit snäppet bättre, men då hade han också fått arbeta mer för det. Han har haft en tillräckligt bra kontakt med lärarna, som han uttrycker det, även om han tycker att kommunikationen generellt är ganska dålig mellan eleverna och deras lärare. Lärarna är alltför naiva. De litar på eleverna, vilket leder till att de blir manipulerade och lurade. Fjäsk fungerar, vilket några elever utnyttjar för att få fördelar gentemot de andra. Några konkreta exempel har han inte, det är en allmän känsla bara. Elev D föredrar unga lärare, vilka han upplever oftare har mer humor. De klarar av att blanda skämtsamma samtal med allvarliga diskussioner och skriftliga uppgifter. Just den växlingen upplever han som positiv eftersom det är ett tecken på att man faktiskt
kommunicerar med varandra, och det i sin tur leder till mindre skolk och mer lust att lära. De bra lärarna får bra elever som uppför sig civiliserat, gillar att delta i klassrumsdiskussionerna och vet hur de ska bete sig i olika situationer. Dåliga lärare är de som inte klarar av att skapa
en bra stämning i klassrummet. De lyssnar inte på eleverna och skapar på så sätt själva dåliga elever som inte anstränger sig för att få bra betyg. Elev D tror att det hade hjälpt om inte bara provresultaten utan också beteendet i klassrummet vägdes in i betyget. Då hade man tvingats att i högre grad tänka på att uppföra sig ordentligt. När man väl hamnat i ett beteendemönster är det svårt att bryta. Man får sina roller tidigt och dem behåller man skoltiden ut.
Elev D ser studenten som avslutningen på en period i livet. Nu börjar snart något helt nytt. Han säger själv att det handlar om att träda in i vuxenlivet. Nu måste man blicka längre framåt för att uppnå sina mål – tidigare har det för det mesta räckt att planera för ett prov i taget. Ju äldre man blir desto mer kan man skilja på vad som är viktigt och vad som inte är det, säger elev D. När han var tretton år levde han i en fantasivärld; han ville bli fotbollsproffs och trodde att han skulle ”bli upptäckt”. Nu har han insett att saker och ting inte händer av sig själva. Ingen annan gör det åt dig, man måste själv våga satsa på det man verkligen vill. Det gäller att vara aggressiv och självsäker om man vill uppnå framgång i livet – och det vill elev D. Han är inte lika säker nu på att man får det liv man förtjänar som när vi senast träffades, så därför ska man inte tveka utan våga satsa när man vet vad man vill. Han har själv mött
fördomar på grund av sin etniska bakgrund, men när man lär känna varandra försvinner dessa, eftersom de beror på okunskap. Integration är inte heller något som bara händer av sig självt. Just därför är det viktigt att ta personligt ansvar för sin anpassning till samhället. Utbildning och arbete är den enda vägen om man vill bryta folks fördomar. Precis som i skolan lönar det sig inte att sitta tyst och titta på; man måste ta för sig och inte vara rädd att visa framfötterna.