Elevernas uppfattning om lärarens fördelning av uppmärksamhet

Vår andra frågeställning gällde hur eleverna i den klass som ingick i vår studie uppfattade att uppmärksamheten i klassrummet fördelades mellan flickor och pojkar. Genom våra intervjuer har vi kommit fram till att en majoritet av eleverna upplevde att lärarens totala uppmärksamhet fördelas jämnt mellan flickor och pojkar. Intervjuerna visade också att både flickorna och pojkarna var överens om att det var pojkarna som var busigast och fick flest tillsägelser. Flickorna å andra sidan uppfattades som lugnare och tystare.

Elevernas uppfattning att pojkarna fick flest tillsägelser stämmer med resultatet av de faktiska observationerna. Och när eleverna kopplar samman pojkarnas stora antal

tillsägelser med deras ”busighet” stämmer detta väl med Einarssons och Hultmans (1984) teorier om att barn redan i tidiga år har klara föreställningar om att vissa egenskaper och beteenden hör samman med pojkar respektive flickor. Ett exempel på sådana

föreställningar är att pojkelever ofta etiketteras som bullriga och högljudda medan flickelever ses som lugna och stillsamma.

I flera av intervjuerna framkommer det att pojkarna ses som det stökigare könet. Några flickor ansåg exempelvis att pojkarna får mer uppmärksamhet av den anledningen att

läraren behöver ha mer kontroll över dem då deras agerande kräver detta. Här framskymtar hos flickorna något som kan liknas vid en slags acceptans. Pojkarnas störande beteende bortförklaras outtalat med att ”det är ju så pojkar är”. Denna inställning hos flickorna belyser Olofsson (2007). Hon menar att samtidigt som flickor många gånger i ord klandrar pojkar, så visar de ändå överseende med deras dåliga uppförande och försöker välvilligt bortförklara detta. På så sätt bidrar de omedvetet till att bevara de genusmönster som samhället strävar bort ifrån.

5.3.1 Asymmetriskt rollövertagande och det dikotoma tankesättet

Den överslätande acceptans som Olofsson (2007) belyser lyfter även Hedlin (2006) fram och relaterar till Carin Holmbergs teori om asymmetriskt rollövertagande. Det

asymmetriska rollövertagandet handlar just om att kvinnan har en tendens att vara hänsynsfull mot mannen oavsett hans agerande, detta eftersom samhället har byggts upp med utgångspunkt i den manliga normen.

Som framgår ovan ger alltså barnen i intervjun uttryck för ett något stereotypt synsätt på hur en flicka och en pojke oftast är, och de har en tendens att koppla samman egenskaper med könet. Hedlin (a.a.) relaterar detta synsätt till Sandra Hardings teori om det dikotoma tankesättet som bygger på föreställningen att människan existerar i endast två varianter, man eller kvinna, allt eller inget.

Trots en relativt tydlig dikotomisk inställning har barnen ändå en beredskap inför det som inte följer normen. Flera påpekar exempelvis att det oftast är en och samma skara pojkar och flickor som är stökiga. Alla pojkar är alltså inte stökiga och alla flickor är inte lugna. Denna nyansering hos barnen är enligt Olofssons (2007) värdefull. Olofsson (a.a.) påpekar att det är betydelsefullt att registrera undantagen i debatten om klassrumsmönster. På samma sätt som det finns flickor som går in i en dominant roll i klassrummet, så finns det pojkar som är nästan osynliga. Troligtvis beror detta på att det alltid finns människor av båda könen som är beredda att handla i strid mot samhällets genuskontrakt (Hirdman, 2001) och att genuskontraktet ständigt omförhandlas.

Även Molloy (1992) uppehåller sig vid undantagen från normen. Hon talar främst om tysta pojkar som kan uppfattas som avvikande istället för normenliga – detta till skillnad från de passiva flickorna som ju redan är avvikare just för att de är flickor. Denna uppfattning om tysta pojkar framkommer inte hos de elever vi intervjuade.

5.3.2 Flickorna får uppmärksamhet

Elevernas uppfattning att lärarens uppmärksamhet var jämnt fördelad på flickor respektive pojkar är mycket intressant ur flera aspekter. För det första stämmer den inte med resultatet av de faktiska observationerna som ju visade att flickorna faktiskt fick mera

uppmärksamhet än pojkarna. För det andra motsäger den vad Einarsson och Hultman (1984), Molloy (1987, 1992) och Tallberg Broman (2002) tidigare pekat på, nämligen att i de fall flickorna får lika mycket uppmärksamhet som pojkarna, anser både pojkar och flickor att flickorna får mer uppmärksamhet. Situationen uppfattas alltså då som flickdominerad av såväl flickor som pojkar, och den brukar leda till att kritik över ”orättvisan” framförs från både flickor och pojkar. I vår undersökning fick flickorna faktiskt proportionellt sett mer uppmärksamhet än pojkarna, men de reaktioner som beskrivits av ovan nämnda forskare uteblev. Hur kan då detta komma sig?

Att flickorna och pojkarna i den undersökta klassen inte märkte att flickorna fick mera uppmärksamhet än pojkarna kan ha många orsaker. En orsak skulle kunna vara det låga antalet flickor i klassen. Eleverna tycktes nämligen räkna det faktiska antalet gånger pojkarna respektive flickorna fick lärarens uppmärksamhet, och eftersom pojkarna var i stor majoritet fick de som grupp uppmärksamhet fler gånger än flickorna. Även om det faktiskt var så att flickorna proportionellt sett fick mera uppmärksamhet än pojkarna upplevdes kanske inte deras ”intrång” på pojkarnas talutrymme så starkt på grund av att flickgruppen var så väldigt liten.

5.3.3 Kvinnliga och manliga lärare

Klassen som ingick i vår undersökning hade vid undersökningstillfället en manlig lärare, men klassen har också en kvinnlig lärare. Eftersom vi vid intervjutillfället ställde frågor om hur läraren i allmänhet, alltså inte under just den specifika intervjudagen, fördelar sin uppmärksamhet mellan flickor och pojkar, så var det naturligt att frågan om skillnader mellan manlig och kvinnlig lärare kom upp.

Som tidigare nämnts har Tallberg Broman (2002) pekat på att det finns utmärkande skillnader i hur kvinnliga respektive manliga lärare uppfattas. Hon visar med stöd i intervjuer med lärarstuderande att både manliga och kvinnliga studerande är överens om hur manliga respektive kvinnliga lärare ska beskrivas. Kvinnliga lärare anses bland annat vara snälla, lättare att påverka än män samt måna om att alla i klassen ska må bra. De

framställs dock också som mindre toleranta mot pojkar, och de anses ha svårare att få tyst på klassen än manliga lärare. De manliga lärarna anses vara stränga men även mer

skämtsamma och flexibla än kvinnliga lärare. De anses också ha bättre hand med pojkarna och inge större respekt. De elever vi intervjuade använde samma typ av ord för att beskriva sin manliga respektive sin kvinnliga lärare som de lärarstuderande i Tallberg Bromans intervjuer (a.a.). Visserligen är åldersskillnaden stor mellan de elever vi intervjuade och de lärarstuderande som Tallberg Broman (a.a.) hänvisar till, men vi finner det ändå intressant att dessa likheter finns. Måhända vittnar likheterna om att uppfattningar om manligt respektive kvinnligt inte är något som slipas bort med tiden. Kan det då ha haft någon betydelse för vår undersökning att klassen vid observationstillfället hade en manlig lärare? Vår uppfattning är att det inte är uteslutet. Om det nu är så att manliga lärare inger större respekt, skulle kanske detta kunna innebära att pojkarna vid observationstillfället skötte sig bättre med den manliga läraren än de skulle ha gjort med den kvinnliga. Och i så fall skulle detta i sin tur kunna betyda att det med den manliga läraren blev tystare och lugnare i klassen och att detta var orsaken till att flickorna faktiskt fick mer uppmärksamhet än pojkarna vid observationstillfället.

Vi har fått veta att undersökningar gjorda över tid har viss relevans idag. När det gäller fördelningen på antalet tillsägelser mellan pojkar och flickor är det fortfarande pojkarna som får flest tillsägelser. När det gäller fördelningen av antalet tilltalade och tillfrågade kan vi se att en förändring håller på att ske då flickorna numera tycks få mer uppmärksamhet av detta slag.