Elevgrupper och likvärdighet

När frågan om hur likvärdigheten påverkas på grund av att de undervisar i idrott och hälsa på den glesa landsbygden togs upp framkom flera aspekter. Exempelvis lyfte Respondent 4 upp att den främsta fördelen med att undervisa i klasser med få elever är möjligheten att hinna se och möta varje elev. Respondenten undervisar i en klass som är större än övriga, och upplever stor skillnad i hur det påverkar undervisningen. Exempelvis påpekar hen att möjligheten till en planering som är flexibel och anpassningsbar minskar ju fler elever som undervisas samtidigt. Respondenter menar att den tid som går åt till att elever ska hinna byta om, samlas innan lektionsstart och förstå instruktioner alltid förlängs ju fler elever som går i klassen.

Dessutom lägger respondenten till att den fysiska arbetsmiljön aldrig blir bättre med fler elever, och lyfter fram den ökande ljudnivån som den största nackdelen.

Precis som de negativa följder Respondent 4 upplever att större klasser ger, nämner även Einarsson (2003) i sin avhandling som en direkt konsekvens av stora elevgrupper.

Arbetsmiljön påverkas negativt, vilket i sin tur skapar sämre förutsättningar för undervisningen och elevernas mottaglighet av instruktioner.

Respondent 1 som tidigare arbetat på en tätortsskola där klasserna var stora, lyfte fram det faktum att hen som lärare kunde utföra sitt uppdrag i större utsträckning på landsbygden då det var lättare att se elevernas olika kunskapsnivåer och göra individuella anpassningar på ett sätt som inte varit möjligt med större klasser. Dessutom ansåg respondenten att hen hade en djupare relation med eleverna när de träffades i fler sammanhang utanför idrott och hälsa-undervisningen, vilket påverkade undervisningen positivt.

[…] jag hinner se alla och jag vet om dem redan innan därför att jag jobbar med dem i alla andra ämnen, så jag vet liksom deras brister och deras ehm... ja, men kompetens inom vissa områden.

Jag vågar ställa krav och tycker att de känns som trygga med mig, för de vet ju som hur jag är i andra situationer också. Men om jag istället har då en grupp på säg 28 barn som kommer… och jag har dem bara just de 40 minuterna i idrott två gånger i veckan, då är det svårt att se alla, att deras, liksom, ja, men behov. Så att därför tror jag att det är bra att ha en liten klass för att hinna se alla och hinna anpassa.

30 Detta går att relatera till den forskning som Giota (2001) genomfört, där det visade sig att lärare som möter sina elever i flera miljöer får en bättre relation till sina elever, vilket

påverkar undervisningen positivt. Det går också att koppla till det Larsson och Nyberg (2016) nämner om att mindre klasser ger läraren större möjlighet till att hinna se och prata med alla elever, vilket underlättar lärarens feedbackarbete, och i det längre loppet elevens utveckling av kunskap och olika förmågor.

Respondent 3 upplevde att det i den årskursblandade undervisningen var svårt att separera eleverna utefter kursplanerna. Hen beskriver hur det ofta uppstått situationer där de yngre eleverna hellre ägnar sig åt de mål som de äldre eleverna ska uppnå, än att fokusera på de kompetenser som de själva ska utveckla inom ämnet. Respondenten uttryckte också en frustration över att behöva anpassa sin utlärning under samma lektionspass, och att det hade varit önskvärt att ha resurser att tillgå i form av extrapersonal för att kunna fokusera på en årskurs i taget. Nämnvärt är dock att Respondent 3 är den idrott och hälsa-lärare som har arbetat kortast tid inom yrket samt är olegitimerad. Respondent 1 som är den enda

legitimerade idrott och hälsa-läraren, men även den lärare som arbetat längst inom yrket i denna studie, upplevde få svårigheter med att anpassa innehåller utefter de olika kursplanerna.

Respondenten beskrev istället att uppdelningen utefter kursplaner var jämförbar med den nivåanpassning som hen ansåg bör göras under alla lektioner, oavsett om elevgruppen består av blandade årskurser eller inte. Sedan tillade även Respondent 1 att hen är tydlig med att förklara för eleverna varför undervisningen ibland är så pass uppdelad utefter de olika kursplanerna, att det är på grund av de olika mål de ska uppnå beroende på årskurs.

Respondenten ansåg att detta togs emot väl av eleverna som en godkänd anledning.

Respondent 2 upplevde att det var svårt att planera lektioner för de klasser med lägst antal elever. Exempelvis fanns det inte elever nog för att kunna utföra lagspel, vilket respondenten gärna ville genomföra för att utveckla kommunikations- och samarbetsförmågan hos eleverna.

Dock genomförde respondenten andra samarbetsövningar som inte krävde fler elever än vad klassen hade, men kände att det idrottsliga med ämnet då försvann. För att väga upp detta, och säkerställa att eleverna fick en likvärdig undervisning, brukade respondenten slå ihop de idrottslektioner som enligt schemat var möjligt med andra klasser, och på så sätt erbjuda den mindre klassen aktiviteter de annars inte kunde genomföra på det sätt Respondent 2 önskade.

Detta brukade alltid tas emot positivt av alla inblandade klasser och ökade motivationen hos eleverna.

I studien av Meckbach och Lundvall (2004) presenterades den fysiska arbetsmiljön som den främsta nackdelen inom yrket för idrott och hälsa-lärarna, där de ökande gruppstorlekarna var en av orsakerna. För samtliga respondenter har stora gruppstorlekar inte nämnts som en av de större nackdelarna med yrket, tvärtom har gruppstorlekar lyfts fram som den främsta fördelen med deras yrke. Detta beror troligtvis på det faktum att den glesa landsbygdsskolan skiljer sig så pass mycket från övriga skolor, vilket innebär att förutsättningarna för undervisningen förändras, i det här fallet sett till elevantalen, och då även vad som lyfter eller tynger idrott och hälsa-lärarna i sin yrkesroll. Detta beskriver Respondent 1 som den största skillnaden mellan den tätortsskola hen tidigare arbetat på och den landsbygdsskola hen arbetar på nu.

31 Exempelvis nämner hen att det finns mer tid för att fördjupa sig i olika ämnen relaterat till idrott och hälsa, och på så sätt höra elevernas frågor och resonerande. Respondenten beskriver också att det är lättare att utvärdera undervisningen när hen får direkt feedback från sina elever, samtidigt som det även blir enklare att ge detsamma tillbaka till sina elever, vilket Larsson och Nyberg (2016) lyft fram som en svårighet för den generella idrott och hälsa-läraren.

Respondent 4 upplevde att en individuell anpassning var någonting som skedde per automatik, exempelvis brukade hen under sina lektioner observera sina elever och sedan ändra upplägget på lektionen för några elever om hen märkte att de inte hängde med, eller om de kunde utmanas på en högre nivå. Detta hade inte Respondent 4 reflekterat desto mer över, utan antog att det är något som alla lärare gör inom sina respektive ämnen kontinuerligt.

Däremot kunde hen uppleva att det ibland var svårt att veta exakt vilka åtgärder som hen borde implementera.

Just svårigheten i att veta vilka åtgärder som borde tas upplevde även Respondent 2 och 3.

Dessa lärare tillsammans med Respondent 4 är de idrott och hälsa-lärare i studien som arbetat kortast tid inom yrket. Respondent 1 och 5 som arbetat längst uttryckte inte samma svårighet i att anpassa undervisningen. Respondent 1 nämnde till exempel att hen upplevde en större möjlighet att göra individuella anpassningar för sina elever nu jämfört med sin tidigare anställning på en tätortsskola. Dels på grund av det faktum av att det är färre elever i klasserna, som i sin tur leder till att mer tid finns för varje elev, men också på grund av att respondenten möter sina elever i flera miljöer inom skolans verksamhet, och har på så sätt mer kunskap och erfarenhet av vad hens elever behöver för att klara av sin skolgång.

Generellt ansåg samtliga respondenter att de uppnådde de kursmål som finns för idrott och hälsa-ämnet, och ansåg därför att deras undervisning är likvärdig. Utöver detta ansåg respondenterna att de uppfyllde mål de personligen önskar att eleverna ska lära sig och utveckla. Dessa kan kokas ner i två generella mål; att hitta glädjen i olika idrotts – och rörelseformer och att kunna samarbeta med andra. Dessa två mål är någonting som stämmer överens med Lundvall och Meckbachs (2004) forskningsresultat när de intervjuade idrott och hälsa-lärare, samt studien SIH som Lundvall och Meckbach (2007) sammanfattat.

32