Det var många elever i den här klassen som inte kom i tid till skolan. Jag hade inte träffat på det i den utsträckningen tidigare. Tiden verkade inte vara något som bekymrade dem, utan de styrdes av andra betingelser. Att skolan började och slutade på vissa fastställda tider, verkade de flesta
inte införstådda med. Jag talade mycket med eleverna om vilka tider som gällde, att det gällde att komma i tid till lektionerna och varför det var viktigt, men det visade sig svårt att få till stånd. Ändå verkar det i dagboken som en förbättring skett redan efter några veckor.
(feb 03)
Vi börjar skolan tio över åtta. Och första veckan så kom det kanske 7- 8 barn i tid och sen kom de indrällande fram till klockan tio ungefär. Det har blivit mycket bättre med det. De kommer kanske tio minuter en kvart för sent. Jag har en elev … en pojke… han kommer nästan aldrig till skolan. Han har lovat att det ska bli bättre… men han har inte varit där många dar än.
Efter ca en månad beslöt jag att föra protokoll på vilka elever som kom i tid och göra det öppet för eleverna, för att de själva skulle få syn på hur de skötte tidhållningen på morgnarna. Jag hade ett stort schema på in- sidan av klassrumsdörren med en namnlista på, där jag ritade en stjärna för varje elev och morgon de kom i tid. Så räknade vi ihop vilka som fått flest stjärnor efter fem veckor. Detta verkade sporra många elever.
En positiv förstärkning som verkade fungera, åtminstone för en tid. (mars 03)
Det är första dagen efter sportlovet. Det är måndag. Vi började med att vi har infört att jag noterar vilka som kommer i tid på ett stort schema som sitter på dörren till klassrummet. Och alla i princip som var friska kom i tid! Det var fantastiskt!
En elev… den vanliga… han dök upp vid halv tiotiden.
Efter ungefär en månad inträffade det plötsligt att de inte ville gå hem när skoldagen var slut. De tog helt enkelt ingen notis om att jag bad dem plocka ihop och avsluta sitt arbete för dagen.
(mars 03)
Så var det en annan intressant sak när klockan var fem i halv tre. De satt och ritade sina bilder till den här sagan så att det skulle bli en sagobok. De hade fått ihop elva bilder som de hade föreslagit till den här sagan (Sagan om Draken med de röda ögonen av Astrid Lindgren).
När klockan var fem i halv tre så sa jag: – Nu är det dags att plocka ihop och gå hem. Då säger en pojke:
– Nej vi vill inte gå hem.
Alla fortsätter. Ingen tog någon notis om att vi skulle gå hem. När klockan var två minuter i halv sa jag:
– Nu slutar vi.
– Nej, nej vi vill inte gå hem. Då sa en pojke:
– Det är konstigt med dig. Du är så noga. När vi vill gå hem, då får vi inte gå hem. När vi inte vill gå hem då måste vi gå hem.
– Ja, sa jag, men vi har ju tider i skolan. Vi börjar tio över åtta och slutar halv tre.
– Ja, sa han, du är noga med tiden du.
Det var ju ganska intressant. Det var också den som gick sist från klassrummet idag och då sa han att när det är roligt i skolan, då vill man vara kvar i skolan, så det värmde. Det kändes som det var någonting som passade dem att rita till berättelser och sånt.
Det här var ytterligare någonting nytt för mig. Att de inte brydde sig om att skoldagen var slut och att de inte brydde sig om att de förväntades gå hem en viss tid. Jag minns att jag kände mig helt ställd inför denna situa- tion. Visserligen hade jag varit med om att elever bett om att få sitta kvar i klassrummet och jobba färdigt efter skoldagens slut, men inte på det här sättet – och inte allihop! Jag undrar om det kan ha att göra med den så kallade integrerade skoldagen. Skillnaden mellan skoltid och fri- tidstid är mer eller mindre osynlig. Kanske inte heller verksamheterna skiljer sig så mycket åt ibland.
På den här skolan blev klassrummen fritidslokaler efter skoldagens slut, så varför skulle de inte kunna sitta kvar och jobba vidare med det de för tillfället ville, bara för att skoldagen slutade?
Problemet som jag ställdes inför handlade inte så mycket om huru- vida de skulle kunna sitta kvar och jobba, som vilken vuxen som skulle vara med dem, fritidspedagogerna eller jag? Jag var oftast tvungen att gå när lektionerna var slut för dagen, till ett personalmöte eller elevvårds- möte. Fritidspersonalen hade heller ingen möjlighet att vara i klass- rummet med eleverna eftersom de hade många elever från olika klasser att ta hand om.
Den här situationen inträffade flera gånger. I början handlade det oftast om en bild- eller rituppgift, men så småningom även om andra typer av arbeten. Situationen uppstod, som jag ser det när de blivit väl- digt engagerade av någonting och inte ville sluta bara för att skoldagen var slut. Egentligen är det ju fantastiskt när sådant inträffar och det borde vara självklart att eleverna skulle kunna sitta kvar och arbeta – om de nu vill! Problemen handlar kanske mest om ansvarsfördelningen mellan personalen.
När jag talade med barnens förra lärare, som för övrigt var kvar på skolan men nu i andra klasser, var det här ett nytt fenomen som inträffat.
(mars 03)
På eftermiddagen så skulle vi egentligen ha skrivit de här Familjen Larsson historierna, men då ville de så otroligt gärna ha bild.
Så jag började med bilduppgiften där det handlar om att rita av sina händer. Och att fylla händerna med tatueringar. Det blev total succé. De jobbade och jobbade och jobbade med den här linjen och händerna och när klockan var tjugo i två och då skulle de gå hem och då var det flera som inte ville gå hem idag igen, utan de ville sitta kvar och jobba.
Då lämnade jag dem ungefär tio i två och tio i tre gick de sista barnen hem från skolan.
Så det var en utmärkt dag. Jag kände mig jätteglad när jag gick därifrån. Så får de uppgifter som passar dem där de blir engagerade och har lusten så funkar de alldeles utmärkt.
Jag upplevde gång på gång att eleverna i den här klassen så tydligt styrdes av det de upplevde som lustfyllt. Att måla och att rita var en aktivitet som passade hela gruppen.
(26 maj 03)
Vi försökte sätta igång med engelska. De skulle skriva engelska dikter. Dom fick ett skelett- en skelettdikt av mig på tavlan. Och det som jag trodde skulle ta tio minuter en kvart, det tog trettio, fyrtio… femtio minuter. Och ändå är bara tio barn klara.
Jag valde den här gången att hjälpa J. Och det gjorde att jag fick peka ut ord efter ord för honom. Han fick ner hela dikten så småningom, präntad på en liten lapp som jag också klippte åt honom. Taggigt i
kanterna. Det ville han ha. Han var jättestolt och glad. Såhär fint har jag aldrig gjort förut. Så här fint har jag aldrig gjort, sa han…
… Egentligen känner jag att var och en av dom här barnen behöver ha hjälp. Mycket mer än vad jag hinner.”
De flesta eleverna i den här klassen hade ett stort behov av individuell hjälp. De ville att jag skulle sitta bredvid dem och lotsa eller hjälpa dem genom arbetsuppgiften.
Många gånger hann vi inte göra de saker jag planerat, för att de inte bekymrade sig om att vi bestämt en tid när de skulle vara klara med en aktivitet och många uppgifter tog betydligt mer tid i anspråk än jag hade kunnat föreställa mig.
(21 maj 03)
Och vi städade våra skåp. På eftermiddagen skulle vi ha klassråd. Det blev inget av med klassrådet. Vi hann inte dit. Det är nämligen så att när vi säger en tid, klockan två ska alla vara klara, så kan det hända att en del inte är klara. Påminner man dem då, så händer inte det man tror skall hända. De fortsätter i lugn takt med det de håller på med. Dessutom hör de inte vad man säger förrän man flyger i taket och kastar sig över sakerna och flyttar dem och säger att nu ska ni sätta er på era platser. Riktigt arg, då kan de hända saker.
Det är intressant det här. De bryr sig inte om tiden, vissa gånger. Om de är uppfyllda av någonting – så fortsätter de med det. Lugnt, fint utan att bry sig om att dom har en tid att passa eller att vi ska byta aktivitet. Klassrådet hann vi inte med.
Jag önskar jag skulle kunnat visa att alla mina samtal med eleverna om vikten av att komma i tid, alla åtgärder med ett översiktsschema över tidpassningen, åtgärder som att stänga klassrumsdörren kl. 08.10 och låta eftersläntrare vänta utanför en stund och så vidare hade gett önskat resultat, men tyvärr var detta ett problem som höll i sig.
I början av höstterminen låter det såhär: (21 augusti)
Uppropsdagen.
Alla barn kommer inte i tid heller. Utan det är ett par barn som dräller in lite senare. Och två barn som inte dyker upp alls.
Och vid julavslutningen, så här: (avslutning ht 03)
På avslutningen idag så var ingen person i klassrummet klockan nio. Tio minuter över nio kom en flicka in och sade:
– Åh, vad tråkigt. Ska vi vara bara i skolan till klockan tio. Idag som jag vill ha historia...
Sen kommer nästa elev. – Jag vill inte ha jullov. Så kommer nästa.
– Vad fint klädd du är. Varför är du så fint klädd? – Bara för att det är avslutning idag, svarar jag – Är det avslutning idag? Jaha, hur länge är vi lediga? Ingen tidsuppfattning. Inte när vi börjar eller när vi slutar… Det har ju också med hemmiljön att göra.