När nivågruppering lyfts fram av eleverna så görs det inte minst i relation till att de önskar mer stöd, men även i relation till att nivån på undervisningen är för låg. En elev uttrycker till exempel ett behov av mer stöd i just Matematik:
Jag ska säga till henne att jag behöver hjälp med Matte, för att jag har läst Matte mycket i Syrien, i tio år. Och jag hade många problem och kriget och så där, och kom hit och har inte läst Matte på två eller tre år. Så man glömmer mycket Matte. Så jag behöver inte börja från början, men jag behöver mycket hjälp med Matte just nu (Elev 42).
De kommentarer som är mer kritiska handlar inte minst om att elever inte alltid ser ett utbyte med klasskamrater när de språkliga skillnaderna är allt för stora och i de fall där eleverna ligger på helt olika nivåer i sina studier. En elev berättar till exempel att han oftast är väldigt tyst i klassen. Han säger att anledningen till att han är tyst (eller snarare att han väljer att inte prata) inte är att han inte kan. ”Vem ska jag tala med?”, frågar han, när det inte finns någon i klassen som ger honom något utbyte. Han ger ett konkret exempel:
Vi fick en uppgift om att skriva om vad vi tyckte om snö. Alla bara sa att det är så roligt, det blir kallt, vitt och ljust. Jag menar att det beror på hur man ser det. Snö i Afghanistan är fruktansvärt. Är man fattig innebär snö att det blir kallt och att man inte har råd att värma husen. Familjer spar pengar för att överleva kylan och blir det en kall vinter så går inget ihop, man får svälta, frysa (Elev 45).
Citatet illustrerar hur svårt det kan vara att föra ett mer utvecklat samtal och kanske kunna föra ett resonemang överhuvudtaget när den språkliga nivån är så ojämn i gruppen. Vidare berättar han att eleverna i klassrummet bara sitter med telefonen eller inte lyssnar på läraren. På grund av den låga nivån på undervisningens kunskapsstoff, som han ser det, blir han allt mer oinspirerad, ger upp och orkar inte engagera sig i studierna i den grad som han skulle vilja. Här ser vi ännu en gång hur elevernas motivation är relaterad till gruppsammansättningen. En annan elev, som själv fick en studieplats på ett universitet i sitt tidigare hemland, uttrycker sin frustration över att eleverna i hans klass befinner sig på så pass olika kunskapsnivåer så här:
Ibland skriker jag mycket. Ibland bråkar jag med pappa. Om du till exempel går på universitet med vuxna människor, man går med människor som har lärt sig, har utbildning. När jag kom hit till Sverige, studerade jag med människor som inte ens kan skriva sitt namn. Det är svårt. Jag är inte kaxig, men man måste få ut någonting av att ha kämpat. Jag har kämpat mycket, jag har studerat mycket i Irak för att kunna få en plats på universitet. Jag fick platsen. Sedan kom jag till Sverige från kriget och måste börja om. Ibland bråkar jag med pappa varje dag (Elev 38).
Denna elev förmedlar närmast en förtvivlan över att behöva ”börja om” sina studier när han kom till Sverige. Istället för att fortsätta sina studier på den nivå där han befann sig i Irak, det vill säga på universitetsnivå, måste han börja med studier i SI, i en grupp av elever med vitt skilda kunskapsnivåer. Han beskriver situationen i skolan som svår och frustrerande och denna frustration spiller över på livet utanför skolan. En direkt följd som han beskriver är ideliga och upptrappade konflikter i hemmet, inte minst med pappan.
Att frågan om nivågruppering kan skapa konflikter av olika slag framkommer även när vi talar med rektorer och lärare. Som rektorn för en av folkhögskolorna påpekar är det inte alla elever som blir nöjda med den bedömning som görs av deras kunskapsnivå, vilket kan leda till diskussion om vilken nivå som eleverna egentligen borde tillhöra:
Vi är ju inte så många grupper. Vi är inte en gigantisk SFI-fabrik om uttrycket tillåts, med många kurser och man kanske inte vet vad de andra är och vilka lärare, men vi är ganska familjära. De lär sig namnen på sina lärare rätt fort och även på de som de inte har som lärare så att man ska landa här att det ska vara lätt att förstå vad man gör här och hur ser vägen ut härifrån, eller vägen vidare. [...] Ska man då följa en grupps progression eller ska vi ha överflyttning så att vi har fasta grupper har vi diskuterat mycket. För ska man ha överflyttning mellan grupperna det blir också ganska mycket: ”Varför får han flytta och inte jag?”, och så där. Och nu har vi ju bestämt oss för att vi har vissa perioder där vi gör lite utvärderingar. Ska de vidare? Det är lite psykologiskt också tror jag, att de känner att de inte står och stampar på samma ställe (Ledning 3).
Som rektorn i detta citat beskriver, har nivågrupperingen en central psykologisk funktion för deltagarna. Grupperingen av deltagare på rätt nivå ger dem en känsla av att ”inte stå och stampa”, utan att snarare vara i rörelse, på väg någonstans. Men samtidigt framkommer en flexibilitet på folkhögskola där vissa deltagare som uppnått en viss nivå i ett ämne kan få delta i Allmän kurs. En deltagare berättar:
Alltså, det är gymnasienivå. Men den där klassen som jag går, det är bara grundskolan. Jag kan inte gå med dem, eftersom vi är på olika nivåer. Jag går med eleverna som har samma nivå på Matte (Elev 41).