Men trots allt vaknade hos mig intet begär, ingen fysisk längtan efter sprit. Åratal av ymnigt drickande födde aldrig begäret. Att dricka var för mig och dem jag umgicks med sättet att leva. Under det jag var ute på mina kryssningar till sjöss, tog jag aldrig sprit med mig, och aldrig korsade den tanken min hjärna att det skulle vara
godt med ett glas. Inte förrän jag förtöjt Raketen och gick i land till de vanliga samlingsplatserna, där alkoholen flödade, kom det över mig som ett slags social plikt och ett manlighets-bevis att jag skulle bjuda och bli bjuden igen.
Ibland när jag låg stilla kunde det hända, att drottningen och hennes syster, hennes bror Pat och mrs Hadley kommo ombord till mig. Det var min båt, jag var värd och jag kunde inte visa min gästfrihet mer än på ett sätt som de förstodo. Så skickade jag alltså Spindeln, Scotty eller vem som för tillfället var gast hos mig bort med en kanna för att köpa öl och den stora flaskan till rödvin. En annan gång kunde jag ligga i hamnen för att sälja ut mina ostron. Det var kallt i skymningen och poliser stulo sig ombord, och därför att vi så att säga levde under polisvingarnas skugga, öppnade vi några dussin ostron åt dem, och naturligtvis skulle dessa sedan sköljas ner.Dricka hur mycket jag ville, kunde jag ändå inte förlika mig med John Finkelman. Jag värderade honom så att säga för hans sociala egenskaper, men inte för smaken. Jag strävade ständigt och jämt efter att bli en man bland män, och samtidigt hade jag ett hemligt begär efter sötsaker, som jag skämdes för. Ty förr skulle jag ha dött än jag låtit någon ana det. Jag brukade i hemlighet hänge mig åt min passion sådana kvällar då min gast sov i land. Då gick jag upp till fribiblioteket, bytte ut mina böcker, köpte för tjugufem cents karameller, som voro sega så att de räckte länge, smög mig ombord på Raketen, stängde in mig i kajutan, gick till kojs och låg där långa, härliga timmar och läste och tuggade karameller. Dessa tillfällen voro de enda då jag tyckte att jag verkligen fått valuta för mina pengar. Dollar efter dollar vid krogdisken kunde inte på långt när köpa mig samma
tillfredsställelse som tjugufem cents hos en sockerbagare. Allt efter som jag drack mer och mer, började jag lägga märke till att det var under rusets stunder livet blev särskilt purpurfärgat. Ett rus var alltid någonting att minnas.
Då brukade det hända någonting. Män sådana som Joe Goose räknade tiden från fylla till fylla. Hamnarbetarna längtade alla till sitt lördagsaftonsrus. Vi på ostronbåtarna väntade tills vi sålt vår fångst, innan vi började på allvar, ehuru ett tillfälligt glas då och då under dagens lopp inte heller var så ovanligt.
På sätt och vis voro de tillfälliga rusen de bästa. Då hände vanligen de mest märkvärdiga ting. Som till exempel den söndag då Nelson, Franske Frank och kapten Spink stulo den stulna laxbåten från Whi-sky-Bob och Grekiska Nicky. Det hade varit förändringar i personalen på ostronflottan. Nelson hade kommit i slagsmål med Bill Kelly på Annie och hade fått en kula genom vänstra handen. Efter en tvist med Musslan hade han brutit kompanjonskapet med denne, och Nelson seglade nu Renen med armen i band och två gamla beckbyxor som besättning. Men han seglade så vanvettigt att han skrämde dem i land. Och de hade sådana saker att berätta om hans oför-vägenhet att ingen vidare var hågad för att gå ut med Nelson, varför Renen utan besättning låg på andra sidan fjorden vid sandtaget. Vid sidan om henne låg Raketen med ett uppbränt storsegel och med mig och Scotty ombord. Whisky-Bob hade blivit osams med Eranske Frank och följt med Grekiska Nicky på en tur uppåt floden.
Resultatet av denna tur var en splitter njf laxbåt, stulen från en italiensk fiskare. Allesammans hade vi på ostronbåtarna besök av italienaren, som var ute och letade efter sin båt, och efter vad vi kände till om deras förehavanden voro vi övertygade om att inga andra än Whisky-Bob och Grekiska Nicky voro tjuvarna. Men var fanns laxbåten? Hundratals grekiska och italienska fiskare hade sökt igenom vartenda kryphål floden upp och ned, men förgäves. När ägaren förtvivlad erbjöd femtio dollars i ersättning åt den som kunde skaffa till rätta båten, stegrades vårt intresse och mysteriet blev allt djupare.
En söndagsmorgon kom gamle kapten Spink över till mig och hade ett samtal i all hemlighet. Han hade just varit ute och fiskat med sin båt i den gamla färj-slipen vid Alameda. När ebben inträdde, hade hanlagt märke till ett rep som var fastgjort vid en påle under vattnet och ledde nedåt. Förgäves hade han försökt hala upp vad som satt fast i andra ändan, hän gr e bort fanns ett annat likadant rep. Utan tvivel var det den försvunna laxbåten. Om vi återställde den till dess rättmätige ägare, betydde det femtio dollars för oss. Men jag hade en besynnerlig moralisk uppfattning om heder tjuvar emellan och vägrade att ha någonting med affären att skaffa.
Men Franske Frank hade haft ett gräl med Bob, och Nelson var också hans fiende. (Stackars Whisky-Bob! Han var inte elak, utan tvärtom god-hj ärtad, frikostig, svag från födseln, uppfostrad i fattigdom och med ett
oemotståndligt fysiskt begär efter alkohol. Inte långt efteråt fiskades hans kropp upp ur vattnet, där den sjunkit genomborrad av en hel mängd skott.) En timme efter det jag tillbakavisat kapten Spinks förslag såg jag honom segla nedåt floden ombord på Renen med Nelson. Franske Frank följde efter med sin skonare.
Inte långt efteråt kommo de seglande tillbaka sida vid sida. När de styrde in mot sandtaget, blev den i marvatten liggande laxbåten synlig, fasthållen av trossar från både skonaren och slupen. Tidvattnet var ute till hälften och de seglade rakt in i sanden och läto båten ligga emellan sig.
Strax därpå gick Hans, en av Franske Franks gastar, i en liten båt och vrickade raskt bort mot norra stranden. En stor flaska på aktertoften antydde hans ärende. De kunde inte vänta ett enda ögonblick att »blöta» de femtio dollars de förtjänat så lätt. Det är alltid sättet hos John Finkelmans anhängare. Närde ha tur, dricka de; när de ha otur, dricka de för att liva upp hoppet om att få tur igen eller för att glömma oturen. Om de träffa en vän, dricka de. Råka de i tvist med en vän och förlora honom dricka de. Om de ha tur i kärlek, känna de sig så lyckliga att de måste dricka, och om de bli försmådda, dricka de för att släcka harmen. Och om de inte alls ha någonting att göra, ja, så ta de ett glas, säkra i medvetandet om att när de fått tillräckligt mycket, skola hugskotten börja korsa varandra i hjärnan, så att de få händerna fulla med göra. När de äro nyktra, måste de dricka, och när de äro rusiga, måste de dricka mera.
Naturligtvis blevo Scotty och jag inbjudna att deltaga i dryckeslaget. Vi hjälpte till att göra ett hål i de där femtio dollarna som de ännu inte fått. Från att vara en helt vanlig sommarsöndagseftermiddag, blev det en prunkande purpureftermiddag. Vi pratade och sjöngo, skränade och skroderade, och ständigt fylldes glasen på nytt. Vi lågo inte längre från Oakland än att larmet från vår fest tilldrog sig väm ners uppmärksamhet. Båt efter båt stack ut över sundet och halades upp i sandtaget, medan Hans gång på gång fick fara efter mera »fylla».
Så kommo Whisky-Bob och Grekiska Nicky. De voro nyktra och ursinniga. Var det kamratlikt att på det här sättet lägga sig i deras affär? Franske Frank började med hjälp av John Finkelman att hycklande tala om dygd och hederlighet och trots sina femtio år fick han Whisky-Bob ut på sanden för att »klå honom». Och då Grekiska Nicky kom Whisky-Bob till hjälp med en skyffel, gjorde Hans processen kort med honom. Och när de blodiga kvarlevorna av Boboch Nicky skickades bort, nedpackade i deras båt, måste den händelsen naturligtvis firas med ytterligare pokulerande.
Våra gäster hade nu blivit en mängd, vi voro en hel hop av olika nationaliteter och temperament. Alla voro vi upplivade av John Finkelman, alla hade vi släppt tyglarna lösa. Gamla tvister vaknade på nytt, gammalt hat blossade upp. Det låg slagsmål i luften. Och så fort en sjåare mindes någonting mot en gast, eller tvärtom, eller en tjuvfiskare kom ihåg eller blev ihågkommen, strax var näven färdig och striden i gång. Och varje slagsmål gjordes sedan upp i flera omgångar med glas i hand, varvid slagskämparna, understödda och uppmuntrade av oss övriga, omfamnade varandra och svuro vänskap i döden.
Och just nu passade Fyll-Kennedy på att komma och dra fram en gammal skjorta som han lämnat kvar ombord på Renen från en tur han seglat med Musslan. Han hade ställt sig på Musslans sida i tvisten med Nelson. Han hade också supit en hel del, innan han kom ombord till oss, så att det var John Finkelman som skickat honom till sandtaget för att fråga efter den gamla skjortan. Det behövdes bara några få ord så var det färdigt. Han tog ett nappatag med Nelson och undgick som genom ett underverk att bli träffad i huvudet av en järnstång, som svängdes av Franske Frank, vilken blev ursinnig över att en två-händt man angripit en enhändt.
Men Nelson ryckte sin omlindade, genomskjutna hand ur bandaget, och medan vi höllo honom fast, grät och skrek han i sitt bärsärkaraseri, att han kunde »klå» Fyll-Kennedy, fast han bara hade en hand.Och vi släppte ihop dem i sanden. En gång, när det såg ut som om Nelson skulle få stryk, blandade sig Franske Frank och John Finkelman svekfullt i leken. Scotty protesterade och rusade på Franske Frank, som genast tog emot honom med varma servetter, kastade omkull och satte sig på honom, allt under det han med sina nävar bearbetade sin fiende var helst de träffade. Våra försök att skilja de båda åt resulterade i ett halvt dussin slagsmål till. Men de upphörde på ett eller annat sätt, allt under det Nelson och Fyll-Kennedy fortfarande slogos vildt. Då och då återvände vi till dem med goda råd, såsom då de lågo flåsande i sanden, oförmögna att ge ett enda slag mera: »Smocka sand i
ögonen på honom!» Och
de gnodde sand i ögonen på varandra, flåsade ut och röko ihop igen.
Allt detta var ju i och för sig uselt, löjligt, djuriskt, men försök att tänka er vad det betydde för mig, en knappt sextonårig pojke, brinnande av äventyrslust, fylld av alla möjliga berättelser om fribrytare och sjörövare och med fantasien ytterligare upphetsad av vad jag druckit. Det var livet i dess råhet och nakenhet, vildhet och frihet — det enda liv jag i mina omständigheter kunde få deltaga i för närvarande. Och mer än så. Det innebar ett löfte.
Det var begynnelsen. Från sandgropen ledde vägen ut genom »Gyllene Porten» till den verkliga äventyrsvärlden där det kämpades, inte om gamla skjortor och laxbåtar, utan för höga och romantiska mål.
Och därför att jag sade ifrån till Scotty vad jag tänkte om honom, som lät en gammal man sådan som Franske Frank »klå sig», började också vi två att slåssoch bidraga till festligheten i sandtaget. Och Scotty sade upp sig som gast hos mig och gav sig under natten i väg med ett par filtar, som voro mina. Samma natt, medan
tjuvfiskarna lågo döddruckna i sina kojer, svängde skonaren och Renen i den stigande floden kring sina ankaren.
Uaxbåten, som ännu var fylld av sten och vatten, låg kvar på bottnen.
Tidigt på morgonen fick jag höra vilda rop från Renen och tumlade ut i den kyliga grådagern för att bevittna en syn som kom hela strandgatan att skratta i flera dagar efteråt. Den vackra laxbåten låg på den hårda sanden tillplattad som en pannkaka, medan Franske Franks skonare och Renen lågo över den. Olyckligtvis hade ett par plankor i Renen blivit inbräckta av laxbåtens starka ekför. Tidvattnet, som höll på att stiga, hade strömmat in genom hålet och väckt Nelson, när det stigit ända upp i kojen till honom. Jag hjälpte till att pumpa och reparera skadan.
Så lagade Nelson i ordning frukost, medan vi tänkte över situationen. Han var pank, jag också. Den där
belöningen på femtio dollars skulle naturligtvis aldrig betalas ut för de spillror som lågo i sanden tilder oss. Han hade en sårad hand och ingen gast. Jag hade ett uppbränt storsegel och ingen gast. »Vad säger du, om vi båda . . .?» frågade Nelson.
»Kyss till», svarade jag. Och på det sättet blev jag kompanjon med Unga Skrapnosen, den vildaste och galnaste av oss alla. Vi lånade pengar till utrustning och proviant av John Heinhold, fyllde våra vattenfat och seglade samma dag utåt ostronbankarna.